|
Prenumerera!
Beställ
nr 1/03!
Innehåll
nr 1/03:
Björngraven i Grundskatan
Noel
d Broadbent och Jan Storå
Tjuvgömman
i Gråträsk - en samisk offerplats
Birgitta
Fossum och Nina Karlsson
De
bemålade bergen - flertusenåriga
dokument
Britta
Lindgren
Bjästamon - en Norrlands största
utgrävningar
Henrik
Runeson
Gamla sopor - en arkeologisk guldgruva
Erika
Räf
I Egyptens fattiggravar fick barnen
gåvorna
Jessica
Kaiser och Gabriella Linder
Vad
döljs i Birkas vatten?
Roland
Peterson och Johan Rönnby
Praktbygge
i Uppåkra bär spår av blot och
ceremonier
Lars
Larsson
Omslag:
Älghuvud i skiffer funnet vid
utgrävningarna på Bjästamon
foto: Pehr Lindholm
Föregående
nummer
Nr
4/02
Nr
3/02
Nr
2/02
Nr
1/02
|
-
- Forskningen
som museum
Vad ska ett museum vara? Den debatten har, ja
nästan rasat i Svenska Dagbladets
spalter sedan strax före jul. Vem kunde
ana att museifolk och arkeologer besitter en
sådan passion. Chefen för
Historiska Museet i Stockholm tyckte inte att
han behövde alla sina arkeologiska
specialister utan ville sparka dem och i
stället föra in samtiden i det
förhistoriska arvet.
När man studerar arkeologi brukar detta
heta att man alltid måste se det
arkeologiska materialet och de tolkningar man
gör genom sin samtids glasögon. Det
är ju ganska självklart, så
fort man blivit medveten om detta. Om
Bäckaskogskvinnan i Skåne hade en
jaktutrustning med sig i graven var hon
förstås en man, ända tills
vår tids arkeologer förstod att
så inte var fallet. I vår tid
jagar inte kvinnor, i alla fall ganska
få.
På något obegripligt sätt
skulle denna medvetenhet nu impliceras
på Historiska Museets
utställningsverksamhet.
Och bevekelsegrunden för denna nya
hållning skulle, om jag inte
missförstått det hela, vara att
få nutidens människor engagerade
och i högre grad besöka museets
utställningar, med eller utan fri
entré. Vem vill inte det? Här
besjälas säkert både
arkeologer och museifolk av samma ambition.
Vilket är då det säkraste
kortet att få människor nyfikna
och tillströmmande?
Mitt svar kan förefalla
tvärsäkert och kommer sig av den
erfarenhet jag har som
forskningsförmedlare i form av
redaktör för Populär
Arkeologi. Så kallade vanliga
människor är oerhört
intresserade av forskarnas verksamhet.
Samtidigt har många en
föreställning om att detta med
forskning är så komplicerat att de
aldrig kan förvänta sig att
begripa.
Den verkliga utmaningen för museerna,
anser jag, är att koppla ihop den
pågående forskningen med
museibesökarna och museernas verksamhet.
Det är denna dynamik som kan göra
museerna levande. Ingenting är så
levande som den pågående
forskningen! Med sin ständiga omtolkning
och omvärdering av vår historia
ställer den inte bara den, utan
också vår tid i ny dager.
Så släpp fram forskarna och
forskningen på våra museer!
Stärk deras roll och inflytande. Kanske
skulle detta kräva att museernas magra
departement, Kulturdepartementet, måste
bytas ut mot det mer muskulösa
Utbildningsdepartementet som huvudman.
Gör det i så fall!
Birgitta
Gustafson
redaktör
-
|