|
Prenumerera!
Beställ
nr 1/04!
Läs
200 ord...
Innehåll
nr 1/04:
Riddar
Greger från
Giplinghe
Helena Victor och Emelie Schmidt Wikborg
Staden
vid Västerhavet som
försvann...
Bengt Nordqvist
Vita
hästar och jättar på Englands
gröna
kullar
Yasmine Kristiansen och Curt Roslund
Flintsmeder
i hela världen samlade i
Uppsala
Jan Apel och Kjel Knutsson
En
tidsresa genom
Nolby
Lars Göran Spång
Medeltida
garnstumpar knyter
samman...
Fredrik Lundqvist Charpentier
Religionsskifte
utan brådska på
Gotland
Martin Rundkvist
Mossliket
som kom fram ur
arkivet
Anders Otte Stensager
Omslag:
Arkeolog gräver i sommaränge skog
foto: Marcus Andersson, sau
Föregående
nummer
Nr
4/03
Nr
3/03
Nr
2/03
Nr
1/03
|
-
- Tänk
om...
av Birgitta
Gustafson
Ser vi nu ett slags boom i tv som
fångar vårt historieintresse?
Arn, Hem till Midgård, Riket. Eller
handlar det bara om att exploatera detta
intresse i form av underhållning och
dokusåpor? Vad som är
glädjande är förstås att
detta historieintresse finns. Vad som är
något mer komplicerat är
frågan om hur man förvaltar detta
intresse. Hur ger man människor
tillgång till den kunskap och de fakta
som föreligger? De finns, i bästa
fall, tillgängliga hos våra
statliga museer och länsmuseer. Men
deras genomslagskraft är bara en blek
skugga av vad tv kan åstadkomma.
Nå, kan vi då se våra
arkeologiska forskare, historiker,
riksantikvarieämbetesansvariga, och
museimänniskor hänga på
låset till tv-kanalernas ledningar
när dessa ska omsätta det
gångbara historieintresset? Ja, om
detta vet jag förstås intet. Men
jag skulle önska. Jag skulle önska
att varje serie, varje historisk såpa,
tog sina tittare på sådant allvar
att de anlitade den sakkunskap som med
offentliga kulturmiljövårds- och
forskningsmedel har till uppgift att ta fram
största möjliga kunskap om
vårt förflutna. Eller, att alla de
kunskapare på det historiska
området själva tog kontakt med
vår tids mest genomslagskraftiga
medium, tv, för att erbjuda sina
tjänster. Det skulle kanske fordra visst
omtänkande och förståelse
för varandras arbetsområden
på båda håll. Jag vet, och
många med mig vet, att kunskapen
är djup och omfattande bland
professionella kulturvetare. Men hur kan
deras vetande tas till vara?
I många program används
självklart denna kunskap. Men det finns
också exempel på motsatsen. Flera
populärvetenskapliga
framställningar och böcker
sänds och ges ut utan att fackkunskap
anlitas. Följden kan bli att hela
bokupplagor måste dras in.
Tv-serien Arns Rike, som nyligen sänts i
tv4, måste i detta sammanhang ses som
ett föredöme.Här presenterar
författaren och programmakaren Jan
Guillou sina hypoteser om det omvälvande
1100-talet, liksom han gjort det i romanform
tidigare. Men som ledsagare i sina program
använder han arkeologer och historiker
som bollplank för tankarna. Det är
bra, det ger hans egna framställningar
en ökad tyngd.
Tänk om denna typ av arbetsmetodik kunde
få fler efterföljare och
därmed ta människors
historieintresse på fullt allvar!
Hoppas kan man alltid.
Birgitta
Gustafson
redaktör
-
|