Populär Arkeologi 1-2005
De första 200 orden i numrets alla artiklar
" Läs de 50 första orden i artiklar 1986-2004
" Köp artikel-texter som pdf-fil
" beställ nr 1-2005!
" prenumerera!
Med Popark ut i världen
förf: Birgitta Gustafson
Välkommen till årets första nummer av Populär Arkeologi! Nu har du chansen att följa med oss ut i världen, oavsett om du vill ha en lugn arkeologisk kunskapsresa eller vara med om en häftig utgrävning på andra sidan jordklotet. Det finns fortfarande några få platser kvar till Sicilienresan som äger rum den 10-17 maj. Då kommer vi att koncentrera oss på en av de tidigaste perioderna i Siciliens historia, nämligen den då de första grekiska kolonisatörerna grundade sina städer från 400-talet f.kr. Läs mer på sidan 29.
Om du är mer äventyrlig av dig, och har erfarenhet av arkeologiska utgrävningar, ska du passa på att vara med om en av ditt livs stora upplevelser. Populär Arkeologi kan nämligen erbjuda sina entusiastiska läsare att få vara med om en unik utgrävning i södra Sibirien i sommar! Utgrävningen, som äger rum på en ö i den stora ryska floden Jenisej, kommer förmodligen att så småningom skriva om hela detta områdes förhistoria. Både sovjetledare och de tidigare nationalistiskt präglade ryska regimerna har med emfas slagit fast att Sibirien befolkats av indoeuropeiska invandrare. Men de första rönen av de nu inledda utgrävningarna i detta södra område tycks visa på att inflytandet från Asien...
Neandertalarna DNA testas
förf: Per Person
Det var med stora förhoppningar man började att använda DNA tekniken på arkeologiska lämningar, inte minst de mänskliga. Nu skulle man snabbt få svar på frågor om människans utveckling, om hur jorden befolkats och vem som kunde tänkas vara släkt med vem. Men forskningen blev mer komplicerad än väntat. Det tycks som om ”gammalt” DNA inte går att jämföra med den moderna människans. Gammalt mänskligt DNA visar sig nämligen vara resultat av modern kontamination.
Vi är inte närmare släkt med neandertalsmänniskan. Deras gren av släktträdet skildes från Homo sapiens för mellan 700 000 och 300 000 år sedan. Det visar den senaste DNA-forskningen där man använt sig av den så kallade molekylära klockan.
De sekvenser som har erhållits vid undersökningar av ben från neandertalare har jämförts med motsvarande från nu levande människor. Jämförelsen gav vid handen att skillnaden för det aktuella avsnittet mellan neandertalaren och den moderna människan i snitt är cirka 6 procent. Detta medan skillnaden mellan människa och schimpans i snitt ligger på 15 procent och den interna variationen bland moderna människor på 2 procent. Utifrån dessa siffror och en datering av separationen mellan schimpansens och människans härstamningslinjer till för 4-5 miljoner år sedan, dateras separationen mellan...
De tidigaste människorna
förf: Birgitta Gustafson
När fyndet blev känt slog det ned som en bomb i forskarvärlden i höstas. På ön Flores i Indonesien hade forskare från Australien och Indonesien hittat ett nästan helt skelett av en individ, troligen kvinna, som de anser är en helt ny människoart. Den nya arten, kallad Homo floresiensis efter fyndorten, var endast omkring en meter hög och storleken på skallen kan jämföras med en grapefrukt.
Denna lilla människa, som omgående fick smeknamnet ”hobbit” efter de småväxta i Sagan om ringen, ska ha levt från 95 000 år till bara 12 000 år sedan.
Fyndet tillkännagavs i tidskriften Nature.
Detta innebär att vår egen människoart skulle ha levt sida vid sida med en annan människoart, vilket ingen forskare hittills trott. Den stora frågan har ju i stället varit om neandertalarna på något sätt kunnat vara släkt med Homo sapiens eller om de sistnämnda konkurrerade ut dem i Europa för omkring 25 000 år sedan.
Det hela kvinnoskelett forskarna fann på Flores kunde dateras till 18 000 år. Men man fann andra skelettdelar, en käke från en individ som kunde bestämmas ha levt för 37 000 år sedan och fler skelettdelar från fem eller sex individer.
Men vid utgrävningen av grottan...
Bärgad ur havet efter 2000 år
förf:
Antika bronsskulpturer är sällsynta. Det dyrbara materialet smältes ned redan under antiken och återanvändes när gudarna eller avbildade härskare blev inaktuella.
De flesta bevarade bronsskulpturer har därför återfunnits på havets botten. För några år sedan upptäckte dykare denna magnifika bronsstaty utanför ön Veli Lo inj i nuvarande Kroatien, under antiken Illyrien och Dalmatien.
Statyn var sannolikt på väg från Italien för att placeras och manifestera den romerska dominansen i ett område som var oroligt.
Under färden råkade skeppet förmodligen i sjönöd och förliste. Bronsstatyn kom att ligga på Adriatiska havets botten i nära 2000 år innan några dykare upptäckte den 1997.
Statyn var i mycket dåligt skick. Det gick knappast att urskilja några ansiktsdrag. Men kulturmyndigheterna tog beslut om att man skulle försöka att restaurera den unika bronsskulpturen. Den fördes av Kroatiska restaureringsinstitutet till ett laboratorium i Zagreb och nu vidtog en mycket avancerad restaureringsperiod som sträckt sig över flera år.
Från Marcus Aurelius tid
All tillgänglig teknisk apparatur och metod har använts för att ta fram statyn i ett så utsprungligt skick som möjligt. Gammagrafi, endoskopi, 3D-röntgen och noggranna analyser av materialet låg bland annat till grund för konserveringen. Konservatorerna och teknikerna har nu lyckats att återställa bronsskulpturen som...
De skulle leva i Herrans tukt och förmaning
förf: Alexandra Sanmark
Befolkningen i Skandinavien kristnades genom att kungar och präster handfast och genom lagar och regler omvandlade människors gamla livsföring till ett kristet liv. Det visar studier av landskapslagar och även jämförelser med kristnandet av England och Sachsen på 600-och 700-talen.
Danmark, Norge och Sverige fick sina första kristna kungar omkring år 1000. Kungarna och deras stormän hade mycket att vinna på detta: förbättrade politiska förbindelser, utökade handelskontakter, tillgång till den kristna skriftliga kulturen och självfallet också en ny gud. Det var i samband med deras kristnande som den nya religionen fick ordentligt fäste bland befolkningen. Givetvis fanns det kristna Skandinaver innan dess. De hade omvänts genom resor i Europa eller av missionärer verksamma i Skandinavien. Men det var bara kungar och stormän som kunde skapa ett kristet samhälle. De mäktiga i samhället var alltså den drivande kraften bakom kristnandet och missionärerna fungerade mest som deras redskap.
Via tingen
Kristendomen infördes troligtvis via tingen. I ett tidigt skede introducerades även kristen lagstiftning. Ethelberht av Kent, Englands första kristna kung, utfärdade med hjälp av sina biskopar en kristen lag i början av 600-talet, d.v.s. bara några få år efter sitt dop. Sachsen kristnades genom Karl den Stores invasion och...
Konsten att bränna kalk - känd sedan 12.000 år
förf: Ulf Fornhammar
I samband med arkeologiska utgrävningar i Mellanöstern under senare år har många materialtekniskt intressanta fynd gjorts. De omfattar såväl anläggningar för produktion av bränd kalk som produkter gjorda av murbruk och kalkbetong.
De fynd som gjorts visar att en omfattande produktion och användning av murbruk och kalkbetong ägt rum i området under en period av flera tusen år, med början för minst 12 000 år sedan. Kvaliteten på produkterna visar på stor yrkesskicklighet hos de människor som varit engagerade i denna verksamhet. Kvantiteten visar också att verksamheten måste ha varit organiserad i större arbetslag.
I samband med utgrävningarna har i flera fall materialet undersökts med moderna materialtekniska metoder. Kunskaperna på detta område har därför ökat avsevärt under senare år. När det gäller produktionsmetoderna är kunskaperna dessvärre fortfarande ganska begränsade. Varje beskrivning av dessa är därför behäftade med ett icke föraktligt mått av osäkerhet.
När man letar efter cementindustrins rötter hamnar man till slut i en grotta, Hayonim, några mil nordost om Haifa i norra Israel. I denna finns nämligen resterna av den äldsta kalkugn som hittills påträffats. Denna ugn som var i drift för 12 000 år sedan är också den äldsta anläggning där man avsiktligt omvandlat ett i naturen...
Krönika: Vårt kulturarv är en långsam process
förf: Åsa Magnusson
Jag älskar att vara på utflykt. Att upptäcka miljöer och platser, och fundera över varför de ser ut som de gör. Vilka betingelser, historiska skeenden och människor som format de landskap och bebyggelsemiljöer jag ser. Den känsla jag får när jag befinner mig i ett landskap som präglats av mänsklig verksamhet, eller när jag håller ett gammalt tummat föremål i min hand är i det närmaste hisnande. I historien finns förklaringar till varför saker och ting är som de är, och att känna ”historiens vingslag” är spännande. Historien rymmer berättelser om det som varit, men även om det som är och det som ska komma.
Historia och kulturarv kan användas som en hobby &endash; och som en mycket trevlig sådan. Men användningen har alltid en botten av allvar. Genom att vissa skeenden, och vissa historiska lämningar lyfts fram och kallas ”kulturarv” formas en önskad bild av historien. Den bild som vi (en person, en grupp eller ett helt samhälle) anser oss behöva för att forma vår samtid, och ta sikte på den framtid vi vill nå. Kulturarv och historia fungerar på så vis som bränsle när samhället banar sig väg framåt. Men vilka delar av historien används och vilka delar av...
Polynesiens största ceremoniplats
förf: Helene Martinsson-Wallin
Den polynesiska övärlden utforskades av James Cook på 1700-talet och även Linnés lärljungar var med om att beskriva denna del av en dittills okänd värld. Öarna blev europeiska kolonier och på 1800-talet gjorde missionärerna sitt intåg. Vetenskapsmännen följde dem, men det kom att dröja ända fram till 1950-talet in nan några arkeologiska utgrävningar företogs.
Idag har man en ganska klar bild av ursprunget till den polynesiska befolkningen. En gång kom de seglande över havet, inte från den sydamerikanska kontinenten som man tidigare trott, utan från Sydostasien.
Polynesiens största ceremoniella plats, Pulemeleimonumentet, har länge legat bortglömd och gömd i djungeln på den samoanska ön Savai’i straxt söder om ekvatorn mitt i Stilla havet. I och med att vi nu har gjort de första arkeologiska utgrävningar på Savai’i, vet vi idag betydligt mer om denna mytomspunna plats. Nya forskningsresultat och ett kulturarvsprojekt ger både kunskap om forntiden och öppnar nya möjligheter inför framtiden.
Öarna i Polynesien är bland de sist befolkade på vår jord. Höga smaragdgrönskande vulkanöar och bländvita låga korallöar ligger ömsom grupperade och ömsom isolerade i det enorma havet som vi populärt kallar för Söderhavet. Människor har i förhistorisk tid lyckats finna och befolka nästan varje lite...
Bronskärl berättar inte -det gör arkeologen
förf: Johan Hegardt
Arkeologer gräver inte enbart. De berättar också. Berättelserna är inte bara viktiga för alla, som inte är arkeologer. De är också viktiga för arkeologerna själva, eftersom de använder dem när de ska tolka det som grävs fram. De är också viktiga eftersom de säger något om oss som lever nu. Här är berättelsen om hur sökandet efter just en arkeologisk berättelse i stället kom att resultera i ett helt oväntat och unikt arkeologiskt fynd - två vestlandskittlar!
För att iscensätta vår arkeologiska berättelse kom vi att välja en husgrund i Vamlingbo socken på södra Gotland. Enligt det antikvariska fornminnesregistret skall det finnas två husgrunder på platsen, en nordlig och en sydlig. Dessa husgrunder brukar dateras till tiden mellan 300-talet och 600-talet e.kr. Den husgrund vi undersökte är 22 meter lång och 10 meter bred och ligger i nordlig-sydlig riktning. Inne i huset framkom två kraftigt vittrade block i muren. Framför dessa stenar syntes ett lager mörk jord som var uppblandad med småsten. Vidare noterade vi två platta sandstenar, s.k. jotniska sandstenar, som låg i linje och med några meters mellanrum samt några meter från muren. En tydligt avgränsad golvnivå saknades i plan, men kunde i viss mån avgränsas...
Gräv med oss i Chakassien
förf: Igor Grachov
Följ med Populär Arkeologi i sommar och var med om ditt livs äventyr genom att delta i en spännande utgrävning i södra Sibirien! Under tre veckor får du i Khamennij Ostrov i Chakassien leva ett hårt utgrävningsliv, långt borta från civilisationen. Utgrävningarna äger rum på en ö i floden Jenisej, en av de stora ryska floderna, som mynnar i Ishavet. Här berättar utgrävningsledaren, arkeologen Igor Grachov, om platsen och utgrävningarna.
Fästningen på Khamennij Ostrov är belägen på ett berg, liksom flertalet forntida befästningar i Chakassien. Till ganska nyligen daterades dessa s.k. sve till yngre järnålder. Det blev en vetenskaplig sensation när befästning efter befästning i stället kunde hänföras till äldre bronsålder. Idag vet vi att den sibiriska bronsålderskulturen på ett eller annat sätt hade band till den kinesiska Shanepoken. Många föremål är identiska och har täta kopplingar till krig och hästar.
Folket vid mellersta Jenisej födde upp boskap och hästar. De stora floderna utgjorde handelns huvudvägar. Det är troligt att fästningarna i förstone uppfördes för att etablera kontroll över handeln.
En annan teori har samband med hästuppfödning. Omkring 3000 år f.kr. domesticerades hästen, för att under lång tid nyttjas i egenskap av dragdjur. Bruket av hästar för krigsändamål började nästan...
Resa genom Centralsiatisk arkeologi
förf: Per Olin
Centralasiatisk arkeologi och Chakassien är kanske mest känd för den skytiska tiden. Mycket händer emellertid nu inom rysk arkeologi. Särskilt intressant är frågan om den indoeuropeiska invandringen. Arkeologen Per Olin lotsar oss genom Chakassiens arkeologi i tid och rum.
Nya rön motsäger den tidigare uppfattningen om att Afanasévo-kulturen, 4-2000 f.kr., d.v.s. senneolitikum-äldre bronsålder, hade ett västligt/indoeuropeiskt ursprung. Mycket pekar tvärtom på att kulturerna redan i detta tidiga skede hade sin främsta påverkan från sydost, d.v.s. Kina. Vi kommer säkert inom några år att få se en ny sydsibirisk kronologi som ger en annan bild av ryttarfolkens framväxt på stäppen.
Förutom fantastiska fynd från tiotusentals gravar, s.k. kurganas och gravfält, är det den enorma mängden hällristningar och resta stenskulpturer som utmärker regionen. Den äldsta lämningen är en grottboplats från tidig Moustérien.
Årtusendena från neolitikum till medeltid är ett myller av nomader och seminomader, från nordliga shamankulturer till mongoler, hunner, kirgiser, indoeuropeer från sydvästra Asien och ryttarkulturer från Svarta havsområdet och stäpperna i Ukraina.
Stäppens folk var boskapsskötare, och nomader. Men ibland måste floder korsas, varor transporteras och snabbaste förflyttningen var ändock med båt i detta av floder genombrutna land. Trots det har ännu inget fynd av båtar gjorts...
Bildhuggarmästarnas verk blir tillgängliga i cyberrymden
förf: Johan Norderäng och Per Widerström
Gotlands bildstenar är en fascinerande och fantasiväckande typ av fornlämning. Traditionen med att resa ristade och huggna bildförsedda stenar går tillbaka åtminstone till 400-talet e.kr. då relativt sparsamt utsmyckade stenar restes. Seden fortsätter över vikingatiden då bildrika stenar visar oss detaljer från sin samtid. Faktum är att vi här har bilder, unika dokument, från en förhistorisk verklighet. Det gäller bara för oss att förstå den.
Man kan med fog påstå att de gotländska bildstenarna utgör ett av de mest intressanta spår som lämnats oss att tolka, såväl efter de människor som levde under den äldre bildstensperioden som under den yngre. Genom åren har Gotlands bildstenar varit föremål för forskningens intresse ur flera olika aspekter. Ofta är det enstaka motiv som skildras och diskuteras. Detta beror sannolikt på att hela materialet är svårt att överblicka. Fysiskt finns stenarna på Historiska museet i Stockholm samt museets förråd i Tumba, på Länsmuseet på Gotlands olika magasin och Bungemuseet i Fårösund. Ett mindre antal finns kvar där de en gång påträffades och många sitter inmurade i yngre byggnadsverk, företrädesvis kyrkor. Men det är bara en del av sanningen. Bildstenarna är även svåråtkomliga inom litteraturen.
Bildstenar i forskningen
Bildstensforskningen började med bröderna Säve redan...
Böcker
förf:
Farsoter och handikapp
- ett kulturhistoriskt perspektiv
Bo Andersson
Carlssons
Sjukdomar är ett tacksamt ämne att skriva om och nu har ytterligare en bok givits ut. Författaren har verkligen lyckats med att skriva en läsvänlig och rolig bok, om man nu kan kalla farsoter och handikapp för roliga. Intressant är det i vilket fall som helst. Bo Andersson, som själv är döv, har tidigare författat ett antal artiklar i liknande ämnen och det märks att han är en van skribent.
Kapitlen är mycket korta på 3-4 sidor och ger därmed en god sammanfattad, överblick över sjukdomar och handikapp. Det är kul att författaren även behandlar och citerar skönlitterära, musikaliska och andra konstnärliga verk.
Tyvärr har författaren valt att avstå från notapparat, men den digra litteraturlistan i slutet är av godo.
En mycket viktig aspekt som Andersson tar upp är hur synen har varit på handikappade och sjuka genom tiderna. En problemfylld vandring genom historien från antiken och fram till våra dagar, skulle man kunna säga. Som exempel på detta kan nämnas den lag om att bränna alla spetälska som den franske kungen Filip den sköne genomdrev 1313. Den upphävdes året därpå, men visar ändå samhällets rädsla för människor som upplevs vara...
Sedan sist
förf:
Vår upprätta gång
En ny studie av ett fossilt lårben visar att vår upprätta gång kanske redan uppstod för 6 miljoner år sedan. Forskaren Robert Eckhardt, Penn State anthropologist, analyserade med så kallad CAT scanning fragment av en Orrorin tugenensis, en shimpansliknande förmänniska, vars plats på det mänskliga utvecklingsträdet lett till flera kontroverser mellan forskare.
Denna fossil påträffades för fyra år sedan i västra Kenyas bergsområde. Eckhardts uppfattning är efter analysen att ”denna hominid står anmärkningsvärt närmre en upprättgående människa på två ben än den gör en shimpans. Hur denna Orrorin tugenensis en gång sett ut vet vi inte, men andra forskare har pekat på att fynd av dess tänder visar mycket mer på en apliknande varelse än en människa.
Archaeology nov/dec 2004
Kunde Djungis Kahan Läsa?
Enligt nya rön var Djingis khan, den mongoliske härföraren, ingen analfabet. Bilden av honom och mongolerna som barbariska krigare håller på att förändras. En kinesisk forskare säger sig ha funnit bevis för att Djingis khan både var läs- och skrivkunnig.
Mongolhövdingen ska själv ha skrivit följande till en taoistisk munk, som hade besökt honom år 1219:
”Jag blev inspirerad av det du sade. Jag ska studera vidare och lyda dina råd. Jag...
beställ numret!
prenumerera!