På allmänhetens uppdrag?
förf: Birgitta Gustafson

I detta nummer av Populär Arkeologi kan du läsa om ledsna amatörarkeologer utanför Uppsala. När området Nåntuna skulle bebyggas med fler bostäder ansåg de att detta var ett för stort ingrepp i det fornminnesområde som hembygdsföreningen och många intresserade visste låg där.

Fulla av entusiasm beslöt de att med hjälp av professionella arkeologer och geologer att kartlägga vad jorden gömde och hembygdsföreningen ställde samman en utförlig rapport. Mycket bra. Det är väl så här vi vill att det ska gå till? Bygdens folk värnande sina fornminnen.

Men i stället för att mötas av förståelse av de kulturmiljövårdande myndigheterna uppstod ingen kommunikation alls. Ansvariga myndigheter tyckte att medlemmar i hembygdsföreningen var besvärliga och inte förstod att tolka fornminneslagen. Kommunen och byggbolagen låg på för att få inleda bygget. Läget blev låst och antagonistiskt.

Så får ansvariga myndigheter; länsantikvarien och även Riksantikvarieämbetet inte bete sig! Man tar naturligtvis ordentlig kontakt med alla engagerade och förklarar varför man anser området byggbart och fornminnena av ringa betydelse och vad som är fel i hembygdsföreningens digra rapport. Myndigheterna är ju till för allmänheten och de arbetar på allmänhetens uppdrag!

Det gör också Populär Arkeologi, som efter bästa förmåga försöker att förmedla forskarnas rön till en...

De världsvana krigarna
förf: Charlotte Hedenstierna-Jonson

När Birkas garnison brann för drygt tusen år sedan bevarades en unik källa till kunskap kring det sena vikingatida samhället. I bråten efter det brunna hallhuset låg vapnen spridda tillsammans med rustningsdelar och dräktdelar - spår efter anfall och strid. Under rasmassorna fanns mer att hämta, en hel miljö som kunde berätta om Birkakrigarens vardag och världsbild. I avhandlingen The Birka Warrior behandlas den materiella kultur som Birkas krigare lämnat efter sig. Vad berättar fynden och miljön om mat, religion, utrustning, stridsteknik och kontakter och hur speglar Birkakrigarna samhället i stort under en period i vår förhistoria som var färgad av krig och konflikter?

Den vikingatida handelsplatsen Birka på ön Björkö i Mälaren utgör en av Sveriges mest kända fornlämningsmiljöer. Få platser har en så lång forskningshistoria och arkeologiska utgrävningar har genomförts på ett mer metodiskt vis sedan andra hälften av 1800-talet. Trots det är kunskapen om Birka fortfarande begränsad. Genom forskningsprojektet Birkas befästningsverk, som inleddes 1997, sattes för första gången Birkas militära strukturer i fokus. När grävningarna startade fanns gott hopp om att få ny kunskap om de militära strukturerna på ön, och resultaten överträffade alla förväntningar.

Under åren 1997- 2004 genomförde Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet, löpande arkeologiska...

Via Tiburtina-projektettar fram de historiska lagren
förf: Birgitta Gustafson

Via Tiburtina är en av Roms äldsta vägar som går från stadens centrum till Tivoli, antikens Tibur (därav namnet). Idag pressar sig vägen genom ett kaotiskt, svartbyggt periferilandskap där ruiner samsas med moderna industrianläggningar, oftast till ruinernas nackdel. Redan från tidig bronsålder användes den av boskapsherdar som förde sina hjordar från marknaderna i Rom och vinterbetet på saltängarna vid kusten till sommarbetet i inlandsbergen. Denna fädrift kom att utvecklas i stor skala under romersk tid och blev en viktig ekonomisk sektor.

Tivoli fick genom sitt läge på gränsen mellan berg och slätt en nyckelroll i denna ekonomi. Staden hade kontroll över floden Aniene och svavelsjöarna Aquae Albulae, som användes i betesdriften för att kurera djuren från diverse sjukdomar. Den monumentala Herkuleshelgedomen byggdes över den gamla vallvägen, som inkorporerades i dess fundament som ett galleri flankerat av butiker och marknadshallar.

Men vägen användes inte bara för fårflockar. I hela området låg det romerska villor, vars produktion försörjde staden Rom med livsmedel. Gravmonument och tavernor kantade vägen. Svavelbad blev en uppskattad terapi bland romarna och kejsar Augustus kurerade sin reumatism i baden. Kejsar Hadrianus byggde sitt enorma residens i trakten. De berömda travertinbrotten som försörjt Rom med byggnadsten under ett par tusen...

Hör du harpan? Erre tillverkade den
förf: Sten Tesch

För några år sedan gjordes ett fantasieggande fynd i Sigtuna. Det är i och för sig ingen ovanlighet. Flitiga sigtunaarkeologer har under de senaste tjugo åren grävt fram den ena sensationen efter den andra. I det här fallet var föremålet ifråga inte bara av allmänt arkeologiskt intresse utan också runologiskt och musikhistoriskt högintressant.

Utgrävningsschaktet i kvarteret Professorn där fyndet gjordes ligger mitt i staden vid Stora Gatans södra sida. De avsatta kulturlagren från stadens äldsta tid, från omkring år 980 och tre hundra år framåt, är här nästan tre meter tjocka. Mer än 50 000 fynd finns registrerade i databasen enbart från denna utgrävning.

Bland sopor och byggnadslämningar i ett lager som preliminärt dateras till omkring år 1100 påträffades ett drygt decimeterlångt föremål med nästan kvadratiskt tvärsnitt. I precisa mått är längden 12,9 cm, bredsidorna 1,0-1,8 cm och smalsidorna 0,5-1,5 cm. Den ena änden är avsmalnande och försedd med ett hål som tyder på att föremålet varit avsett att bäras i en rem om halsen eller hängas upp. I den andra tjockare änden är föremålet urholkat. Det rektangulära urtaget är 0,8x1,3 cm och 1,5 cm djupt. Materialet var det ingen tvekan om. Föremålet var gjort av älghorn, ett råmaterial som...

Europas första invandrare
förf: Birgitta Gustafson

Bättre teknik och analysmetoder vid utgrävningar i grottorna Tautavel och Atapuerca ger alltmer kunskap om de tidiga människorna

De kom vandrande från Afrika, in över Mellanöstern och upp till Kaukasien för nästan 2 miljoner år sedan. Det är där, i Dmanisi i Georgien, vi har det första fyndet av Homo erectus i Europa. Denna tidiga människa fortsatte sedan att vandra in över Kroatien, mot Italien, Frankrike och Spanien. Och här har man i flera decennier utforskat deras grottor och funnit lämningar och spår av deras primitiva redskap och liv. Vi befinner oss alltså bland Europas första invandrare, långt före neandertalarnas tid.

De mest kända grottorna är de franska i Dordogne och i Tautavel där utgrävningar pågått sedan 1964 och där man för några år sedan fann Tautavel-mannens skalle, daterad till 450 000 år. Grottan Caune de l´Arago i Tautavel har lager från omkring 700 000 år tillbaka och det är i sedimenten från 500 000 och framåt man börjar att finna de förmänskliga spåren. Forskaren Henry de Lumeley är legendarisk upptäckare av Tautavel och har grundat paleolitiska museet i Tautavel med det tvärvetenskapliga forskningacentrum som inrymmer den bästa tekniken och flera av de mest framstående forskarna, paleoarkeologer, paleantologer...

Hällristningarnas solar är hjul
förf: Lars Erik Nilsson

På en hällristning i Kalleby i södra Tanumshede finns ett motiv med tre personer som håller upp ett stort solhjul. Denna scen är ett av många bevis för att det existerat en solkult bland hällristarna. Ungefär så brukar man säga. Men så är det inte alls. Scenen visar i själva verket en hjultillverkning. Solhjulet är ingen sol utan ett riktigt hjul med fyra ekrar. Ett riktigt stort hjul. Personen till vänster om hjulet är troligtvis en kvinna. Det är hon som är hjulmästaren. De båda andra är män. De är medhjälpare. På hällristningen visas hur hjulringen krängs över nocken på den sista ekern. Detta var det svåraste momentet i tillverkningen. Under ett kort kraft- och precisionskrävande ögonblick tvingade man hjulringen till oval form, så att hjulmästaren kunde styra in ekern i ett hål i fälgen.

Den ovala formen kunde man bara åstadkomma genom att böja en eker. Det är därför anmärkningsvärt att ingen av ekrarna på hällristningen verkar vara böjd. Men den nedre ekern är faktiskt böjd. I publicerade uppmålningar har ekern inte fyllts i ända ut till fälgen. Så långt är allt rätt. Vad man inte observerat är att ekern i stället viker av åt vänster och där når...

Profetens grav med kyrka och pilgrimscenter
förf: Richard Holmgren

De kolossala och mytomspunna klippfasaderna i Jordaniens Petra har säkert inte undgått någons uppmärksamhet. De dyker upp i tid och otid - symboler för ett storslaget förflutet och eldar till inblick i en förlorad civilisation, en stad, en epok. I enlighet med den moderna tidens exploatering av i stort sett varje hörn av vårt klot så reduceras de oupptäckta koordinaterna för längd och bredd för var dag. Men, lägg till dimensionen djup och Petra befinner sig åter igen på en av kartans vita fläckar. Det arkeologiska arbetet med att kartlägga det framgrävda Petra har i princip bara påbörjats. Ha dessutom i minnet att en lämning inte är upptäckt bara för att den har beskrivits. För oss arkeologer som arbetat i Petra, har de arkeologiska lämningarna visserligen talat ett allt tydligare språk, men det är kanske först nu som den verkliga tidsresan kan börja på allvar.

Monumentala Petra som fortfarande skyltar med sina äreminnen sägs ha fått nådastöten år 363. En jordbävning kastade omkull det mesta av det som inte fixerats i sandstensklippan och en påföljande jordbävning år 551 fyllde luckorna efter det första infernot. Sedan början av nittiotalet har dock bilden av Petras undergång alltmer fått omprövas. Perioden efter de stora...

Intervju: Arkeologi i Sameland under 1800 år
förf: Birgitta Gustafson

Birgitta Fossum har i sin avhandling följt de samiska spåren i Nordskandinavien under nära tvåtusen år. Birgitta Fossum är född och uppväxt i Nordnorge men har studerat på Umeå universitet.
- Det var inte meningen att jag skulle skriva en avhandling om samisk religion, men jag var intresserad av religion och så fick jag höra om arkeologen Elisabeth Iregrens rön att hon funnit hundben i en härd. Jag kopplade det till skriftliga källor från 1600-talet där samerna offrade hundar som hjälp vid svår förlossning.
- Vi känner inte till så mycket om samisk religion före de skriftliga källorna från 1600-talet och religionshistoriker har sällan använt det arkeologiska materialet, säger hon.

Och det var så det började, berättar Birgitta Fossum, som just har disputerat på avhandlingen Förfädernas land. En arkeologisk studie av rituella lämningar i Sápmi, 300 f.Kr.-1600 e.Kr.
Hon har alltså följt de samiska spåren - framför allt i gravar - under nästan 2000 år.
- Man kan se att det händer något med den samiska identiteten omkring tiden för Kristi födelse. Det blir vanligt med björngravar och urgravar (som är kallmurade stenkamrar i klapperstenfält). Förmodligen är det nu ett utbyte mellan samerna och befolkning längs de norröna kusterna befästs, till exempel...

Gravar och gruvor i Deir el-Barsha
förf: Eva-Lena Wahlberg

Deir el-Barsha var en begravningsplats för länsfurstar, vilka kallas nomarker, som låg på den östra stranden av Nilen, strax norr om Akhenatens stad vid Tell el-Amarna i Mellanegypten. Inhuggna i klipporna vid Wadi Nakhla har arkeologerna funnit rader av länsfurstegravar från Mellersta riket och även äldre gravar från Gamla riket. Wadi Nakhla bildar ett klipplandskap med ett ökenområde till väster i sluttningen ned mot Nilen. Platsens utgrävningshistorik visar att den varit föremål för utgrävningar vid olika tillfällen sedan slutet av 1800-talet. Vid den tiden utforskades området av P. Newberry och F. Ll. Griffith i samarbete med H. Carter och G. W. Fraser. Efter det har forskare återkommit till Deir el-Barsha vid olika tillfällen fram till dagens grävningar, då det belgiska universitetet Katholieke Universiteit Leuven har övertagit ansvaret med arkeologerna Marleen De Meyer och Stefanie Vereecken.

Utgrävningsområdet är indelat i olika zoner eftersom det är mycket stort. I zon 2 har man funnit graven efter nomarken Djehutihotep och man har kunnat konstatera att den tidigt blivit kraftigt utgrävd. Dagens arkeologer fann också spår från de allra tidigaste utgrävningarna och de kunde notera att graven hade använts som förråd för relieffragment av Newberry och Griffith. Relieffragmenten var sorterade...

Klassisk arkeologi struntar i inhemska kulturer
förf: Ingela Björck

Klassisk arkeologi har länge varit så betagen av den grekisk-romerska kulturen att man i stor utsträckning nonchalerat lämningarna från de inhemska folken runt Medelhavet.

Det menar arkeologiforskaren Katarina Streiffert Eikeland från Göteborgs universitet. Hon vill i sin nyligen framlagda avhandling peka på detta problem. Genom att studera inhemska hushåll och deras kulturella kontakter tycker hon sig också kunna visa att de inhemska grupperna inte alls var några passiva och undergivna mottagare av element från den ”överlägsna” grekiska kulturen, utan själva valde hur mycket och på vilket sätt man tog till sig grekiska kulturdrag. Bakgrundsmaterialet är hämtat från tre inlandsbosättningar från tiden 650-500 f.v.t. nämligen Monte Polizzo och Morgantina på Sicilien samt Botromagno i Syditalien. De två senare utgrävningarna genomfördes på 50- och 60-talen, medan utgrävningarna på Monte Polizzo fortfarande pågår.

Redan de gamla grekerna själva hade en hög tanke om sin civilisation i jämförelse med de omgivande ”barbarerna”. Och den synen har gått i arv genom seklerna till europeiska forskare och statsmän som såg sig som arvtagare till de klassiska grekiska och romerska kulturerna. Från 1700-talet och framåt fylldes museerna i Europa med grekiska friser och skulpturer, medan pampiga byggnader ritades i neoklassisk stil och arkeologiska expeditioner...

Krönika: Första Popark klistrade jag ihop vid köksbordet
förf: Anders Ljungberg

Har ni hittat något? frågade jag mannen nere i gropen. På hans trötta min kunde jag se att han hade fått den frågan tusen gånger tidigare och dessutom tyckte att den var urbota korkad. Det är över trettio år sedan jag skrev min första dagstidningsartikel om en arkeologisk undersökning. Det kunde ha börjat bättre, men jag visste inget om arkeologi och för mig kändes det naturligt att fråga arkeologen om han hade hittat något. Det var väl därför han grävde.

Några år senare deltog jag själv i min första utgrävning som studerande vid arkeologiska institutionen i Lund. Möten med arkeologer som undersökte gångna tiders lämningar i Lund med omnejd hade väckt mitt eget intresse för ämnet.
Ju mer kunskap jag fick desto mer insåg jag ämnets journalistiska möjligheter. Här fanns hur mycket som helst att skriva om. Men det fanns inget forum att publicera artiklarna i, inget som påminde om danskarnas Skalk.

Så fick jag idén att starta Populär Arkeologi. Idén möttes med blandade känslor. Många arkeologer som jag pratade med var entusiastiska, andra mer avvaktande. De hade problem med ordet ”populär”.

Det hade inte en av svensk arkeologis grand old men, Carl-Axel Moberg. Han skrev en uppmuntrande krönika...

Grävskoporna på plats vid Nåntunas gravar
förf: Jan Stillström

Konsten att köra över en hembygdsförening. I Västra Nåntuna någon mil söder om Uppsala har amatörarkeologer sedan flera år inventerat och undersökt ett blivande bostadsområde med hjälp av provgrävningar i rösen, magnetometerundersökningar av åkermarken och schaktavbaningar. Resultatet presenterades i en diger rapport till länsstyrelsen, kommunen och Riksantikvarieämbetet, Raä, redan i mars 2006. I överklagandet av detaljplanen till regeringen har rapporten åberopats av sakägarna. Detaljplaneområdet innehåller tre gravfält och fem boplatsområden. Det konstaterades vidare i rapporten att tidigare utbyggnader i Nåntuna under 1900-talet skett utan kunskap om områdets förhistoria.

Ett stort antal gravar, som varit kända under 1800-talet har återfunnits, andra har skadats eller helt försvunnit under fyllnadsmassor utan att någon reagerat. Dessutom har inventeringen resulterat i ett antal säkra nyfynd av högar, stensättningar, skärvstenshögar och stensträngar inom och strax utanför planområdet, som tydligen aldrig varit kända och som missats vid Raäs inventeringar under 1900-talet. Rester av en förhistorisk vall med minst tre gravhögar och en rest sten påvisades centralt i villaområdet redan i december 2005 och det tillhörande hamnläget i väster (20 m.ö.h.) har identifierats inom ett mindre impediment i det tilltänkta nya bostadsområdet. Inom impedimentet som bestod av tre parallella grusstråk fanns åtminstone ett tiotal stenrösen...

Att segla på vikingars vis
förf: Anita Lifvendahl

Använde vikingarna navigationsinstrument? Försök visar att det går att ta sig från Norge till Island utan sådan hjälp.

Det går att segla på vikingars vis, både med och utan den omdiskuterade och så kallade solkompassen. Det har Lena Lisdotter Börjesson från Fosens folkehögskole i Norge visat. I somras seglade hon utan navigationsinstrument, från Norge via Shetlandsöarna till Färöarna, Skottland och Danmark. Innan dess har Lena Lisdotter Börjesson under ett tiotal år gjort turer med enbart solkompassen som hjälp. Det visade sig att det gick ungefär lika bra att navigera med solkompass som utan.
Erfarenhet, ständig uppmärksamhet och gott om tid är vad som krävs. Man lär sig snabbt att exempelvis uppskatta farten genom att titta ner på vattnet. Felmarginalen har varit under fem procent (i genomsnitt). Och de har aldrig hamnat mer än 10° fel i navigeringen. Det räcker mer än väl för att hitta rätt öar och sedan vidare till rätt hamn.

Delfiner ledde till det värsta missödet i somras. Det var en strålande solig dag med fin vind och att delfinerna slog följe med dem gjorde dagen ännu bättre. Besättningen fotograferade och njöt av upplevelsen men tappade uppmärksamhet, tid och sin position. Det visade sig senare att båten...

Frågor & Svar

Vad är en handtagskärna och hur använder man den?
Karl-Erik Andersson

Handtagskärna kallas också handtagsblock och användes av stenåldersmänniskorna för framställning av mikrospån. Handtagskärnan är avlång med avspalt på ena sidan, motsatt kärnans längdriktining. De har framför allt påträffats i lämningar från Maglemose- Kongemose- och Ertebøllekulturerna. Dessa tre stenålderskulturer fanns i Sydskandinavien under jägarstenåldern.
Handtagskärnan användes allt så för att slå av mikrospån vanligtvis från en flintsten, ett så kallat mikrospånblock, för att få redskap med vass egg. Mikrospånen bearbetas till mikroliter och kunde sedan monteras på exempelvis ett spjut där de kilades in i ena änden och surrades fast.

PA

Vilka var de första som bodde i Iran?
Stina Sandqvist

Man har funnit flera spår av neandertalmänniskan i vad som idag kallas Iran. Neandertalarnas boplatser påträffades i Zagrosbergen i sydöstra Iran. På 8000-talet före vår tideräkning växte byar fram i de iranska området och jordbruket etablerades.
Den första tidiga stadskulturen växte fram i Elam i sydvästra Iran cirka 5 500 år före vår tideräkning. Huvudstad i riket var Susa. Kulturen var lik den sumeriska. Elamiterna hade ständiga konflikter med sumer, assyrier och babylonier fram till tusentalet f.v.t. Inhemska källor om Irans äldsta historia består huvudsakligen av offentliga...

Böcker

Ristat i sten
Med tydda stavar. En tidsresa med amsagor och sanning bland vikingatida runstenar i Västmanland
Hasse Carlsson
Eget förlag (viking@vasteras2.net)

Vet du hur ristas må?
Vet du hur runor tydas?
Vet du hur runor målas,
vet du hur de rönas må?
Vet du hur man bedja skall?
Vet du hur blotas må?
Vet du hur man utgiver,
vet du hur man offra skall?

Som svar på dessa frågor hämtade ur Havamal kan man kort och gott säga att författaren Hasse Carlsson kan det mesta av detta. Han skall ha all heder av Ristat i sten och boken är verkligen exakt som underrubriken utlovar en tidsresa med amsagor och sanningar bland runstenar i Västmanland. Det enda som stör är kanske ordet ”vikingatida”, eftersom begreppet är en aning tidsbestämmande och senare tiders forskning har ju visat att runstenar kan ha tillkommit också under tidigt 1100-tal. Men detta är naturligtvis bagatellartat och var och en får ju ha sin egen uppfattning om när vikingatiden slutar, dock inom rimliga gränser.

Men låt mig först som sist säga att det är en stort nöje att läsa en så bra och vacker presentation av en grupp runstenar. Här är verkligen boken...

Nyheter

Vi är kanske släkt trots allt
Genetiker fortsätter att undersöka neandertalmänniskan. Är vi trots allt släkt med neandertalmänniskan? Fram till nu har forskarna varit ganska ense om att neandertalaren och den moderna människan inte hör till samma gren på människoträdet. Men med förfinade dna-undersökningar tycks det nu som om forskarna ändå ser den möjligheten. Paleogenetikern Svante Pääbo har på Max Planck institutet i Tyskland undersökt ett 38 000 år gammalt ben från Krapinamaterialet i Kroatien och kunnat isolera runt en miljon dna-byggstenar.
Också ett kaliforniskt forskarteam har undersökt de kroatiska neandertalbenen. De har kommit fram till att den genetiska överensstämmelsen mellan neandertalmänniskan och den moderna människan är 99,5 procent. De tror att de båda människoarterna genetiskt gick skilda vägar för 500 000 år sedan, alltså flera hundra tusen år före vår kunskap om att Homo sapiens existerade.

Archäeologie in Deutschland 1/2007


Skånes första konstverk?
Ett sensationellt fynd har hittats i Skånes sydvästra hörn och kan vara ett av Skånes första konstverk.Ristningen som granskats av geologer och daterats av arkeologer bedöms vara från Kongemosekulturen, 8800-7500 år före nutid, eller möjligen från Maglemosekulturen, 12000-8800 år före nutid. Att ristningen fanns just där har en naturlig förklaring. Fynd från jägarstenåldern...