Redaktörens förord
förf: Birgitta Gustafson
Välkomna till detta nummer av Populär Arkeologi som är ett blandat
nummer med arkeologiska nyheter. Vi har glädjen att kunna presentera
den första utförliga rapporten om de sensationella guldfynden, som
hittades i Vittene utanför Trollhättan i höstas. De fynden sätter åter
strålkastarna över den västsvenska arkeologin och diskussionerna om var
de starkaste tidiga maktcentra låg i det vi idag kallar Sverige.
Vi håller oss kvar i Västsverige och får följa arbetet med att
restaurera Tanums hällristningar, ett arbete som utförs under somrarna
av entusiastiska kursdeltagare. Fler västsvenska hövdingacentra; nu har
husen i Slöinge utanför Falkenberg, där man hittade de många
guldgubbarna för ett par år sedan, börjat att grävas ut och ge oss mer
information.
Vi får följa konserveringen av ett helt vanligt föremål, funnet vid
undersökningarna av ett gravfält i Västmanland. Vad hände med kammen
som hittades i kvinnograven i Tortuna? Arkeologernas och
konservatorernas arbete är noggrant och tidsödande och ny tekniken kan
ge oss föremålen och dess utseende tillbaka. Och sist, men inte minst,
med detta nummer av Populär Arkeologi öppnar vi debattsidorna och
hoppas att tidningen ska bli ett livligt debattforum framöver!
De debattinlägg som finns i detta nummer tangerar arkeologi och
nationalism, en inriktning som följt...
Guldet från Vittene - en
fantastisk historia
förf: Ulf Viking
Vid foten av Hunneberg i Västergötland hittades hösten 1995 Sveriges
genom tiderna tredje största guldfynd. Det utgörs av tre halsringar, en
armring och ett halvfabrikat till en halsring till en sammanlagd vikt
av 1,9 kg. Projektledaren för det nystartade Vitteneprojektet, Ulf
Viking vid Älsvborgs länsmuseum, skriver här hur de fem guldföremålen
påträffades och hur fyndet kunde fästas till en boplats.
Att travestera Tolkiens "Sagan om ringen" är i allra högsta grad
befogat när det gäller guldfynden från Vittene utanför Trollhättan, för
en arkeologisk "saga" är det sannerligen.
Med all medial uppmärksamhet fyndet har rönt, kan det väl knappast ha
undgått någon hur den första guldhalsringen hittades och hur detta fynd
blev upprinnelsen till "århundradets arkeologiska sensation". Trots
detta kan det vara värt att återuppliva den fantastiska händelsen som
visar hur livets tillfälligheter ibland kan ge oss outplånliga minnen.
Vi måste dock börja med att gå cirka fem år tillbaka i tiden. En
sommardag ägnar sig Tapio Lund och hans hustru Asta åt trädgårdsarbete
i sin vackra villaträdgård vid foten av Hunneberg. Som varje ägare av
en villatomt vet, är det förbundet med mycket möda att hålla trädgården
i ordning. Av denna anledning var det dubbelt retsamt när bitar av
gammal...
På jakt efter magiska
tecken
förf: Ulla Hagberg
Det brinner en eld på en gräsplätt mellan av inlandsisen slipade
gråstenshällar. På hällarna skymtar bilder av människor, båtar och
djur. De tycks röra sig i det fladdrande eldskenet. Se upp, här är
starka makter i görningen.
Kanske var det så det var en gång för länge sedan. Vår nutida belysning
är ficklampor som vi låter svepa över hällen i sommarnattens lätta
skymnin En del motiv är redan välbekanta. Andra nya och därför än mer
fascinerande. Vi är ett tjugotal personer på kurs på Tanums
Hällristningsmuseum i Underslös. Många har varit här flera år å rad, så
bitna har de blivit av bronsålderns bildvärld och den unika möjligheten
att få bekanta sig med hällarnas figurer på nära håll.
Vår grupp består av tre danskor och mig. En är bibliotekarie. En är
dagisfröken. Den tredje är konstnär och "magiker", och använder sig av
indiansk shamanism i sitt terapiarbete.
Åldersfördelningen bland kursens deltagare sträcker sig från 22 till 70
år. Där finns många olika yrken företrädda. Speciellt många tycks
lärarna vara.
Efter någon dags förberedelse är det dags för oss att börja arbeta på
vår egen ristning. Vi har en liten skiss av motiven av Lauritz Baltzer
gjord för hundra år sedan...
Garpöns trefaldiga
pålspärr - vad skulle den stänga ute?
förf: Per Olin
härom föllier nu per traditionem, en sådan relation: att i gambla och
urminnes tider, skall der på samma holme hafwa legat ett slagz folk,
som kallades garpar, och deras öffuerste haffuer hetat Cosefell,
omsyder der bleffuen dööd, och på hedniskt sätt begraffwen och aff
undersåtare lamenterat och begråten på en viss tid. Dessa garpar haffwa
vthfallit och under tiden giordt stoor skada på landet, och straxt
rittererat sig in på holmen igen, der de sitt brystewärn hade, att
ingen kunde gripa dem. Omsider hafua några på landet gaddat sig til
hopa och funnit på detta putset, att om Winteren vthmunterat fyra
karlart att gå wägen neder uth medh holmen medh stoora bilter lika
såsom fattigt wandringz folk eller tiggare, då föllo garperna vth,
menandes roof bekomma, bleffuo the der på Siöön aff landtmennen, som
sig förborgat hade, öfwerfaldne och allesamman neder slagne.
Ericus BenedChristi Min. in Rumskulla "
Så målande skriver år 1667 kristi tjänare i Rumskulla socken i
Prästerskapets Rannsakningar Om Gamble Antiquiteter Och Monumenter.
Garpön, en ca 60 x 90 m stor ö i sjön Hjorten, och till formen liknande
ett stort bronsåldersröse med brätte, ligger i Rumskulla socken väster
om Vimmerby gränsande till Jönköpings län. De senaste århundradena...
Historien om ett
människoben av okänt ursprung
förf: Berit Sigvallius
Detta är historien om ett människoben funnet någon gång på 30-talet i
Hälsingland och ristat med fåror. Benet hade dessutom ett snöre med ett
ostronskal fastbundet vid ena änden.
Vad kan detta vara? Kan det vara ett musikinstrument, en så kallad
"skrapare". Eller kan det ha använts till något annat?
Hösten 1994 inlämnade journalisten Gunilla Skoog ett ben till
Historiska museet. Benet hade hon fått låna av John Lindström i
Landafors som någon gång i början av 1930-talet hade hittat benet i en
fiskekoja vid Bosjön i Hälsingland. Han tog vara på det eftersom det
såg roligt ut och sedan blev det liggande. 60 år senare tog
nyfikenheten överhanden och benet kom, genom Gunilla Skoogs försorg,
till Osteologiska enheten på Historiska museet i Stockholm med frågan:
vad är detta?
Ristade fåror
Benet ser minst sagt märkligt ut; på dess baksida finns inristat tolv
stycken ungefär 1,5 cm breda och ca 3 mm djupa, V-formade fåror. Ett
snöre som sitter fastbundet vid benet har ett ostronskal i sin andra
ände. Både ostronskalet och benet har nötningsspår som visar att
ostronskalet använts för att skrapa över benets räfflor. Det märkliga
med detta ben är att det är ett människoben...
Så hittades kammen i
kvinnograven...
förf: Annika Ericsson
Vid en av de många exploateringsgrävningar som görs runtom i landet
före väg- eller järnvägsbyggen fann man för två år sedan ett antal
kammar i gravar från romersk järnålder i Tortuna i Västmanland. Vi har
följt en av kammarna på dess väg från arkeologen till konservatorn.
Sommaren 1994 undersöktes ett västmanländskt gravfält från romersk
järnålder, Bastubacken i Tortuna socken. Utgrävningarna föranleddes av
att den s.k. Mälarbanan ska gå över delar av gravfältet.
Den del som grävdes ut omfattar 71 gravar, varav 41 var brandgravar och
resten skelettgravar. Ingen av gravarna var synlig ovan mark.
Bland fynden från utgrävningen märks 14 kammar som troligen är
tillverkade av älghorn. Det innebär ett stort material i sammanhanget.
I samtida gravfält är kammar annars ovanliga och har tolkats som
statusföremål då de påträffats i rikare gravar. Dessa har varit både
mans- och kvinnogravar. På Bastubacken förefaller det som om kammen
däremot är ett rent kvinnoföremål. Hälften av kvinnorna, och enbart
kvinnorna, tycks ha fått kammar med sig till den hinsides tillvaron.
Antalet är lika högt i skelett- som i brandgravarna.
Lokal tillverkning
Eftersom kammarna från Bastubacken är såpass många kan intressanta
jämförelser göras. Bastubackskammarna ansluter väl till det formspråk
och de kamtyper som var...
...och så konserverades den
förf: Charlotte Gjelstrup Björdal
Arkeologerna på Bastubacken inledde tidigt samarbete med konservatorer
för att preparera funna metall- och benföremål. Kammen från
kvinnograven kom till konseervator Charlotte Gjelstrup Björdal,
specialiserad på organiskt material. Här berättar hon om sitt arbete.
Under tidig höst 1994 kom arkeologerna till Riksantikvarieämbetets
institution för konservering, RIK, med de senaste fynden från
Bastubacken. Bland dessa fanns ett gipspreparat med en fuktig benkam.
Efter borttagning av den skyddande fuktiga jorden med skalpell, pensel,
trästicka och vatten, framkom en obränd "välbevarad" kam med alla
tänder intakta.
Men glädjen var kort. Under mikroskopet syntes ett längsgående smalt
brott som delade kamskaftet från alla tänderna.Och inte nog med det! På
de flesta tänder fanns små nästan osynliga sprickor som på vissa håll
kunde få en tand att bestå av minst fem fragment. På kamskaftet kunde
man också snabbt konstatera att ytan var mjuk, som ett fuktigt
Mariekex, och lätt smulande.
Denna kam gick helt enkelt inte att röra.
Nu undrade jag om undersidan var lika nedbruten och beslöt mig för att
vända på preparatet och gräva ut från baksidan.
Framsidan blev duschad med vatten och tunna pappersbitar blev lagda på
den ömtåliga ytan och blötgjorda så att tänderna syntes igenom. Detta
lades som ett skydd...
Halländska hus med hallar
för hövdingar
förf: Lars Lundqvist
Boplatsen i Slöinge där man gjorde det sensationella guldgubbefyndet
för några år sedan håller nu på att grävas ut.
Ett av hövdingahusen har kunnat dateras till 700-talet och lämningar
visar att här hållits storslagna fester i den stora hallen, vilken
säkerligen var en mäktig symbol för en härskande krigararistrokrati
gentemot omvärlden.
Järnålderns samhälle kan studeras ur en rad olika perspektiv: husets,
gårdens, byns och bygdens. Under de senaste åren finns ett stigande
intresse för andra aspekter där man fokuserar på komplicerade politiska
bildningar som hövdingadömen eller kungadömen. Jag tänkte här ägna mig
en smula åt den lägsta nivån, d.v.s. hus(hålls)nivån.
Arkeologens hus
Huslämningarna är de vanligaste konkreta spåren av varaktigt boende.
Tyvärr är ofta det mesta av husen borta. Kvar är nästan bara
stolphålen, d.v.s. de gropar där husens bärande timmerkonstruktion var
upprest och förankrad. Arkeologens "hus" är egentligen en tolkning av
en mängd större eller mindre gropar. När det nu inte finns så mycket
kvar av husen uppstår en del bekymmer när husens användningsområde ska
tolkas. Hur har olika delar av husen använts till? Finns det en
rumsindelning och kan man spåra olika aktiviteter till olika delar av
husen?
För att besvara de här frågorna använder...
Debatt: Om staten och
arkeologin
förf: Åke Hyenstrand
Med detta nummer av Populär Arkeologi öppnar vi sidorna för debatt i
frågor inom arkeologi och historia.
Professor Åke Hyenstrand inleder här med en betraktelse över arkeologin
i statens och nationalistiska drömmars tjänst.
Bland de andra inläggen märks arkeologen Inga Lundström och
konstvetaren Marja-Leena Pilvesmaa som sett och jämfört ett par
storsvenska museiutställningar.
Doktoranderna Hans Bolin och Katherine Hauptman Wahlgren vänder sig mot
PA:s bronsåldersnummer som de tycker var EU-förhärligande.
P opulär Arkeologi började utkomma 1983. På kort tid har tidningen
blivit en av arkeologiämnets viktigaste speglingar. Ett stort allmänt
intresse kombineras med yngre arkeologers vetenskapliga skicklighet.
Deras orädda intresse för förmedling har skapat en spännande kontaktyta
som tidigare saknats. Tidningen illustrerar även ett arkeologiskt kaos.
Informationsmängderna är nu så stora att mycket av den gamla
verkligheten ifrågasätts. Detta är en av tidningens viktigaste
uppgifter, att tydliggöra en snabb utveckling inom fältarkeologin och
sätta in frågor och hypoteser i ett sammanhang.
För rättvisans skull ska sägas att Populär Arkeologi inte är en helt
isolerad företeelse. Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet
inklusive lokalkontoren har under senare år utvecklat en
publiceringsverksamhet av tidigare aldrig skådat slag.
Författaren till dessa rader kan med ålderns rätt ge ett
50-årsperspektiv på arkeologisk verksamhet i...
Debatt: Håleggade yxor -
de är helt enkelt årderspetsar!
förf: Claes Assarsson
Varför har aldrig några årderspetsar, men så många håleggade yxor
hittats. Kan det vara så att de håleggade yxorna faktiskt är årder, den
yttersta spetsen på de forntida plogarna? Det undrar Claes Assarsson
och riktar sin fråga till verksamma arkeologer.
Gör som jag, uppmanar han, betrakta allt från håleggade yxor till
flintmejslar som årderspetsar. Eller bevisa motsatsen! Och så var det
det här med håleggade yxor. Är de yxor eller är det fråga om något
annat redskap?
Varför ställa frågan? Jo, av den enkla anledningen att tanken kommit
för mig, inte nu utan faktiskt för 30-40 år sedan. Märkligt att ingen
bryr sig mer om arbetsredskap. Men nu måste jag sticka ut hakan innan
det är för sent.
En håleggad yxa är helt enkelt inget annat än en årderspets. Kan det
vara så enkelt att bara konstatera det? Nej, visst inte, men i min
barndom såg jag min fars håleggade yxor och utan andra kunskaper och
smolk i tanken såg jag bara att de var precis likadana som Nisses
plogspetsar. Konstigt, nja inte för mig som då inte visste vad en
håleggad yxa var. Intresset för forntiden växte allt starkare hos mig.
Jag gick några studiecirklar om forntiden. Tanken...
Debatt: Vi män, vårt folk,
oss människor emellan - identifikation och människosyn i tre nya
museiutställningar
förf: Inga Lundström och
Marja-Leena Pilvesmaa
Till det yttre ser svenska museiutställningar nästan likadana ut. Samma
teknik brukas och samma ämnen tas upp och gestaltas. Det är först vid
mötet med innehållet som skillnaderna börjar bli tydliga. Innehållet är
väsentligt. När det styrs av en helhetssyn och medvetna
ställningstaganden blir det ännu viktigare.
Det skriver här antikvarierna Inga Lundström och Marja-Leena Pilvesmaa
som har ett regeringsuppdrag att ge förslag om hur de historiska
perspektiv som museerna ger kan motverka främlingsfientlighet.
Statens historiska museum har fått regeringens uppdrag att utarbeta ett
förslag till handlingsprogram som har till syfte att motverka
främlingsfientlighet och ifrågasättande av grundläggande demokratiska
värden. Under arbetet med detta har vi haft möjlighet att i tät
tidsföljd se en rad museiutställningar. Närstudier av och jämförelser
mellan dem ger anledning till vissa reflektioner.
Eriksbergshallen i Göteborg visar för närvarande utställningen
Vikingar, ett ständigt återkommande utställningstema. Det första
intrycket är överväldigande. Man fångas genast av rummets dramatik. En
imaginär vikingaflotta med vind i seglen fyller upp rummet. Olika
ljudkällor förenas till ett dånande hav. Det luktar tjära. Arkitekturen
griper en och skapar förväntningar, men när man sänker blicken och
börjar färden genom innehållet blir det stiltje. Lika Iekande lätt som
besökaren drivs framåt av rummets rörelse...
Debatt: Vilken egyptisk
gud?
förf: Veronika Nissen
I nummer 4/95 av Populär Arkelogi i artikeln "Skepp och sjöfarare över
Östersjön" av Thomas B. Larsson står det på sidan 19:
Trundholmsvagnen från Danmark är sannolikt en symbolisk representation
av en mycket vitt spridd myt under bronsåldern om den snabba hästdragna
vagnen i vilken solen färdades över himlavalvet.
I egyptiska och babylonska myter är vagnen med fyrekrade hjul också
associerad med åskguden, så det finns flera tolkningsalternativ.
Vilken egyptisk gud? Det är det definitivt inte! Var snäll och
dementera vid tillfälle. Folk tror på docenter även utanför deras
specialområden.
I övrigt gillar jag Populär Arkeologi just för att tidningen verkar så
pålitlig!
Veronika Nissen
Thomas B. Larsson svarar:
Påpekandet är riktigt. Det skall ej vara "egyptiska", även om
gudavärlden i östra Medelhavet är snarlik på många punkter...
Debatt: "Europatanken" -
en politisk kolonisation av forntiden?
förf: Hans Bolin och Katherine
Hauptman Wahlgren
Det är varken vetenskapligt relevant eller kunskapsmässigt nyanserat
att med paralleller till dagens Europa hävda att det fanns något som
liknade en europeisk gemenskap redan under bronsåldern. Det finns
därför flera skäl till att ifrågasätta Europarådets bronsålderskampanj
som bygger på en förhistorisk "Europatanke", skriver Hans Bolin och
Katherine Hauptman Wahlgren i ett debattinlägg angående Populär
Arkeologis temanummer om bronsåldern.
Populär Arkeologi nr 4, 1995 ägnas till största delen åt temat "Vår
mytiska och gåtfulla bronsålder". Den bild av bronsåldern som målas i
de tre första artiklarna inbjuder till en diskussion om i vilken
utsträckning det är bronsålderns samhälle som beskrivs och inte en
återspegling av "Europatanken" och drömmen om ett enat Europa.
Gustaf Trotzig vid Statens Historiska Museum inleder under rubriken
"Europatanken - 4000 år gammal". Rubriken antyder att grunderna för
samarbetet inom dagens Europeiska Union utvecklades redan under
bronsåldern.
Trotzig är också ordförande i Europarådets arkeologiska expertkommitté.
Han beskriver först kort Europarådets arbete för att stärka lagskyddet
för det arkeologiska kulturarvet i medlemsländerna. För att öka
intresset och kännedomen om förhistorien har man också enats om en
"plan för Europas arkeologi". I denna plan ingår den fortlöpande
kampanjen "Bronsåldern - Europas första guldålder".
Motiveringen till val av tidsperiod och infallsvinklar för...
Debatt: Runornas
geometriska ursprung
förf: Hans Bolin och Katherine
Hauptman Wahlgren
Kan runornas utseende vara kopplat till kvistar och grenklykor? Det
menar Staffan Norrman, civilingenjör som länge intresserat sig för
runornas uppkomst.
Här försöker han visa hur alla de ursprungliga 24 runtecknen i den så
kallade urnordiska eller urgermanska runraden, futharken, kan genereras
med hjälp av klyka och pinnar och hur den inbördes ordningen mellan
futharkens tecken kan härledas.
De 24 runorna i den äldre futharken kan konstrueras med utgångspunkt i
ett geometriskt förfarande.
Vi börjar med en grenklyka:
Kvisten har stavens halva längd och fäster vid dennas mitt i samma
vinkel som i en liksidig triangel. Från klykan kan vi mäta upp pinnar;
stavar och kvistar. Två stavar och fyra kvistar räcker för att
konstruera vart och ett av futharkens 24 tecken, åtminstoen i en
"grundform". Det är därför möjligt att man vid konstruktionen av
futharken använt pinnar eller åtminstone haft pinnar i åtanke.
Genom att vrida och vända på klykan på ett systematiskt sätt utformar
vi följande mönster:
Med hjälp av detta mönster kan alla de 24 runtecknen framställas. Jag
överlåter åt läsaren att själv upptäcka tecknen i mönstret. Tecken nr 2
och 7 ses tydligt om runmönstret läggs på sidan. I runsammanhang är en
sådan vridning vanlig.
Tecken...
Debatt: Religion från
stenålder till medeltid
förf: Kerstin Engdahl och Anders
Kaliff
Ett religionsarkeologiskt nätverk har bildats och haft sin första
konferens i december på Lövstabruk.
Avsikten var att föra samman forskare från olika områden för en
tvärvetenskaplig diskussion. Nätverket fortsätter nu att arbeta och
planerar bl.a. att ge ut ett nyhetsbrev.
Här följer en rapport från konferensen.
Vi var 15 arkeologer och två religionshistoriker som träffades under
ett intensivt veckoslut. De tre disciplinerna arkeologi,
religionshistoria och etnologi/folkloristik eftersträvar i grunden
samma kunskap, nämligen människans föreställningsvärld och
förhållningsätt till till sina gudar och medmänniskor. Det som skiljer
är våra olika källmaterial och vårt sätt att närma oss dem. En strävan
från vår sida var därför att konferensen skulle bli en mötesplats
mellan de olika disciplinerna och ett avstamp för fortsatt samarbete.
Boplatsritualer
Vi ville med titeln "Religion från stenålder till medeltid" ange att vi
uppfattar alla arkeologiska perioder lika värdefulla och att det därmed
är religionen som fenomen som vi är intresserade av att studera.
Människans religiösa förhållningssätt har hittills mest tolkats utifrån
gravmaterialet, men gravar och gravritualer speglar endast en del av
religionen i ett samhälle, främst de eskatologiska fdreställningarna.
Även om gravplatserna (kristna såväl som fornskandinaviska) innehåller
tvdliga spår efter religiösa ritualer, så är boplatsundersökningarna
minst lika viktiga fdr...
Böcker
Rumlaborg
Länscentrum i norra Småland under medeltiden
Harry Bergenblad
Huskvarna hembygdsförening
Harry Bergenblad är en hängiven fritidsarkeolog, som bl.a. försökt få
den arkeologiska världen uppmärksam på de unika bronsålderslämningar
som finns under Vätterns yta. (Om detta ska han berätta i det kommande
marinarkeologiska numret av Populär Arkeologi).
I denna bok berättar han livfullt om det medeltida centret i Småland,
Rumlaborg, som grävdes ut på 30-talet. Riksantikvarieämbetet utsåg en
arkeologisk övervakare, men de som snart tog över grävningarna var
häradsfornvårdare kapten Bror Kugelberg och hembygdsföreningens
ordförande Georg Sahlström, vilken av hälsoskäl aldrig kom att
publicera en planerad skrift om utgrävningarna.
Det är hans anteckningar som tillsammans med en rad urkunder ligger
till grund för Harry Bergenblads redogörelse om Rumlaborg. Intressanta
bilder fyller dessutom boken.
Borgen började sannolikt att byggas efter det fredsmöte som ägde rum
1364 i Jönköping efter de många tronstriderna och
mecklenburgska-holsteinska framgångsrika anfallen och var i bruk fram
till 1500-talet.
Gotländskt arkiv 1995
Gotlands fornsal
Detta är det 67:e meddelandet från Föreningen Gotlands fornvänner och
1995 års upplaga rymmer som vanligt ett digert arkeologiskt och
historiskt material från Gotland.
Gotländskt arkiv ger varje år en översiktlig bild av den pågående
forskningen och nya rön...
Sedan sist
Språkets ursprung
Det indoeuropeiska språkets ursprung är ännu höljt i dunkel. En del
språkforskare har menat att dess vagga stod i Anatolien, andra i
Kaukasus och andra åter i norra Centraleuropa. Men nu har forskare
kommit fram till att det med stor säkerhet föddes på den eurasiska
stäppen mellan Uralbergen och Karpaterna för omrking 6000 år sedan.
Också svenska språket hör till de indoeuropeiska och ord som despot,
utter och hus stammar från det ursprungliga indoeuropeiska språket där
dessa ord heter dems potis, udr och woikos.
TT
Bronsåldersdräkt
Under ett år har arkeologen Per Olin och textilkonstnären Carina Holm
arbetat på att ta fram en bronsåldersdräkt med den danska
bronsålderskvinnan som begrovs under bronsåldern i Borum Eshøj i
Danmark. Graven är en av de berömda danska ekkistegravarna som bland
annat innehöll väl bevarade dräkter.
Gammal teknik har använts för att spinna och väva. Ullen kommer från
gutefåren på Lilla Karlsö utanför Gotland.
Sländan har snurrat motsols och givit så kallade s-spunna varpgarner.
Till solvgarn spanns ett mycket hårt och tunt tvåtrådigt garn som
solvades på två skaft.
Vävstolen har varit av upprättstående typ där varpen fästs på en rörlig
bom och hänger ned mot golvet där den hålls sträckt...