|
Prenumerera!
Beställ
nr 2/01!
Innehåll
nr 2/01:
Birka,
hemvist för välutbildade
krigare
Lena Holmquist Olausson
Kristin
kungadotter, ett vikingatida
levnadsöde
Anna Ulfhielm
Världens
största
vikingaskatt!
Jonas Ström o Per Widerström
Från
hall till kyrka
Sten Tesch
Det
fanns en vikingatid i
norr
Noel Broadbent o Lillian Rathje
Var
Gothia vikingarnas
Sverige?
Carl Löfving
Vikingar
och pikter, vänner eller
fiender?
Jessica Bäckström
Vikingarna
var inga
köttfrossare
Sven Isaksson
Omslag:
viklau-madonnan från mitten av 1100-talet.
foto: statens historiska
museum
Nr
1/01
Nr
4/00
Nr
3/00
Nr
2/00
|
-
Vikingarnas
värld
Man brukar säga att vikingatiden tar
slut vid 1100-talets början och att
medeltiden sedan tar vid. Liksom alla
våra indelade tidsperioder i
historien säger detta kanske mer om
vårt behov av att greppa
tidsåldrarna än om att det
verkligen är möjligt att ringa
in dem.
Är det till och med så att
indelningen i perioder som sten-, brons-,
järnålder, vendel-, vikinga-
och medeltid sätter upp hinder
för vår
föreställningsförmåga?
De flesta förhistoriska skeenden och
trender går ju inte att
avgränsa så lätt.
Ett exempel är den så ofta
diskuterade stats- och riksbildningen i
Sverige. Här rotar vi frenetiskt i
sen vikingatid och tidig medeltid för
att få svar på hur och
varför statsbildningar uppkom i
Norden. När svaret kanske bör
sökas långt tidigare, redan
under tidig järnålder, då
strukturer som gjorde det möjligt
för kungadömen att uppstå
kom att utvecklas.
Den vikingatid vi i detta nummer
försöker att spegla är
alltså mycket mer komplex än
några farmäns och vikingars
handels- och plundrartåg. Ibland
framhåller vi vikingarna som de
första internationalisterna, med
vidsträckta kontakter över
världen. Men sannolikt hade till
exempel stenåldersmänniskorna i
Norden minst lika vida nätverk. De
människor som då vandrade in
till den Skandinaviska halvön, som
på den tiden var förbunden med
det engelska fastlandet genom att
Nordsjön då låg på
torra land, hade förstås kvar
sina släktband.
Stenåldersinvandrarna kom
förmodligen både från
öst, väst och syd.
Vikingatiden har dock en speciell plats i
det nordiska kulturarvet, både
sägenomspunnen och nationalistiskt
utnyttjad som den har varit och
alltjämt är.
För
hur ska man annars förklara hur
vikingatida fornbyar och marknader samlar
tusentals vuxna människor i en
rörelse som ständigt
växer?
Förra sommaren seglade och reste
mängder av människor till
Newfoundland för att fira
tusenårsminnet av Leif Erikssons
"upptäckt" av Amerika. I Foteviken i
södra Skåne samlade
vikingamarknaden mer än 600
tidsenligt klädda och utrustade
vikingar från 19 länder.
Människor vill uppleva historien,
inte endast titta på den i
museimontrarna. Rollspel har blivit en
folkrörelse hos den yngre
generationen.
Läs om Sven Rosborns funderingar
kring detta på sidan 30! Och
välkomna till vårt nedslag i
vikingarnas värld med detta nummer av
Populär Arkeologi, där vi
presenterar de senaste
forskningsrönen om
vikingatiden!
Birgitta
Gustafson
redaktör
|
