Spännande
stenålder
förf: Birgitta Gustafson
Detta nummer av Populär Arkeologi har bäring på
stenåldern. En gång, för omkring tiotusen år
sedan, såg Europas karta helt annorlunda ut. Där
Nordsjön idag svallar bodde våra förfäder,
Nordsjölandet sträckte sig från nuvarande
Storbritannien, som då hängde ihop med Frankrike,
över Danmark till dagens Sverige. Engelska kanalen var
först en flod och senare en bukt. Här måste ha bott
åtskilliga människor på vid denna tid. Vi vet inte
hur snabbt detta land, på grund av inlandsisens
klimatpåverkan, dränktes. Men vi kan gissa att här
ligger sjunkna stenålderssamhällen, kanske helt
orörda och väl bevarade, som vi med ny teknik kommer att
kunna undersöka i framtiden.
När ismannen Ötzi upptäcktes i en smältande
glaciär i Alperna för femton år sedan blev han en
sensation. Aldrig tidigare hade en stenåldersmänniska
påträffats med hela sin utrustning. Ötzi
undersöktes minutiöst, men ändå missade
vetenskapsmännen först den pilspets, som senare kunde
berätta att han blev förföljd och skjuten innan han
dog. En svensk hantverkare har gjort otroligt välgjorda kopior
av Ötzis utrustning, vilka visas på Öland i
sommar.
En stenåldersforskare av stora mått var också
Populär Arkeologis mångåriga vetenskapliga
rådgivare, Inger Österholm, som nyligen gick bort, mitt
under sin forskargärning. Hennes stora insats i
gotländska...
När nordsjön gick
på torra land
förf: Birgitta Gustafson
För drygt 10 000 år sedan, då stora delar av
Skandinavien fortfarande täcktes av is, var södra delen av
Nordsjön land. De brittiska öarna hängde ihop med
både nuvarande Frankrike och Danmark. Och detta stora
landområde bör ha varit bebott så länge som det
funnits människor i norra Europa, spåren går
tillbaka 700 000 år.
Klimatförändringarna över tiden har varit stora. Inte
minst vid tiden för den senaste inlandsisen. I slutskedet av
Nordsjölandets tid bör befolkningen ha tillhört den
s.k. maglemosekulturen, av vilken man funnit flera spår
både i Danmark, Polen, Frankrike och England och även i
Skåne. Den har fått namnet av en mosse på danska
Själland, Maglemose, där man fann de första fynden
från dessa jägare, fiskare och samlare som levde mellan
omkring år 7 500 till 6 000 före vår
tideräkning.
Bostäderna bestod av hyddor och redskapen gjordes av flinta, ben
och horn. Av mikroliter från flinta gjorde man spetsar och
hullingar till pilar och spjut.
Att det finns sjunkna boplatser i Nordsjön är ingen nyhet.
Många är de fiskare, inte minst på Doggers bankar,
som fått gamla träd, mammutben och även
stenåldersredskap i trålarna. En av de första som
blev uppmärksam på detta var kapten Pilgrim...
Aristoteles skola lever
igen
förf: Ingabritt Tomboulidou
När Alexande den store var i tolvårsåldern
bestämde hans pappa, kung Filip II av Makedonien, att han skulle
utbildas. Man kallade då på den bäste lärare
man kände till, nämligen filosofen Aristoteles. En
internatskola byggdes i dåvarande staden Mieza, ett par mil
från palatset i Pella, och där gick Alexander och flera
andra rikemansbarn i lära hos filosofen under ett par års
tid. Allt detta enligt skrifter av Plutarchos.
Resterna av Aristoteles skola grävdes fram på 1960-talet
av arkeologen Fotis Petsas, men platsen är fortfarande
tämligen okänd och finns sällan med i turistguiderna.
Nu ska det dock bli ändring på det, för i april i
år invigdes ett modernt kulturcentrum i anslutning till
platsen, där besökare kan se film om de arkeologiska
sevärdheterna i området, få informationsmaterial och
guidning. Dessutom kan anläggningen, som drivs i kommunal regi,
utnyttjas till seminarier och konferenser.
Aristoteles skola ligger strax utanför nuvarande staden Naousa i
norra Grekland, mitt i ett bördigt jordbruksområde med
vattenkällor, persikoodlingar och vinrankor. När Filip II
valde att förlägga skolan till den här platsen var den
känd sedan flera hundra år tillbaka som en Nymfeo, det
vill säga en offerplats till nymferna,n sötvattnets gudinnor. Fortfarande finns tre av
grottorna...
Bildstenen från
Smiss
förf: Helena Forshell
Tolkningen av den unika figuren har sysselsatt forskare alltsedan den
påträffades på Gotland för mer än 50
år sedan.
Bildstenen är funnen på ett gravfält i Smiss,
När socken, Gotland 1950 och daterad till 500-700 möjligen
redan 400-tal e.v.t. Stenens form och storlek, 82 cm över mark,
utgör grund för dess datering. Stenens ena sida är
dekorerad med en sittande figur med vitt utbredda ben. Dess
huvudbonad eller hår påminner om en platt mössa med
nedhängande tofsar eller flätor. Den håller en tjock
slingrande orm i var hand. Ovanför den sittande figuren finns en
triskele bestående av tre djur, en galt, en orm och kanske en
fågel. Stenen omges av en tvinnad bård.
Tolkningen av stenens gåtfulla motiv har sysselsatt många
forskare. Ingen hypotes har dock helt godtagits. En omfattande studie
av antika skapelseberättelser pekar på att ursprunget
för stenens symboler troligen står att finna i och runt
tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris. Senare tiders historiska
skeenden kan undan för undan ha lagt ny innebörd till men
inte ha förstört symbolers ursprungliga mening enligt
Eliade.
Figurens ställning tycks vara det primära i bilden. En
sådan benställning är mycket sparsamt
förekommande i antikt material runt Medelhavet. I Villa Giulia
i...
Åkrokenvraket från
1500-talet
förf: Niklas Eriksson
När Sundsvall fick sina första stadsprivilegier år
1621, var stadskärnan lokaliserad något längre
västerut än idag. Bebyggelsen omslöt en del av
Selångersån som kallas Åkroken. Idag
karaktäriseras denna plats av mittuniversitetets byggnader, men
på botten av ån finns lämningar som berättar om
platsens tidigare historia.
I oktober förra året utfördes en arkeologisk
förundersökning av en fartygslämning som
påträffades redan 1994, när en avloppskulvert lades
ner på botten av ån. Ganska snart kunde erosionsskador
konstateras. Det grunda vattendjupet, en halv till knappt två
meter, innebär att lämningen är under konstant
påverkan av det ständigt strömmande vattnet i
ån. Förutom besiktningar och en mindre undersökning
draperades lämningen med ett nät för att
förhindra framspolade fartygsdelar och fynd att följa med
strömmen.
Datering av fartyget har gjorts, dels genom kol 14 analys, vilket gav
resultatet åren 1280-1640, dels genom dendrokronologi
(tidsbestämning genom årsringar). Den dendrokronologis ka
analysen antydde en datering till 1572, men resultatet grundade sig
på endast ett daterat prov, vilket delvis lämnade
frågan kring fartygets ålder öppen. Som vi ska se
var dock detta resultat ganska nära.
Undersökningen syftade till att skapa ett mer utförligt
underlag för diskussioner om eventuella ytterligare
åtgärder för att skydda lämningen. Ett
underliggande motiv var att...
Vad döljs på andra
sidan bron?
förf: Richard Holmgren, Yvonne
Backe Forsberg och Ingela Wiman
Svenska arkeologer ställer frågan i det etruskiska San
Giovenale efter fynd av ett brofundament.
Det är nu över femtio år sedan svenskarna satte
spaden i de etruskiska lämningarna i San Giovenale i Italien.
Från att inledningsvis ha fokuserat på gravar, så
kom arbetet alltmer att involvera bebyggelselämningar. Till dags
dato har detta minutiösa arbete kommit att måla fram en
allt tydligare bild av det kulturtåg som på allvar
började rulla vid 1200-talet före vår
tidräkning.
Det är dock den senare delen av det första årtusendet
f.v.t. och de etruskiska lämningarna som gjort San Giovenale
mest känt. Undersökningarna av denna period har kommit att
koncentreras till den dominerande klippbastion som idag kröns av
ett kastell från 1200-talet, låt oss kalla den
huvudakropolen. Redan under sextiotalet började man dock
intressera för närområdets södra delar och
upptäckten av en brokonstruktion med tillhörande byggnader
blev ett faktum. Denna brokonstruktion var intressant ur många
synpunkter, dels som ett bevis för antikt tekniskt kunnande i
brokonstruktion och vägbyggen, dels religiöst eftersom
byggnaderna tycktes ha en sakral eller ritualistisk funktion. Vilket
syfte hade denna bro med tillhörande byggnader tjänat och
vad fanns det på den anslutande klipplatån, Vignale, som
var så angeläget att det motiverade...
När blottaren står i
centrum...
förf: Torsten Svensson
Ja, rubriken ovan är kanske lite ekivok, men skabrösa och
roliga är många av de bilder med bland annat blottare som
återfinns i marginalen på medeltida konstverk av olika de
slag. Marginalbilderna har faktiskt lett till ett symposium som
ägde rum i Kurresaare på Ösel under några dagar
i augusti 2004. Den nyutkomna slutprodukten, Bilder i marginalen
- Nordiska studier i medeltidens konst, har dessutom blivit en
fantastisk vacker och välillustrerad bok med många
tankeväckande artiklar där författarna i Norden
hämtat sitt material huvudsakligen från detta
område.
Vi får bland annat tacka redaktören Kersti Markus för
det lyckade resultatet. Att sedan ett estniskt förlag, Argo, tar
på sig omaket att ge ut en bok som i stort sett bara
innehåller artiklar skrivna på svenska och norska är
också något att imponeras av. Efterfrågan i
förlagets hemland kan ju inte vara alltför överdriven
när man betänker valet av språk, men vi andra nordbor
tackar och bockar förstås.
Själva studiet av bilder i marginalen är något som
kommit i ropet under senare år och är därmed inte
längre så marginell. Mer och mer har man insett att varje
bild är gjort med ett bestämt syfte, och inte enbart som
lustifikation.
”Bilder i marginalen...
Intervju: Inför arkeologi
som ämne på gymnasiet!
förf: Birgitta Gustafson
Vi tycker att man ska kunna läsa arkeologi på gymnasiet.
Därför håller vi på med ett projektarbete om
det. Vill ni skriva om oss? Så stod det i ett epostbrev till
Populär
Arkeologi från några elever som går i Upplands Bros
gymnasium utanför Stockholm. Det ville vi. Vi åkte dit
för att få höra mer om förslaget.
Varför valde ni ett projektarbete om att införa arkeologi
på gymnasiet? frågar jag eleverna Anita Mugenyi, Fethy
Zere, Mikael Lindqvist och Jessica Hoffman, som går sista
året på Upplands Bros gymnasium, när jag
träffar dem på skolan.
- Vi var nyfikna och tyckte att det lät spännande
med arkeologi, svarar de. Vi har knappast lärt oss något
om arkeologi under våra skolår, men vi har
förstått att arkeologi innehåller väldigt
många delar.
Till en början tyckte inte deras lärare att arkeologi
hörde till ett projektarbete inom NV-linjen, den
naturvetenskapliga linje, som de studerar på.
- Vi var faktiskt tvungna att tala om för dem att dagens
arkeologi omfattar många av de naturvetenskapliga ämnena,
säger de.
Och så gjorde de upp en mycket ambitiös plan över hur
arkeologiämnet om 50 poäng skulle kunna införas i
gymnasieskolan. Utgångspunkten var en rad frågor, till
exempel: Varför är...
Ismannen från
alperna
förf: Torstein Sjøvold
Nya undersökningar visar att Ötzi blev förföljd
och skjuten med ett pilskott. Kopior av hans utrustning visas
på Öland i sommar.
Det är nu mer än femton år sedan Ötzi, eller
Ismannen, som han också kallas, upptäcktes i Alperna.
Aldrig tidigare hade en mumie av en cirka 5300 år gammal,
välbevarad stenåldersmänniska, påträffats
med full utrustning. Kläder och organiska delar av utrustningen
hade bevarats; trä, näver, skinn och botaniska rester,
gräs från en gräskappa och från en knivslida
och olika tvinnade rep, snören och nät, hö från
isolering av skorna, och även enstaka lönnblad som
använts för bevaring av glöd i en
transportbehållare av näver. Till och med
befjädringen av två pilar hade bevarats, lindade till
pilskaften med nässeltråd. Med ens hade arkeologerna
fått facit till många frågor vars svar man tidigare
enbart kunnat spekulera i.
Idag vilar Ötzi i ett tidigare bankpalats i italienska Bolzano,
provinshuvudstad i Sydtyrolen, byggt under den
österrikisk-ungerska monarkins tid. I dess nya arkeologiska
museum kan Ötzi beskådas genom ett glasfönster, och
hans unika utrustning är utställd.
Det började tidigt gå rykten om att fyndet skulle vara en
förfalskning. Det gick så långt att det till och med
publicerades en bok om ”förfalskningen”,
skriven...
Inpasset: Repliker om
Nåntuna i Populär Arkeologi 1/2007
förf: Margareta Gavatin, Ellinor
Lindström och Birgitta Gustafson
I föregående Populär Arkeologi nr 1/ 2007 kritiseras
Riksantikvarieämbetet och länsantikvarien i Uppsala
län för att de inte betett sig på ett lämpligt
sätt när Danmarks hembygdsförening i Västra
Nåntuna, Uppsala län, gjort en
fornlämningsinventering i ett blivande bostadsområde.
Även chefredaktören för Populär Arkeologi menar
att Riksantikvarieämbetet och länsantikvarien borde ha
tagit ”ordentlig kontakt med alla engagerade och förklarat
varför man anser området byggbart och fornminnena av ringa
betydelse och vad som är fel i hembygdsföreningens digra
rapport”.
Det är viktigt att känna till den ansvars- och
rollfördelning som råder mellan den centrala och regionala
nivån inom arkeologiområdet. Det är
länsstyrelsen som enligt kulturminneslagen har ansvar för
bedömning av och beslut om fornlämningar. Detta har
Riksantikvarieämbetet svarat hembygdsföreningens
representant Jan Stillström ett flertal gånger men har
därutöver tagit underhandskontakt med flera arkeologer som
inventerat i Västra Nåntuna och klargjort deras
uppfattning till Stillström.
Riksantikvarieämbetet har inte funnit anledning att
överklaga något länsstyrelsebeslut i denna
fråga. Att ta kontakt med alla berörda parter, innan man
yttrar sig borde även gälla Populär Arkeologi.
Margareta Gavatin,
enhetschef för kulturminnesenheten
Riksantikvarieämbetet
I föregående nummer av Populär Arkeologi får vi
i Danmarks Hembygdsförening Popark-redaktörens beröm
för ”en enastående amatörforskningsinsats”.
Länsantikvarien och Riksantikvarieämbetet får
däremot...
Krönika: Ajvideforskningen
var en av hennes stora insatser
förf: Göran Burenhult
Gotländsk arkeologi har mist en av sina största
förgrundsgestalter. Sedan jag första gången
träffade Inger Österholm har jag haft förmånen
att under ett trettiotal år få arbeta med henne i en
lång rad stora forskningsprojekt, inte bara på Gotland,
utan i hela världen. Ingers stora skicklighet, outtröttliga
drivkraft och ändlösa arbetskapacitet har haft
avgörande betydelse för projektens resultat - i
snöglopp på Ajvide, i ösregn på Irland eller i
ångande djungler på Nya Guinea.
När Inger Österholm 1986 introducerade arkeologiämnet
vid det som drygt tio år senare skulle bli Högskolan
på Gotland, lades grunden till en arkeologisk utbildnings- och
forskningsenhet som är unik i landet. Med den tidiga
målsättningen att intimt integrera forskning och
utbildning arbetade hon för en internationell profilering av
arkeologiämnet, med fokus på en starkt
tvärvetenskaplig metodik, avancerad fältmetodik, bruket av
digital teknik inom arkeologin, liksom presentation och visualisering
av forskningsresultaten. Utbildningarna i osteologi och arkeologisk
visualisering vid Högskolan, liksom etableringen av
dna-laboratoriet, är centrala delar av denna strategi. Hon
skapade förutsättningar för en lång serie
omfattande, internationella forskningsprojekt i ett tiotal
länder världen över. Inger släppte aldrig
intresset för sina studenter, hon följde dem intresserat
långt efter det att deras studier var avslutade, och
många blev...
Arkeologi i
koncentrationsläger
förf: Anders Otte Stensager
Ett nytt forskningsfält har uppstått för dagens
arkeologer.
Ni har säkert hört namnet på platser som Neuengamme,
Dachau och Auschwitz och andra av de nazistiska koncentrations- och
dödslägren från tiden 1933-45. Kanske är det
färre som vet att det i flera av dessa läger
pågår intensiva arkeologiska undersökningar.
Ämnet har ökat i betydelse i takt med senare års
forskning om nazitiden, bland historiker och nu också bland
arekologer. Inte minst i Tyskland och Polen har det sedan
berlinmurens och östblockets fall omkring 1990 skapats ett helt
nytt arkeologiskt forskningsfält, som brukar benämnas
KZ-arkeologi. Det vill säga, ett forskningsfält där
man använder traditionell arkeologi och metod genom
undersökning, utgrävning och registrering av
förekomsten av eventuella byggnadslämningar, fynd,
spår av motståndsrörelsen eller till och med gravar
i de enkla lägren. Metoderna går hand i hand med vad
historikerna genom årtiondena har insamlat genom
berättelser av överlevande och grundritningar av
lägren. Kort sagt har man skapat ett tvärvetenskapligt
samarbete mellan arkeologer och historiker samtidigt som det
öppnats ett otraditionellt forskningsfält för
arkeologer.
Tyskland är kärnområdet för denna KZ-arkeologi,
här har man sedan 1990 företagit åtskilliga
utgrävningar, bl.a. i Sachsenhausen och Ravensbrück,
båda norr om Berlin. I Sachsenhausen, där för
övrigt en...
Föddes murbruket vid
döda havet?
förf: Ulf Fornhammar
Ett av mänsklighetens viktigaste byggnadsmaterial började
att användas
för 14 000 år sedan. Men var skedde den första
kalkbränningen?
Cementdirektören fortsätter sin jakt.
Kalkbränningen har urgamla anor. De äldsta fynden är
omkring 14 000 år gamla. Man måste då ha kommit
fram till att genom att hetta upp kalksten kunde man
möjliggöra framställning av släckt kalk som var
ett effektivt bindemedel i till exempel murbruk.
I slutet av januari och början av februari i år
besökte jag Weizmanninstitutet i Rehovot strax söder om Tel
Aviv i Israel. Anledningen var att jag blivit inbjuden att
redogöra för några nya idéer angående
den tidiga kalkbränningen. (Se tidigare artiklar i Populär
Arkeologi nr 1/2005 och 4/2006). I programmet ingick också att
testa några av dessa. Weizmanninstitutet är en stor
forskningsanläggning med 2000 anställda. Den del jag
besökte var Kimmel Center of Archaeology som leds av professor
Steve Weiner. Denna enhet arbetar genuint tvärvetenskapligt.
Där finns både arkeologer och naturvetare. Mycket av
verksamheten handlar om att ta fram metoder som kan stötta
arkeologerna i deras arbete. Ett exempel är en metod som
gör det möjligt att snabbt bestämma om en stuff har
geologiskt ursprung eller om den består av härdad
släckt kalk...
Frågor &
Svar
förf: Åke Berg /
Redaktionen
Varifrån kom samerna? Finns det några dna-studier gjorda
i Finland, Sverige och Norge?
Åke Berg
Frågan om varifrån samerna kom och om de var först i
vårt land har stötts och blötts av forskarna i
hundratals år. När dna-tekniken började att utvecklas
var det många som trodde att man genom den skulle få ett
slutgiltligt svar. Så har det emellertid inte blivit. Det
går att spåra sjukdomar och genetiska särdrag genom
dna-tekniken men det har visat svårt att använda den
för att få fram etniska grupper.
Anledningen är helt enkelt att människor alltid har blandat
sig med varandra, det finns inga ”rena” folkgrupper, en tro
och önskan om detta kan kopplas tillbaka till rasbiologiska
tankar som för bara 50 år sedan var förhärskande
i vår del av världen.
Lars Beckman, professor i genetik vid Umeå universitet, och som
nyligen avled, arbetade med att undersöka samernas blodgrupper
och kom fram till en del resultat och både han och genetikern
Svante Pääbo publicerade för ett tiotal år sedan
rön som ska ha visat att samernas genetiska uppsättning
är unik och att de var de som först invandrade
söderifrån. Lars Beckman publicerade bl.a. skriften
Samerna - en genetiskt unik urbefolkning.
Arkeologen...
Böcker
Våra landskapssymboler. Vapen, djur och blommor
Clara Nevéus och Vladimir A. Sagerlund
Hsitoriska Media
Våra landskapssymboler är en trevlig liten bok om just
våra landskaps heraldiska vapen, djur och blommor. Clara
Nevéus vet mycket väl vad hon talar om med förflutet
som statsheraldiker vid Riksarkivet. Vladimir A. Sagerlund är
verksam vid Riksarkivet som heraldisk tecknare.
Boken inleds med en sammanfattning av bakgrunden till
landskapsvapnen, den heraldiska värld i vilken de tillkom och
deras ”start” i Gustav Vasas begravningståg 1560. Om
man beger sig till Uppsala domkyrka kan man för övrigt se
de dåvarande svenska landskapsvapnen avbildade i relief
på den sarkofags sidor i vilken Gustav Vasa och hans två
första hustrur vilar.
Tillkomsten av eller idén bakom Landskapsblommorna eller som
de först hette, provinsblommorna, lanserades först 1908.
August Wickström som var upphovsman till blommorna hade
hämtat inspirationen från USA, där det fanns
något som hette State Flowers. De svenska blommorna har i
några fall blivit utbytta under senare tider. Landskapsdjurens
lista stod färdig 1988 efter att Världsnaturfonden och
ICA-kuriren varit inblandade och människor hade röstat.
Sist men inte minst granskade en jury förslagen och i en tv-gala
ovannämnda år kunggjordes resultaten. Carl den XVI var
för övrigt hedersmedlem...
Nyheter
Ett av de äldsta träfynden...
Påträffad stock i Dala-Järna var 9 550 år
gammal. När Kjell Hultgren skulle gräva en brunn i
Snöborg i Dala-Järna i maj förra året, hittade
han ett par trästockar på sju meters djup i sandlagret.
Och efter att Greger Bennström, arkeolog på Dalarnas
museum, hade tagit en titt på fyndet förstod han att
fyndet var speciellt. Leif Kullman, professor i naturgeografi vid
Umeå universitet, skickade iväg träbiten för en
kol-14-datering.
- Vi skickade den till USA där man kom fram till att det
är omkring 9 550 år gammalt. Men detta
björkträföremål är inte det äldsta i
Dalarna. Det hittades nämligen i Städjan och fick en
ungefärlig åldersbestämning på 12 000
år.
Riksantikvarieämbetet har undersökt fyndet och konstaterar
att stocken har ett flertal korta, breda och grunda huggmärken i
ytan. Hans Browall vid Historiska museet i Stockholm har också
tittat på fyndet.
- Sannolikt är huggmärkena gjorda av en bredbladig
flintakniv, skifferkniv eller skivyxa, säger han. Troligen har
trästocken legat bevarad under strandsediment och
överlagrats strax efter fällning eftersom det är
så välbevarat.
Nu har upphittaren Kjell Hultgren och Tomas Holst, som
härbärgerat fynden, bestämt att de ska hamna på
Dalarnas museum så...