Nutiden hinner i kapp oss
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2008:2:1 tecken: 1469
V
i har trott att de arkeologiska lämningar och dyrbara skatter som
fortfarande ligger kvar i jorden är den största
försäkringen mot att de förstörs. Vi behöver
inte gräva fram allt nu, låt oss lämna kvar en del till
kommande generationer, brukar arkeologer resonera. Och framtiden kommer
dessutom att förse oss med en teknik som gör det möjligt
att få fram all behövlig information om vad som gömmer
sig i marken utan att vi behöver gräva ut och därmed
förstöra alltsammans.
Kanske är det inte så.
Kanske försurningen och klimatpåverkan når ända
ned i kulturlagren. En undersökning som vi redovisar i detta
nummer tyder på det. Av två vikingatida likarmade
spännen som legat i samma jord visar det som grävdes fram i
början på 1900-talet och då konserverades och det
andra som togs upp 1993 en förskräckande skillnad i
korrosion. Förutom markförsurningen som orsakat mest skada
finns också andra faktorer som påskyndat nedbrytningen,
till exempel saltningen av våra vägar.
Men också
moderna räddningsförsök kan visa sig kontraproduktiva.
Det tycks gälla för de berömda paleolitiska
grottmålningarna i franska Lascaux. När man bytte ut
luftkonditioneringssystemet så ledde detta till en allvarlig
svamp- och bakteritillväxt i stället för
tvärtom.
Men kunskapen och...
Hotet mot våra arkeologiska fynd
förf: Inga Ullén, Anders G. Nord och Kate Tronner
ID-nr: 2008:2:2 tecken: 7300
Arkeologiska
fynd som ligger kvar i jorden mår bäst. Så har vi
trott. Det är när de grävs upp som bekymren börjar.
En ny studie visar tyvärr på motsatsen.
En del av
vårt äldsta kulturarv håller på att
försvinna. De outgrävda fynd som ligger i jorden trodde vi
tidigare befann sig i det bästa av arkiv. Men försurning och
andra föroreningar som tas upp av jorden resulterar i en snabb
nedbrytning av metallföremål, liksom av benmaterial.
Värst drabbat är Västkusten. Det visar några
nyligen avslutade forskningsstudier. Vi nutidsmänniskor har under
det senaste århundradet skapat föroreningar som
äventyrar vår hälsa, skadar djur och växter samt
försurar mark och vatten. Skadorna mot kulturarvet är
allvarliga, med söndervittrade byggnadsdetaljer på hus och
monument såväl i Europa som i andra världsdelar. Bland
många kända exempel finns Akropolis i Aten, de egyptiska
pyramiderna, medeltida katedraler i Mellaneuropa och skandinaviska
hällristningar. Listan kan göras lång. Hotbilden mot
monumenten tillsammans med fältarkeologernas egna observationer av
metallföremål vid utgrävningar väckte i
början av 1980-talet en allmän misstanke om att även
arkeologiska föremål under mark kan påverkas genom den
markförsurning som orsakas av luftföroreningar. Situationen
är särskilt allvarlig i norra Europa. Resultaten från
studien Fynd och Miljö bekräftar...
Unika grottmålningar möglar av vanvård
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2008:2:3 tecken: 2882
Grottan
i Lascaux i södra Frankrike innehåller några av
världens mest betydelsefulla målningar från
paleolitikum, vår äldsta stenålder. De upptäcktes
av några skolbarn från Montignac i Dordogne år 1940
och målningarnas ålder fastslogs vara cirka 15 000
år. Deras omfattning är storslagen; omkring 600
målningar och 1 500 ristningar kunde konstateras.
Nu slår
den engelske paleoarkeologen Paul Bahn larm i senaste numret av den
amerikanska tidskriften Archaeology om att målningarna
håller på att förstöras genom det
luftkonditioneringssystem som installerades 1999.
Lascauxgrottan
stängdes redan 1963 för allmänheten eftersom de
många besöken hotade att förstöra
målningarna i grottan. Dessförinnan hade ett
luftkonditioneringssystem installerats på 1950-talet för att
möta den enorma turisttillströmningen efter andra
världskriget. Redan då kunde grottans guider konstatera
vissa angrepp av grön- och vitalger; bakterietillväxt som
troligen främst orsakades av de lampor som vägledde
turisterna.
Sedan 1963 har grottan endast kunnat besökas av
särskilda sällskap och forskargrupper under begränsad
tid.
1983 invigdes en kopia av Lascauxgrottan, som öppnades
för allmänheten, benämnd Lascaux II.
Man hoppades nu
att originalgrottan var räddad från angrepp. Men, 1999 togs
beslut om att förnya luftkonditioneringssystemet, vilket
bedömdes föråldrat. Detta, menar Paul Bahn, visade sig
bli en katastrof. Efter den installationen kom flera rykten i...
Täljstenen, livsviktig i forntida Arktis
förf: Lars Larsson
ID-nr: 2008:2:4 tecken: 9570
För
de människor som levde på Grönland under
förhistorisk tid var utbytet med andra samhällen
livsnödvändigt. Med hjälp av bytesvaror kunde man
överleva i det
hårda klimatet.
En av de viktigaste
förutsättningarna för mänsklig existens i arktisk
miljö under förhistorisk tid var utvecklingen av sociala
strukturer och mänskliga nätverk som bidrog till ett
flöde av material över stora avstånd. Genom dessa
kontakter kunde inte bara material förflyttas utan även
människor vilket bidrog till att överleva kortvariga
klimatologiska förändringar liksom att undvika alltför
nära släktskap i partnerförhållanden i glest
bebodda områden.
Exempel på tidigt utvecklade
utbytessystem är fynden av en omvandlad skiffer benämnd
killiaq (uttalas kissliak) som finns på två platser vid
Discobukten på Västgrönland. Färgen är
grå och materialet har spaltegenskaper som påminner om
kvartsit. Under den äldsta bosättningen utmed
Västgrönland, den s.k. Saqqaq-kulturen (2500-800 f.v.t.),
förmedlas denna bergart utmed väldiga avstånd. Vid
Nuuk-fjorden ungefär 800 km söderut är tre
fjärdedelar av samtliga redskap tillverkade av killiaq. Mot norr
har killiaq påträffats på kanadensiska Ellesmere
island på ett avstånd av 1000 km från
råmaterialkällan. Var materialen tillräckligt
attraktiva och dess naturliga spridning begränsad så kunde
de bytas över mycket stora avstånd.
Ett material med
omfattande användning var täljsten...
Tidiga kyrkor i närbild
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2008:2:5 tecken: 2048
Gotland
är berömt för sina 92 tidigmedeltida kyrkor, de flesta
av dem byggda under 1100- och 1200-talet. Men de ståtliga
byggnadsverken, som idag noga underhålls, var inte de första
kyrkorna på ön.
– Vi tror att det åtminstone har
funnits tio träkyrkor som föregått dem, säger
Maria Herlin Karnell, som producerat en ny utställning Den
äldsta kyrkan på Länsmuseet på Gotland,
Fornsalen.
Ett kor med delar från stavkyrkan i Hemse, ett
hammarband från Hablingbo, draksniderier från Guldrupe och
de fantastiska trämålningarna från Sundre bildar
centrum i utställningen.
Delar av målningarna från
Sundre har tidigare visats på Fornsalen, men nu får de alla
plats på utställningen och arkeitekt Birger Andersson, som
formgivit utställningen, har velat försöka att pussla
samman de funna delarna så att man får en
föreställning om hur det en gång såg ut i
Gotlands sydligast belägna kyrka.
Väggmålningen
går sedan länge under namnet Den yttersta
domen.
Utställningen är en blandning av tidigare
magasinerade föremål, samt lånade föremål
från Historiska museet som har sammanförts till en unik
helhet. Med detaljer från sex tidiga träkyrkor på
Gotland och andra speciella fynd berättar utställningen om
början och slutet för den medeltida kyrkan på ön.
Här har var sak sin plats.
– Att...
Järnbrytning i skärgården under tusen år
förf: Mattias Johansson och Magnus Eriksson
ID-nr: 2008:2:6 tecken: 4528
En
skärgårdsbergslag i Stockholms skärgård? Tidigare
har någon sådan inte låtit tala om sig. Men i somras
började man att gräva...
På 1920-talet togs ett
stycke malm upp vid en utgrävning i Visby innerstad. Det
sändes in som prov för analys och det framkom att det
innehöll det ovanliga mineralet holmquistit. I vår del av
världen är detta endast känt från ett enda
ställe: Utö järngruvor i Stockholms skärgård.
Utifrån dagens kunskapsläge är det troligt att
malmstycket hamnade på platsen under 1100-talets första
hälft. Upptäckten innebar alltså att järnmalm
bör ha brutits på Utö redan vid skiftet mellan
vikingatid och medeltid.
De första skriftliga källorna om
malmbrytning på Utö kommer på 1500-talet. Ganska
snart, under loppet av 1600-talet, expanderar gruvdriften kraftigt, det
växer till ett samhälle vid gruvorna och malmen når
bruk från Olofström i Blekinge till Boden i Norrbotten. Det
finns dock ett tidigare kärnområde, huvudsakligen i dagens
Haninge och Tyresö kommuner, där järnframställning
i form av masugnar och hamrar omnämns på ett flertal platser
på 1500- och 1600-talet. Detta är ett kluster som
otvivelaktigt uppstått med anledning av järnfyndigheterna.
På Muskö, ön innanför Utö, ligger ett av
dessa ställen. Här skvallrar ortnamnet Hyttan...
Tingsplatsen scen för maktutövning
förf: Alexandra Sanmark
ID-nr: 2008:2:7 tecken: 6386
Tingsmöten
utomhus, som en form av tidigt parlament och rättskipning, verkar
ha funnits i Nordeuropa långt före vikingatiden. Hur den
förhistoriska tingsorganisationen i Norden såg ut är
svårt att veta eftersom alla skriftliga källor är
medeltida. Enligt de medeltida landskapslagarna skulle det finnas en
tingsplats i varje härad. Dessa platser nämns också,
ibland med namn, i medeltida brev som handlar om tingsbeslut. Under
1920- och 30-talen gick forskare igenom dessa brev och skapade på
så sätt listor över häradstingsplatserna i
många landskap. Få av dessa forskare försökte
dock lokalisera själva tingsplatserna. Sådana
försök inleddes inte förrän på 1990-talet
när landskapsarkeologin började ta fart med funderingar
på hur de förhistoriska tingsplatserna en gång
såg ut samt var de låg i landskapet.
Trots detta har
kunskapen om tingsplatser förblivit relativt liten, speciellt
när det gäller arkeologiska lämningar. De få
arkeologiska undersökningar som utförts på tingsplatser
har enbart fokuserat på de så kallade tingshögarna,
exempelvis den i Gamla Uppsala och Signhildskulle i Fornsigtuna.
För att råda bot på detta startade vi år 2004
ett forskningsprojekt.
Hittills har detta projekt fokuserat på
landskapen runt Mälaren där vi har karterat tingsplatser och
utfört arkeologiskt fältarbete. Skillnaden mot tidigare
forskare är att vi vill...
Rembrandts paneler och ostindienfararen Batavia
förf: Niels de Groot
ID-nr: 2008:2:8 tecken: 5815
Forskning
vid Sjöfartsmuseet i Fremantle, Perth, har visat att det
berömda skeppet Batavia, känt för ett blodigt myteri
utanför den västaustraliensiska kusten 1629, är byggt av
samma polska träslag som de paneler, vilka de holländska och
flamländska målarmästarna Rembrandt och Rubens
använde i sitt måleri.
De kända 1600-tals
konstnärerna var medvetna om var kontinentens bästa
trävirke kunde hämtas, vilket var i Polen. Söder om
staden Gdansk (Danzig) vid Wisla, landets längsta flod, fanns en
ekskog där träet hade mycket gynnsamma egenskaper och var
perfekt lämpade för deras verk. Undersökningar, som
utförts av den holländska assisterande intendenten Wendy van
Duivenvoorde, har kommit fram till att det inte endast var målare
som hade öga för materialet.
– Skeppet Batavias träslag
stämmer exakt överens med dendokronologin
(årsringsbestämning) som fastställts för
pannåer i flamländska och nederländska
1600-talsmålningar, berättar hon. Detta efter ha
genomfört analys av en stor mängd prover.
– Mästarna
använde det polska virket eftersom det hade tunna årsringar
och för att det var rakt och enkelt att bearbeta. Även de
holländska skeppsbyggarna insåg denna fördel.
Mellan
1600 och 1650 var Nederländerna Europas ledande nation i
fråga om skeppsbyggeri. Höjdpunkten för detta var runt
1640 då inte mindre än tusen fartyg rullade av...
Intervju: Vårt äldsta klädesplagg
förf: Birgitta Gärdin
ID-nr: 2008:2:9 tecken: 3660
Den
är vårt äldsta funna klädesplagg, Gerumsmanteln,
som påträffades i en mosse 1920. Undersökningar
tidsbestämmer den till ett par hundra år före vår
tideräkning. Nu tar antikvarie Mari-Louise Franzén till nya
metoder för att få mer kunskap om detta unika plagg, bland
annat strontiumisotopanalyser och textilredskapsforskning.
Den är
så stor, så värdig. Och den har sådan kraft!
Tveklöst hyser Mari-Louise Franzén starka känslor
för denna majestätiska mantel, den från Östra
Gerum i Västergötland, Sveriges äldsta bevarade
plagg.
Från år 2005 är den utställd på
Historiska museet i Stockholm. Dessförinnan hade den knappt
visats, sedan den hittades i en mosse sommaren 1920.
– Yllet hade
fortfarande spänst när vi rullade ut den efter
magasinsförvaringen, berättar Mari-Louise Franzén, som
är den vi kan tacka för att manteln nu visas.
Mari-Louise
Franzén, verksam på museet sedan 1997, ansvarar bland
annat för textilierna.
– Gerumsmanteln tillhör de verkliga
high lights när det gäller fornfynd i Sverige.
Manteln
pollenanalyserades på 1920-talet och daterades då till
bronsåldern. En kol 14-datering 1994 visade att den var yngre,
den är från cirka 360 och 100 f.v.t.
– Inför
exponeringen av manteln ville jag se vad nya tekniska metoder kan ge,
utan att ifrågasätta den forskning...
När romarna byggde om nordafrika
förf: Kristian Göransson
ID-nr: 2008:2:10 tecken: 11360
De
antika lämningarna i Libyen hör till världens bäst
bevarade. De puniska ch grekiska städerna byggdes av romarna om
till pampiga städer med kolonnader och triumfbågar.
Den del
av Nordafrika som idag utgör Libyen var under antiken ett mycket
intressant område för romarna. Stora delar av
kustområdet och inlandet är bördigt och lämpar sig
mycket väl för odling av spannmål, oliver och vin –
då som nu. Den östra delen av Libyen, Cyrenaica med Cyrene
som den viktigaste staden, hade koloniserats av greker redan på
600-talet f.v.t. Den västra delen, kallad Tripolitanien efter de
tre städerna Sabratha, Oea (dagens Tripoli) och Leptis,
kontrollerades av Karthago som var en mäktig konkurrent till Rom
om herraväldet över det västra Medelhavsområdet.
Spänningar mellan Rom och Karthago ledde till de tre Puniska
krigen mellan åren 264 och 146 f.v.t. Puner var romarnas namn
på karthagerna, som ursprungligen kom från Fenicien vid
östra Medelhavskusten. Cato den äldre brukade avsluta sina
tal i den romerska senaten med de berömda orden: ”För
övrigt anser jag att Karthago bör förstöras!”. Det
tredje puniska kriget slutade år 146 f.v.t. med att Rom
hörsammade Catos ord och förstörde Karthago. Dock
dröjde det inte länge innan de insåg att det var...
Frågor och Svar
ID-nr: 2008:2:11 tecken: 2254
Vilka
var furierna och har de med furir att göra?
Jag har läst om
furierna och tror att de var ett slags mytologiska krigare. Man talar
ju om att någon är ”arg som en furie” eller ”kämpar som
en furie”.Har de någonting att göra med vår
militära grad furir?
Björn Hellqvist
Svar:
Furierna,
även kallade erinyerna, var kvinnor i den grekiska mytologin, ett
slags ödesgudinnor, kan man säga. De framställdes
både som ett talrikt kollektiv och som en triad med namnen Alekto
(den obevekliga), Megaira (den hämdlystna) och Tisifone
(hämnerska av blodskuld). De är mycket gamla gudinnor,
äldre än gudarna på Olympen, men de levde vidare bland
dem då det inte fanns någon gud som ersatte dem. Dessa
ödesgudinnor kallades in då ett mord inträffade, i
synnerhet då mördare och offer var släkt med
varandra.
De har framställts som mycket motbjudande med ormar i
håret och droppande ögon. Samtidigt var de värderade av
grekerna då de hade ett viktigt värv, nämligen att ta
itu med allvarliga brott.
Furierna förekommer till exempel i
Aischylos drama, i trilogin Orestien, där furierna har en viktig
roll i den senare delen. När Orestes har dödat sin mor
Klytaimnestra jagas han av furierna. Men...
Krönika: En behaglig historia
förf: Johan Hegardt
ID-nr: 2008:2:12 tecken: 2892
Året
1789 påpekade kanslirådet Jacob von Engeström att
historien är icke den lättaste af dessa yrken, så vida
den bör vara en sanfärdig berättelse om förefallne
händelser, författad med sådan redlighet, ordning och
behaglighet, at den båda kan förnöja och
upbygga.
När von Engeström påpekade detta var
historievetenskapen i sin linda och arkeologin fanns inte. Drygt
två hundra år senare är arkeologi och historia
populärare än någonsin. “Berättelserna” verkar ha
funnit en behaglig redlighet och sannfärdig ordning som är
både uppbygglig och förnöjsam.
För mig
däremot är den oreflekterade berättelsen om
förefallne händelser, hur sannfärdig, uppbygglig och
förnöjsam den än må vara, ett problem. Det är
ett problem när arkeologer och historiker inte reflekterar
över sina reflektioner; inte närmare funderar över
varför berättelserna är sannfärdiga,
förnöjsamma och uppbyggliga. Inte skulle vi acceptera att en
medicinare inte reflekterar över den medicin denne ordinerar,
eller att ingenjörer inte reflekterar över varför ett
flygplan flyger. Men många arkeologer och historiker är
ointresserade av frågan varför deras berättelser
är sannfärdiga, förnöjsamma och
uppbyggliga.
Kanske beror det på att det är
tidskrävande att reflektera över sina reflektioner och att
kritiskt fundera över varför saker och ting fungerar som de
gör? Genomför vi en reflektion över...
Skärgårdsliv på stenåldern fiske och fäbodar
förf: Marcus Eriksson och Roger Wikell
ID-nr: 2008:2:13 tecken: 3663
Utanför
Nyköping sker en omfattande utbyggnad av köpcentret vid
Påljungshage. En drygt 5000-årig
skärgårdsboplats grävdes fram av arkeologerna, med
benfynd av får/get.
I närheten har vårt äldsta
koben påträffats. Fynden ger oss ny kunskap om livet i
skärgården under tidigneolitikum.
Människorna som
vistades vid Påljungshage tillhörde de första
jordbrukarna i Nordeuropa. Periodens kultur kallas av arkeologer
för trattbägare. Benämningen tar fasta på
keramikens form och dekor. De höll tamboskap och bedrev jordbruk
på lättodlade jordar på rullstensåsar. Flera
sådana stora boplatser ligger i Katrineholmstrakten, som
Vrå och Mogetorp, vilka sedan 1900-talets första hälft
varit högintressanta för forskningen.
Den dåvarande
havsnivån låg 35 meter högre än idag och
Sörmland var en utpräglad skärgård. Det enklaste
sättet att förflytta sig i detta landskap var med båt.
Fiske och jakt var fortfarande viktigt. Detta indikeras av ett
fåtal små spridda boplatser med trattbägarkeramik
på dåtida öar. Antagligen finns det många fler
boplatser men de är fortfarande dåligt kända. De man
känner till har ofta upptäckts vid olika markarbeten.
Information har således gått förlorad innan arkeologer
kommit till platsen. Vid Påljungshage gavs tillfälle att
undersöka en oskadad skärgårdslokal i sin
helhet.
Genom att ta upp stora sammanhängande ytor skulle
platsens rumsliga...
Alla björnarna var släkt
förf:
ID-nr: 2008:2:14 tecken: 2358
Brunbjörnar
från Iberiska halvön är inte så genetiskt olika
andra brunbjörnar i Europa som man trott. En internationell studie
som nyligen publicerats i tidskriften Proceedings of the National
Academy of Sciences, visar tvärtom att den spanska björnen
nyligen isolerats från andra europeiska stammar. Rönen
innebär nya fakta i diskussionen om hur den hotade spanska
björnpopulationen ska räddas.
Forskarna extraherade dna och
bestämde gensekvensen på björnar från
förhistoriskt material, framför allt från Iberiska
halvön. En del av materialet var så gammalt som 80 000
år. När datamaterialet analyserades framträdde ett
högst oväntat mönster.
– Vi förväntade oss
att kunna följa den spanska björnen långt tillbaka i
tiden, men fann till vår förvåning att den hade
genetiskt material från björnar i andra delar av Europa. Det
verkar faktiskt som att den spanska björnen är genetiskt
isolerad för första gången någonsin nu i
vår tid, säger doktoranden Cristina Valdiosera, som gjort
större delen av laboratorie- och analysarbetet.
– Dessa
björnar har möjligen varit isolerade i Spanien några
få tusen år, vilket är mycket kort tid ur ett
evolutionärt perspektiv. Det har alltså funnits ett
genflöde till och från Iberiska halvön under
större delen av brunbjörnens tid där. Det är mycket
intressanta data när man diskuterar...
Böcker
ID-nr: 2008:2:15 tecken: 18518
Sveriges
sjökartor 1539-1836
Bokförlaget Max Ström och tryckt i
3000 exemplar.
Denna bok är en av de största, om inte den
allra största bok, cirka 55x35 centimeter, som tryckts i Sverige i
modern tid. Den är alltså ingen bok man tar med sig i
sängen som nattlektyr, åtminstone inte om man vill ha sin
näsa i behåll morgonen efter. Dock behöver man nog inte
ha några större bekymmer med att den kan tappas bort, utan
Sveriges sjökartor har nog sin givna plats på kaffebordet
eller något annat bord. Däremot blir den nog svår att
placera, åtminstone stående, i en bokhylla och att ta med
sig den ut i segelbåten är väl knappast något ens
den mest inbitne kartläsare skulle göra. Bokens pris är
naturligtvis också högre än vad böcker normalt
brukar kosta, men om man ser till vad man får för priset,
så är det inte mycket att orda över. Kanske kan den
till exempel vara en perfekt present till en årsdag, i synnerhet
om födelsedagsbarnet är historiskt intresserad.
Anders
Hedin, forskare, reklamtextare och fyrentusiast är den som gjort
urvalet av kartor, 160 stycken på drygt 200 sidor. Han
nämner i förordet att skälen till utgivningen är
två, dels att...
Nyheter
ID-nr: 2008:2:16 tecken: 2943
Arkeologi
i Armenien
Internationella utgrävningar utanför Jerevan.
Sedan Armeniens självständighet från Sovjetunionen 1991
har landet kämpat för att få sin ekonomi på
fötter. Dagens Armenien består av det gamla armeniska
kärnområdet med Jerevan som huvudstad, stora delar av
Stor-Armenien ligger nu på turkiskt område. Armeniens
historia har präglats av olika stormakters hegemonisträvanden
i området; från perser, hellener och romare till turkar och
ryssar. Men den har också präglats av armeniernas starka
självständighetssträvan. Möjligen beror denna
på ett mycket tidigt kristnande, redan på 300-talet, och
på att armenierna redan på 400-talet hade ett eget
skriftspråk. Armenien är inte minst känt för sina
fantastiskt väl bevarade tidigkristna kyrkor och kloster.
De
tidigaste arkeologiska lämningarna i Armenien härrör
från 800-talet f.v.t. då riket Urartu skapades. Nu har
armenierna inlett arkeologiskt samarbete med olika internationella
utgrävningslag, bland dem italienska arkeologer och Universitetet
i Smyrna, Turkiet, som inlett undersökningar om just det gamla
riket Urartu.
Massimiliano Nuzzolo, arkeolog/
Archeología Viva
2/2008
Vandring i istiden med de äldsta konstverk vi
känner, 40 000 år gamla
I Lonedalen vid de schwabiska
alperna i Sydtyskland har en mängd fynd från äldsta
stenåldern, paleolitikum, gjorts. Bland dem både konstverk
och ristningar som en gång...