Nutiden hinner ikapp oss Birgitta Gustafson Vi har trott att de arkeologiska lämningar och dyrbara skatter som fortfarande ligger kvar i jorden är den största försäkringen mot att de förstörs. Vi behöver inte gräva fram allt nu, låt oss lämna kvar en del till kommande generationer, brukar arkeologer resonera. Och framtiden kommer dessutom att förse oss med en teknik som gör det möjligt att få fram all behövlig information om vad som gömmer sig i marken utan att vi behöver gräva ut och därmed förstöra alltsammans. Kanske är det inte så. Kanske försurningen och klimatpåverkan når ända ned i kulturlagren. En undersökning som vi redovisar i detta nummer tyder på det. Av två vikingatida likarmade spännen som legat i samma jord visar det som grävdes fram i början på 1900-talet och då konserverades och det andra som togs upp 1993 en förskräckande skillnad i korrosion. Förutom markförsurningen som orsakat mest skada finns också andra faktorer som påskyndat nedbrytningen, till exempel saltningen av våra vägar. Men också moderna räddningsförsök kan visa sig kontraproduktiva. Det tycks gälla för de berömda paleolitiska grottmålningarna i franska Lascaux. När man bytte ut luftkonditioneringssystemet så ledde detta till en allvarlig svamp- och bakteritillväxt i stället för tvärtom. Men kunskapen och viljan att motverka miljöpåverkan växer. Under tiden kan vi alltid förnöja oss med att betrakta världens bäst bevarade antika lämningar – nämligen de i Libyen. Vi får hoppas att angreppen inte når dem. Birgitta Gustafson