Populär Arkeologi 3-2006

---

De första 200 orden i numrets alla artiklar

beställ nr 3-2005!
prenumerera!




Välkommen till nya Populär Arkeologi
förf: Birgitta Gustafson

Detta är, om rätt räknat, den 95:e utgåvan av Populär Arkeologi. Nästa år fyller vi 25 år och det ska vi fira! Vi sparkar igång redan nu genom att ge tidningen en ny form. Det gamla utseendet infördes för tio år sedan då tidningen flyttade till Gotland. Och nu är det dags för en ny kostym, tycker vi som arbetar med tidningen. Innehållet skiljer sig inte från tidigare. Det är de framstående forskarna och arkeologerna som fortsätter att skriva för oss om sina rön, upptäckter och tolkningar. Men det blir några nya avdelningar och, som sagt, en ny form. Förhoppningsvis blir Populär Arkeologi därmed mer lättläst och lättillgänglig för alla de arkeologi- och historieintresserade som är tidningens basläsare.

Vi vet att de flesta arkeologer och museifolk läser Populär Arkeologi, dels för att vi snabbt försöker att informera om nya arkeologiska undersökningar - innan rapporterna kommer - dels för att tidningen är den enda i sitt slag i vårt land. Men de allra flesta läsarna är, som man brukar säga, vanliga människor. Ambitionen och policyn för tidningen är tydlig: vi vill visa vad som ligger i forskningsfronten vad gäller arkeologin och föra ut detta. Och här är vi inte rädda för att...

Ett Pompeji under Pompeji
förf: Monica Nilsson

Den moderna staden Pompeji hotas av nästa utbrott av Vesuvius, som av vulkanforskare väntas bli våldsamt. Att det antika Pompeji totalförstördes av utbrottet år 79 är känt av de flesta, men att det fanns ett förhistoriskt Pompeji, som också täcktes av aska, är en ny upptäckt av svenska arkeologer på plats.

Ett svenskt projekt, knutet till Stockholms universitet och Svenska institutet i Rom, ansvarar för de arkeologiska undersökningarna av det kvarter i Pompeji som går under benämningen V1. Till skillnad från de flesta andra arkeologiska projekt så arbetar arkeologerna med ett område som redan är utgrävt och det är bara i undantagsfall som nya utgrävningar görs, så arbetsuppgifterna består mestadels av dokumentation och analysarbete som utförs av deltagare med skilda kompetensområden. En stor del av projektets tid och resurser läggs på att dokumentera de byggnadslämningar som finns kvar eftersom det antika Pompeji är en stad i förfall. Sedan de första grävningarna i kvarteret på 1700-talet har mycket gått förlorat och nu gäller det att rädda den information som finns kvar. Men ett oväntat fynd under fältarbetet år 2004 gav en ny dimension till arbetet - vi arkeologer fick plötsligt visshet om att den antika staden döljer en plats som använts...

Kampanien under bronsålder
förf:

Pompeji ligger i landskapet Kampanien i södra Italien. Trots att Vesuvius dominerar landskapet består det till större delen av en bördig slätt, som gränsar till havet i väster och ramas in av bergskedjor. Genom de många bergskedjorna har Italien naturligt delats in i olika regioner, som under vissa perioder varit mer eller mindre isolerade från varandra. Det har därför bildats olika kulturer i dessa områden. Keramik och andra föremål, liksom levnadsförhållanden och begravningssätt skiljer sig från varandra på olika platser, vilket gör det svårt för arkeologer att jämföra fynd från olika utgrävningsplatser och ge dem en relativ datering, d.v.s. bestämma hur gamla fynden är i förhållande till varandra.

I jämförelse med Greklands kända bronsålderskulturer (cykladiska, minoiska och mykenska) är det mycket svårt att ge en liknande överblick när det gäller Italien. Bilden är alltför komplex och kunskapsluckorna är stora. Få arkeologer har vågat sig på att skriva övergripande verk om förhistoria i Italien och - förutom att dessa verk ändå är ganska svåra att följa - så är de flesta av dem inaktuella nu när fler och fler förhistoriska platser hittas.

I Kampanien har man döpt fynden från tidig bronsålder (ungefär daterad till 2100-1700 f.v.t., men gränserna är flytande) till Palma Campania...

Klockgjutaren i Skuttunge
förf: Anna Östling


Att gjuta kyrkklockor var en svår konst som under medeltiden utfördes av kringresande experter.

Skuttunge ligger cirka två mil nordväst om Uppsala. Bygden har en spännande förhistoria, men är fortfarande relativt outforskad. Den arkeologiska undersökning som inleddes i våras kastar nu nytt ljus över det intressanta området.

Sett till fyndmängden är bronsåldern den period som har mest lämningar. Fynden består av välbevarade bronser, både föremål och smältor. Det senare antyder att man ägnat sig åt bronsgjuteri på platsen.

Den totala fornlämningsbilden, åtminstone från de idag synliga lämningarna, domineras annars av företeelser som kan kopplas till järnålder, och företrädesvis dess yngre del. I området finns således flera ensamliggande gravar och gravfält av varierande storlek, de sistnämnda bestående av stensättningar och högar, samt ett antal runstenar.

Under tidig medeltid kan ett större frälsegods spåras på platsen, ett frälsegods som splittrades under 1200-talet med flera mindre gårdar som följd.

I området närmast kyrkan har marken inte plöjts på samma sätt som på resten av ytan, och det finns betydligt mer bevarat. Där finns kraftiga kulturlager - ovanligt kraftiga för att vara på landsbygden. Vi fann också kraftiga rester efter någon form av metallhantverk. Det var först svårt att veta än...

En arkeolog tog de första fingeravtrycken
förf: Mikael Jägerbrand, Christel Lindholm och Karl-Erik Sjöquist

Henry Faulds inspekterade några förhistoriska lerskärvor i Japan och lade märke till en del fingeravtryck som måste ha tillkommit medan leran ännu var mjuk.

I år är det exakt 100 år sedan den svenska polisen började arbeta med fingeravtryck för att identifiera kriminella. I dag är fingeravtryck ett av de pålitligaste bevisen vid rättstekniska undersökningar och rättegångar över hela världen. De anses så säkert att det räcker som bevis till att fälla, och avrätta, mördare.

Men den person som skapade all forskning om fingeravtryck var inte polis eller rättstekniker. Han var missionsläkare och amatörarkeolog och hette Henry Faulds. I slutet av 1870-talet var han stationerad i Tokyo och åkte en helg på utflykt till Yedo-viken där en bekant arbetade som arkeolog vid en utgrävning av en kökkenmödding. Faulds skrev själv om det här studiebesöket i en artikel i tidningen Nature i oktober 1880:
Jag inspekterade förra året några fynd av av förhistoriska lerskärvor i Japan och lade märke till en del fingeravtryck som måste ha tillkommit medan leran ännu var mjuk.
Skotten Henry Faulds märkte också att avtrycken faktiskt alla såg olika ut. Han hjälpte till och med till...

Kalklastade vrak låg på rad
förf: Jim Hansson

Varför blir man intresserad av äldre kalkframställning? Det började med att jag som marinarkeologistudent på Södertörn deltog i en undersökning av kalkindustrilämningar vid Lörje på nordöstra Gotland. Arbetet där gjorde mig intresserad av äldre byggnadshistoria och fick mig att inse hur komplex verksamheten runt kalken varit på många sätt. Det handlar om metod och teknik för kalkbränning men också om kalkarbetarnas vardag och om hur hamnarna sett ut och vilka typer av skepp som användes.

Att Gotland haft en betydande kalkverksamhet är väl känt. Det vi gjorde i Lörje var att göra en kartering och sedan några mindre arkeologiska undersökningar för att närmare studera hur verksamheten var organiserad. Bland annat upptäckte vi brygglämningar i form av stenkistor och ballasthögar som vittnade om en omfattande verksamhet. Resultatet av detta gjorde att vi insåg att det finns en hel del olika aspekter av denna förhållandevis sentida aktivitet som endast kan studeras genom arkeologiska studier. Vi insåg också fördelen med att kombinera undervattensarkeologi med vanlig arkeologi på en specifik plats.

När jag återvände till Stockholm började jag fundera över hur kalkmaterial använts för uppförandet av stenstaden Stockholm. Ingen ordentlig studie fanns om detta. Vad som däremot stod klart var att Runmarö med sin...

En stormannagård i Bromma
förf: Nils Ringstedt

Ett platåhus mitt inne bland de gamla egnahemsvillorna i Ängby i Stockholm. Det var en gång ett aristokratiskt residens.

En av Stockholms märkligaste fornlämningar påträffades för några år sedan i villakvarteren i Karsvik i Norra Ängby, Bromma. Det är ett s.k. platåhus, en stor upphöjd husgrundsterrass. Bland Stockholms alla fornlämningar är detta det hittills enda kända platåhuset. Sådana fornlämningar tycks ligga i centrala järnåldersbygder och på markerade platser i landskapet. De är placerade på höjder och åsryggar.

Tanken var troligen att husen skulle kunna ses vida omkring. Särskilt under senare delen av yngre järnålder gavs långhusen en markerad höjd över omgivningen genom att dessutom uppföras på platåer. Dessa byggdes upp av sten med morän som golvfyllnad till husen. Undersökningar har visat att platåhusen är stora treskeppiga hallar med lätt svängda långsidor och svagt rundade gavlar.

Jag kom till villaområdet där platåhuset ligger för att leta efter fem registrerade husgrundsterrasser som ligger i ett litet skogsparti ca drygt 100 m väster om platåhuset. Jag hade ingen aning om att det fanns en platåhusterrass i området. En stig från Tacitusvägen går ner till återstoden av en 1600-talsgård, Karsvik Östergården. Jag noterade omedelbart att det fanns en egendomlig fornlämning till höger om...

Stöldhärva Italien - USA-museer
förf: Birgitta Gustafson

Rättegång i Rom mot Getty-museets intendent Marion True nystar upp en internationell stöldhärva med antikviteter.
av Birgitta Gustafson

De italienska myndigheterna fick till slut napp med sin satsning på en ny polisstyrka, Karabinjärernas konst- och antikpatrull, som har till uppgift att spåra och belägga handeln med plundrade fornfynd i Italien. Av en ren slump lycka des de efter en lång tid av spaningsarbete fånga några stora fiskar i nätet. En av småhandlarna råkade ut för en bilolycka norr om Neapel och i bilens handskfack fann trafikpolisen fotografier och dokument som de lämnade vidare till konstpatrullen. När hans hem genomsöktes fann patrullen hundratals fotografier av antika föremål och också en handskriven lapp med namn. Polisen förstod att de funnit en nyckel till ett omfattande nätverk av plundrare, säljare och antikhandlare. Högst upp på namnlistan stod en Robert E. Hecht, en välutbildad antikhandlare, bosatt i Paris.

Hans namn kunde i sin tur kopplas till en italiensk antikhandlare, Giacomo Medici, bosatt i Genève. Förbindelser kunde även spåras till en antikfirma i staden, Editions Services, där den schweiziska polisen vid husrannsakan fann mängder av plundrade antika föremål och 4-5000 fotografier av andra. Vad som var mer intressant var kanske att firmans bokföring angav...

På spaning efter Sigrids gård
förf: Birgitta Gustafson

Sigrid testamenterade år 1150 Varnhem till munkarna. Det är inte första gången arkeologerna gräver i Varnhem. Klosterkyrkan är väl dokumenterad och också dess föregångare, två kyrkor uppe på en näraliggande kulle, provgrävdes på 1920-talet av Axel Forssén. Och fler hemligheter ligger förborgade här, på denna för Sveriges historia så viktiga plats. Genom något så ovanligt som en lokalt sponsrad vetenskaplig undersökning har arkeologerna fått tre år på sig att ta reda på mer om Varnhems historia kring religionsskiftet för tusen år sedan. Två av åren har redan gått och nu i september avslutades årets grävningar med en amatörarkeologikurs.

Det är kanske främst tiden före det kristna Varnhem som nu kittlar arkeologerna. De vet att marken och Varnhems gård skänktes till cisterciensermunkarna 1150 av en verklig person, fru Sigrid som var av den erikska ätten. (Jan Guillou har använt Sigrid i sina romaner om Arn och där gjort henne till riddarens mor). Varför Sigrid skänkte sin gård till munkarna vet vi inte, men vi vet att hennes släktingar efter hennes död protesterade och försökte att få arvet till munkarna ogiltligförklarat. Detta finns belagt i danska skriftliga källor. Fru Sigrids, som de ansåg, rättmätiga arvtagare var Erik den...

Femton år och sju luntor
förf:

Arkeologen Lena Thunmark-Nylén har avslutat sitt verk om Gotlands vikingatida föremål.

Det är mer än hundra år sedan som Vitterhetsakademien gav uppdraget åt den tidens arkeologer: Gör en vetenskaplig samlad beskrivning av Gotlands fornfynd genom tidsperioderna. Avsikten var att genom ett sådant arbete kunna ge en kronologisk beskrivning som också kunde användas av forskare på andra håll. Gotland var ju enastående när det gällde framgrävda och upptäckta artefakter.

Och många av de främsta svenska arkeologerna har fört detta arbete framåt; Oscar Almgren (äldsta järnåldern), Birger Nerman (folkvandringstid och vendeltid) och Mårten Stenberger. Stenberger dog 1973 utan att hinna klart med sin del, vikingatiden. Så småningom tog arkeologen Lena Thunmark-Nylén tag i stafettpinnen. Nu är arbetet slutfört och publicerat i sju tunga luntor, med titeln "Die Wikingerzeit Gotlands". Böckerna består dels av ett omfattande bildmaterial, dels av förklarande text.

Jag träffar Lena Thunmark-Nylén i bostaden i Visby som är ett gammalt franciskanerkloster med en underbar trädgård bland ruiner.

Men tyska, undrar jag, varför skriver du på tyska?
- Tyska var den tidens arkeologspråk, liksom engelska är det idag, säger Lena Thunmark-Nylén. De första böckerna skrevs också på tyska. För mig var det bara att fortsätta. Men jag har...

Krönika: Kalmar kommun sparar in på kulturarvet!
förf: Carl Larsson

De arkeologiska utgrävningarna i Kalmar stadspark inför byggandet av det nya konstmuseet har nyligen avslutats. Tyvärr är Kalmar kommun ointresserad av vad dessa utgrävningar kunde ge. Varför? Kalmar är en av Sveriges bäst bevarade medeltida städer under mark.

Kommunen lägger ner åtskilliga miljoner på bygget av det nya konstmuseet. Kostnaderna har redan fördubblats utan problem. Den snåla budgeten för utgrävningarna fick dock inte överskridas. I så fall skulle man inte ha råd att bygga något museum. Utgrävningarna omfattade från början endast ett fåtal kvadratmeter.

Efter en folklig opinion och namninsamling med 1220 namnunderskrifter för en fullständig arkeologisk utgrävning av hela området sköt kommunen till pengar och bekostade ytterligare 12 kvadratmeters utgrävning. Det nya konstmuseet kommer att täcka en yta av ca 400 kvadratmeter. Genom att påla grunden för museet kringgår Kalmar kommun kravet på en fullständig arkeologisk undersökning. Vid pålning är tanken att viktigt historiskt material och fynd ska bevaras åt eftervärlden.

För att detta ska vara möjligt måste pålarna stå glest och hål först borras för pålarna. Tyvärr blir det inte så i det här fallet. De "skonsamma" pålar det talats om verkar inte komma att användas. Kablar ska grävas ned vilket kommer att påverka de ursprungliga jordlagren.

"Alla...

Svärden vittnar om en orolig tid
förf: John Worley och Gunilla Beckholmen


Praktfynd funna i Fyrisåns gyttja ger mer kunskap om Östra Aros medeltid
av John Worley och Gunilla Beckholmen

yrisåns betydelse för Uppsala, eller Östra Aros som staden hette under medeltiden, kan knappast överskattas. Ån var en viktig transport- och kommunikationsled. Dess vatten gav fiske och togs i anspråk för att driva kvarnhjul. I ån tvättade man sig och sina kläder. Åns fundamentala roll speglas i återskenet från fyndet av fyra artefakter som påträffades vid kajarbete nedanför Islandsbron den 30 april 1896. Nedanstående stycke är helt sprunget ur fantasin - eller?

I nådens år 1246 står två personer i den kyliga morgonluften i hamnen i Östra Aros. Personerna är en herreman och hans svärson. En lätt dimma stiger från vattnet i solens första strålar. De båda männen småpratar lågmält. En röst hörs nere från vattnet: "Min herre, ett större skepp närmar sig. Hon har beväpnade män ombord och för inte banér. Jag tror att det är hon!" Herremannen höjer sin hand till svar och säger tyst till svärsonen: "Märk väl att de förmodligen överträffar oss i antal, så vi måste ta dem hårt och snabbt." Varpå de två männen försvinner in i dunklet.
När skeppet närmar sig kajen hörs sorl ombord. Några...

Vandring längs tusenårig processionväg
förf: Birgitta Gustafson

Arkeologidagen samlade intresserade vid en av de få kända processionsvägarna i Skandinavien, Rösaring i Uppland.
av Birgitta Gustafson

Börje Sandén känner trakten kring Upplands Bro som sin egen ficka och han leder en intresserad skara till Rösaring under årets arkeologidag, en manifestation som äger rum i augusti varje år runtom i landet och då allmänheten inbjuds att ta del av den senaste forskningen och undersökningarna inom arkeologin.

Platsen är känd sedan länge. Här finns bronsåldersrösen, skärvstenshögar, järnåldersgravar och en av våra största labyrinter. Men det var när en familj från Bro var ute i skogen i slutet på 1970-talet som de upptäckte att det längs åsen låg två stensatta rader. 1979 började man därför att uppta nya arkeologiska undersökningar. Och visst, det visade sig vara en 540 meter lång stenkantad förhistorisk väg. Anlagda vägar före medeltiden är sällsynta i Norden, dessförinnan användes upptrampade stigar och hålvägar, och framför allt vattenleder. Man kan därför anta att vägen som nu grävdes fram använts som en processionsväg. Religiösa processioner har förmodligen funnits sedan bronsåldern och upphörde här uppe i norr egentligen inte förrän reformationens intåg på 1500-talet. Men det är ytterst sällan som de har påträffats vid utgrävningar.

Börje Sandén visar...

Inpasset
förf: Richard Holmgren

Nästa gång du ser pärlan på toppen av Atens påkostade tempelklippa, kanske som ståendes inför en guide som vidlyftigt pladdrar om balans och proportion, betänk då att templet kan granskas utifrån ett helt annat perspektiv. Det finns nämligen en mer plump sida av Parthenontemplet. Det har sagts att "lyckligt det folk vars historia är tråkig" och ur detta faktum tar vi nu steget över tröskeln och in till de, av allt att döma, mycket olyckliga grekerna.

Perikles var det antika Greklands störste statsman och i över trettio år från 461 till 429 före vår tideräkning, f.v.t., styrde han Aten. I ett berömt minnestal hyllade han demokratin som samhällsmodell eftersom Atens invånare gjorde allt han sa till dem. Detta för oss fram till det kanske mest beaktansvärda i Perikles karriär - hans sätt att handha det deliska förbundet.

Förbundet var en sammanslutning som hade arrangerats redan 16 år innan Perikles blev statsman. Det hade organiserats för att ge ett gemensamt skydd till de grekiska städerna i Egeiska havet och Mindre Asien mot de nyckfulla perserna. Man visste aldrig vad de hade i kikaren. Själva medlemsavgiften för det hela förvarades i Apollons tempel på den invigda ön Delos. Någon lät dock påpeka att...

Böcker

Vandring under jorden
Fredsgatan 2
Ernst Brunner

Det är inte utan att jag blir imponerad av författaren Ernst Brunners bok som publiceras i samarbete med Medelhavsmuseet i Stockholm. Boken har till uppgift att väcka intresse för det nyrenoverade museet.

Brunner har under drygt två månader färdats långa strapatsrika sträckor till fots, i Egypten, på Cypern, på Peloponnesos och i Etrurien för att söka upp fyndplatserna för några viktiga föremål i museets samlingar. Författarens egna fantasieggande färgfoton ställs mot museets bilder. Brunner är väl påläst och framför allt är han engagerad och bjuder läsaren på smittande gestaltningar av sina upplevelser.

På Egyptiska museet i Kairo ser han förstås Tutanchamons gravfynd. På Cypern följer författaren den av Einar Gjerstad på 1930-talet ledda arkeologiska expeditionen i spåren. Färden går vidare till många andra platser som Asine på Peleponnesos och Capoccette i Etrurien, där man funnit de märkliga anatomiska modellerna av huvuden, händer, fötter, manslemmar och kvinnosköten.

Ernst Brunner gör nedslag i mycket annat, ja, t.o.m. i sin uppväxts Tumba. Där grävde krigsflyktingar, varav en var hans far, fram stenåldersyxor ur en åker. De kom upp med potatisen. Och han erinrar om att man inte långt därifrån har påträffat stolphål efter byggnadskomplex liknande...

Nyheter

Ett skepp kom lastat år 1390

Medeltida vrak undersöks i Riddarfjärden. Den arkeologiska undersökningen av det 1300-talsvrak som i höstas påträffades på Riddarfjärdens botten i Stockholm har inletts. Arkeologer från Statens maritima museer ska frilägga ca 16 kvadratmeter av vraket, och arkeologerna hoppas att finna rester av last som kan berätta båtens historia.

Båten var cirka tio meter lång och tre meter bred. Kol 14-prover visar att den byggdes vid mitten av 1300-talet och övergavs runt år 1390. Den synliga delen av båten är kravellbygd och skiljer sig därmed från de typiska nordiska klinkbyggda båtarna, men det är inte heller någon kogg, som annars var en vanlig båttyp för godstransporter under medeltiden.
- Vi hoppas att undersökningarna ska kunna ge svar på hur båten användes under slutet av 1300-talet, säger Marcus Hjulhammar. Det var en dramatisk tid i Stockholms historia. Albrekt av Mecklenburg belägrade staden, och drottning Margaretas styr kor var förskansade på Söders höjder.

Unik hällristning med solar

Ännu en ristning funnen i Bohuslän. Ett par skepp och flera solar eller hjul. Det fann årets hällristningsinventerare vid Vitlycke museum när de i samband med lokalisering och framtagning av redan kända hällristningar gjorde en nyupptäckt. Varje inventering...