Populär Arkeologi 3-2007

---

De första 200 orden i numrets alla artiklar

beställ nr 3-2007!
prenumerera!




Utgrävning utan grävning
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2007:3:1 tecken: 1471

N ästan ingen disciplin omfattas av en sådan tvärvetenskaplig bredd som arkeologin. Ursprungligen av mer humanistisk art har den utvecklats till att bruka allt fler naturvetenskapliga metoder. Det är kanske ingen slump att arkeologer på senare tid har hållit kurser för kriminaltekniker. De nya tekniska metoderna har givit oss oanad kunskap om det förflutna.

Men, själva utgrävningarna har hittills varit de arkeologiska undersökningarnas signum. Kanske det i framtiden inte blir så. Med så kallade geofysiska prospekteringsmetoder kan man undersöka vad som döljer sig under markytan utan att gräva sönder den och därmed förstöra fornlämningarna. Det handlar om högupplöst magnetometer och georadar, som förmår att läsa av jordlagren. Vi ska i Populär Arkeologi berätta om hur dessa metoder använts på ett par olika platser. Dels i Birka, vilket vi berättar om i detta nummer, och dels vid Ölands fornborg, som vi rapporterar om i nästa nummer.

Detta är måhända den nya tidens arkeologi, som tillsammans med genomgång av gamla fynd och dokumentering, kommer att sysselsätta arkeologerna framöver.
Välkomna till detta höstnummer av Populär Arkeologi, som också innehåller annan läsning; marinarkeologi i estländska sjöar, utgrävning av Berlin-muren, mordbrand i Uppåkra och hur man kan använda botaniskt material inom arkeologin. Det senare...

Sjukna fakta och legender upp till ytan
förf: Kristin Ilves och Christin Heamägi
ID-nr: 2007:3:2 tecken: 12971

Bland Estlands 1500 insjöar finns cirka 20 där ortstraditionen med anmärkningsvärd ihärdighet berättar om stora träkonstruktioner på botten av dem. Dels finns det legender, som ofta är mer eller mindre osannolika, dels finns det uppteckningar om att lokalbefolkningen runt dessa sjöar gjort faktiska fynd av bearbetade bjälkar och timmerstockar, om pålar som river sönder fiskenät och om från ytan synliga konstruktioner.
År 1640 organiserades de första kända dykningarna i Estland med målet att ta reda på mer om en försvunnen herrgård, som enligt den lokala ortstraditionen låg på botten av sjön Koorküla Valgjärv i södra Estland. Legenden berättade, att en godsherre ville gifta sig med sin egen syster. I trots mot den lokala prästens förmaningar genomfördes vigseln på herrgården. På bröllopsnatten började det regna kraftigt och nästa dag var det en stor sjö där herrgården legat. Redan 1489 blev legenden om ”den försvunna herrgården” dokumenterad i en krönika av en munk, Siegbert från Riga, och från generation till generation har det ryktats om byggnader under ytan på Koorküla Valgjärv.
Och faktiskt, alla som genom tiderna engagerat sig i att pröva legendens trovärdighet, har påträffat träkonstruktioner eller andra spår av mänskligt aktivitet på sjöns botten. Men inte förrän år 1958 blev...

Berlinmuren under utgrävning
förf: Boel Holm
ID-nr: 2007:3:3 tecken: 2302

Bara en halvmeter ner i jorden stötte Johannes Cramer och hans team på de första minnena från den delade staden. Under september gjordes utgrävningar i det gamla ingenmanslandet på Berlinmurens östsida.

Johannes Cramer, professor i byggnadshistoria vid Berlins tekniska universitet, har i flera år drivit frågan om en ordentlig dokumentation av Berlinmuren.
– Jag började för fem år sedan för att jag tyckte det var otillfredsställande att muren inte finns kvar att se. Vill man förstå Berlinmuren som politiskt och historiskt dokument måste den behandlas som vilket fornminne som helst.

För fem år sedan var motståndet stort, men nu har Cramer senatens stöd för sitt arbete. I samband med att minnescentret över muren ska byggas ut fick han och hans team tillfälle att gräva i den gamla gränszonen.

Gruppen på sex arkeologer och byggnadsforskare hade en ganska klar bild av vad de skulle hitta, men blev ändå överraskade av resultaten. De hade inte väntat sig att de äldre gränssystemen skulle vara så välbevarade. Redan på 50 cm djup hittade de taggtråd, betongfundament från övervakningstorn och signalraketer gränsvakterna skjutit när de upptäckt flyktförsök.
– Vi har till och med hittat ledningar till belysningen och signalsystemet.
Gruppen har också hittat rester från alla de...

Rösen och ristningar: en vink från Bronsåldern
förf: Anna Östling och Bertha Amaya
ID-nr: 2007:3:4 tecken: 6470

Trakten runt Enköping utgör ett av våra största hällristningsområden. Här genomförs nu en större arkeologisk undersökning.

Drygt 4 km väster om Enköping, i Tillinge socken, ligger Nibble. Här genomförs en av de största arkeologiska undersökningarna på flera år i Sverige. Den undersökta ytan är cirka 46 000 m2 och arbetsstyrkan är ungefär 25 man stark. Platsen domineras av en mindre och två större moränhöjder med stora stenblock. Mellan höjderna sträcker sig ett stråk av låglänt lermark och en bit österut flyter Ullbrobäcken, vars dalgång mynnar ut i den stora slätten söder om Enköping. Runt om är landskapet varierande med både större skogsområden och partier med åkrar och betesmark.
Bronsåldern i Uppland är känd från flera platser. Runtom vår undersökningsyta finns en rad kända fornlämningar. Här finns stensättningar, skålgropslokaler, skärvstenshögar, en eventuell stensättning med en rest sten och stensträngar. Alla har de typologiska drag som pekar mot de perioder vi fokuserar på i vår undersökning, nämligen bronsålder och äldre järnålder. I närheten av undersökningsområdet har andra grävningar gjorts där man har hittat bebyggelse från samma perioder. Det finns även undersökta boplatser och gravfält från förromersk järnålder, folkvandringstid/vendeltid i närheten.
Undersökningen görs på mark som ursprungligen ingått i Nibble bys ägor. Första...

Bebodd under tvåtusen år, brochen i Old Scatness
förf: Ingela Björck
ID-nr: 2007:3:5 tecken: 5393

När en ny väg skulle byggas i anslutning till flygplatsen vid Scatness på Shetlands huvudö stötte byggarna på murrester, som visade sig tillhöra en broch, en forntida befästning. Det blev starten till ett arkeologiskt arbete som gett nya kunskaper om bland annat vikingarnas första tid på Shetland.

Utgrävningarna i området började 1995 och har pågått i flera år. Just nu ligger de nere, eftersom man är färdig med det primära fyndområdet, men arkeologerna kastar hoppfulla blickar på en intilliggande kulle som man hoppas kunna gräva ut längre fram. Oavsett hur det blir med den saken, så är Old Scatness redan en av de viktigaste arkeologiska fyndplatser som för närvarande studeras i Europa.

Det menar Val Turner, som leder det arkeologiska arbetet på Shetlandsöarna. Old Scatness visade sig nämligen omfatta mycket mer än en broch. Intill denna låg inte mindre än fem stora runda stenhus med många intressanta byggnadsdetaljer. Här finns t ex inbyggda “skåp” i stenväggarna, och stenkonstruktioner som tros ha använts för att torka säd, röka fisk och förvara valben. Många föremålsfynd har också gjorts: romerskt glas, en piktisk stenristning, vikingatida matkärl av täljsten med mera.

Det speciella med Old Scatness är att platsen använts så länge. Brochen, som...

Undersökning utan utgrävning. Kartläggning av Birka
förf: Immo Trinks och Lars-Inge Larsson
ID-nr: 2007:3:6 tecken: 6557

Geofysiska prospekteringsmetoder i arkeologiska undersökningar har givit ny kunskap om vikingastaden Birkas uppbyggnad och utveckling Rätt använda skapar geofysiska prospekteringar mycket ny kunskap om utbredning av arkeologiska platser och dolda strukturer på dessa. Sådan information är av stort värde både inom arkeologisk forskning, samhällsplanering och i förädlad form till intresserad allmänheten.

I Centraleuropa och Storbritannien är användningen av geofysisk prospektering vanlig och blir allt populärare bland arkeologer. I Skandinavien däremot har dessa metoder hittills använts i mindre omfattning. Förra året ge­nomfördes under en vecka testmätningar inom stadsområdet i vikingatida Birka på Björkö i Mälaren av Riksantikvarieämbetet, UV. Resultaten visar på data av exceptionellt hög kvalitet. Vägar/gator, hus, tomter, yttre och inre stadsvallar samt kulturlagrens tjocklek har påvisats i detalj och oöverträffad upplösning inom testytorna. Trots många utgrävningar vet vi egentligen ganska lite om staden Birka. Endast små ytor har hittills undersökts i stadsområdet och då genom förstörande utgrävningar. Den hittills totala undersökta ytan, med konventionella arkeologiska metoder, utgör mindre än en procent av stadsområdet. Tidigare genomförda geofysiska och geokemiska prospekteringar på Birka har inte resulterat i någon avsevärd ny arkeologisk kunskap om staden och dess utveckling.

Under testveckan gjordes mätningar med magnetometer över den förmodade sträckningen av stadsvallen...

Senaste nytt från Uppåkra: Mordbrand och Brakteater
förf: Lars Larsson
ID-nr: 2007:3:7 tecken: 9055

Uppåkra söder om Lund i Skåne har under de senaste åren väsentligt ökat vår kunskap om järnålderssamhället generellt och om centralplatser specifikt. Bebyggelsen inom den drygt 40 hektar stora fyndplatsen inleddes något århundrade före vår tideräknings början och övergavs i slutet av vikingatid. Detta har givet ett drygt tusenårigt perspektiv på hur en centralplats uppstod, utvecklades och slutligen upphörde. Genom metalldetektorsökningar, borrningar och mindre utgrävningar inom i stort sätt hela området har vi en god bild av platsens utnyttjande. Inom en av ytorna med talrika detektorfynd och tjocka kulturlager intensifierades utgrävningen.

Resultaten blev överväldigande. Ett förhållandevis litet hus, ungefär 13 meter långt, har uppförts omkring 200 e.v.t. Extremt kraftiga stolpar som burit upp tak och väggar anger att det haft en överdimensionerad överbyggnad. I mer än sexhundra år stod byggnaden kvar. Trots sex ombyggnadsfaser förändrades inte husets utformning. Fynden av en bägare i brons och silver, glaskärl, s.k. guldgubbar och andra märkliga föremål anger att huset haft en kultisk och ceremoniell användning - en form av trätempel. Depositioner av hundratals vapen runt huset liksom betydande mängder djurben inklusive några från människa styrker dess speciella funktion. De rituella handlingarna företogs inte bara inne i kulthuset utan också i byggnadens närhet.

Runt en...

Intervju: Kanonen upp till ytan efter 441 år
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2007:3:8 tecken: 2300

En militär katastrof inträffade år 1566 då den dansk-lybska flottan förliste utanför Visby på Gotland. Flera tusen besättningsmän och hälften av skeppen gick under i en hård storm. I många år har dykare och arkeologer undersökt lämningarna efter den. Göran Ankarlilja är en av dem. Nu leder han ett projekt som har bärgat en av de stora kanonerna, vilken ska konserveras och visas på Länsmuseet.

Allt i en marinarkeologisk satsning av det slag som inte hör till vanligheterna. Arkeologen Göran Ankarlilja och hans dykande kamrater i Gotlands Havsgille har under många år undersökt vattnen utanför Gotland, mestadels av eget intresse och utan större satsning av kulturmiljövården. Pengar till vårt undervattensarv brukar lysa med sin frånvaro.
– Rune Fordal var den som tillsammans med Arne Adolfsson hittade den dansk-lybska vrakplatsen på 1960-talet och kunde då bärga en del föremål, bland annat en skepparpipa och dolk i silver och flera kanonkulor, som Fornsalen konserverade, berättar Göran Ankarlilja.

Trots att man dykt och undersökt området med side sonar scanner de senaste åren har något bevarat vrak inte kunnat lokaliseras. Den populära tv-serien ”Utgrävarna” hade planer på att låta den dansk-lybska flottan vara huvudperson i ett av höstens program, men...

Från sumpig lyx till torrlagd misär
förf: Jens Heimdahl och Claes Pettersson
ID-nr: 2007:3:9 tecken: 11755

De hus och gårdar som fattigt borgerskap med allersom största expenser uppbyggt haver, nu alldeles i vatten sänkta (är), så att en del hava övergett sina hus och tomter…helst medan där av vattnet en sådan slem stank begynner uppstiga, att man där utan stor vedermöda icke kan vistas.
(Brev från borgerskapet i Jönköping till Kungl. Maj:t år 1650)

Klagomålen från de tyska klädesmakarna och deras grannar var ihärdiga och högljudda, men Kronan gav inte vika. Avtalet var uppfyllt; mästarna med sina familjer och arbetare hade fått tomter i den nya staden. Nu skulle de fullgöra sin del av avtalet – att leverera uniformstyg till den växande svenska armén. Visserligen hade de tilldelats en sumpmark i utkanten av Jönköping, men på Kronans order hade bönderna i trakten fraktat in otaliga lass med timmer, sand och ris till maden för att göra marken bebolig. Kärret hade beretts för klädesmakarna med meterhöga sandbäddar. Vilka andra kunde förvänta sig en sådan frikostighet? Ändå hade de mage att klaga. Skäms!

Minnet av invånarnas klagomål har fått nytt liv i och med de utgrävningar som pågår fram till november 2007 i kvarteret Diplomaten i Jönköping. Undersökningen har föranletts av att ett hus med extra lokaler...

Krönika: Så står de där, den förväntansfulla allmänheten...
förf: Anna Karlström
ID-nr: 2007:3:10 tecken: 3305

Det var en gång, inte så långt bort och för inte så länge sedan, en ganska vanlig arkeolog som sa till den museibesökande allmänheten, att nu får ni minsann ta och vara med själva här i utställningen – trycka på knappar och tycka till, välja vägar och fundera fritt. Åh nej, utbrast allmänheten, vi vill ju bara gå runt här, medsols, och få reda på hur det egentligen var, då för länge sedan. Men eftersom arkeologen kommit på att han egentligen inte visste mer än någon annan om hur det egentligen gick till då för länge sedan på den där platsen han varit med och grävt ut och nu gjort en utställning om, kunde han ju inte stå där och spekulera kring sanningar, utan tvingade handfast den museibesökande allmänheten att ta sig igenom trots allt. Så pass rättskaffens var han ändå när allt kom omkring.

Men inte bara det, han var finurlig också. Som relativt nyanställd guide på museet tog han sig friheten att schasa ut besökarna utanför museibyggnaden. Han lockade med en spännande och för tanken utmanande promenad i friska luften eftersom landskapet runt omkring var den verkliga anledningen till museets existens och ambitiösa utställning. Platsen hade nämligen, tack vare...

I runriket regerar Jarlabanke
förf: Rune Edberg
ID-nr: 2007:3:11 tecken: 4629

Den 15 september firade Runriket Täby-Vallentuna ettårsjubileum. Jarlabankes bro i Täby kyrkby stod i centrum för en familjefest med gycklare, provsmakning av vikingatida mat och visningar av sevärdheterna.

Uppland är Sveriges runstenrikaste landskap. Allra tätast står runstenarna runt Vallentunasjön, och där har ett trettiotal ristningar på nio platser valts ut att ingå i Runriket. Det är Stockholms läns museum som är initiativtagare till satsningen och de två berörda kommunerna Täby och Vallentuna som hanterar det praktiska.

Jarlabankes bro är en vägbank med två runstenar i den norra änden. Stenarna kan dateras till omkring år 1060 och på dem skryter en person vid namn Jarlabanke om att han äger hela Täby. Jarlabankestenar med liknande eller ännu pretentiösare texter står också vid Danderyds, Frestas och Vallentunas kyrkor. Tack vare dem och andra runstenar i omgivningarna kan denna godsägarsläkts öden följas i fyra generationer och under så gott som hela 1000-talet.

Broby bro vid Vallentunasjöns södra ände är en annan av Runrikets miljöer. Där finns korsmärkta runstenar som minner om Jarlabankes farfar Östen, som dog på en pilgrimsfärd till Jerusalem, och farmor Estrid.

För drygt tio år sedan upptäcktes vad som tämligen säkert visade sig vara Estrids grav alldeles intill runstenarna...

Unikt barnskelett funnet i Täby
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2007:3:12 tecken: 955

I maj gjorde arkeologer från Stockholms läns museum ett mycket speciellt fynd vid sina utgrävningar vid Broby bro i Täby, norr om Stockholm. Fram ur den leriga jorden framträdde ett välbevarat barnskelett. Förmodligen är skelettet från 1000-talet. Att hitta så pass gamla skelett från barn är mycket ovanligt eftersom att barns ben vittrar sönder mycket snabbare än vuxnas.

Gravfältet ligger i den gamla mäktiga släkten Jarlabankes ägor söder om Vallentunasjön. Jarlabanke var en av sin tids riktiga storhövdingar som reste runstenar där han påstår sig äga hela Täby. Arkeologer från Stockholms läns museum har tidigare gjort utgrävningar på just den här platsen. Då hittade man kvarlevorna efter Jarlabankes farmor, Estrid. Mycket tyder nu på att det är just Jarlabanke-ättens gravfält som man hittat. Släkten tillhörde också en av de första kristna enklaverna i Sverige och gravfältet kan vara en av de första kristna familje-gravplatserna i landet...

Kosmiska idéer och rit ristade på hällen
förf: Inga-Maria Mulk
ID-nr: 2007:3:13 tecken: 7369

Hällristningarna i Badjelánnda är unika i sitt slag. De är belägna ovanför trädgränsen i högfjällen vid Stora Lule älvs sjösystem

Hällristningarna i Badjelánnda (tidigare Padjelanta) i nordvästra Lappland är unika på flera sätt; de är belägna i en dalgång ovanför trädgränsen i högfjällen, och figurerna skiljer sig också ifråga om stil och ålder från andra hällbilder i norr. I den omedelbara närheten finns även en klippgrav.
Bilderna är skickligt tecknade och bildskaparna förefaller ha tecknat karakteristiska detaljer tydligt i avsikt att förmedla budskap. I vår tolkning har ristningarna delats in i tre faser som bygger på studier av stil, teknik och paralleller till hällristningsbilder, trummor och motiv präglade på mynt. Fas ett omfattar tiden mellan yngre stenålder fram till vikingatid, fas två vikingatid och tidig medeltid och fas tre är figurer som kan hänföras till begreppet graffiti med inskriptioner som är yngre från 1600-talet eller senare, vilket ger en antydan om att de religiösa föreställningarna förändrats men att platsen ändå haft betydelse för de människor som vistats i dalen.
Sammantaget rör det sig om ett trettiotal bilder föreställande människor, djur och båtar. Här finns även zickzack-mönster, vertikala och horisontella linjer, ett renmärke, initialerna ODM, ett stjärnmotiv samt inskriptioner...

Frågor & Svar
förf: Cecilia Hägerhäll
ID-nr: 2007:3:14 tecken: 2316

Guldbleckskrona, guldhatt eller strutkrona?

På olika ställen i Europa har man hittat guldhattar, guldblecks­kronor, guldbleckskäglor och allt vad de kallas. När man ser dem tycker jag att ordet strutkrona passar klockrent.
Det talas om en skånsk strutkrona som gick förlorad vid slaget vid Svolder och Snorre Sturlasson nämner en skånsk jarl eller småkung vid namn Strut-Harald. Guldhattarna har tydligen daterats till bronsålder, så det stämmer ju dåligt med att de fortfarande skulle vara i bruk ända fram till vikingatid. Å andra sidan tycker jag att hattarnas design och den teknik man använt påminner t.ex. om bägaren från Uppåkra. Skulle ni inte kunna berätta lite mer om guldbleckskronorna, deras fyndkontext och vad dateringen av dem baseras på?

Cecilia Hägerhäll

Svar:

Guldhattarna är som sagt från bronsåldern och det är osannolikt att Strut-Harald, som levde på 900-talet enligt bl.a. Jomsvikingasagan, skulle ha burit en sådan. Jomsvikingasagan berättar att han fått sitt namn av att han bar en mycket dyrbar hatt i form av en strut uti vilken tio marker guld var invirkade. Sannolikt var det en annan typ av huvudbonad som fått namnet strutkrona. Inga fynd av en sådan har gjorts.

Guldhattar från bronsåldern har påträffats i Avanton...

Nytt om klimatet under vikingatid
förf: Fredrik Charpentier Ljungqvist
ID-nr: 2007:3:15 tecken: 6532

Nya rön visar att det under vikingatiden var minst lika varmt som det är nu i Skandinavien. Klimatforskningen visar också att medeltemperaturen här succsessivt sjunkit de senaste 4000 åren.

Klimatet har alltid förändrats. Det har varit såväl mycket kallare som betydligt varmare än det är nu. För 8 000 år sedan växte det ädellövskog med alm, ek, hassel och lind i dalgångarna i södra delen av den skandinaviska fjällkedjan. Nästan alla glaciärer både i fjällen och i Alperna hade smält bort. Sedan dess har det blivit kallare. Under de senaste 4 000 åren har medeltemperaturen successivt sjunkit på norra halvklotet. För Skandinaviens del rör det sig kanske om en sänkning av sommartemperaturen på 2-4 °C. Trenden har emellertid inte varit jämn och ett antal varma och särskilt kalla perioder har avlöst varandra.

Den senaste långvariga varma perioden före 1900-talet inföll under sen vikingatid och brukar kallas för den medeltida värmeperioden. Ofta används den i jämförelser med dagens globala uppvärmning, inte minst av dem som är skeptiska till att den nutida temperaturökningen huvudsakligen beror på växthusgaser från förbränningen av fossila bränslen.

Fram tills nyligen har kunskapen om den medeltida värmeperioden varit bristfällig eftersom den mestadels har byggt på källor av ”anekdotisk karaktär...

Böcker
ID-nr: 2007:3:16 tecken: 13432

Visby 1361
Invasionen
Gun Westholm
Prisma

Nu har åter en bok om invasionen på Gotland 1361, sett dagens ljus. Den här gången är det antikvarie Gun Westholm vid Länsmuseet Gotlands Fornsal som hållit i pennan. Hon faller därmed in ett anrikt led av beskrivare av den danske kungen Valdemar Atterdag och hans erövring av ön mitt i Östersjön. Bland de tidigare beskrivarna bör nämnas förre riksantikvarien Bengt Thordeman, vars bok ”Invasion på Gotland 1361” utkom mitt under brinnande krig 1944.

Westholms bok har redan väckt en del debatt i lokalpressen och utan att gå närmare in på vad som sagts i denna hårdföra batalj kanske man allra först skall ställa sig frågan om till vem boken vänder sig, ”allmänheten” eller historikerna. Det är helt klart att den riktar sig till en bredare allmänhet och som sådan kan boken komma till stor nytta och återberättar väl vad som hände de ödesmättade dagarna i juli 1361. Att det sedan forskare emellan råder delade meningar när det till exempel gäller bakgrunden till invasionen får väl ses som oundvikligt och må leda till en fortsatt skärskådning och diskussion. Man skall icke förglömma att det ju är de delade uppfattningarna som för forskningen framåt.

Bildmaterialet...

Nyheter
ID-nr: 2007:3:17 tecken: 2884

Stulna gladiatorer tillbaka

Efter tre års utredningar och efterforskningar har de italienska myndigheterna lyckats få upp spåret av de plundrare som avlägsnat en unik fris som avbildar sex par av gladiatorer i strid. Sådana avbildningar av stridsscener förekom ofta i den romerska överklassens gravar. Den återfunna frisen är från 100-talet f.v.t.
Friserna återfanns nära den moderna staden Fiano Romano 25 mil norr om Rom vid den romerska bosättningen Lucus Feroniae där de gömts undan under ett tunt lager jord i väntan på illegal försäljning.

De mycket välgjorda friserna av gladiatorer i strid påträffades för 16 år sedan av en vägarbetare, som dock valde att inte rapportera fyndet till kulturvårdsmyndigheterna utan istället tog hem dem i väntan på att kunna avyttra dem via illegal försäljning.
Till slut lyckades dock myndigheterna få kännedom om plundrarna och satte dem under övervakning. Planerna var att sälja friserna till privata samlare i Japan eller Schweiz till. Nu har de restaurerats och förts till Lucus Feroniae- museet.

Archaeology sept/okt 2007


Konst från äldsta stenålder

40 000 år gamla föremål funna i Schwaben i Tyskland. Redan på 1930-talet påträffades i Vogelherd-Höhle i de schwabiska alperna djurfigurer i elfenben som kunde hänföras till den...