|
Prenumerera!
Beställ
nr 4/01!
Innehåll
nr 4/01:
Palissaden
vid
Pildammsvägen
Eva Lindhé, Per Sarnäs och
Morten Steineke
Dumpokjauratj
i Arjeplog &endash; en 9000-årig
historia
Ingela Bergman och Anders Olofsson
Gravarna
i Taranto
Kristian Göransson
I
Näverberget avläser arkeologerna
stenåldern
Carina Bennerhag och Erik Norberg
Östersjöns
gömda
skatter
Björn Varenius
Kråknäsfyndet kastar nytt ljus
över
järnet
Elise Hovanta
Vem
var kvinnan i
Dannike?
Catarina Ingemarsson
Vad hände med
drakskeppet i
Upsala
Pontus
Hultén
Omslag:
Madonnafigur i ben från 1300-talet.
Utgrävningarna för citytunneln i
Malmö.
foto: Helena Savio.
Nr
3/01
Nr
2/01
Nr
1/01
Nr
4/00
|
-
- Dansk,
och annan, historielöshet
Det är oundvikligt. Samtiden
tränger sig på. Nu närmast
efter det danska folketingsvalet.
Valrörelsens propaganda byggde
på ett svårgripbart tankegods
som handlade om ett slags danskhet.
Här brukar det kallas svenskhet.
Några sådana -heter har aldrig
funnits utanför de nationalistiska
rörelserna. I Sverige uppstod de i
samband med stormaktstidens behov av att
rättfärdiggöra det
hänsynslösa krigiska
underkuvandet av våra
grannområden på
1600-talet.
Går vi tillbaka i historien och till
vår förhistoria ska vi dock
finna att någon isolationism aldrig
förekommit, varken här eller
annorstädes. Stenåldern
föreställde vi oss tidigare som
en primitiv tid med primitiva
människor som knappast hade ett
språk, än mindre någon
hjärnkapacitet. Nutida forskning
berättar något helt annat.
Deras språk, sociala liv,
hantverksskicklighet var
måhända något annorlunda
än vårt, men som människor
skilde vi oss inte alls. Stenålderns
människor, som invandrade till Norden
så fort den senaste inlandsisen
släppte sitt grepp för mer
än 12 000 år sedan, kom
från Sibirien, från Ryssland,
från Finland, från det
engelska nordsjöfastlandet,
från Europa. De blandade sig liksom
neandertalarna och homo
sapiens-människorna gjort ända
sedan Lucys tid i Östafrika för
2-3 miljoner år sedan. Det finns
inga mänskliga raser, genetiskt sett.
Alla var vi svarta i hyn till en
början, när vi utvandrade
från Afrika.
Stenåldersmänniskorna höll
kontakten med sina förfäder
runtom i världen. Det finns
sägner och legender som berättar
om hur människorna på norra
halvklotet, for från
Nordskandinavien till Alaska för att
hälsa på släktingar
när isbeläggningen var som
gynnsammast.
Bronsålderns människor var
mycket internationellt inriktade, vi
törs idag inte riktigt tro på
att de gemensamma yttringarna av
bronsålderskulturen verkligen visar
på vidsträckta kontakter med
till exempel Sydeuropa.
Under järnåldern gav sig
mängder av nordmän ned mot
Europa och Romarriket där de
tjänade pengar och
återvände med mycket av de
guld- och silverskatter som idag
utgör våra fornfynd. Vikingarna
for både österut och
västerut i sina handelsfärder
och plundringståg. Kärlek,
krig, allianser och äktenskap ledde
till kontakter som varit levande så
länge kalla nord varit bebott.
Ska det vara så svårt att
förklara för dagens
människor?
Populär Arkeologi tackar slutligen
sina läsare - som blir fler och fler
- för det gångna året med
många trevliga kontakter! Vi lovar
att bjuda på ett spännande nytt
år från den arkeologiska
forskningsfronten.
Birgitta
Gustafson
redaktör
|
