Spår av hyddbotten – en arkeologisk dröm
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2008:4:1 tecken: 1395

Det tycks lättare för arkeologer att finna förhistoriska gravar än bostäder. Skelett, brända ben och gravgåvor har vi funnit i betydande mängd genom tidsperioderna – stenålder, bronsålder, järnålder, vikingatid – men boplatserna lyser ofta med sin frånvaro. På sin höjd hittar man avfallshögar eller lämningar av redskap. Många arkeologer drömmer därför om att hitta själva boplatsen.

Nu har västsvenska arkeologer som undersöker området kring Viskan och orten Veddige just realiserat en sådan önskedröm. Där riksväg 41 mellan Varberg och Borås ska få sin nya sträckning har de funnit lämningar av en hydda, eller tält, från jägarstenåldern. En flack, grund grop i marken var en gång ett försänkt hyddgolv till en bostad för kanske mer än tiotusen år sedan. I detta nummer kan du läsa om den spännande utgrävningen.

När vintermörkret sänker sig över oss är det tid för att försjunka i resplaner. Nästa år far Popark med hugade resenärer till Karthago, denna sägenomspunna stad i Nordafrika. Härifrån gav sig Hannibal iväg för att besegra romarna med sina elefanter. Här byggde fenicierna eller punerna, som romarna kallade dem, en enastående örlogshamn, av vilken man än idag kan se lämningar. För 30 år sedan var svenska arkeologer med om att gräva ut delar av...

Människor vid Viskan genom tiotusen år
förf: Glenn Johansson
ID-nr: 2008:4:2 tecken: 9313

Vid arkeologiska undersökningar av vår äldsta stenålder är det ytterst sällsynt att man finner andra mänskliga spår än bearbetad flinta. I Veddige kunde arkeologerna dock till sin förtjusning konstatera lämningar av en hydda eller tält från jägarstenåldern.

Riksväg 41 mellan Varberg och Borås är en hårt trafikerad väg och den tunga trafiken går tät genom Veddige samhälle. Samhället med sina småindustrier ligger vid Viskan, ett av Hallands större vattendrag. Ån har förgreningar med de rika sjösystemen långt upp i det inre av Västra Götaland och mynnar ut vid kusten ett par mil norr om Varberg. För 10 000 år sedan var bilden aningen annorlunda. Riksvägen fanns naturligtvis inte och knappast Veddige samhälle heller. Viskan fanns däremot. Men eftersom havsnivån vid den tiden var ca 10-12 meter högre än idag, så utgjorde de yttre och västliga delarna av ådalen snarast en långt inskuren havsvik.

Klimatet var inte extremt annorlunda än dagens, möjligen något varmare och i området närmast Viskan växte hassel, som tillsammans med björk och tall bildade skogar. En del av de större däggdjur som idag finns i landskapet, fanns i området även för 10 000 år sedan, men då tillsammans med andra arter som nu saknas. Vid sidan av bl.a. älg...

Berest runlejon återfår sin glans
förf: Inga Ullén
ID-nr: 2008:4:3 tecken: 3077

Ett av Venedigs populära landmärken, marmorlejonet från Pireus, har med svensk hjälp återfått sin forna glans. Tillsammans med tre andra antika lejonstatyer står det nu stoltare än någonsin vid ingången till Arsenalen, Venedigs militära befästning sedan medeltiden.
– Äntligen, säger Emmanuelle Zuchetti, från kulturministeriets avdelning i Venedig och ansvarig för restaureringen. Efter sex månader är vi nu klara. Tack vare sponsormedel och den svenska ideella föreningen Pro Venezia har vi kunnat frigöra lejonen från smuts och föroreningar.
– Väckarklockan för oss var de fruktansvärda översvämningar som drabbade Venedig och Florens hösten 1966 och de skador de orsakade berättar Gunvor Ronchail, vice ordförande i Pro Venezia.

Att lejonen är symboler för Venedig går inte att ta miste på, en strid ström turister låter sig fotograferas framför dem. Populärast är det sittande lejonet. Redan för tusen år sedan imponerade det över tre meter höga djuret på skandinaviska vikingar som högg in runor på skuldra och framben. De klottrande vikingarna kan ha tillhört den bysantinske kejsarens livvakt. På den tiden stod lejonet i Atens hamnstad Pireus och blickade ut över havet. Till Venedig kom det som krigsbyte 1688.

För några veckor sedan invigdes de restaurerade lejonen i närvaro av bl.a. den italienske honorärkonsuln i Venedig...

Fågel Fenix och storfurstinnan Olga
förf: Susanne Carlson
ID-nr: 2008:4:4 tecken: 9989

I forntiden fungerade fågelbilder och bilder av andra djur som emblem för familjer och släkter av högre stånd under en furstlig ledare. Bilderna fungerade över språkgränserna som kännetecken på det man representerade och det folk man tillhörde. En jämförelse kan göras med vår egen tids mångfald av ”pins” som visar tillhörighet av olika slag. Under vikingatiden förekommer fågelbilder som ibland tolkas som rovfåglar, t.ex. örnar och jaktfalkar. Rovfåglar har tilldelats ett moraliskt värde och knutits till samhällets överklass i avbildningar på olika föremål och i jaktsammanhang. Det krävdes god ekonomisk och social bakgrund för att anskaffa dem och en andlig överlägsenhet för att se dem dö eller rymma. Det fanns en hierarkisk ordning både bland ägarna själva och bland fåglarna.
På medeltiden var rovfåglar tecken på hög rang och bilder av dem bör uppfattas som heraldiska emblem snarare än naturalistiska jägarattribut.

Små fågelformade spännen från 1000-talet har påträffats i Danmark. I många fall bär fåglarna ett kors på ryggen. Materialet som spännena tillverkats av varierar och de förekommer t.o.m. i bly, vilket kan peka på att inte bara samhällets elit haft möjlighet att anskaffa dem. Detta är en ny smyckeform, som har anknytning till kristendomens införande. Fåglarna kan tänkas...

Tingsplatsen vid Anundshög
förf: Alexandra Sanmark och Sarah Semple
ID-nr: 2008:4:5 tecken: 5714

Sommarens undersökningar av Anundshögsområdet utanför Västerås avslöjade rester av en 200 meter lång sten- eller stolprad som en gång gick tvärs över området.

Anundshögen är dokumenterad som tingsplats från år 1392, men det är högst sannolikt att platsen fungerade som tingsplats redan tidigare. Anundshögen, en av Sveriges största gravhögar, är omgiven av ett stort antal gravar, av vilka några har blivit utgrävda. Med hjälp av artefakter dateras de till 500-talet e.v.t. På platsen finns även fem skeppssättningar. Storhögen och skeppssättningarna tros vara byggda under yngre järnålder, framförallt eftersom storhögen ligger ovanpå äldre järnålderslämningar. I närheten har arkeologer även hittat fynd från bronsåldern, så det är tydligt området varit bebott under en lång period.

På den öppna ytan söder om gravfältet står en runsten och en rad med 14 resta stenar, som ska ha kantat den kungliga Eriksgatan. Stenarna leder ned mot ett vadställe och Eriksgatan fortsätter sedan på andra sidan ån mot Uppsala. På runstenen, som daterats till 1000-1050 e.v.t. står det Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Detta har tolkats som att runstenen och stenraden restes vid samma tidpunkt. Stenarna hittades och återupprestes vid en utgrävning på 1960-talet.

Vi ville ta reda...

Nådatecken i kungens namn
förf: Claes Pettersson
ID-nr: 2008:4:6 tecken: 3751

Förra sommaren genomfördes en stor arkeologisk undersökning i Jönköpings innerstad (se PA 3/07). Merparten av ett helt kvarter grävdes ut, tomter som lagts ut på 1620-talet strax efter att staden flyttats till vad som idag är stadsdelen Öster.
Vid tidigare utgrävningar hade man inte ägnat alltför mycket uppmärksamhet åt de tjocka utfyllnadslager som stormaktstidens nya Jönköping vilade på. Nu sökte vi dessa med metalldetektor – med oanade resultat!

Ett stort antal tidiga 1600-talsmynt, kanon- och blykulor av varierande kaliber samt en rad föremål av högre statuskaraktär fanns plötsligt med i fyndlistorna. Det hela passade dåligt in i ett område där hantverkare vid stadens textilfaktori fått sig tilldelat tomter. Men pusselbitarna föll på plats när fyllningsmassornas ursprung med arkeobotanikens hjälp kunde knytas till slottsområdet.

Ett av de aparta fynden väckte speciell uppmärksamhet. Föremålet kan enklast beskrivas som en liten pressform; ett medaljavtryck i bränd lera. Dess förlaga är en så kallad klenod eller nådetecken, ett hederstecken som gjutits i ädel metall för utdelning till bemärkta officerare i krigsmakten. Motivet är på åtsidan ett porträtt av Gustav II Adolf, omgiven av ett textband som räknar upp kungens titlar. På frånsidan finns ett upprest lejon och valspråket DEO et VICTRICBVS ARMIS...

Utgrävningar i Sydafrika våra äldsta släktingar
förf: Lars Larsson
ID-nr: 2008:4:7 tecken: 10657

Enligt nya genetiska undersökningar finner man ursprunget för den moderna människan, Homo Sapiens Sapiens, i södra delen av Afrika. Här finns lämningar efter betydligt äldre förfäder än tidigare kända, men den senaste stora spridningen synes ha ägt rum för ungefär 100 000 år sedan.

Vad avser kroppsbyggnad tror man att de tidiga moderna människorna hade fysiologiska likheter med sanfolken, de gracila och småväxta grupper som fortfarande lever kvar i Kalahariöknen. I södra Afrika är tyvärr fynden av direkta lämningar av dessa människor få. Några kranier har påträffats utan samband till bebyggelse och fynden i boplatslager är inte många trots ibland goda bevaringsmiljöer. Däremot är de indirekta spåren i form av boplatser desto fler. De flesta består antingen av ansamlingar av stenföremål i öppen terräng eller tjocka kulturlager i grottor där även organiska lämningar finns bevarade. Boplatser tillhöriga de äldsta moderna människorna tillhör den yngre delen av Middle Stone Age vilket översatt till europeisk terminologi blir mellanpaleolitikum. Den inleds för omkring 300 000 år sedan och övergår i Later Stone Age för mellan 30 000 och 20 000 år sedan beroende på var i södra Afrika man befinner sig.

Middle Stone Age har flera stadier, men det är under perioden för 100...

Intervju: Se dösen och dö sen
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2008:4:8 tecken: 2413

Gentagelser av Åke Fredsjö och västsvenskt mesolitikum. Så lyder titeln på en ny avhandling av arkeologen Oscar Ortman, som trodde att han skulle skriva en biografi om stenåldersforskaren Åke Fredsjö.
– Men den blev något helt annat, säger Oscar Ortman, nämligen en studie i hur
kunskap blir till.

Jag har arbetat på Länsmuseet i Uddevalla i ett tjugotal år och det var så jag kom i kontakt med Åke Fredsjös forskning, berättar Oscar Ortman. Jag blev helt enkelt nyfiken på denne stenåldersforskare, som på 1950-talet var en kontroversiell arkeolog.
– Han skiljde sig nämligen från den förhärskande danska och sydskandinaviska stenåldersforskarna när det gällde datering av boplatser i Bohuslän, säger Oscar Ortman. Hans uppfattning om till exempel skivyxans ålder var att den i Bohuslän var från äldre mesolitikum medan andra forskare daterade den till yngre mesolitikum. Och han stod på sig.

– Men allt eftersom jag intervjuade mina äldre kolleger på museet blev jag alltmer intresserad av berättelsen om Åke Fredsjö, den kom att ta överhanden. För Fredsjös yngre kollegor blev det viktigt att hela tiden uppgradera hans forskning. På så sätt hölls Fredsjös forskning aktuell, det fanns ingen anledning att skriva ned sin muntliga arkeologihistoria.

Oscar Ortman intervjuade 16 kollegor om...

Legendariska Kartago störtat och återuppstått
förf: Carl-Gustaf Styrenius
ID-nr: 2008:4:9 tecken: 11375

Karthagos forntida historia spänner över 1 500 år. Mest känd är staden för att den jämnades med marken av romarna och att den puniske fältherren Hannibal kom därifrån. Flera utgrävningar har företagits, bland annat av svenska arkeologer.

Karthago i Tunisien var under närmare ett och ett halvt århundrade en farlig motståndare till romarna och senare under flera århundraden en av de viktigaste städerna i det romerska imperiet. Karthago ligger vid havet 15 km nordost om Tunis och är en av denna huvudstads mest fashionabla förstäder. Den moderna staden ligger ovanpå den antika, vilket gör att endast en begränsad del av denna kunnat grävas ut.

Det forntida Karthagos historia varade i 1 500 år från ca 800 f.v.t. till ca 700 e.v.t. Legenden om stadens grundläggning skildras av den romerske skalden Vergilius i första sången av Aeneiden. Aeneas har på flykt från Troja landat med sina skepp vid Karthago och begett sig i land för att orientera sig. Han möter där sin moder, gudinnan Venus (Afrodite), som berättar att landet han kommit till tillhör drottning Dido och att hon flytt från sin berömda hemstad Tyrus på den feniciska kusten medförande familjens skatter, sedan hennes bror Pygmalion, kungen i Tyrus, mördat hennes...

Det antika marmorbrottet i Chemtou
förf: Birgitta Gustafson
ID-nr: 2008:4:10 tecken: 1352

I de antika högkulturerna älskade man skulpturer och utsmyckningar i marmor. Grekerna hämtade sin från Paros och Naxos, vars marmor senare importerades till Rom. Romarnas främsta marmorbrott låg i Carrara i Italien, än idag känt för sin vita marmor. Det romerska imperiet hämtade även marmor från Macael på Iberiska halvön och från Tunisien och Chemtou, ett tjugotal mil sydväst om Karthago.

Marmorn från Chemtou var känd för sin honungsgula ton och ansågs vara mycket exklusiv. Efter mordet på Julius Caesar lät Suetonius på Forum i Rom uppföra en minneskolonn i chemtoumarmor över honom med inskriptionen Parenti Patriae. Än idag kan man betrakta spåren av den antika marmorbrytningen i Chemtou. Flera utgrävningar har gjorts i samarbete med Tyska institutet i Rom och på platsen finns idag även ett fint museum som berättar om förhistorisk stenbrytning.

Brytningen av den värdefulla marmorn inleddes en gång av den numidiske kungen Micipsa (år 149-118 f.v.t.) men det var romarna som inledde en mer storskalig brytning. Hela berget är fullt av lämningar; numidiska gravar, en romersk teater, administrativt centrum, helgedomar och en aquedukt med romersk utskeppningsanordning vid floden Majrada. Arkeologerna fann även lämningar av ett romerskt arbetsläger där de straffångar, som huvudsakligen utförde arbetet, var förlagda...

Frågor & Svar
förf:
ID-nr: 2008:4:11 tecken: 1788

Hur hanterades amforor?

Jag var och såg den fantastiska utställningen Till bords i Pompeji i Hässleholm och blev imponerad av amfororna och undrar nu: hur hanterade man dessa stora kärl? De måste ju bli tunga när de är fyllda, det är ju inte precis som att hälla ur en karaff. Såg inte heller på utställningen någon skopa e.dyl.
Och när det gäller användningen på krogarna i Pompeji; hur förvarades de vid bardiskarna, där fanns väl inga plana bottnar och jag har svårt att tänka mig att de hade sandtag i närheten för att lösa frågan?

Svar:

Amfororna tillverkades av lera, ibland även av metall. De användes av antikens greker och romare till förvaring av olja och vin m.m. De hade öron för att kunna lyftas. Och formen var avgörande för att de lätt kunde staplas i båtarna; de är i första hand transportkärl, inte förvaringskärl. Den avlånga romerska vinamforan, av vilka många, som frågeställaren anger, har påträffats i Pompeji, var spetsig nedtill och lutades därför mot väggen eller grävdes ned ett stycke i marken. Spetsen var även ett viktigt handtag när man skulle tömma amforan. En romersk amfora innehöll omkring 26 liter. Från och med 200-talet e.v.t. kom trätunnor...

Krönika: Guldgubbar och ingenjörer
förf: Gert Franzén
ID-nr: 2008:4:12 tecken: 2347

I Populär Arkeologi nr 1/2000 skrev jag en artikel om hur man kan ha tillverkat guldgubbar på ett annat sätt än genom stämpling med patris. Mina tankar avvisades helt i efterkommande nummer (nr 3/2000). Något år senare formulerade jag metoden penndrivning med spetsiga verktyg, grundad på studier av guldgubbarna från Helgö.

I somras satt jag några timmar över ett mikroskop på Bornholms museum och studerade några av de hundratals guldgubbar som påträffats på ön. Det jag redan visste blev nu alldeles uppenbart, d.v.s. bara enstaka motiv var stämplade med patris, nästan alla var penndrivna. Kort därefter fick jag veta att min metod blivit accepterad av dansk expertis i ämnet. Då kunde jag lägga den kampen bakom mig och låta insikten växa av egen kraft.

Att man har hittat bilder av brons med guldgubbemotiv och kallar dessa ”patriser” har i sig själv inget bevisvärde. Varje guldgubbe talar själv om hur den har tillverkats, men vi måste lära oss språket.

Penndrivning är en miniatyriserad form av metoderna ciselering och repoussering. Därvid gnider man fast en guldfolie på ett underlag av vax eller beck och med ett spetsigt pennliknande verktyg formar man gubben från baksidan. Men man ristar inte, utan formar...

Med skärslev vid Stonehenge
förf: Christina Fagerström
ID-nr: 2008:4:13 tecken: 5303

Äntligen framme! Vi är femton studenter i arkeologi från Högskolan i Kalmar som vacklar ur bus­sen en sen söndags­eftermiddag i september. Vi tittar oss nyfiket omkring. Redan anlända studenter på Stone­henge River­side Projects campingplats betraktar oss lika nyfiket tillbaka.

Vi får det goda rådet att leta efter tältplatser nere vid ån, under hängpilarna intill den naturskyddade Avonfloden. Två veckor senare kunde vi utropa oss till vinnare! Vi hade klarat fjorton dagars ut­gräv­ningar i stek­ande sol där många av oss tidigare aldrig hållit i den för arkeologer obligatoriska skärsleven. Vi höll ut när vi åkte på ökenuppgifter eller blev omplacerade så snart vi hittat något intressant. Vi klarade den nattliga höstkylan där vi efter pubbesöket navigerade efter månen och stjärnorna mot tälten. Vi överlevde de nattliga serenaderna från ”manegen” där engelska studenter sjöng gamla Beatles-låtar.

Men den första tiden undrade vi var vi hade hamnat. Hungriga och trötta efter långt resande, hann vi inte i tid till maten vare sig första eller andra dagen. De av engelsmännen älskade chipsen fanns i hur många smaker som helst, men vad hjälper det om man inte äter chips? Alla insåg värdet av att ta sig från...

En trea med kök och havsutsikt
förf: Göran Werthwein
ID-nr: 2008:4:14 tecken: 7615

Det låter som en lägenhetsannons men egentligen handlar det om vår förståelse av stenåldersmänniskans rumsuppfattning, eller snarare, om varför och hur hon rörde sig i sin ”lägenhet”.

Det började med att länsmuseet i Stockholm nyligen gjorde en arkeologisk utredning i ett område vid Vallentuna som är mycket fattigt på stenålderslämningar. Det låga antalet boplatser beror inte på att människor aldrig besökte platsen för 5-6000 år sedan, utan snarare på grund av att dagens exploateringstryck inte är så stort och att man därför ännu inte har funnit så många platser. Vi hittade dock två nya platser med fynd av kvarts, vilket är ett stort tillskott till de fem kända platserna som finns inom ett närområde på ungefär fem kilometer.

För enkelhetens skull beskrivs fortsättningsvis alla platser som boplats även om begreppet är olyckligt och alldeles för oprecist om vad som egentligen skett på platserna. Eftersom boplatserna låg i vägen för nutida byggen fick dessa fornlämningar genomgå en förundersökning och slutundersökning, där de dokumenterades och slutligen togs bort. Vi kunde snabbt se att de två platserna skiljde sig åt både till utseende och innehåll, även om starka tecken fanns på samhörighet. Den ena av boplatserna skulle kunna vara ett övernattningsläger för ett...

Helg i rödockrarummet
förf: Maria Tjärnström och Bernt Ove Viklund
ID-nr: 2008:4:15 tecken: 4218

När höstlöven målade nordvästra Ångermanland, Rödockrarummet, i de vackraste av färger, bjöds det till arkeologihelg i Näsåker, Sollefteå kommun i Ångermanland. Närmare 50 personer deltog i arkeologihelgen med temat hällbilder, och tolkningar av dessa.

Sju föreläsare presenterade sina bidrag. På söndagen åkte vi ut i landskapet och besökte tre hällmålningsplatser och ett makalöst imponerande ”radhusområde” från yngre stenåldern. Söndagen avslutades vid det klassiska hällristningsområdet Nämforsen.

Få är medvetna om vilket unikt område vi rör oss i. Nordvästra Ångermanland kan ses som ett ”galleriområde” med förhistorisk konst. Inträdet där är gratis, och galleriet är öppet för alla och envar, dygnet runt, året runt. Parallellen finns i Stockholm, på Historiska museet där Guldrummet är en brandsäker bunker under jord. Här förvaras ovärderliga skatter i glimmande guld. I montrar av krossäkert glas ligger de vackert arrangerade, alla tagna ur sitt sammanhang. Hällmålningarna, däremot, kan vi betrakta i deras rätta miljö. De skickar fortfarande sina meddelanden till oss, genom årtusenden. Alla är vi fria att besöka och göra våra egna tolkningar av dem. Lyfter vi vår blick ser vi ut över i stort sett samma landskap som de människor som bemålade bergen och blocken. Detta är Rödockrarummet.

Professor Evert Baudou berättade om Gustaf Hallström...

Böcker
ID-nr: 2008:4:16 tecken: 11465

Herodotos
Den förste globalisten
Sture Linnér
Norstedts

Herodotos, som var född i det grekiska Halikarnassos på Mindre Asiens kust, är den förste som på ett mer genomgående sätt diskuterat andra folk och deras seder och bruk. Hans syfte är framför allt att berätta om striderna mellan perser och greker i början av 400-talet f.v.t. För att finna orsakerna berättar han om det persiska riket och omkringliggande länder. I dessa avsnitt, där vi får veta mycket om hur det förhöll sig med dessa folk, är Herodotos kanske lika mycket eller mer etnograf och geograf än historieskrivare. Mot slutet av sin bok kommer han fram till de avgörande slagen mellan greker och perser, Marathon, Salamis, Thermopyle, orter som är välbekanta för de flesta västerlänningar och som är det mycket tack vare Herodotos.

Om denne högintressante grekiske författare har nu Sture Linnér kommit ut med en bok som ger en spirituell genomgång av denna för den västerländska kulturen så viktiga skrift. I samband med hans bok har Norstedt också gjort ett nytryck av Claes Lindskogs utomordentliga översättning till svenska, lätt reviderad för några år sedan men nu i paperback. Herodotos är en rolig författare och väl värd att läsas även i våra...

Nyheter
ID-nr: 2008:4:17 tecken: 3165

Vem har sett något liknande?
Arkeologer står frågande inför fynd

I somras fortsatte de marinarkeologiska undersökningarna av lämningar från den dansk-lybska flottans förlisning utanför Visby år 1566. Flera spektakulära fynd har bärgats, bland annat en vacker guldsked. Från ett av skeppen som sjönk utanför Krusmyntagården kunde en järnkanon bärgas, vilken nu är på konservering. En kopia av den finns tillsammans med andra fynd utställda på Fornsalen, Länsmuseet på Gotland. På samma ställe där kanonen påträffades fann marinarkeologerna i somras två föremål som vållat dem huvudbry. Det ena ser ut som ett slags mätverktyg, det andra är en ansiktsfigur.
– Om någon sett något som liknar dessa föremål vill vi gärna komma i kontakt med den personen eller institutionen, säger Göran Ankarlilja, marinarkeolog och ansvarig för Huma-projektet. Undersökningarna är bland de mest omfattande som gjorts inom marinarkeologin i Sverige. Arkeologerna och dykarna har hittills koncentrerat sig på fyra ställen i närheten av Visby; Kopparsvik, Brissund, Almedalen och Brusviken. Områdena har inventerats och sökts av och utgrävningar har skett av begränsade platser.

aquaarkeologen@telia.com
www.huma-gotland.com
www.aquaarkeologen.se


Skepp från Herodotos tid
20 års marinarkeologiska undersökningar vid Gela avslutade

Uungefär mellan åren 500 och 480 f.v.t. sjönk ett grekiskt handelskepp på väg...