Nyfunnen stenåldersboplats mitt i Motala (1-00)

av Tom Carlsson, Göran Gruber och Fredrik Molin


Ett osedvanligt stort fyndmaterial av flinta och kvarts intill Motala ström ger nya perspektiv på stenåldern i Östergötland. Platsen med sitt historiska vattenläge speglar möten mellan människor, landskap och regioner.

Sent under november förra året gjordes fynd av flinta och kvarts mitt i centrala Motala. Fynden avslöjade en stor stenåldersboplats från mesolitikum. Upptäckten gjordes i samband med de inledande arkeologiska undersökningarna inför ett nytt järnvägsspår mellan Mjölby och Motala. Platsen vid Strandvägen ligger, som adressen antyder, alldeles intill Motala ström och förefaller nästan helt orörd av sentida bebyggelse. Förutom kvarts och flinta hittades ett omfattande organiskt fyndmaterial av bl.a. välbevarade hasselnötsskal, fiskkotor från abborre, en fisktand från gädda och fågelben. Stolphål och härdar tyder på att här också finns lämningar av minst en hyddkonstruktion. Fynden av mikrospån pekar på att boplatsen användes under mesolitikum, troligen någon gång mellan 6000 och 4000 f.kr.

Viktig pusselbit
Upptäckten av en mesolitisk boplats vid Motala ström innebär att en viktig pusselbit tillfogas bilden av Östergötlands äldsta historia. De mesolitiska jägar- och samlarkulturerna brukar karaktäriseras av ett rörligt livsmönster med ett flertal boplatser som utnyttjades under olika årstider. Vad som förenar sommarboplatserna är deras lägen intill grunda sjöar och igenväxande våtmarker - platser som idag liknar området runt fågelsjön Tåkern. På senare år har flera lokaler av den här typen undersökts i Östergötland. Vid arkeologiska undersökningar inför E4:ans nya sträckning vid Väderstad påträffades boplatser vid Storlyckan och Mörby. Även vid Högby och i Slaka, finns spår efter mesolitiskt sommarboende. Kännetecknande för de här platserna är småskalighet och ett magert fyndmaterial. Typiskt är också förekomsten av en eller flera små hyddor. Hyddornas enkla utformande förstärker också bilden av att de endast varit avsedda för ett mindre antal människor under en kortare period.

Små familjer
Sammantaget ger boplatsernas småskalighet uppfattningen av att det mesolitiska samhället periodvis bestod av små grupper, sannolikt i familjestorlek. Individerna relaterades till varandra genom släktförhållanden i lösa förbund och mellan olika släktgrupper. Familjerna ingick genom sin historiska bakgrund, språk, religion etc. i ett större sammanhang, en stam. Den materiella kulturen, föremålen och sättet att organisera boplatserna är på många sätt liknande mellan de olika boplatserna i västra Östergötland. Man kan ana att inom detta område bodde människor som tillhörde en etnisk grupp.

Det rörliga, årstidsbundna livsmönstret brukar innehålla en gemensam samlingsplats, något som saknats i Östergötland. I Skåne motsvaras dessa av t.ex. Tågerup och i Västsverige av t.ex. Sandarna. Troligen har vi nu funnit en sådan samlingsplats i och med fynden vid Motala ström.

Trots en stor mängd fynd från stenåldern är det svårt att se de förhistoriska människorna, användarna. Rester efter redskapstillverkning, spån, splitter och avslag kan liknas vid fossiliserade tankar. Man planerade, diskuterade och kanske argumenterade om en kommande jaktutflykt. Fynd av färdiga och reparerade pilspetsar visar att jakten kom igång och de retuscherade skraporna, som senare användes vid skinnberedningen, visar att jakten många gånger var lyckosam. Genom att artbestämma fiskkotor, tänder och ben blickar vi in i en mesolitisk vardag. Hyddornas storlek ger oss en antydan om gruppens storlek och fyndens spridning längs hyddornas väggar och runt härden återberättar händelser och verksamheter.

I Östergötland har ännu inga gravar från mesolitikum hittats. Skelettgravar är kända framförallt från Sydskandinavien och återger bilden av stenåldersmänniskan i ett samhälle som var allt annat än primitivt. Stor möda lades vid begravningarna, t.ex. vid Skateholm och Tågerup i Skåne och Vedbäck i Danmark. Kropparna lades utsträckta på rygg och täcktes med rödockra. Hackor i hjorthorn, benföremål, stenar m m lades ned som gåvor till de döda. I gravarna från Vedbäck uttryckts noga social strukturer med skillnader både mellan olika åldersgrupper och kön. Något jämlikt samhälle var det alltså knappast inte ens för 7000 år sedan.

En mötesplats
Boplatsen i Motala har inte bara varit en samlingsplats för de mesolitiska människorna utan är i allra högsta grad även en strategisk skärningspunkt mellan landskapstyper. I väster ligger sjön Vättern och endast någon kilometer österut bredde Ancylussjöns innerskärgård ut sig. Motala ström utgör ännu idag en brytzon mellan slätten i söder och de bergiga områdena i norr. Boplatsens läge har med andra ord gett goda naturliga förutsättningar för jakt och fiske. Det kan t ex tänkas att migrerande storvilt passerat just i detta område för att vada över strömmen.

I den mesolitiska forskningen har Vättern länge betraktats som en gräns mellan de flintrika västsvenska kustboplatserna och boplatserna i Östsverige, vars fyndmaterial helt domineras av bearbetad kvarts. Skillnaderna i utnyttjandet av råvaror i Öst- och Västsverige förfaller ge en bild av mesolitiska regioner och samhällen som levde i separata områden utan yttre kontakter.

Fynd på de hittills undersökta boplatserna i Östergötland är övervägande av kvarts, men innehåller även en stor andel flinta och andra bergarter. Något som varken är typiskt för Västsverige, östra Mellansverige eller ens sydöstra Småland. Avspeglar stenmaterialen från de östgötska boplatserna hur impulser från olika håll möts och smälts samman? De cirka sjuttiotalet flintfragment från boplatsen i Motala har gett möjlighet att konstatera att kontakter fanns mellan olika områden. Flintorna visade sig vara av en typ som sannolikt kan knytas till Västergötland, närmare bestämt Kinnekulle. Flintan brukar benämnas kambrisk efter den tidsperiod Kambrium, som varade för 600 miljoner år sedan då flintan bildades. Stora mängder flintföremål från mesolitiska boplatser runt Hornborgarsjön i Västergötland är av samma typ och härstammar från samma plats.

Från Motala till Kinnekulle är det tio mil, ett inte oöverstigligt avstånd. På stränderna runt sjösystemen på Vätterns västra strand finns dessutom flera mesolitiska boplatser med både kvarts och kambrisk flinta. Vid god väderlek ser man utan problem till andra sidan. Om flinta var "hårdvaluta" för stenåldersmänniskorna i Motala fanns råmaterialet inom räckhåll.

Långt borta och nära
Flera fynd från landskapet tyder på kontakter västerut. En pilspets med hullingar hittades vid Lilla Åby, utanför Linköping. Hullingspetsen anses typisk för Västsveriges mesolitiska boplatser och få har påträffats utanför detta område.

Från den lilla mesolitiska boplatsen vid Storlyckan, utanför Väderstad, gjordes mikroskopiska analyser på en malsten för att försöka bestämma vad stenen hade använts till. Den rikliga förekomst av mikroskopiska s k fytoliter (kiselfossiler) på stenens yta visade mycket riktigt att stenen använts för malning av växtdelar. Vad som är mest uppseendeväckande är ändå att man också bearbetade växter som levt i bräckt vatten, långt bort från Storlyckan. Tolkningsmöjligheterna är flera. En tänkbar och tilldragande tolkning är att salthaltiga växter, t.ex. tång, samlades in vid havsstränderna. Tången torkades och kunde lätt transporteras långa sträckor för att senare malas och blandas som krydda i maten. Saltens inverka på smaken i maten är ju något som vi alla känner till.

Kunskapen om mesolitikum i Östergötland har de senaste åren ökat enormt. Genom den nya kunskapen väcks möjligheter till nya frågeställningar. Regionens särart i ett större skandinaviskt perspektiv är en av många frågor vi kommer att jobba vidare med, vid en kommande undersökning. Höstens begränsade undersökning har redan gett oss många glimtar av den mesolitiska vardagen. Fynden av fågelben, fiskkotor och andra djurben ger en mycket god bild av faunan och av människornas matvanor. Boplatsen invid Motala ström är med andra ord ett unikt tillfälle att öka kunskapen om livet under vår allra tidigaste historia.


Tom Carlsson, Göran Gruber och Fredrik Molin är arkeologer verksamma vid Riksantikvarieämbetet, UV Öst.