Bland grottor och gravar i Söderhavet (1-00)

av Göran Burenhult, Maria Davidsson Ann-Charlotte Larsson, Susanne Svensson, Gabriella Venturi


I ett unikt och synnerligen äventyrligt projekt for forskare och arkeologistudenter från Högskolan på Gotland till andra sidan jordklotet för att gräva ut en tusenårig kultur på söderhavsöarna Trobrianderna i Papua Nya Guinea i Melanesien.

Vid utgrävningarna inne i djungeln och i de vattenfyllda korallgrottorna fann de spår av en hittills okänd kultur. Arkeologerna som deltog berättar här själva om de strapatsrika undersökningarna, som nu fortsätter under hösten!

Söderhavsområdet benämns vanligen Oceanien och där ingår de stora öregionerna Mikronesien, Polynesien med Hawaíi, Sällskapsöarna och Nya Zeeland, samt Melanesien med bland andra Nya Guinea, Salomonöarna, Vanuatu, Fiji och Nya Kaledonien. Också Australien räknas till Oceanien.

På några av de större öarna i Melanesien har det funnits människor för mer än 30.000 år tillbaka, vilket innebär att man redan så tidigt seglat över stora avstånd.

I dag är alltså svenska forskare på plats i Melanesien, på ön Kiriwina på Trobrianderna för att studera människor och kulturer med en komplicerad och sammansatt historia.
Att utföra arkeologiska undersökningar i tropisk regnskog nära ekvatorn i tre månader i fullständig isolering från omvärlden ställde stora krav på de sexton deltagarna, både fysiskt och psykiskt. Med en temperatur kring +30° C dygnet runt, och en luftfuktighet som oftast ligger på hundra procent, krävs mycket speciella arbetsrutiner och ett minutiöst regelverk, framför allt av säkerhetsskäl, men också för att det över huvud taget skall bli något arkeologiskt arbete uträttat. Mat, friskt vatten och hygien utgör den viktigaste delen i detta, och vi beslutade på ett tidigt stadium att bygga den svenska campen på Mwatawa Beach, direkt invid lagunen. Det fanns flera orsaker till detta. Invid stranden reser sig korallberget brant upp mot himlen, och inte mindre än tre sötvattenkällor flödar ut ur håligheter vid foten, den ena rakt ut i lagunen. Den senare gjordes till tvätt- och diskplats, eftersom tidvattnet där hela tiden sköljde in friskt vatten. En av de andra blev källa för dricks- och duschvatten.

Dessutom fanns möjligheten till ett dopp i lagunen alltid på Mwatawa Beach - morgon, middag och kväll, svalkande även om vattentemperaturen konstant är närmare +30° C.

Mer än arkeologiska betyg
För att bygga, underhålla och ansvara för en fältstation av detta slag krävs andra kvalifikationer än ett antal betyg i arkeologi. Till lägerchef utsågs Håkan Lundberg från Ynglingarum i Skåne, som är lika hemmastadd med motorsåg, yxa, hammare, fiskedon, gevär och jaktkniv, som de deltagande arkeologerna med grävskedar, millimeterpapper och totalstationer. Håkans erfarenheter från sin tid som FN-soldat i Libanon skulle komma väl till pass, både i campen och i de ofta komplicerade förhandlingarna med invånarna i byarna, både vad avser tillstånd att gräva bland förfäderna i deras jord och grottor, och i den dagliga upphandlingen av mat, framför allt fisk, taro, jams, sötpotatis, bananer, papaya och kokosnötter. Medhavda kryddor, pasta och ris möjliggjorde efterlängtade variationer på kosten. När de svenska arkeologerna och osteologerna anlände hade Håkan varit på ön sedan länge. Hyddorna stod på plats med kök, arbets- och matplats, två duschar (upphängda spannar med kranar i botten), liksom en vattenreningsanläggning från militärförrådet i Kristianstad och två djupgrävda toaletter med sittringar från Sverige! Tack vare de minutiösa hygienkraven undslapp samtliga deltagare några som helst magåkommor under hela tiden.

Malarian svår
Det finns inga farliga djur i regnskogen på Trobrianderna - om man bortser från malariamyggorna, som inte bara är många, utan som dessutom samtliga bär på klorokinresistenta varianter. Malarian är ett stort problem, kraftfull profylax är ett måste - ändå drabbades flera av deltagarna av malaria. Att bada i lagunen utan att vara iklädd ett par gamla joggingskor kan vara fatalt - att oskodd trampa på en stenfisk innebär defintivt slutet på vistelsen, eller i värsta fall livet. Ingen är heller så dum att man simmar bland hajarna utanför korallrevet - även om det är frestande med tanke på alla nyfikna delfiner som älskar att leka, eller vadar bland krokodilerna i träsken på öns västsida. Ett reellt problem är däremot risken för svårartade tropiska sårinfektioner, som nära nog alla deltagarna mer eller mindre drabbades av. Minsta lilla skrubb- eller skavsår kan ge våldsamma infektioner, och även om såret sköts noggrant leder det oftast till att penicillin måste sättas in. Det räcker med ett bett av en sandloppa, en nagel som kliar på bettet i sömnen - och processen är igång.

Psykisk påverkan kan ha många orsaker, och den främsta är just känslan av total isolering, som de flesta kanske inte är vana vid. Bara tanken på att kvalificerad sjukhusvård vid en eventuell skada ligger minst två-tre dygn bort, i värsta fall närmare en vecka, kan naturligvis ställa till problem. Oftast är dock ovanan vid det massiva mörkret under nästan halva dygnet det största problemet. Det finns naturligtvis ingen elektricitet, och det betyder att det blir beckmörkt klockan sex på kvällen. Efter några timmar vid lägerelden finns det inte mycket annat att göra än att gå och lägga sig och försöka sova till kakafonin av öronbedövande djungelljud - grodor, cikador, syrsor och otaliga andra insekter, som alla strävar efter att göra sig hörda - eller tillsammans med malariamyggorna ta sig in i hyddan till den som dristat sig ha ficklampan på under myggnätet.

Frukost serveras klockan fem på morgonen, och dagens fältarbete pågår mellan sex och tolv, när det är som svalast. Under eftermiddagshettan kan man inte gräva på Trobrianderna, och den tiden ägnas istället till fyndregistrering och rapportskrivning på projektets datorer i campen. Ett solcellsbatteri ger tillräcklig ström för att ladda satellittelefon, datorer och digitala kameror. Den inhyrda satellittelefonen var vår enda kontakt med omvärlden, och via denna kunde vi beställa kompletterande utrustning.

Vandringen till och från grävningsplatserna är strapatsrik, och innebär dagligen en halvtimmas klättring morgon och kväll över såphala och sylvassa korallklippor. För de som arbetar i begravningsgrottorna tillkommer riskfylld klättring ner i djupet, vadning i underjordiska floder och sjöar, och ständig risk för ras från taket i det lösa korallberget. De trånga grottrummen och mörkret omöjliggjorde oftast bestämningar av benmaterialet på plats, och istället måste skelettmaterialet bäras upp i dagsljuset för analys.

Stillahavsområdets språk
Språkligt sett dominerar den austronesiska språkfamiljen större delen av stillahavsområdet tillsammans med de papuanska språken, som till största delen talas av folkslagen på Nya Guineas fastland, men också på ett antal närliggande öar.

Melanesien uppvisar en stor mängd olika språk på en relativt liten yta, och på Trobrianderna som tillhör Melanesien, talar man kilivila, tillhörande den austronesiska språkfamiljen, men fysiskt liknar invånarna Polynesierna. Varför de austronesiska språken och även vissa papuanska språk, talas av populationer så fysiskt och kulturellt olika varandra som Melanesier, Micronesier och Polynesier är en komplicerad frågeställning.

När de austronesiska språken introducerades och spreds i området är fortfarande en kontroversiell fråga inom lingvistiken, och inte ens alla lingvister är eniga om när och hur. Den traditionella synen på denna problematik är en invasion av austronesisk-talande grupper från Sydöstasien, vilka anlände till den melanesiska arkipelagen omkring 3000 f.kr., men inga arkeologiska belägg för denna teori finns. En troligare teori är att människor successivt flyttat ut i den melanesiska övärlden under en längre tidsperiod, och att en lokal kulturutveckling skett i området. Lapita-kulturen har till exempel ansetts vara förknippad med migrationer av austroneser från Sydöstasien, men arkeologiska utgrävningar har ändrat synen på detta, och man anser numera att Lapita-kulturen utvecklades i Bismarckarkipelagen och sedan spreds vidare ut i stillahavsområdet.

Den polynesiska kulturen, vilken är en förlängning av Lapita tros också ha sitt ursprung i östra Melanesien, och inte i Öst- eller Sydostasien.

På Kiriwina finns även spår av en megalitisk tradition i form av ett antal megalitgravar, varav en varit föremål för arkeologiska undersökningar på 60-talet. Vi vet dock inte om den företräddes av förfäderna till dagens population eller om monumenten uppförts av en tidigare befolkning med en helt annan kulturell tillhörighet. Dagens trobriandinvånare har ingen relation överhuvudtaget till dessa monument, och kan inte ge några uppgifter om hur gamla gravarna är.

Detta är ovanligt för Melanesien, där befintliga megalitiska traditioner ofta utgör en levande del av kulturen, eller åtminstone är ihågkomna i den muntliga traditionen och etnografiskt dokumenterade.

Frågorna är alltså många och svaren än så länge få, men här spelar undersökningarna på Kiriwina, Trobrianderna en kanske avgörande roll, eftersom endast omfattande arkeologiska undersökningar kan kasta ljus över den kulturella utvecklingen i denna del av Stilla Havet.

De arkeologiska målsättningarna på Trobrianderna är framförallt att försöka fastställa när den första kolonisationen av området skedde. Kan utgrävningarna ge svar på om de första bosättarna är de direkta förfäderna till dagens befolkning - kan en kulturell kontinuitet eller avsaknaden av densamma påvisas? Kan luckor i den kulturella utvecklingen, förknippade med inströmningar av andra folkslag, spåras genom DNA-studier av benmaterialet från boplatser och begravningsgrottor? En annan intressant frågeställning är om megaliterna på Kiriwina uppförts av förfäder till dagens Trobriandbor eller av en tidigare befolkning.
Djungelbesvär
Kartering av boplatsområdena enligt den vanliga metoden med avvägningsinstrument visade sig vara mycket svår, då den tropiska regnskogen på många ställen är mycket tät och ogenomtränglig och sikten för det mesta obefintlig. Vi använde kompass, stegmätare och GPS(Global Positioning System) för att kunna göra en ungefärlig lokalisering av boplatser, begravningsgrottor och utgrävningsplatser, vilken sedan överfördes till befintliga kartor över Kiriwina. Dessa ska korrigeras med hjälp av flygbilder, för att få en exakt karta över undersökningsområdet. Rutnäten och planerna över utgrävningarna ska framöver kombineras med karteringarna i MapInfo GIS (Geografiskt Informations System).

Utgrävningarna skedde vid byarna Mwatawa och Labai på nordvästra delen av Kiriwina. Vi valde utgrävningsplatserna utifrån den undersökning som gjordes 1998. Då dokumenterades muntliga traditioner, fosfatkartering och lösfynd registrerades. De två mest fyndrika platserna var Oilobogwa vid Mwatawa och Odubekoya vid Labai.

Djungelns varma och mycket fuktiga klimat satte sin prägel på det arkeologiska arbetet. Ett första steg blev att röja vegetationen på de två platserna med hjälp av byborna. I Oilobogwa röjdes drygt 500 kvadratmeters yta, vilken delades upp på tre olika utgrävningsplatser (site 1A, site 1B och site 1C). Vi grävde sedan 30 kvadratmeterstora provrutor som lades ut i ett stort rutsystem. Runt om de röjda ytorna fanns uppodlade trädgårdar vilka bildade en naturlig begränsning av utgrävningsområdet. Oilobogwa ligger omkring 6 m över havet medan den andra utgrävningsplatsen, Odubekoya, ligger på en höjd av cirka 24 m över havet. I Odubekoya röjde vi och lade upp utgrävningen på liknande sätt.

En viktig och intressant företeelse inom utgrävningsområdena är de formationer av större koraller, vilka enligt byinvånarna är fundament till nu förgångna s.k. jamshus. Jams är en tropisk näringsrik rotfrukt som i dessa områden är basfödan men vars odling av tradition har styrt alla betydelsfulla aktiviteter på Trobrianderna. Jamshus fungerar fortfarande som viktiga statussymboler i det trobriandiska samhället. I dessa förvaringshus placeras en stor mängd av den skördade jamsen och det odlas långt mer än vad husbehovet kräver.

Trädgårdarnas ö
Att Trobrianderna är en ögrupp av korallatoller framgick mycket tydligt på de röjda utgrävningsplatserna, t.ex som röjningsrösen från trädgårdsodling. De lager som grävdes var till en övervägande del otydliga och mycket tunna. De bestod av torv, humus, finkornig lera av varierande röd-brun färg samt en alv av korallgrus och/eller fast korall. I stort sett varje del av Kiriwina är eller har någon gång under historien varit uppodlad genom svedjebruk och trädgårdsarbete. Detta har lett till att jorden är mycket omrörd, vilket medför att lagerföljder kan vara svåra att tolka.

De framgrävda fynden består av keramik, redskap och avslag av sten samt ben av djur och människa. De flesta fynden låg i markytan och cirka 10 cm ned. Detta gäller speciellt för Odubekoya där en anmärkningsvärt stor mängd keramik, 9 kg, samlades in på ytan, vilket kan jämföras med de 6,5 kg keramik som grävdes fram på samma plats. Keramiken är den största fyndkategorin och det finns både ornerad och oornerad keramik på utgrävningsplatserna. Det förekommer likheter och skillnader både på godsets magring och mönster vid de två olika fyndplatserna.

En datering utifrån keramikens form och dekor är svår att erhålla, eftersom det ännu inte har utarbetats någon typologi för keramiken i denna region. På The National Museum of Papua New Guinea i Port Morseby jämfördes den framgrävda keramiken med museets referenssamling och det visade sig att mönstret på två bitar från Goodenough Islands var identiska med dekor från Oilobogwa. Det finns emellertid ingen exakt datering för denna keramik, och mönstret förekommer från förhistorisk till modern tid. En termoluminiscens-datering (TL) har inte heller kunnat erhållas, då det återstår att först mäta bakgrundsstrålningen på Trobrianderna.

Stenmaterialet från utgrävningarna består av obsidian och andra ännu oidentifierade bergarter och eftersom Kiriwina är en korallatoll finns det ingen naturlig mineral eller bergart, varvid all sten måste importeras från närliggande öar. Obsidianen kallas av lokalbefolkningen för memetu och den används än idag inom kärleksmagi samt för att lindra huvudvärk. Den övervägande delen av fynden av obsidian är avslag, dock kunde ett exemplar av skrapa konstateras liksom fyra avslag med retusch. Mellan de två utgrävningsplatserna framträder en skillnad i obsidianavslagens storlek, de från Oilobogwa är mindre än de från Odubekoya. Detta kan jämföras med tidigare studier i Melanesien vilka visat att små avslag härstammar från yngre boplatser. Mycket av stenmaterialet som inte är obsidian kallas för utukema av lokalbefolkningen, vilket egentligen betyder yxa men det motsvarar inte alltid den arkeologiska definitionen. En annan typ av fynd är en rund sten som kallas bina bina. Dessa kan vara av olika bergarter och har skilda magiska användningsområden, exempelvis då den planteras med jamsen för god tillväxt. De enda redskapstyper som framkommit vid utgrävningarna och inventeringarna är stenyxor samt ovan nämnda skrapa av obsidian.

Stolphål?
En annan intressant företeelse som framkom vid utgrävningarna av Odubekoya, är djupa hål i den fasta korallen. Formen på hålen är i det närmaste cirkelrunda med en diameter av 30-40 cm och kan vara ända upp till 2,5 m djupa. Vid förundersökningen var det inte möjligt att avgöra om dessa hål bildar någon konstruktion, men de flesta förekommer med regelbundet avstånd från varandra i parallella rader, och tolkningen av hålen är inte helt oproblematisk. Den symmetriska formen och det regelbundna mönstret skulle kunna tyda på att det rör sig om eventuella stolphål. Men deras djup och det faktum att de är urgröpta i den fasta korallen kan också tala för att de är en naturlig bildning. Lokalbefolkningen menar dock att de är stora jamshål, och syftar då på den praktjams som kallas för kuvi.

Gravarna
Under utgrävningens första vecka i Odubekoya fann vi ett antal gravar. Vid undersökningens slut hade fem gravar grävts ut, vilka innehöll minst 18 individer. Skelettmaterialet var välbevarat vilket kan ses mot bakgrund av att jorden på Kiriwina har en hög kalkhalt. Många av skeletten påträffades i anatomiskt läge, men mycket var även omrört då gravläggningarna låg på en grund nivå och hade därmed skadats av trädgårdsarbete.

De osteologiska (ben) analyserna av det omfattande skelettmaterialet genomfördes i fält, då det inte var realistiskt att transportera allt material. Resultaten från de osteologiska analyserna är fortfarande preliminära, men visar att både män, kvinnor och barn har gravlagts på denna plats. Åldersbedömning har gått att göra mer utförligt på fem unga individer; en är 15-23 år, tre individer är 4-8 år och en är endast 0-1 år. För de övriga individerna var det svårare att få en mer exakt ålder och de går därmed under beteckningen adulta. Vad gäller könsfördelningen på de individer som gått att bedöma var fyra män och tre kvinnor. Grav 2 visade sig vara en av de mest intressanta anläggningarna, då det fanns flera individer gravlagda på varandra. I denna grav fann vi minst tio individer, varav en baby. Några större sjukliga förändringar har inte kunnat noteras, med undantag av ett litet antal förslitningsskador på kotor samt ett läkt benbrott på ett underarmsben. På tre av individerna har även kariesangrepp konstaterats.

De gravlagda hade fått med sig ett antal gravgåvor i form av obsidian (memetu), magiska stenar (bina bina), yxor och yxfragment (utukema) samt keramikkärl. Ett flertal av obsidianavslagen var placerade i huvudregionen av den gravlagda individen. Detta kan möjligen förstås mot bakgrund av hur dagens befolkning använder obsidian för att bota huvudvärk.

Begravningsgrottorna
På de trobriandiska öarna finns det ett stort antal grottor som utgörs av håligheter i korallberget. Dessa grottor har använts som gravkammare av tidigare generationer.Trots att denna tradition numera är utdöd uppvisar grottorna talrika spår efter den. Benmaterialet är ofta mycket välbevarat och har fått ligga kvar i grottorna trots att vissa av dem idag används som sötvattenkällor och regnskydd. Invånarna har idag ingen relation till benen i grottorna och är därför inte särskilt intresserade av dem. Traditionen med dessa sekundära begravningar var fortfarande i bruk när den polske antropologen Bronislaw Malinowski gjorde sina studier på ögruppen i början av seklet, men försvann när kristendomen vann insteg i området. Det finns ingen enhetlig bild av föreställningarna om denna begravningsform hos befolkningen på Trobrianderna. En av många förklaringar är att grottorna har varit bostäder åt människoätande jättar. En annan att skeletten i grottorna är personer som har dött under tiden av ett särskilt tabu som är knuten till fisket. Man tror att traditionen har funnits sedan 1500-talet eftersom det har påträffats karaktäristisk keramik i anslutning till gravarna, men hur långt tillbaka denna tradition sträcker sig är okänt.

Under vistelsen på Kiriwina skulle lokalisering och eventuell undersökning av de begravningsgrottor som är belägna i anslutning till byarna Mwatawa och Labai åtfölja utgrävningarna som en del av projektet. De medlemmar av expeditionen som tidigare varit på ön för att utföra surveyarbetet (arkeologiskt begrepp för ytinventering) för utgrävningarna besökte då en begravningsgrotta tillhörande Labai. Enligt deras vittnesmål hade många av benen i denna grotta blivit förflyttade sedan dess. Det verkade som om benen arrangerats för att attrahera besökare. Orsaken till detta är förmodligen att byborna utnyttjar denna grotta som inkomstkälla genom att ta dit turister mot betalning. Även två grottor i Mwatawas ägor besöktes, men de var relativt små och innehöll inte många ben. Efter envisa förhandlingar med hjälp av camp master Håkan Lundberg fick vi besöka ytterligare två grottor i anslutning till stranden utanför Labai. Dessa grottor visade sig vara mycket intressanta pg.a att de inte utsatts för lika mycket störning som turistgrottan. Trots den stora mängden omrörda ben var det möjligt att urskilja många tydliga gravanläggningar.

Fladdermusgrottan
Den grotta som först fick benämningen "fladdermusgrottan" heter egentligen Selai och är belägen omkring 100 meter från stranden utanför Labai. Selai har sin ingång i en trädgård och den ligger dold bakom ett jättelikt träd.

Grottan består av olika avdelningar som avgränsas av stalagmitbildningar och formationer i korallberget. Mynningen är belägen 10 meter över havsnivån och trots att mörkret i grottan hindrar nivellering med avvägningsinstrument kunde vi, med hjälp av latta och måttband, konstatera att grottans botten ligger under havsnivån. Folket i Labai går till grottan för att fånga fladdermöss. Grottans golv visar spår efter facklor av förkolnade palmblad och en påle leder upp till grottans tak i ett av förrummen. Denna används för att klättra upp och hämta sovande fladdermöss om dagarna. Lukten är frän av fladdermusspillning och det är på grund av detta svårt att vistas i grottan längre stunder. Grottan har ett övre och ett undre plan. För att nå det undre planet måste man klättra ner igenom någon av de sprickor som finns i golvet runt om i grottan. I de djupaste delarna finns det sötvatten.

Bodou är namnet på den grotta som till en början fick benämningen "vattengrottan". Dess mynning ligger cirka 80 meter norr om Selais, och är även den dold för världen bakom ett stort träd. För att ta sig in i grottan måste man klättra nerför en brant sluttning.

Mynningshallen utgörs av ett stort rum med nedrasade stenar som sluttar mot en sötvattenfylld botten. På andra sidan vattensamlingen fortsätter grottan. För att ta sig dit måste man vada över vattnet genom en tunnel som mynnar ut i ytterligare ett grottrum. Här råder ett totalt mörker till skillnad från mynningshallen där dagsljuset sipprar in. Vid det första besöket ställdes några fotogenlampor ut i rummet för att se om luften innehöll tillräckligt med syre. Detta rum leder till ytterligare ett rum som är långsmalt. Bortom detta rum övergår grottan till en låg, trång tunnel. Vid försök att ta sig igenom denna visade det sig att det inte fanns tillräckligt med syre för att vistas därinne. Det kunde dock konstateras att gången är minst 20 meter lång.

Skeletterade ben
Både Selai och Bodou innehåller stora mängder ben. Benen ligger i många fall utspridda, särskilt i Bodou. I dess mynningshall finns stora mängder ben av varierande bevaringsgrad på grottans golv och under nerrasade stenar. På klipphyllorna ligger det fortfarande kvar gravanläggningar och i rummen på andra sidan vattensamlingen syns dessa tydligare ju längre in man kommer. Spåren av aktivitet i mynningshallen är färska. Flisor efter träbearbetning ligger utspridda innanför mynningen och nere vid vattnet finns en slipsten. Folket i Labai brukar gå ner i grottan för att bada. De ben som ligger utspridda på marken är i många fall söndertrampade.

Gravarna är anlagda på klipphyllor längst med grottväggarna. I ett flertal fall har benen placerats i stora snäckskal. I Selai påträffades benkoncentrationer med mineralavlagringar som vattnet från droppstenarna i taket avgett. Dessa avlagringar har bildat fantastiska formationer på benen bl.a. en tuppkamsliknande stalagmit på ett kranium som tillsammans med ett flertal andra benfragment är placerat längs med kanten av en absid av uppskjutande stalagmiter.

Längst in i ett trångt utrymme i samma grotta finns en annan gravläggning som består av skelettdelar från flera individer. Denna anläggning har täckts av droppsten. Här fanns kraniet från ett litet barn helt övertäckt av ett stearinliknande minerallager. Anläggningen innehåller minst tre kranier, av vilka två "smält" in i korallväggen bakom benhögen. Denna del av grottan har många ben som sitter fast i grottväggarna. Vissa är nästan helt täckta med stalagmiter. Detta gör det troligt att många droppstensformationer i anslutning till benkoncentrationerna är övertäckta benfragment. (Se omslaget till detta nummer av Populär Arkeologi).

I Bodou, vattengrottan, har benen inte utsatts för mineralisering i samma utsträckning som i Selai. I sötvattensamlingen på grottans botten påträffades många skelettdelar. De har bevarats bättre än de ben som utsatts för luftens syre. Dessa ben är placerade under klipputskott som skjuter ut längs med ena kanten av vattensamlingen. Placeringen av benen följer inget skönjbart mönster utan deras läge längs med kanten beror troligen på att benen först ramlat ner ifrån anläggningarna ovanför vattenytan för att sedan ha röjts undan till kanten för att de som badar inte ska trampa på sina förfäder. Bland dessa ben fanns flera kranier. Två av kranierna hade blivit av med den del av nackbenet som ledar mot den första halskotan, atlas. Ytorna visar spår efter vassa föremål. Tänderna på dessa kranium är rödfärgade och visar att individerna tuggat betelnötter, ett bruk som är mycket populärt i hela Nya Guinea.

Snittspår uppträder på många andra ben i grottorna, framförallt på långa rörben. Sådana spår uppkommer när köttet skärs bort ifrån benen som en del av begravningsritualen vid sekundär begravning. Kroppen grävs först ner en tid för att sedan grävas upp och placeras i grottan. För att påskynda skeletteringen skärs köttet bort ifrån benen. Många av kranierna i Selai, Bodou och de andra grottorna har blivit trepanerade. Trepaneringarna består av små, runda hål. Två trepaneringstekniker kan urskiljas; man har skrapat bort skallens yttre lager för att nå ner till hjärnhinnan eller mejslat av skalltaket där öppningens kant fått ett ojämnt utseende.

Riskfyllt grottarbete
Det största hindret vid arbetet i grottorna var bristen på ljuskällor. De ficklampor och fotogenlyktor vi hade tillgång till visade sig långt ifrån tillräckliga. Dessutom saknades arbetsytor i grottans trånga skrymslen. Omfattande ras hade skett i många delar av grottorna och det hände att det rasade stalagmiter ifrån taket under mätningarna av grottrummen. Detta gör arbetet riskfyllt. Det var nödvändigt att så smidigt som möjligt ta ut benen ur grottan till dagsljuset.

I Selai undersöktes en anläggning som visade sig innehålla benen ifrån minst två individer. Ett välbevarat kranium, som bedömdes vara manligt, har en trepanering på skallens högra sida vilken ser ut att vara utförd med något vasst mejselartat föremål. Denna anläggning är belägen relativt nära grottans mynning och det innebar inga stora risker för benen att flyttas. Ett pannbensfragment av ett andra kranium fanns med bland benen där ögonbrynsbågarna är så kraftiga att de utan tvivel tillhört en man som måste ha haft ett mycket distinkt utseende. En viss åldersbedömning kunde göras på tänder och ett höftbensfragment. Tyvärr fanns det inga hela rörben så att vi kunde mäta kroppslängden. De ben som låg i vattnet är dock till största delen oförstörda. Dessa kommer i första hand vara föremål för en fortsatt osteologisk undersökning. Vid utgrävningarna i höst kommer vi att ta med bättre utrustning för arbetet inne i grottorna.

Åldersbestämning
De första kol14-dateringarna (AMS), som utförts på Ångströmlaboratoriet i Uppsala, visar att gravfältet på Odubekoya brukats på 900-talet e.kr., och en tand från en av de stalagmitövervuxna kranierna från Selai-grottan har gett en datering till 1500-talet e.kr. Detta tyder på att en betydande kulturförändring ägt rum någon gång mellan 1000 och 1500, som kan avläsas både i förändrad materiell kultur (bl.a. en helt ny keramisk tradition) och i gravläggningssederna (från flatmarksgravfält med slutna gravläggningar till återbegravningar i grottor). De kommande DNA-analyserna kan förhoppningsvis visa om förloppet kan förklaras som en successiv förändring inom det existerande samhället, eller om det är frågan om en invandring av nya befolkningselement.

Ett flertal tänder från gravarna i Odubekoya samt träkolsprover från Oilobogwa har lämnats in för kol14-datering och svar väntas inom kort.

En av våra hypoteser, att en helt annan kultur föregått den som hittills belagts, ser dock genom dateringssvaren ut att ha en fastare grund. De fortsatta undersökningarna i höst tillsammans med de dateringar vi ännu ej hunnit att få får utvisa om vi är på rätt spår.


Göran Burenhult är professor i arkeologi och verksam vid Högskolan på Gotland, som initierat utgrävningsprojektet.

Maria Davidsson, Ann-Charlotte Larsson, Susanne Svensson och Gabriella Venturi är arkeologer och osteologer.