Fornlämningar i fjällen - femtusen av dem har påträffats (1-00)

av Håkan Nilsson


Inventeringen i Norrbottens fjällvärld påbörjades 1995 med en provinventering av ett mindre område vid Torneträsk. Sedan dess har ytterligare 7 000 km2 inventerats, från Treriksröset i norr till Arjeplogsfjällen i söder. Sammanlagt har drygt 5 000 fornlämningar fördelade på 3 000 lokaler registrerats.

Den vanligaste fornlämningstypen är härden. Andelen härdar utgör mellan 60-80 procent av fornlämningarna i norrbottensfjällen. Majoriteten av härdarna är belägna på samiska f.d. visteplatser och har samband med äldre former av renskötsel. De äldsta typerna är stora med stenfyllning och dateras till yngre järnålder-medeltid. Härdarna har i de flesta fall sannolikt ingått i någon form av bostadskonstruktion av kåtatyp som försvunnit.

Förvaringsbyggen
På äldre visteplatser finns ofta rester efter bostäder som utgjorts av torv- eller tältkåtor och olika typer av förvaringsanläggningar - jordgropar med stenskoning, gropar i stenskravel eller anläggningar uppbyggda av sten. Konstruktionerna har bl.a. använts för förvaring av kött, fisk och mjölk. Ibland syns kraftiga vegetationsförändringar som markerar gamla renvallar. Vegetationsförändringen beror på en anrikning av fosfater från renspillning som gynnar gräs och örter. På renvallen samlade samerna sina renar, bl.a. för mjölkning.

Stenringar
En tidigare okänd fornlämningstyp är s.k. stenringar. De förekommer ofta parvis, belägna i anslutning till äldre samevisten, ofta ett stycke ifrån själva kåtaplatsen . Ringarnas funktion är fortfarande oklar.

Ett relativt stort antal stenåldersboplatser har påträffats i kalfjällsmiljöer, från Treriksröset i norr till Arjeplog i söder. I Svaipaområdet, i södra norrbottensfjällen, framkom 1999 ett 20-tal boplatser varav några sannolikt dateras till mesolitikum (stenålder), bl.a. genom fynd av en handtagskärna av kvartsit. Andra daterande föremål som påträffats är bifacialt slagna spetsar av kvartsit och skifferpilspetsar från senneolitikum-bronsålder. Få boplatser var tidigare kända i kalfjällsmiljö och de utgör ett viktigt referensmaterial för stenåldersforskning.

Stalotomter
En s.k. stalotomt är rester efter en bostad, möjligen en bågstångskåta. Den består av en försänkt golvyta, som är omgiven av en jordvall, och har ofta en härd i mitten. Stalotomterna dateras till mellan 500-1500 e.kr. Flera teorier om stalotomternas funktion finns, bl.a. att de ska sättas i samband med jakt på vildren eller tidig renskötsel. Under de senaste årens inventeringar har ett 40-tal stalotomter påträffats och deras utbredning omfattar nu hela Norrbottens fjällvärld.

I sommar fortsätter inventeringarna. Då ska bland annat världsarvsområdet Laponia undersökas.


Håkan Nilsson är antikvarie
vid Riksantikvarieämbetets dokumentationsenhet.