Färgsättning i forntid - djärvare än vi trott (1-00)

av Katarina Schüssler Ottestam


Länge har vi haft föreställningen om att forntiden var grå och utan färger. Förklaringen är enkel. De föremål vi funnit, från antiken genom vikingatid och medeltid, har med tiden berövats sin färg, och vi har vant oss vid att se dem som just färglösa. Men förhistorien var full av färg. Läs här om hur dåtidens människor framställde och använde de eftertraktade och dyrbara färgerna.

Pigment som ger färgen dess kulör har funnits sedan förhistorisk tid. Exempel kan man finna i de kända grottorna Altamira i norra Spanien och Lascaux i sydvästra Frankrike. I målningarna har framförallt rött (järnoxid) och svart (mangandioxid) använts. Pigmenten i den här tidens färger är olika typer av jordpigment som t.ex. naturlig järnoxid, sot, krita och röda, bruna och gula leror. Eftersom lämningarna endast visar de olika pigmenten så vet man inte exakt vad bindemedlet bestod av, men troligt är att djurblod, växtsav, äggvita och krossade bär använts.

Skyddsfärg
Att skydda föremål med färg började man med i Egypten omkring 5000-3000 f.kr. och bindemedlet var då en asfaltsliknande massa, s.k. jordbeck, som även finns omskriven i Bibeln - när Gud befaller Noa att bygga arken och bestryka den med jordbeck innan och utan. I Egypten användes också växtfärger och mineraler, t.ex. ockra och malakit, och där tillverkades även pigment på syntetisk väg, t.ex. egyptiskt blått. Antika målningar i Pompeji och Herculaneum visar även de spår på dessa pigment. I västvärlden introducerades en del nya pigment under grekisk och romersk tid, exempelvis syntetiskt framtagna färger som blyvitt och blymönja. Den orangeröda blymönjan användes också av de bysantinska och persiska bokillustratörerna. Blymönja kan man finna i det medeltida kyrkomåleriet i Sverige, den är inte ljusäkta utan svartnar när den åldras.

Blyvitt är sedan förhistorien känt som det dominerande vita pigmentet men det är också ett av de äldsta konstframställda pigmenten med anor från romarriket och Kina. I dag används istället en blandning av titandioxid och zinkvitt eftersom blyvitt är mycket giftigt.

Kina och Indien har använt många av färgerna sedan lång tid tillbaka och skrifter om färgtillverkning finns bevarade av araberna, de ledande vetenskapsmännen på medeltiden.

Malakitgrönt
De vaxer och fettämnen som under forntiden användes som bindemedel byttes till viss del ut under medeltiden då linolja, hartser och äggtempera tillkom. Pigmenten som upptäcktes och utvecklades under den här tiden var blytenngult och smalt, ett koboltoxidfärgat glaspulver i blått som i Sverige använts sedan 1500-talet både för invändigt och utvändigt måleri. Bristen på täckande förmåga gjorde dock att smalt slutade att användas i början på 1800-talet. Den blytenngula färgen var i vårt land vanlig i det medeltida kalkmåleriet. Bergblått, eller mineralblått, var känt under antiken och det vanligaste blå pigmentet i det svenska senmedeltida måleriet. Genom malning av mineralen malakit framställdes det äldsta kända klart gröna pigmentet kallat berggrönt eller malakitgrönt. Pigmentet kunde också framställas på syntetisk väg men man vet att malakit brutits i Sverige.

Cinnober, en av de äldsta starkt röda färgerna, var i Kina känd redan under förhistorisk tid medan den i Sverige använts sedan medeltiden. Inom det svenska måleriet har jordfärgen rödockra varit vanlig och den har ofta fått sitt namn efter fyndort. Spanskt rött importerades till England från Spanien och behöll sitt namn även sedan inhemsk brytning kommit till stånd.

Av de svarta pigmenten användes elfenbenssvart redan under antiken, det framstälildes genom bränning av elfenben, eller andra ben, som först torkats och krossats. I Sverige har det använts sedan medeltiden men var inte lika vanligt som kimrök p.g.a. sitt höga pris. Sotpigmentet kimrök framställs genom ofullständig förbränning av organiska material och var den vanligaste svarta färgen i äldre tid, men den var besvärlig att använda. Idag använder man istället mest oxidsvart.

Vasas färger
Fragmentariska färgrester på skeppet Vasa, byggt mellan 1626-1628, har under 1990-talet genomgått omfattande analyser för att fastställa hur skeppet var målat. På figurskulpturerna har man hittat omkring 20 olika pigment som visar att det var färgstarka kulörer på dessa som prydde regalskeppet. Därtill kom också guldets glans i form av bladguld. Tester visar på att växtfärgen indigo använts, trots att dess beständighet utvändigt är dålig. Den blå färgen indigo framställs ur blad fån olika växter, bl a vejde som förekommer i Europa. Alla färgpigmenten på Vasa är oorganiska, förutom just indigo och organiskt svart, och testerna visar spår efter bl.a. blyvitt, cinnober, blymönja, malakitgrönt, smalt och auripigment. Sistnämnda består av svavelarsenik och är en gul glimmerliknande mineral som finns på flera ställen i Europa och har använts i Sverige sedan 1500-talet.

Ännu en dimension når färgernas betydelse givetvis om man betänker att möjligheterna att även färga sina klädedräkter nyttjades flitigt under äldre tid. Att människorna tidigare i historien ofta levde i en tillvaro med granna färger råder inget tvivel om!


Katarina Schüssler Ottestam är kulturvetare och medarbetare i Populär Arkeologi.

Mer att läsa
Traditionella färgtyper. Riksantikvarieämbetet. 1986.
Vasa bekänner färg. Vasamuseet. 1999.
Tronner, K och Nord, G. Pigment och bindemedel. Konserveringstekniska studier. Riksantikvarieämbetet. 1996.