Böcker (2-07)


Våra landskapssymboler. Vapen, djur och blommor
Clara Nevéus och Vladimir A. Sagerlund
Hsitoriska Media

Våra landskapssymboler är en trevlig liten bok om just våra landskaps heraldiska vapen, djur och blommor. Clara Nevéus vet mycket väl vad hon talar om med förflutet som statsheraldiker vid Riksarkivet. Vladimir A. Sagerlund är verksam vid Riksarkivet som heraldisk tecknare.
Boken inleds med en sammanfattning av bakgrunden till landskapsvapnen, den heraldiska värld i vilken de tillkom och deras ”start” i Gustav Vasas begravningståg 1560. Om man beger sig till Uppsala domkyrka kan man för övrigt se de dåvarande svenska landskapsvapnen avbildade i relief på den sarkofags sidor i vilken Gustav Vasa och hans två första hustrur vilar.
Tillkomsten av eller idén bakom Landskapsblommorna eller som de först hette, provinsblommorna, lanserades först 1908. August Wickström som var upphovsman till blommorna hade hämtat inspirationen från USA, där det fanns något som hette State Flowers. De svenska blommorna har i några fall blivit utbytta under senare tider. Landskapsdjurens lista stod färdig 1988 efter att Världsnaturfonden och ICA-kuriren varit inblandade och människor hade röstat. Sist men inte minst granskade en jury förslagen och i en tv-gala ovannämnda år kunggjordes resultaten. Carl den XVI var för övrigt hedersmedlem i juryn.
Att Nevéus och Sagerlund avstått från att i teckningarna ta med landskapsfåglar, svampar, stenar, fiskar, mossor, insekter, äpplen och grundämnen får vi vara tacksamma över. De finns istället med i listform i slutet av boken. Som helhet en vacker bok att ge bort eller att ha för att friska upp minnet med när det gäller alla våra landskapsvapen, djur, växter och mineral.

Torsten Svensson


Pekingmänniskan - en historia utan slut
Tore Frängsmyr
Natur och Kultur

Vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr utreder i denna lilla bok sakförhållandena kring Pekingmänniskan, från upptäckten av de första fossilen i en grotta nära Peking 1921 till dess betydelse för berättelsen om människans ursprung. I centrum för hans berättelse står Uppsalaforskaren Otto Zdansky, som fann den allra första (och den andra) tanden av Pekingmänniskan, men som aldrig har uppmärksammats i någon större utsträckning för sina fynd och sin forskning. Istället var det den karismatiske professorn Johan Gunnar Andersson, som tog åt sig äran.
Äras den som äras bör, är devisen som driver berättelsen framåt. Och visst känner man i hjärttrakten för Zdansky som hamnade i skuggan, dels av sina framgångsrika kollegor, och dels av omständigheter kring krigen i Europa. Bitvis är det också spännande att läsa den detaljerade beskrivningen av hominidforskningen i början av 1900-talet. Men det räcker inte riktigt för att engagera mig. Vetenskapshistorikerns uppgift är, skriver Tore Frängsmyr, att visa ’hur den vetenskapliga upptäckten har beskrivits och på vilket sätt den kan korrigeras’. I ljuset av annan samtida forskning, förbryllar det mig att en så namnkunnig historiker menar att det inte ingår i hans uppgift att analysera upptäckten och dess dåtida och nutida betydelse utifrån ett större samhällsperspektiv.
När jag läser boken om Pekingmänniskan sitter jag oupphörligen och väntar på analysen, som aldrig kommer. Frängsmyr preparerar grundligt och detaljerat sitt material och lägger upp det för våra ögon, för att sedan dra sig tillbaka med ett enkelt förslag på korrigering av ett datum eller någon personhänvisning. Jag känner mig lurad på konfekten. Jag vill veta mer om hur de mäktiga manliga akademiska nätverk som omgärdar både historien om Pekingmänniskan och Tore Frängsmyrs eget arbete (framgår tydligt i bokens Efterskrift och Personregister), en gång skapades och fortfarande upprätthålls idag. Frängmyrs försök att oreflekterat skriva in ytterligare en enstaka individ i de nätverken räcker helt enkelt inte, utan blir i bästa fall bara behjärtansvärt.
Den vetenskapshistoriska frågan som borde ställas är hur de exklusiva och exkluderande manliga nätverken har inverkat och fortsätter att inverka på våra bilder av människans ursprung. Utifrån en sådan analys skulle berättelsen om Otto Zdansky och hans tänder både beröra och intressera mig, på riktigt.
Det är flera saker som förbryllar mig med den här boken. Begreppsförvirringen kring de olika grupperna av hominider (där människan är en, homo erectus (pekingmänniskan) är en annan, och neandertalmänniskan en tredje) är påtaglig. Grupperna beskrivs som allt från förhistoriska människor, tidiga människoarter och primitiva förmänniskor, till folkslag och folkgrupper. Alla är olyckliga felskrivningar, och det gör själva grundplåten till Frängsmyrs berättelse svårbegriplig.

Anna Källén


Fåfängans förgänglighet
Allegorin som livs- och lärospegel hos Albertus Pictor
Pia Melin
Stockholmia förlag

Pia Melins avhandling i konstvetenskap, framlagd vid institutionen i Stockholm, behandlar vissa målningskategorier hos den välkände Albertus Pictor eller Albert Målare och är mycket läsvärd och intressant. Den är ett tydligt exempel på att avhandlingar inte behöver ”vara” skrivna för fem personer, vilket ibland påstås, utan här kan definitivt ett antal nollor läggas till bakom femman.
Boken har kommit ut i det av Riksbankens Jubileumsfonds finansierade forskningsprojektet ”Albert Pictor &endash; målare av sin tid”. Med ”sin tid” menas för övrigt slutet av 1400-talet och fram till 1500-talets första decennium.
Pia Melin skriver mycket bra och har inga svårigheter att föra fram sina teser på ett lättfattligt sätt. Hon deklarerar att hon inte för fram något nytt vad beträffar stilistik och datering, utan håller sig till i vad man kan kalla för det visuella uttrycket, det vill säga: vad kan målningen förmedla för budskap till betraktaren genom komposition, dräktskick, gestik, attribut, ålder, blickriktningar och symbolik. I korthet kan man säga att det rör sig om betraktarens roll som uttolkare av bilden. Det rör sig i första hand om den medeltida betraktaren, men även i någon mån om oss, nutidens barn.
Undersökningsmaterialet består av fem motiv, inalles 32 målningar, som alla kan föras till kategorin memento mori (kom ihåg att du är dödlig eller egentligen kom ihåg att dö). De fem motiven återger Lyckans hjul, Mannen i livsträdet, Döden spelar schack, Ars moriendi, (konsten att dö) och avslutningsvis den frommes och den världsliges bön.
Hur lyckas då Melin med sin uppgift? Alldeles utmärkt tycker undertecknad. Förutom att vara lättläst och koncis innehåller dessutom boken många härliga bilder av mycket god kvalitet. För dessa och layouten som helhet skall även förlaget prisas. Att i en bok där bilden spelar huvudrollen, samtidigt har en bra bildåtergivning är inte självskrivet, även om det borde vara så.
En lyckad avhandling med andra ord, som dessutom torde kunna läsas av vem som helst.

Torsten Svensson


Stora boken om vikingarna
Richard Hall
Lind & Co

Vi är vana att läsa om vikingatiden ur ett skandinaviskt perspektiv, det var ju härifrån vikingarna utgick på sina erövrings- och handelresor. I Storbritannien har man andra utgångspunkter, man ser denna epok från sitt håll. Så måhända kan en insatt svensk läsare därför känna sig en aning bortkommen när han eller hon tar del av denna bok.
Men på detta sätt berikas historien om denna period, det är nyttigt att få belysningar från olika håll. Författaren, Richard Hall arbetar vid York Archaeological Trust och har lett utgrävningarna av vikingabosättningarna i York och bidrog till grundandet av det kända Jorvik Viking Centre där.
Det är en mycket välskriven och noggrann genomgång av vikingarnas liv och leverne som Richard Hall gör och boken bjuder på ett fantastiskt bildmaterial.
Den innehåller även en lång kronologisk genomgång, från början av vår tideräkning och fram till 1500-talet, vad gäller Norden, Västeuropa, Östeuropa med Bysans och Främre Orienten, Brittiska öarna, Grönland och Nordamerika.
Just det brittiska perspektivet gör det till en spännande läsning. Vad visste vi tidigare om iro-skandinavierna i England med Ingemund i spetsen på 900-talet?

Birgitta Gustafson


Njarke, renskötsel i tre årtusenden
Ewa Ljungdahl
Gaaltije kulturcentrum
www.gaaltije.se

Med denna skrift &endash; som alltså inte är en bok &endash; presenteras ett tioårigt dokumentationsarbete om samernas marker i Njarke i Jämtland förr och nu, en historia om tretusen år.
Man har inventerat lämningar och daterat kåtatomter, härdar och renvallar vilket har lett till att jämtlandssamernas historia flyttats flera hundra år tillbaka i tiden. Den arkeologiska dokumentationen av samernas historia kom sent igång. Det leder hela tiden till nya upptäckter, varav denna är en i raden.

Birgitta Gustafson


Satans raseri
En sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder
Bengt Ankarloo
Ordfront

Jag såg att du red löshårad och i trolls hamn på en gärdgårdsstör vid vårdagsjämningstid

Bengt Ankarloo, professor emeritus i historia, har tidigare låtit publicera ett antal böcker om just trolldomsprocesserna, Helvetet, Djävulen, Döden och andra hemskheter.
Nu har turen kommit till häxorna. Att människor och i synnerhet kvinnor blivit anklagade för trolldom skedde kanske redan under förhistorisk tid. Vi saknar dock belägg för detta. Däremot att sådant existerade under medeltiden är otvivelaktigt, ovanstående citat är hämtat från denna tid. Än värre skulle det bli när vi lämnar medeltiden och fortsätter in i de närmaste århundradena. Det är då elden får en väldig fart i häxbålen, människor anklagas orättfärdigt och huvuden rullar till både höger och vänster.
I Satans raseri börjar Ankarloo sin odyssé i antiken och med de tidiga kyrkofädernas tankar, fortsätter vidare in i den katolska kyrkans och medeltidens värld för att sluta först i våra dagar. Tyngdpunkten i boken ligger, inte så konstigt kanske med tanke på vårt historiska ”häxfacit”, på 1500- och 1600-talen. Men varför skräcken blev så stor just under 1500- och 1600-talen är en fråga som författaren försöker besvara och samtidigt avlivar han många av de myter som frodas kring häxeri och avrättningar av häxor under dessa hårda tider både i Sverige och i övriga Europa.
Layouten gör boken lätt att läsa, men nog hade ytterligare en och annan bild varit trevligt att se. Som helhet dock en intressant och tankeväckande bok om ett mindre trevligt ämne, men det är ändå en del av mänsklighetens historia hur omänsklig den än kan te sig.

Torsten Svensson


Vasa I
The Archaeology of a Swedish Warship of 1628
Carl Olof Cederlund, Fred Hocker m.fl.
Statens Maritima Museer

Det är nu femtio år sedan Anders Franzén genom sina dykningar i Stockholms ström sade sig vara säker på att det var regalskeppet Vasa som låg här. Själva bärgningen kom till stånd genom hans och hans medarbetare Per Edvin Fältings idoga och envisa arbete. Det var inte många som då trodde att detta var lönt att bärga.

I stället har Vasas bärgning blivit en framgångssaga av oanade mått, inte minst vad gäller den publika tillströmningen när man väl bestämt sig för att konservera och ställa ut henne. Lagom till detta jubileum har Statens maritima museer låtit framställa ett praktverk om de arkeologiska undersökningarna under ledning av Carl Olof Cederlund, professor i maritim arkeologi, som själv var med vid undersökningarna 1961. Vi brukar visserligen inte anmäla böcker som inte är skrivna på svenska men här måste vi göra ett undantag! För här finns allt dokumenterat, alltifrån den historiska katastrofen, till de första bärgningsförsöken, samt den långa, (ännu ej avslutade) inledande processen med att konservera Vasa och beslutet att ställa ut henne. Ett mycket fint bildmaterial med både skisser, planer och granna färgbilder bidrar till att detta vetenskapliga verk blir mycket tillgängligt också för lekmannen. Och det är inte slut än. Boken bär namnet ”Vasa I” och går fram till 1967. Fler är planerade.

Birgitta Gustafson


Vikingagravar vid Nordre älv
Berit Hall, red
Göteborgs Stadsmuseum

Där idag Hisingen ligger i Göteborg levde en gång järnålderns människor, som lämnat efter sig flera gravfält, fornborgar och en pålspärr i älven. I ett flerårigt forskningsprojekt har arkeologer och andra experter gjort arkeologiska undersökningar tillsammans med ett stort antal fritidsarkeologer.

Nu har Göteborgs stadsmuseum givit ut en antologi om resultaten i projektet. Det handlar om undersökningar i bland annat Kallerhamn, Öxnäs by och Djupedal, där fornborgar undersökts och kol-14-dateringar givit vid handen att t.ex. Lilla Borgen har lämningar från bronsåldern, 700-talet f.v.t. En annan artikel behandlar hästen under järnåldern och fynd i västsvenska gravar. Vackra bilder följer de intressanta texterna.

Birgitta Gustafson