Böcker (3-07)



Visby 1361
Invasionen
Gun Westholm
Prisma

Nu har åter en bok om invasionen på Gotland 1361, sett dagens ljus. Den här gången är det antikvarie Gun Westholm vid Länsmuseet Gotlands Fornsal som hållit i pennan. Hon faller därmed in ett anrikt led av beskrivare av den danske kungen Valdemar Atterdag och hans erövring av ön mitt i Östersjön. Bland de tidigare beskrivarna bör nämnas förre riksantikvarien Bengt Thordeman, vars bok ”Invasion på Gotland 1361” utkom mitt under brinnande krig 1944.

Westholms bok har redan väckt en del debatt i lokalpressen och utan att gå närmare in på vad som sagts i denna hårdföra batalj kanske man allra först skall ställa sig frågan om till vem boken vänder sig, ”allmänheten” eller historikerna. Det är helt klart att den riktar sig till en bredare allmänhet och som sådan kan boken komma till stor nytta och återberättar väl vad som hände de ödesmättade dagarna i juli 1361. Att det sedan forskare emellan råder delade meningar när det till exempel gäller bakgrunden till invasionen får väl ses som oundvikligt och må leda till en fortsatt skärskådning och diskussion. Man skall icke förglömma att det ju är de delade uppfattningarna som för forskningen framåt.

Bildmaterialet är helt ok utan att ta till några större åthävor än så. Layouten med det tilltalande omslaget får också godkänt för att inte säga väl godkänt.
Mycken litteratur är medtagen i litteraturlistorna och visst skulle ytterligare någon eller några böcker kunnat ha tillfogats, men detta kan ju ordnas till en senare upplaga.

Torsten Svensson


Från Alexander
till Augustus
En glanstid i antikens kultur
Sture Linnér
Norstedts

En ny bok av Sture Linnér är alltid spännande och den hellenistiska kulturen har länge varit undervärderad, egendomligt nog, eftersom denna epok i mycket har sin motsvarighet i vår egen. Alexander den stores erövringar av Främre Asien och Egypten i det senare 300-t. f.v.t. gör den grekiska världen så mycket större och bidrar till slutet på stadsstaternas och deras begränsade intresseområden.

Sture Linnér har skrivit om denna period på sitt som vanligt klara och inspirerande sätt: en resumé av historien liksom av filosofi, religion, vetenskap, konst och skönlitteratur. Vad filosofin beträffar finner vi här riktningar som betonar individens roll i samhället; det som gäller är den egna njutningen eller avhållsamhet från att delta i samhällslivet. Även religionen blir mer privat; mysteriereligionerna gör sitt inträde på allvar. Linnér betonar också judarnas inträde på den europeiska scenen och kvinnans bättre ställning. Kvinnor kunde under hellenismen vara ägare av ansenliga förmögenheter som de i viss mån kunde bestämma över.

Också inom vetenskapsområdet görs under denna tid stora upptäckter och vetenskapliga insatser bl.a. inom matematik, astronomi, teknik och geografi. Historieskrivningen uppvisar namn som Polybios och Strabon Den hellenistiska konsten försöker ganska genomgående tänja gränserna för det konstnärliga uttrycket. Aldrig ser man väl så många förvridna kroppar och plågade ansiktsuttryck som under denna period. Den halvt eller helt avklädda Afrodite gör sin entré.

Det mest spännande kapitlet och det som man känner ligger Sture Linnér varmast om hjärtat är litteraturen: den nya komedin med Menander, epigramdiktningen, herdediktningen med Teokritos, Apollonios Rodios med Argonautika, ett lämpligt verk för sin tid eftersom den berättar om den unge Jasons väg till bortre delen av Svarta Havet på jakt efter det gyllene skinnet. I samband med argonautsagan möter vi ett kort ögonblick Sture Linnér som rödakorsrepresentant i Volos under kriget tröstande sig ett svårt läge med argonauternas öden, de som började sin resa från Pagasaibukten synlig från hotellfönstret.

Boken är genomgående rikt illustrerad med bilder och citat, i båda fallen från alla möjliga tider. Linnér med sitt internationella förflutna känner sig uppenbart väl till rätta i perioden och förmedlar verkligen dess kärna, mångfalden, öppenheten för nya intryck men också splittringen, oron och förvirringen.

Charlotte Scheffer


En arkeolog i Trelleborg
Stefan Larsson m.fl
Riksantikvarieämbetets förlag

I år fyller Trelleborg 750 år. Det ska naturligtvis firas och ett sätt att göra det är att ge ut en bok om den arkeolog som varit verksam vid nästan alla undersökningar som gjorts i trakten. Han heter Bengt Jacobsson och har arbetat som arkeolog i 35 år. Genom att spegla hans arbete speglas också arkeologins historia och utveckling under dessa år med Trelleborg som bakgrund. Han har lett 84 arkeologiska undersökningar i Trelleborg, en av dem förstås just trelleborgen, som upptäcktes 1988 och sedan dess ägnats en rad arkeologiska undersökningar och blivit ett omtyckt turistmål då en rekonstruktion gjorts av delar av borgen.

Birgitta Gustafson


Ruiner
Historia, öde, vård
Lars & Nanna Cnattingius
Carlssons

Här får vi följa med kulturhistorikerna Lars och Nanna Cnattingius på en ruinernas Grand Tour. Efter att först ha redogjort för olika definitioner av begreppet ruin, och på vilket sätt man genom århundradena har skapat, använt sig av och vårdat dessa diskuteras sedan begrepp som autenticitet, presentation, förändring och bevarande. Författarna funderar vidare kring konstgjorda ruiner och tar oss i den avslutande delen inte bara runt bland Europas ruiner, utan även till mer avlägsna platser såsom Kina och Sri Lanka.

Som den första svenska övergripande skildringen av ruinen som begrepp förväntade jag mig ändå lite mer. Texten är rörig och i mitt huvud råder förvirring kring upplägget och strukturen. Det förekommer upprepningar i stort och smått, en salig blandning av vetenskapliga och personliga aspekter, samt ständiga hopp mellan tider och platser, vilket gör att läsningen av boken blir problematisk. Citaten och referaten gör föga nytta, annat än som anekdotiska kommentarer, eftersom man i alla fall inte hittar på långt när så många referenser i litteraturlistan som det finns citat och referat i texten. När jag läst färdigt och slagit igen boken känns det som om jag suttit i de båda Cnattingius vardagsrum och lyssnat till dem över en kopp kaffe – som sedan länge kallnat.

Samtidigt slår det mig att detta kanske bara är ett försök att bryta mot konventionerna. Att få händelser serverade baklänges eller helt godtyckligt vad gäller tid och rum har vi ju börjat bli vana vid i annan form av förmedlande media, såsom film och skönlitteratur. Det kanske är dags även för mer facklig litteratur att gå via den vägen i sin förmedling av vetenskaplig fakta. För Lars och Nanna Cnattingius stora kunskap och vilja att förmedla är dock inte att ta miste på. Hade formen och strukturen varit mera tydlig, och hade det också framgått tydligare vem boken riktar sig till, så hade säkert innehållet både roat och inspirerat.

Anna Karlström


Samtidsarkeologi
Mats Burström
Studentlitteratur

Utgrävarna hette en tv-serie för något år sedan. Där mötte många av oss för första gången företeelsen samtidsarkeologi. Under skojfriska former skrapade en forskargrupp fram spår efter vattenrallarbyar, rövarkulor, småbruk i skärgården, utbildningsläger för norska poliser och annat i samma stil, allt övergivet i mannaminne. Det var rätt kul underhållning. Frontfigur för samtidsarkeologi som forskningsinriktning är Mats Burström, sedan fem år professor vid Södertörns högskola. Detta lärosäte erbjuder från och med detta läsår också en kurs i samtidsarkeologi och Burström har påpassligt givit ut en introduktion i ämnet, den första på svenska.

Samtidsarkeologin studerar det nära förflutna, den motsvarande engelska termen är ”the contemporary past”. Burström sätter för sin del en bortre gräns för detta skede vid ungefär år 1850. Arkeologins speciella källmaterial är som bekant den materiella kulturen och exempel på denna finns givetvis bevarad i oöverskådliga mängder från denna sena tidsperiod. Mängden av skriftliga källuppgifter ska vi bara inte tala om. För forskaren är det således en nödvändighet att kunna välja bort och att fokusera mycket starkare än som vanligen görs vid undersökningar av förhistoriska problem där källmaterialet ofta kan vara nog så magert.
Vilken är då arkeologins speciella roll i förhållande till andra vetenskapsgrenar som historia och etnologi, som också studerar denna tid? Burström betonar starkt att det inte endast handlar om att fylla möjliga kunskapsluckor utan också att undersöka det som han kallar förbisedda dimensioner. Detta kan vara sådant som föremålens känslo- och minnesladdning eller deras betydelse för ett folkligt eller lokalt historieintresse.

Hur urskiljs vetenskapligheten hos samtidsarkeologin i förhållande till det historiska eller dokumentära reportaget eller populära nostalgitrippar av typ K-spanarna? Det var väl inte alldeles tydligt för den miljon som satt framför tv:n och såg Utgrävarna. Inte heller den nya boken ger något entydigt svar och det kanske man heller inte kan begära. Men i mindre förfarna händer än Burströms är det inget som hindrar att samtidsarkeologi lätt kan bli ett pretentiöst filosoferande över tidens gång eller något annat lika trivialt.

Rune Edberg


Julius Cæsar
Inbördeskriget
Ingemar Lagerström, övers. o komm.
Norstedts

De bello civile som boken heter på latin handlar om tiden från tidigt i januari 49 till hösten 48 f.v.t. Julius Cæsar, som tillhörde en av Roms bättre familjer och hade en god karriär bakom sig hade av senaten tidigare fått lov att söka konsultet trots att han ännu inte helt avslutat sin period i Gallien. Hastigt och lustigt återkallades tillståndet och Cæsar beslöt efter några försök att vinna gehör för sin sak att gå över floden Rubicon i norra Italien. Boken handlar kort och gott om Cæsars kamp med sin främste motståndare Pompejus och hans bundsförvanter, som han förföljer till Syditalien, till Spanien och till slut till norra Grekland, där det avgörande slaget står mot Pompejus vid Pharsalus i augusti 48. Pompejus flyr till Alexandria; Cæsar förföljer och hamnar mitt i stridigheterna mellan två unga syskon, Ptolemaios och Kleopatra, som tävlar om tronen. Pompejus har blivit dödad. Boken kommer till ett tvärt slut och det finns diverse teorier om varför Cæsar inte fullföljde sin skrift. Om hans affär med den unga drottningen bidrog kan vi bara gissa.

Boken är skriven i tredje person, av Cæsar själv, och är naturligtvis en propagandaskrift för att visa att Cæsar är ute i helt ärbara syften för att kämpa för romarrikets bästa mot egennyttans män. Bara på några väl valda ställen talar han i första person men utan att avslöja sin identitet. I övrigt strävar han utan det ska märkas efter att framställa sig som en man som söker upprättelse och är villig till förhandlingar.

Ingemar Lagerström har gjort en utmärkt översättning med ett upplysande förord, kartor, kommentarer och ordförklaringar. Denna bok, skriven av en av det antika Roms mest intressanta ledargestalter men aldrig tidigare översatt till svenska, är väl värd att läsa för sin egen skull men också för den bild den ger av en född politiker, kanske inte helt utan jämförelser i vår egen tid.

Charlotte Scheffer


Det medeltida Östergötland
En arkeologisk guidebok
Rikard Hedvall & Karin Lindblad
Historiska Media

Som del två i en tänkt serie av arkeologiska guideböcker, vilka skall täcka samtliga landskap i Sverige, har nu Östergötland fått sin beskrivning. Från min sida råder det en del skepticism när man gör på detta sätt, det vill säga gör ett urval av till exempel kyrkor. Samtidigt kan man inte beskriva allt, utan det är urvalet som i vissa fall kan diskuteras.

Tyvärr har det insmugit sig några fel i texten. Låt mig som exempel på detta nämna att herrarna arkitekten Erik Lundberg och arkeologen Erik B Lundberg blandats ihop i texten om slottsruinen Stegeborg, belägen vid Slätbaken. Det urval som jag nämnde är kanske funktionellt när det gäller fornlämningarna, men det är sämre vad beträffar kyrkorna. Den senare gruppen bör kanske utväljas och beskrivas av konsthistoriker och inte arkeologer, även om Hedvall gjort en mycket förtjänstfull utgrävning av rundkyrkan i Klosterstad utanför Vadstena. De medeltida kyrkorna faller nämligen på konstvetarens lott, som är mest inkörda på ämnets moderna tänkande. Här finns det möjlighet att i framtida böcker i denna serie ha ett samarbete mellan konsthistoriker och arkeologer, som var och en behärskar sitt område. Exempel där texten kan kännas en aning förlegad berör en huggen portal i Flistad utanför Linköping där det görs en koppling till den sägenomspunne Håkan Tanna. Ingen konsthistoriker av i dag skulle dra den parallellen.

Torsten Svensson


Liv och död vid Lagastigen
Om arkeologi i Torsviksområdet
Jörgen Gustafsson & Mikael Nordström Jönköpings läns museum

Många års arkeologiska undersökningar i Torsviksområdet inklusive Lagastigens många skepnader söder om Jönköping ligger till grund för denna vackra och lättlästa bok om arkeologernas vedermödor och tolkningar av alla de lämningar som påträffats. Lagastigen är en uråldrig färdväg och då ån en gång var mer farbar var det en av de viktigaste kommunikationslederna från Västsverige upp mot Vätterbygden. Här har bott människor ända sedan inlandsisen smälte för omrking 12 000 år sedan och sedan har bygden blomstrat genom bronsålder, järnålder, vikingatid, medeltid och fram i våra dagar. Vackert bildmaterial. En bok också för den som inte råkar bo i Jönköpingstrakten.

Birgitta Gustafson