Böcker (4-07)



Stenåldersjägarna
Bo Knarrström, red
Riksantikvarieämbetet

Skåne är ett av de landskap som har de allra äldsta lämningarna av människor i vårt område. Det sydliga området är idag ganska väl genomsökt, men, som så många skogsområden, har den norra delen inte undersökts på samma vis. Denna bok handlar om jakten på stenåldern i norra Skåne. Arkeologerna var till en början pessimistiska; här fanns ju ingenting! Men deras uthållighet skulle ge resultat. Nedanför Hallandsåsen ven de flintspetsade pilarna mot parktundrans storvilt och arkeologerna fann dem till slut. Här var det jakten som var den viktigaste födokällan. Genom lämningarna av stenåldersfolkets jaktvapen kunde arkeologerna rulla upp deras forntid som i en detektivhistoria.

Birgitta Gustafson


Förföljd
Roman från medeltiden
Catharina Ingelman-Sundberg
Forum

Det finns historiska romaner, det finns kärleksromaner och så finns det historiska kärleksromaner. Förföljd tillhör definitivt den senare kategorin. Jag har inte läst den första boken, Brännmärkt, i serien om Anne Persdotter, men det går faktiskt bra att följa med i återblickarna som anspelar på den tidigare boken.

Jag skulle nästan vilja kategorisera Ingelman-Sundberg som en kvinnlig motsvarighet till August Cederborg om nu någon kommer ihåg honom och det ska författaren ta som en komplimang. Med kvinnlig menar jag inte enbart författaren själv utan även att hennes huvudperson Anne är en stark kvinna som i stort sett alla män tycks dras till, vilket dock kan kännas lite överdrivet ibland. Männen som hos Cederborg skulle ha varit hjältar är väl lite mer mångfacetterade hos Ingelman-Sundberg. En del är starka som Magnus Spännare och en del är svagare. Alla vitaliebröder i boken är dock i stort sett "skurkar" och därom råder ingen som helst tvivel. Ingelman-Sundbergs språkbruk är dessutom, hon är väl inte journalist för inte, mycket flyhänt och givetvis av ett mycket modernare snitt än Cederborgs.

Är det här då en bra historisk skildring av kampen mellan vitaliebröder, svenskar och Hansan? Ja, jag skulle då inte säga att den på något sätt är dålig, författaren är väl påläst, men Förföljd är i första hand en skröna med skurkar, kärlek och en kvinnlig hjälte. Läser man den på detta sätt så är den mycket bra och dessutom vill nog alla läsare veta hur det kommer att gå mellan Anne Persdotter och Magnus Spännare. Svaret får vi kanske i del tre, eller...

En anmärkning vad beträffar den historiska bakgrunden. Det fanns knappast någon dopfuntstillverkning på Gotland bland de sista dallrande åren av 1300-talet, så bokens stenmästare Gottvid borde nog ha omskolats till något annat.

Torsten Svensson


Kärlek och Erotik i antikens Rom
Dominic Ingemark
Martine Castroriano

På trots mot vad man kanske kunde vänta sig är detta en ytterst seriös bok om synen på kön och sexualitet i det antika Romarriket. Materialet bygger huvudsakligen på antika texter men livas upp av väl valda fotografier av Martine Castoriano, där inte alla visar könsakten utan främst bidrar till allmänt stämningsskapande. Först behandlas den allmänna synen på sexualitet och kärlek och man kan konstatera, att vissa saker är sig lika som stormande kärlek, svartsjuka eller ängslan över obesvarad kärlek, medan andra saker är mer svårbegripliga. Ett ord som sexualitet skulle i vår betydelse varit främmande för antikens människor och homo- och heterosexualitet än mer. Människor, i synnerhet män, kunde fritt älska med båda könen utan att placeras i något fack. Huvudsaken var att mannen spelade den dominerande rollen, att hans partner, om det var en manlig individ, var yngre eller i beroendeställning. Att kärleken eller åtrån till unga gossar var av stort intresse för antikens män framgår inte minst av kärleksdiktningen. Ärbara kvinnor förväntades gifta sig unga, leva för sin man och föda rätt antal, dvs inte för många barn. Andra kvinnor, slavar eller utan direkt beskydd av någon man, kunde vänta sig i stort sett vad som helst.

I århundraden har man i romersk kärleksdiktning velat se poeterna själva och letat mer eller mindre utan framgång efter vem som döljer sig bakom kvinnornas namn, men Ingemark ställer sig rätt tvekande inför nödvändigheten av exakt verklighetsavbildning. Partners till erotiska äventyr av det mer flyktiga slaget kunde man lätt hitta på teatrar, amfiteatrar, kapplöpningsbanor och framför allt de stora gemensamma baden. Enklare byten, d.v.s. prostituerade, höll ofta till på de stora begravningsplatserna som normalt låg utanför den egentliga bebyggelsen. Här erbjöd män, kvinnor och barn sina tjänster, främst till män men också till kvinnliga kunder. Romarna föreställde sig att erotiska förhållanden bestod av en aktiv och en passiv deltagare. Män i vuxen ålder som gav sig åt andra män föraktades liksom deras sätt att feminisera sig genom kvinnliga kläder, hårborttagning, tom kastrering. I ett kvinnligt par ansågs det ena parten spela rollen som man, något som ansågs vara mot naturen.

Den äktenskapliga kärleken tas upp liksom exempel på samkönade äktenskap. Under kejsartiden växer föreställningen om en mer romantisk kärlek fram med olyckliga unga älskande som efter diverse förvecklingar får varandra. Boken avslutas med råd om kärleksmagi och afrodisiaka samt barnbegränsning. Det senare kunde enklast ske genom utsättning, i vilket fall barnen i många fall räddades till livet, om än som slav, av någon förbipasserande. Till slut kan man konstatera att det inte var lätt då heller, att en del skiljer sig från vår tids seder men att mycket är sig likt.

Charlotte Scheffer


Vikingaliv
Dick Harrison & Kristina Svensson
Natur&Kultur

Författarparet Dick Harrison och Kristina Svensson har tagit sig an vikingatiden via tio av epokens människor, fem män och fem kvinnor. Det är ett spännande berättargrepp, i synnerhet som att författarna konsekvent driver tesen om att vikingatidens samhälle byggde mycket mer på människors relationer och tänkesätt än på formella maktstrukturer och gränsdragningar. Bokens målsättning är att ge -€¯en annan bild av vikingen-€¯ och ta hänsyn till de nyaste forskningsrönen. Hurdan var vikingarna då enligt Harrison-€“Svensson? Jo, bland dem fanns sjökrigare, plundrare, slavhandlare och kolonisatör av områden från Vinland i väst till Volgakröken i öst. Men den typiske vikingen var en legosoldat, en främlingslegionär, i tjänst hos dansk-engelska kungar, rusiska furstar eller bysantinska kejsare.

Kvinnorna då? Jo, de var på sätt och vis lika mycket vikingar som männen. Att hitta dem i källorna är heller inte så svårt, hävdar författarna och hälften av bokens kapitel utgår alltså från kvinnogestalter. I stället för att berätta om att Leif Eriksson upptäckte Amerika så kan man som författarna välja att säga att Gudrid Torbjörnsdotter gjorde det. Hon födde dessutom en son, Snorre, i Amerika innan den nordiska kolonisationen efter konflikter med indianerna fick avbrytas. Men bakom denna i olika slags skriftliga källor belagda och spektakulära -€¯vikingaelit-€¯ som Harrison och Svensson utgår från fanns givetvis ett samhälle av fattiga bönder, jägare, fiskare och trälar, män, kvinnor och barn. Om dem har de skriftliga källorna inte mycket att säga och i arkeologin är dessa människor som regel anonyma.

Det i särklass viktigaste händelsen i Skandinaviens länder under vikingatiden var upprättandet av en kristen kungamakt under några intensiva årtionden runt millennieskiftet år 1000. För arkeologer är detta skeende notoriskt svårt att få grepp om eftersom fornsaker och gravseder ger intryck av att kristnandet var en utdragen process. Historiker kan å sin sida visa på hur snabbt de politiska omkastningarna skedde i och med att makthavarna lät döpa sig och börja agera efter de europiska spelreglerna. Författarna lyckas belysa detta komplicerade händelseförlopp. Harrison och Svensson griper över ett enormt forskningsfält. Ingen kan vara inläst på hela detta och specialister på olika områden kommer säkert att hitta vissa missar. Själv noterade jag t.ex. att beskrivningen av Kaupang, -€¯Norges Birka-€¯, inte uppmärksammar de omvälvande resultaten från de senaste stora undersökningarna. Men de är å andra sidan ännu knappt publicerade.

Vikingatiden omfattade omkring 300 år och nackdelen med att ha tio ingångar i berättelsen är att en inte alltför initierad läsare kan få svårt att hänga med. Ã… andra sidan har väl ingen tidigare bok om vikingatiden varit präglad av sådan stark inlevelse i mänsklig mentalitet och tidsanda som denna. Boken är sparsmakat illustrerad och smakfullt formgiven, kort sagt en alldeles briljant bok.

Rune Edberg


På jakt efter guld
och gråsten
Marinarkeologi för barn
Bjørn Arild Ersland, Annlaug Auestad

Marinarkeologi framlever fortfarande en tillvaro i undanskymdhet som forskningsområde. Det är därför så mycket mer glädjande att några aktörer inom området; Statens maritima museer, Södertörns högskola och Marinarkeologiska sällskapet beslutat att ge ut en marinarkeologisk bok för barn. Den är en översättning från norskan men har modifierats för svenska förhållanden. Boken är ytterst pedagogiskt upplagd, vilket inte bör förta upplevelsen av spännande lämningar av förlista skepp och sjöfarare från forntiden och fram till 1700-talet. Dessutom får man lära sig en del om både arkeologi, plundring, dykning och historia. En bra julklapp till telningar i tioårsåldern och uppåt.

Birgitta Gustafson


Catullus
Dikter om kärlek och hat
Urval och översättning:
Gunnar Harding, Tore Jansson

Mot slutet av 60-talet f.v.t. kommer en ung relativt välbärgad man från trakten av Verona till Rom. Det är en orolig tid. Senrepublikens våldsamma maktkamp pågår för fullt. Men Gajus Valerius Catullus kommer inte att delta i politiken utan ger sig ut i stadens minst sagt utsvävande nöjesliv. Och han skriver sina glödande kärleksdikter till Lesbia, han smädar vänner och makthavare med sin grövsta språkarsenal men också med humor och självförebråelser, han skriver upprörd och besviken dikter till en yngling som bedragit honom.

Jag är imponerad av nyöversättningen av Catullus verk. En lyriker och en professor emeritus i latin lyckas bättre än någon tidigare förmedla det raka oförblommerade språket och den uppenbara lusten att uttrycka sig samt förmår att lyhört lyssna in det rytmiska flödet i flera olika vers- mått hos Catullus.

Dessutom är detta en läcker liten volym på vars skyddsomslag ses detaljer från en väggmålning i den s.k. Mysterievillan strax utanför stadsmuren i Pompeji.

Roberto Dünkelberg

PS. Redan Ebbe Linde tog i sin översättning 1958 med flera av de dikter som ansågs opassande för oss som läste latin i gymnasiet på 1950-talet. Linde är dock mjukare i en del ordval än Harding/Janson. DS.


Det medeltida Skåne
En arkeologisk guidebok
Peter Carelli

Ien sketch där de två västgötska -€¯revydårarna-€¯ Stefan och Krister läst en bra bok och sedan river ut de sidor de tycker är bra skulle kunna tjäna som föredöme för denne recensent, fast då med helt andra förtecken.

Under bokens första två tredjedelar står författaren Peter Carelli på ganska säker mark. Här beskrivs huvudsakligen de medeltida städerna och slotten i Skåne. Sedan kommer den mer sorgliga sista tredjedelen som tar upp kyrkorna. Även här märks en skillnad i den hyggliga byggnadsbeskrivningen och vad som gäller inventarier och kalkmålningar. Nu kommer jag att återigen att tjata om att det finns en yrkeskår som heter konstvetare och inte alla av dem sysslar med modern konst utan det finns faktiskt de som håller på med medeltida konst dit de medeltida kyrkorna får inräknas. I denna recension får nu stackars Carelli, docent i historisk arkeologi, klä skott för detta. Men om denna bok låter jag mig nöja med ett axplock, även om exemplen kunde ha varit många fler. Kyrkobeskrivningarna skulle kunna ha gjorts mycket bättre om en konstvetare fått skriva eller åtminstone fackgranska.

Om Falsterbo nämns inte en enda av de träskulpturer som kyrkan har till kulturskatt. Om Krämarkapellet i S:t Petri Malmö nämns inte Dödsdansen, ett i Sverige nästan unikt motiv, finns enbart också i Ronneby. Om Stora Herrestad nämns inte det allra märkvärdigaste inventariet, det vill säga triumfkrucifixet med sitt mycket speciella hår. Magister Majestatis benämns som en -€¯han-€¯ och inte en verkstad. Dessutom sägs han ha utfört en del arbeten på Gotland, vilket är en sanning med modifikation. I Finja skrivs att Kristus flankeras av de fyra evangelisterna med sin attribut som skall vara de fyra evangelisternas symboler och inget annat. Dessutom skrivs om samma kyrka att runt triumfbågen skildras Yttersta domen, vilket är helt rätt, men sedan kommer om de fragmentariska målningarna på sydsidan men det är inte helt osannolikt att dessa visat de förtappades misär. Ja, det är nog ganska självklart att det är just det de visat, annars blir det ingen Yttersta dom överhuvudtaget.

Om Linderöds västportals tympanon skriver Carelli: Mitt i bildfältet ser vi den korsfäste men ändå triumferande Kristus som dömer över levande och döda. Förmodligen är det just en kaotisk domedagsframställning som illusteras på stenen. Ja, även om motiven förefaller kaotiska så är det inte någon Yttersta domsframställning utan snarare mycket förenklade motiv hämtade ur Kristi historia samt en trolig byggmästare och en präst. Yttersta domen markeras dock bland annat av något som Carelli helt missat nämligen en ängel som leder bort den fjättrade djävulen med hjälp av ett rep som kastats runt Hin håles hals. Alltsedan kyrkorna uppfördes har de stått olåsta så att besökare kan komma och gå som man vill. Jag förstår av Carellis ord att han aldrig någonsin funderat över varför det finns bevarade medeltida nycklar med tillhörande lås som sitter in situ på kyrkdörrarna.

Jag fasar för ytterligare drygt 20 volymer i denna serie om det medeltida landskapen i Sverige där kyrkorna och deras inventarier behandlas på detta ofullständiga och ibland inkorrekta vis. Har på omvägar hört att Gotland snart står på tur med sina fantastiska kyrkor och utan att veta vem som blir dess författare, men jag misstänker att det blir en arkeolog, hoppas jag att mina misstankar kommer på skam. Men förlaget borde faktiskt ta och tänka över kyrkodelens beskrivning i sin fortsatta utgivning.

Bildmaterialet är dock ok, utom att när man lägger ut bilder över ett helt uppslag så får inte publikationen vara så hårt spänd att man inte kan se vad som finns i bildens mitt.

Torsten Svensson


Var går gränsen?
Arkeologiska uttryck för religiösa och politiska aktörer i Västsverige åren 1000-1300
Kristina Carlsson
Bohusläns museum m.fl.

Var går gränsen? är en populär fråga i många sammanhang vad beträffar vår historia och vårt kulturarv. Kristina Carlsson har i sin avhandling i arkeologi, framlagd vid Lunds universitet, försökt att sortera begreppen i Västsverige.

I Västergötland med angränsade landskap finns också mycket att -€¯sortera-€¯. Det var ju bara några decennier sedan den så kallade Västgötaskolan och dess kamp emot upplänningarna blommade. Vem minns till exempel inte Dag Stålsjö och hans Sisyfosarbete att finna Svearikets vagga, som om svaret på frågan egentligen skulle ha någon egen eller stor betydelse. Carlsson har skrivit en mycket intresseväckande bok där hon förutom Skara och Lödöse också uppmärksammar Kungahälla vad beträffar stadsbildningar. Hon har den stora fördelen att själv ha grävt på dessa platser och då naturligtvis närmat sig materialet på ett helt annat sätt än de som sitter vid skrivbordet och utför rekonstruktioner. Det enda man skulle önska är att dagens arkeologer som har börjat titta på även kyrkplatser och kyrkobyggnader började samarbeta med konstvetare som också forskar kring detta. Boken är också, ur många synvinklar, ett praktexempel på hur en avhandling kan se ut när man får tag på förlag som är villiga att betala lite extra för att göra skriften aptitligare för ögat och därmed nå en mycket större läsekrets. All heder åt de inblandade länsmuseerna och givetvis även åt Lunds universitet. Var går gränsen är tryckt i fyrfärg med blankt papper och bildmaterialet är på något undantag när mycket gott. Bilagorna kommer också att bestå länge, i synnerhet ska författaren harangeras för bilaga 1. Man brukar stundom säga att brödtexten förgår, men katalogen består.

Torsten Svensson


Från IX till V
- orgiefixare, begravningsclowner och andra ädla antika yrken
Vicky León
Schibstedförlagen

Det finns delar av denna bok som jag läser med behållning, men dessvärre är mina invändningar mot den åtskilliga och allvarliga.
Av en författare, som säger sig ha läst klassiska historiker som Herodotos och Tacitus och i bokens bibliografi förtecknar verk av forskare som M I Finley, väntar man sig en någorlunda seriös behandling av stoffet. Det amerikanska originalet är uppenbarligen skrivet med en slags slangjargong. Håll i er nu: i den svenska översättningen -€¯hinkar provsmakarna av den kejserliga maten rödtjut efter arbetstid-€¯ och pirater som inte lyckats sälja sina bortrövade pojkar som slavar har -€¯lågt cash-flow-€¯. Kort sagt: ett språk som i flera avsnitt förtar verkan av den kunskap som författaren förmedlar.

Bokens illustrationer saknar oftast dokumentation av såväl motiv som ursprung och ledsagas av de fånigaste bildtexter. Ett av de mer flagranta exemplen finns i kapitlet om bärstolsbärarna. Under en bild av den kända Augustusstatyn från Livias villa står: -€¯Hur får man tag i en ledig bärstol i den här stan?-€¯.

Och bokens svenska titel! Ja, vad ska man säga?

Roberto Dünkelberg


Skånska spöken
Gastar och gengångare i bondesamhällets folktro
Stefan Isakson
Carlssons

Det är i synnerhet den som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för grafson. Ett citat från boken och ja, så är det nog, att möta grafson, som är ett monster som skyddar kyrkan och kyrkogården, kan inte vara alltför lustigt. Om att skriva en bok om gastar, gengångare och andra spöken kan räknas till hemliga konster så är det inte underligt att många av senare tiders författare i denna genre inte tror på dessa nattens varelser. Kanske blir till och med innehållet bättre genom att man inte tror på skrymt.

Den malmöitiske religionsvetaren och kulturantropologen Stefan Isakson har studerat nedtecknat material om hemskheter som förvaras på Folklivsarkivet i Lund. Boken är en bra och välskriven sammanfattning hämtade från olika spöklika områden, men för den som förväntar sig direkta nya spökhistorier så hittar denne inte mycket. Tonvikten är lagd på slottsspökena, vilket minsann inte är det sämsta, varken i den här världen eller i nästa, om man nu tror på en sådan.

En stor eloge skall ges till författaren för den katalog över i texten nämnda slott, museer och övriga platser. Layouten är också i stort sett bra, även om jag inte kan förstå varför exakt samma bilder finns med två gånger, dels i svartvit i den löpande texten, dels i färg samlade strax efter mitten. De svartvita bilderna gör dock ingen glad, så varför inte lägga in färgbilderna direkt i texten? Färgbilderna är ömsom vin och ömsom något mer åt vattenhållet. Det senare kan dock till stor del bero på trycket, vilket som helhet verkar vara en aning duskigt.

Torsten Svensson


Dödshuset
Mysteriet från stenåldern
Jonathan Lindström
Bonnier Carlsén

Boken berättar om stenåldershuset som hade brända skelett efter sexton människor. Dödshuset råkade ligga under Sivs fikaplats vid hennes sommarstuga i Turinge utanför Stockholm. Hennes sommarstuga låg på en mycket vacker plats, men var i vägen för en motorväg som skulle byggas. Därför gjorde arkeologer en undersökning på platsen.Många saker är bra med den här boken. Författaren förklarar på ett bra sätt vad stenåldern är och det är lagom mycket text och bilder. Pratbubblorna är också bra för annars skulle det kanske vara svårt att förstå vad de gör på bilderna. Bilderna är fint tecknade. Det är roligt att se hur de klädde sig då, annorlunda mot vad vi gör nu. Roligt är det också att se att boken innehåller människor från andra delar av världen, till exempel Grekland. Den fina bilden på omslaget finns bara där, det är bra. Baksidans bild på boken är också fin med månen och dansare.

Ingenting är dåligt med bokens innehåll och man blir nyfiken på att läsa fler böcker om arkeologi och det var intressant prat om stridsyxor.

Hedda Ottestam, 9 år