Böcker (1-09)
Pindaros
Olympiska och pytiska oden
Ingvar Björkesson, översättning
Sture Linnér, kommentar
Natur&Kultur
Vingårdsmannen
Dikter
Jesper Svenbro
Albert Bonniers Förlag
Två diktböcker, den ena skriven av en gammal grek, den andra av en känd svensk diktare – vad har de att säga arkeologer som arbetar med föremål och konstruktioner funna i jorden? Men ”döda” ting får sitt liv av tankar som tänktes då och tankar som tänks nu. Den ena boken är skriven av den grekiske skalden Pindaros som troligen föddes omkring 518 f.v.t. i Kynoskephalae nära staden Thebe i Boeotien och som fick ett långt liv; hans sista kända dikt (Pythia 10) kan dateras till omkring 446 f.v.t. Pindaros fann sitt uppehälle eller motivation i tillvaron genom att resa runt i den grekiska världen till stora idrottstävlingar och hylla med sina dikter framstående deltagare/segrare, speciellt sådana som var besläktade eller på annat sätt lierade med maktens män alltifrån Sicilien i väst, Makedonien och Trakien i norr,
Mindre Asien i öst och Kyrene i Nordafrika i söder. De stora idrottstävlingarna vid denna tid ägde rum i Olympia, Delphi (tävlingarna där kallas Pythia), Nemea och Isthmia, men boken, som ju passade särskilt väl att utges olympiadåret 2008, innehåller bara dikterna till segrarna i tävlingarna på de två första platserna. Dikterna lär oss mycket om grekisk mytologi, som används för att förklara och upplysa läsarna (eller snarare åhörarna, för dessa dikter föredrogs säkerligen muntligt vid segerfesterna eller vid idrottsmannens hemkomst till sin hemstad) om hur man ska tackla tävlingssituationen eller kanske hela livet.
Vinst fodrar en god karaktär, mycken möda och, framför allt, gudarnas gunst. Lycklig den som åtnjuter andras aktning, säger han klokt i Olympia 7. Alla kan inte segra utan bör bära sina motgångar med tålamod, säger han vidare: En dödlig som känner sanningens väg är nöjd med det goda gudarna beviljar. Högt flygande vindar blåser än hit, än dit, och när människan undfår lyckan i dess fullhet består den ej länge.
Men även segerns sötma kan framhållas: Rivalerna fällde han utan att själv falla, med blixtsnabbt skiftande knep, och vilka jubelrop när han korsade åskådarringen ung och skön, sen han fullgjort de skönaste av bragder.
En sportjournalist från olympiaden i Peking kunde ha en hel del att lära här. Överlag är väl texterna inte alltid så lättillgängliga men det finns goda kommentarer och en upplysande inledning som klargör innehållet och efter tag slår Pindaros tankar igenom och man får en bild av den grekiska livssynen: Engångsvarelser! Vad är någon? Vad är ingen? Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle av gudasänd glans över oss, då vandrar vi i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.
Den andra boken är en liten diktvolym på drygt 70 sidor väl värd att lära känna. Utgångspunkten – och här kommer det arkeologiska in – är Thomasevangeliet som hittades nergrävt i en lerkruka i Övre Egypten.
Bokens titel tar sin utgångspunkt i en mening skriven i evangeliet: Riket liknar en man i vars vingård det ligger en skatt och en av Aisopos fabler: ”En vingårdsman som kände att han snart skulle dö ville att hans söner skulle få pröva på jordbruk och sade till dem: ’Mina söner, jag står i begrepp att ta farväl av livet, men om ni söker efter vad jag gömt i vingården, kommer ni att finna alltsammans.’ Då grävde de upp hela vingården i tron att han där gömt en skatt. Någon skatt hittade de inte, men eftersom jorden i vingården luckrats upp ordentligt, gav den utdelning många gånger om.
Härefter diskuterar författaren vad den här meningen kanske egentligen betyder genom att vända och vrida på den och dess möjliga betydelse och dess konsekvenser. För en troende, eller kanske tvivlande kristen, blir säkert tolkningen en annan, men om man läser texten som arkeolog har den också mycket intressant att säga. Hur tolkar vi företeelser från det förflutna, har föremålen eller företeelserna så att säga något att säga utan oss eller blir de på något sätt till när vi tolkar dem?
Är det vi som skänker dem en innebörd? Blir fynden betydelsefulla därför att vi hittar dem, beskriver dem och ger dem en funktion eller finns de utan oss och betyder kanske något helt annat? Och när vi letar och så småningom tror oss ha funnit något, är det något annat vi har funnit än det vi egentligen trodde att vi letade efter?
Charlotte Scheffer
Grekernas och
romarnas gudavärld
Liten uppslagsbok
Richard Woff
Valentin förlag
Denna lilla behändiga bok med korta texter om antikens gudar och gudinnor kommer ursprungligen från BritishMuseums pedagogiska avdelning.
Förutom gudarna på berget Olympos tar man också upp flera andra, t.ex. hemmets och härdens gudinna Hestia, i Rom kallad Vesta, och den av en grekisk härskare i Egypten uppfunna Serapis, som förknippades med odlandet av vete, men också med dödsriket.
Varje text illustreras med ett färgfotografi av en vas, en skulptur eller ett mynt. I de allra flesta fall är före-målen från museets egna samlingar.
Jag föreställer mig att det finns ett behov av en sådan här lättillgänglig introduktion till grekisk och romersk mytologi. Till förtjänsterna hör att boken har såväl en löpande innehållsförteckning som ett register över gudarna i bokstavsordning. Lätt, alltså, att hitta vad man söker.
Men det hade varit bra om man konsekvent hade angivit datering och fyndort för respektive avbildat objekt. Om inte annat så för att påvisa arkeologins betydelse i sammanhanget.
Roberto Dünkelberg
Svenska kyrkor
En historisk reseguide
Ann Catherine Bonnier, Göran Hägg, Ingrid Sjöström, Malin Gezelius, foto
Medströms bokförlag
För att börja med bildbehandlingen, varför publicera bilder som till storleken är mindre än en tändsticksask? Bilderna är annars av utmärkt kvalitet, så all heder åt fotografen Malin Gezelius. Nå, texten då, ja även här måste jag rikta kritik. Jag kan förstå att man har flera författare till denna typ av bok, men varför är då inte alla tre konstvetare kan man undra.
Ett exempel på underligheter i texten: I inledningen till Gotlandsavsnittet så står t.ex. om öns kyrkor: alla fullbordade – eller åtminstone avslutade – vid samma tidpunkt på 1300-talet men det är väl ändå så att de flesta är avslutade redan omkring 1250-1300 och ett fåtal slutförs under 1300-talets första halva. Ett annat exempel är: Andra, som Fröjel, Lye och Burs, där man börjat med tornet och hunnit med koret, men inte själva långhuset däremellan... Ja inte har man börjat med tornet inte, det tillhör ju den yngsta byggnadsdelen i en äldre kyrka.
Vidare: I Lau och Björke har man satsat stort på koret. Inget mer hanns med, och det romanska långhuset blev ett mindre bihang. En mycket märklig slutledning eftersom till exempel Lau är en hallkyrka som i och med denna byggnadstyp har både kor och långhus i samma storlek. Däremot kan jag bara instämma i författarens inledande slutord, att Gotlands kyrkor borde bli ett världsarv.
På några ställen har de olika författarna avvikande uppfattning, vilket kanske inte hör hemma i en bok som vänder sig till den så kallade ”breda allmänheten”. Som exempel kan nämnas uppfattningen om Axel Herman Häggs restaurering av Floda kyrka i Södermanland. I beskrivningen av Dalhems kyrka nämns ”ingreppet” i Floda med följande ord: Axel Herman Hägg var inte alltid lycklig i sina ingrepp på annat håll, som exempelvis i Floda kyrka. Om man sedan ser vad som står i brödtexten under Floda konstateras följande: ...men Hägg har ändå förtjänstfullt lyckats bygga in och bevara den äldsta kyrkan. Jaja, petisser kan tyckas, men kanske en aning förvirrande för lekmannen.
I några fall förekommer tyvärr faktafel som att bildtexten till mikrobilden föreställande Kristi gravläggning på sidan 177 säges komma från altarskåpet i Lau, men i verkligheten är den faktiskt hämtad från den nedre ändplattan på kyrkans triumfkrucifix.
Nu tror förstås alla att mitt råd är att inte förvärva denna i sig vackert gjorda bok, men se så är inte fallet. ”Den man älskar, agar man” brukar man säga och ungefär så är väl mitt förhållande till kyrkorna och deras beskrivare. Så förvärva gärna boken, men håll båda ögonen öppna för några falluckor i texten och använd gärna förstoringsglas för att specialstudera några av bilderna, för det är de verkligen värda.
Torsten Svensson
Snarsmon
- resandebyn där vägar möts
Bodil Andersson,red
Bohusläns museums förlag
Islutet av 1800-talet låg i norra Bohuslän en by där resandefolket bodde längre eller kortare perioder. Byn, som hette Snarsmon, övergavs i början av förra seklet. För några år sedan kom några yngre generationer resande till byn för att tillsammans med arkeologer från Bohusläns museum påbörja arkeologiska undersökningar av några husgrunder i byn. Boken ger hela Snarsmons historia och resandefolkets bakgrund. Idag kallas resandefolket resande romer och är en del av den romska etniska minoriteten i Sverige, de beräknas vara omkring 30 000 i vårt land. En utomordentligt intressant skildring och rapport om vad arkeologerna fann vid utgrävningen.
Birgitta Gustafson
Hem till Jarlabanke
Jord, makt och evigt liv i östra Mälardalen under järnålder och medeltid
Michael Olausson, red
Historiska Media
Boken om arkeologin vid Norrortsleden, med undertiteln ”Jord, makt och evigt liv i östra Mälardalen under järnålder och medeltid”, är en stor satsning med närmare 30 medverkande forskare. Helhetsintrycket är mycket positivt, och även om boken har en populärvetenskaplig ansats kommer den säkerligen att rådfrågas flitigt också av yrkesarkeologer i många år framöver.
För att vara skrivna av arkeologer är texterna fullt läsbara, och redaktionen har mycket riktigt haft en språkkonsult till hjälp. Visst finns det en del inslag av sådan svårsmält jargong som arkeologiska rapporter brukar överflöda av, som ”strategiskt läge”, ”exponerad mot”, ”deponerad i” och liknande men inte avskräckande mycket. Och boken är på svenska, bara det något att jubla över i dessa dagar när svengelskan djupt infiltrerat också vårt ämne. Bild- och kartmaterial är utmärkt och formgivningen kongenialt återhållsam.
Utrymmet tillåter bara att jag kommenterar några inslag i det rika innehållet. Vetenskapligt mest nyskapande är Alf Ericssons och Ulf Struckes artikel om stensträngsbygderna. De visar övertygande att stensträngarna i grunden kan förklaras funktionellt som hägnader i regioner där betestrycket gjort gärdsgårdsvirke till en bristvara. Detta kan i sin tur förstås med att markerna i dessa områden exploaterades intensivt av ett storbonde- eller godsägarskikt som framträdde ungefär samtidigt som romarriket nådde sin största utbredning åt norr med påföljande sammanbrott (ca 0-500 e. Kr).
Denna hövdingaklass manifesterade sig också i rika kammargravar, en typ av fornlämningar som Richard Grönwall tar ett samlat grepp om. Båda dessa artiklar ingår i bokens första del.
Andra delen centrerar kring gården (eller byn) Sylta som följs ur olika aspekter ända från äldre järnålderns stensträngstid till 1700-talet. Här kan särskilt nämnas studien av det sentida, från kartor och skriftliga källor kända Lilla Sylta (av Ingela Spijkerman och Kenneth Svensson) som demonstrerar hur den historiska arkeologin kan ge nya aspekter – fyndet av vinflaskor och champagneglas på ett 1700-talssmåbruk överraskar!
Begreppen gård respektive by används i boken med olika syftningar av olika författare. Vissa ser gården som en produktionsenhet och byn som en sammanslutning av sådana enheter medan andra tenderar att med gård och by bara se till bebyggelse och boplatsläge. I bakgrunden spökar segslitna vetenskapliga kontroverser mellan kulturgeografer och bebyggelsearkeologer, men för den icke-initierade läsaren måste det kännas förbryllande.
I tredje delen av boken introduceras den Jarlabanke, som fått låna sitt namn till titeln. En storman, känd från ett antal runstenar i Täby med omnejd, som varit föremål för ganska mycket forskning under åren, främst av runologer. Något nytt om denne mans makt- och släkt förhållanden presenteras inte här vilket är förståeligt eftersom Jarlabankesläktens arkeologi de senaste åren uppmärksammats särdeles flitigt i många andra publikationer. Men här finns goda sammanfattningar.
Mindre övertygande är bokens avslutande uppsats om tingsplatser (av Svante Norr och Alexandra Sanmark). De visar att tingsplatser med runstenar – det finns ett par i Uppland och en i Södermanland – är nyanlagda, av kristna stormän. Så långt är det bra. Men trots att belägg för att tingsplatser existerade i förkristen tid saknas problematiserar inte författarna frågan utan tar vad de kallar ”tingsinstitutionen” för given.
”Hem till Jarlabanke” är så mycket mer än en populariserad grävrapport. Många av uppsatserna är ett slags synteser inte endast av undersökningarna för Norrortsleden utan också av de senaste årens uppdragsarkeologiska forskning i östra Mälardalen i stort. De är texter som visar att arkeologer inte bara gräver, de tänker också. Det breda greppet gör också att man kan fundera över vad som sakas, vilka frågeställningar som inte varit aktuella.
Den största luckan är utan tvekan problemen med vad som kan kallas ”järnålderssamhällets ideologi”. Likt en osynlig jätteplanet som genom sin gravitation bestämmer banorna i hela solsystemet reglerade den sannolikt allt socialt liv. Trots ett förtjänstfullt inlägg om gravtolkning ur religionshistoriskt perspektiv (av Andreas Nordberg) lyser frågor om världsåskådning och kult på ett övergripande plan i stort sett med sin frånvaro.
Kanske är det begreppen som leder fel? För på järnåldern var det inte frågan om religion i vår mening utan om kulthandlingar för att förnya och bekräfta de livsnödvändiga banden mellan gudar, ledare och folk. Landskapet var fyllt med offerställen och alla slags mer eller mindre heliga platser. Ceremonier hölls på olika sociala nivåer. Att t. ex. behandla frågor om maktutövande och rättskipning skilt från frågor om kulten tycks mig i längden knappast möjligt.
Men är sådana ämnen verkligen åtkomliga för arkeologer? Ja, säkert, om frågorna ställs. Kultplatser kunde uppenbarligen ha monumental karaktär, vilket demonstrerades t. ex. när en storslagen, välbevarad anläggning vid Lilla Ullevi i Upplands-Bro upptäcktes 2008. Efter endast en delundersökning röjdes den efter länsstyrelsens beslut bort. Enligt min åsikt ett helgerån av samma slag som de rivningar av medeltidskyrkor som förekom på 1800-talet och ett färskt apropå till den utmärkta lägesbeskrivning av arkeologin i östra Mälardalen, som den recenserade boken är.
Rune Edberg
Kleopatra
Egyptens sista drottning
Joyce Tyldesley
Ekerlids Historiska
IJoyce Tyldesleys bok om Kleopatra försöker författaren beskriva hennes liv från både ett romerskt och ett egyptologiskt perspektiv. Vår bild av Kleopatra är formad av romarnas propaganda och därmed blir en egyptisk infallsvinkel något nytt.
Författaren beskriver ibland vissa händelser något för detaljerat och Kleopatra tenderar att försvinna in i bakgrunden. Ett exempel finns i kapitel tre där författaren beskriver ingående Alexander den stores liv och Alexandrias framväxt, utan att klargöra relevansen för Kleopatras liv.
Andra kapitel däremot har en mer direkt anknytning till bokens huvudperson. Författaren redovisar sansat om Kleopatras och Ceasars förhållande, där även kritiska åsikter om mytbilden kring dem läggs fram. Tyldesley tar noggrant upp Isiskultens roll i det fornegyptiska samhället, vilket klargör Kleopatras upphöjning i ett kultiskt sammanhang. Vissa av beskrivningarna är högst relevanta för att en nybörjare i ämnet ska förstå men bidrar inte till en kunskapsfördjupning för den mer pålästa i ämnet egyptologi. Figurerna medverkar positivt till läsupplevelsen men tyvärr finns inga figurhänvisningar i bokens text, vilket upplevs som en brist. Den nyfikne läsaren får själv slå bland sidorna, i hopp om att hitta föremålet som beskrivits. I bildförteckningen saknas också myntens sidnumrering, vilket man kan se har varit tänkt att ha med.
Avslutningsvis kan man säga att Tyldesleys bok relaterar den välkända bilden av denna berömda drottning till de källor som skapade bilden men utan att lägga till några nya aspekter. För den intresserade nybörjaren kan denna bok vara en bra introduktion till Egyptens sista drottning, Kleopatra.
Eva-Lena Wahlberg
Auctoritate Papæ
The Churh province of Uppsala in the Apostolic Penitentiary 1410-1526
Claes Gejroth, Sara Risberg, Kirsi Salonen
Riksarkivet
Där mänsklig aktivitet bedrivits har också brott begåtts och medeltiden utgör inget undantag från denna regel. Under det katolska styret var kyrkans lagar och regler strikta. Men trots att man förbrutit sig mot någon lag så fanns ändå möjligheten att få syndernas förlåtelse. En hel del människor sökte denna väg för att undkomma straff. Mellan 1410 och 1526 finns det 453 handlingar i det påvliga penitentiariearkivet som berör omkring 550 svenskar och/eller gotlänningar.
Boken på över 500 sidor är en sammanställning av bevarade penintiariedokument från det medeltida ärkestiftet eller mer adekvat, kyrkoprovinsen Uppsala som då utgjorde nästan hela dagens Sverige och Finland. Texterna i boken är skrivna på engelska (och latin), vilket också framgår genom bokens underrubrik.
Boken har utkommit i serien Svenskt Diplomatarium och ska ses som ett resultat som ingår i ett projekt som enbart pågått i två år(!). Detta måste betraktas som mycket snabbt i sådana här typer av vetenskapliga sammanhang.
Handlingarna som återges utgör ett imponerande källmaterial för den medeltidsintresserade. Tyvärr är ju vår del av världen mycket fattig på källor från den inte allt för avlägsna medeltiden och att nu få ”nya” namn och verkliga händelser som skett och utretts under senmedeltiden på pränt är ju inget annat än fantastiskt.
Läs bland annat om vad som hände mellan de två dominikanerna Henricus Johannis, Petrus och Nils skomakare på Visby gator en dryckesfylld kväll 1462 eller fallet med Skaraprästen Torbjörn Arvidsson och hans relation med två systrar. Ja, detta och mycket, mycket mer finns att hämta och det kommer att finnas många anledningar för forskare och andra intresserade att återkommande referera till denna bok.
Torsten Svensson
Tre gälder i England
I vikingarnas kölvatten över Nordsjön
Mats G. Larsson
Atlantis
Mats G. Larsson fortsätter sitt stundom egensinniga borrande i svensk vikingatid. Utgångspunkten i den här boken är en runsten som påträffades redan 1860 vid den forna gården Borresta i Uppland. Runtexten på stenen har dechiffrerats och tolkas:
Karse och ... de lät resa denna sten efter Ulf, sin fader. Gud och Guds moder hjälpe hans själ.
Men Ulf har i England tagit tre gälder. Det var den första som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.
Det är dessa rader som fått författaren att gjuta liv i Ulf och göra honom till huvudperson i detta drama som berättar om de nordiska vikingatida anfallen på England.
Gälderna som det talas om är lösensummor som den engelske kungen betalade till de rövande nordmännen för att de skulle sluta plundra England och åka hem. Det gjorde de också, vilket inte förhindrade dem från att återkomma och röva på nytt kommande år.
Tiden är 1000-talet och den som ska dikta om denna tid måste ha både kunskap och fantasi, de skriftliga källorna är få. Det har Mats. G. Larsson och det är alltid lika nöjsamt att läsa hans vikingatida berättelser.
Birgitta Gustafson