Böcker



Från barbarertill änglar - de mörka århundradena i nytt ljus
Peter S Wells
Förlaget Dialogos

Den arkeologi- och historieintresserade har väl i allmänhet en del kunskaper om romarriket och likaså om vem Karl den store var. Men om tiden däremellan, åren 400-800? Om inte annat har man stött på den vitt spridda uppfattningen att perioden var kaotisk med vilda barbarhorder som drog fram i Europa och åstadkom nedgång eller förfall på snart sagt alla livets områden.

Den i USA verksamme arkeologiprofessorn Wells anser att denna syn på århundradena efter romarrikets fall har att göra med bristen på skriftliga källor. Han hävdar också att de källor som faktiskt finns, som t.ex. biskopen Gregorius av Tours verk Frankernas historia skriven på 500-talet, är alltför proromerska och nedvärderar alla andra folkslag. Detta har förstärkts av vad den engelske historikern Edward Gibson en gång skrev om barbarer i sin bok om det romerska rikets nedgång och fall.

Men arkeologin kan ge en annan bild, menar Wells, och det material han redovisar är imponerande. Här kan endast ges några exempel.

Kungagravar från slutet av 400-talet med delvis identiskt mycket rikt innehåll har påträffats såväl i Belgien som i Rumänien, vilket tyder på långväga kontakter. Romerska städer har inte övergivits, som historiker tidigare ansett. Utgrävningar i Köln har visat att staden fortsatte att vara ett kommersiellt centrum. Vid undersökningar nära Covent Garden i London 1989-99 påträffades en saxisk bosättning från 500-600-talen med avancerat hantverk i guld och silver och med en omfattande handel som bl.a. innefattade import av flaskor med vin...

Detta är en på många sätt spännande och lärorik bok. Men att samla källor och förslag till läsning i en och samma tättskrivna förteckning blir både förvirrande och ohanterligt. Jag håller gärna med författaren om att Folkvandringstid inte är en särskilt lyckad benämning på första hälften av den behandlade tidsperioden. Då hände ju uppenbarligen mycket annat också. Men jag misstänker ändå att det ligger n å g o n sanning i den ovannämnde Gregorius detaljerade skildring av de barbariska frankerna. Han tillhörde ju själv detta folk.

Änglarna, då? En munk på Irland fick på 1100-talet se utsökt vackra illuminerade bibeltexter från 600-talet med bl.a. den kända djurornamentiken som ju också finns på metallföremål. Han utbrast: ”Detta måste vara änglars verk!”. Det blir nästan lite väl rörande.

Roberto Dünkelberg


Uppdrag arkeologi
Stockholms län under dina fötter #3
Lars Andersson m.fl.
Stockholms läns museum

Högkonjunktur eller kris, Stockholms län växer snabbast i landet, och exploateringsarkeologin med det. För tredje gången har nu länets alla grävande institutioner samlat sig till en gemensam, populärvetenskaplig publikation. Det handlar om tio olika uppsatser eller artiklar, alla mycket intressanta, välskrivna och försedda med skapliga och i vissa fall till och med utmärkta foton och andra figurer.

Men något bör sägas om formen. Den första utgåvan i Uppdrag arkeologi-serien (2004) såg ut som en blandning av Hänt i veckan och en påse Twist. Nummer två var kanske inte fullt lika gräslig (2005). Jag tycker mig skönja att layout-orgierna dämpats ytterligare en smula nu (2008), men nog blir man en aning sjösjuk av att bläddra i den. Detta dock inte på grund av Marcus Hjulhammars närgångna rapport från Riddarfjärdens grumliga vatten – där ett troligt och mycket omskrivet 1300-talsvrak vrak sorgligt nog visade sig vara från 1700-talet.

Och vilken god idé vore det inte om alla bilder inte bara vore försedda med bildtexter utan att dessa också placerades i tät anslutning till bilderna så man slapp leta efter dem. Och om man visar upp människor tydligt och klart på foton, ska man nog tala om för läsarna vad personerna heter och vad de gör, även om de är arkeologer. Ingen falsk blygsamhet, tack. Och författarna kan med fördel presenteras, de också. Sista gnället: det amerikanska nummertecknet, # (brädstapeln) må vara gångbart i datorsammanhang, men är fullständigt malplacerat här. Fast innehållet är trevligt och bra. Läs boken!

Rune Edberg


Fenicier
De lärde oss segla -
Medelhavet var deras
Lars Westman
Carlssons förlag

Det började med några påstått feniciska terrakottafigurer inhandlade i en el-butik(!) på Raka gatan i Damaskus och ett fynd av en fenicisk votivfigurin i samband med ett bygge i Villajoyosa vid den spanska medelhavskusten, där författaren bor delar av året. Han blev nyfiken på och med tiden närmast besatt av fenicierna, som gav grunden till vårt alfabet, byggde fartyg på spant med bord av cederträ och som runt 500 f.v.t. behärskade handeln i västra Medelhavet.

Boken är mycket underhållande och journalistiskt välskriven. Författaren vill ge upprättelse åt detta inte minst i Spanien bortglömda folk som ”mobbades” av konkurrerande greker och romare. Homeros, t.ex., beskrev i Odysséen fenicierna som ilskna, listiga girigbukar.

Läsaren förs till feniciska handelsstationer eller statsstater som urhemmet Byblos i Libanon, Karthago i Tunisien och Ibiza, där man än idag kan träffa på förvildade hundar av möjligen feniciskt ursprung. Det var grekerna som namngav fenicierna. Foiniker betyder purpurfolket (i Libanon) som utvann den dyrbara purpurfärgen ur murexsnäckan. Puner är romarnas namn på fenicierna.

Författaren möter arkeologer, bl.a. den i Sverige bortglömda fenicienspecialisten Solveig Nordström, som under den första spanska turistbyggboomen i slutet av 1950-talet kastade sig framför en grävskopa i ruinområdet Lucentum utanför Alicante och räddade det. Han tar outtröttligt del av forskningsresultat men tar sig också rätten att ”spåna fritt”.

Så Hannibal, förstås. Han har aldrig varit populär i Spanien. Han drog ju in iberer och andra folk i det förfärliga andra puniska kriget, som till sist ledde till att Karthago föll år 146 f.v.t. Och spanska skolelever tycks inte veta mycket om honom. Det vill vaktmästaren på Arkeologiska museet i Cartagena (Nya Karthago), staden där Hannibal växte upp, ändra på. Varför inte en elefantstaty här utanför, föreslår han. Det tycks inte författaren ha någonting emot, utled som han är på spanska museers svärmeri för det romerska.

Roberto Dünkelberg


Sanna historier om spöken
Paul Dowswell
Tony Allan
Historiska Media

Finns spöken? Ja, det är en fråga som de lärde länge tvistat, just nu tvistar, och fortsättningsvis säkert kommer att tvista om. Produktionen inom spökgenren är med tanke på ämnet självklart stor vad beträffar både film och böcker. Att denna bok nu givits ut ligger med andra ord i väl i tiden, eftersom dagens människa är en sökande varelse, i synnerhet på det översinnliga fältet.

Frågan är om det här är en bok man behöver ha i sin bokhylla. Svaret är ja, för den som vill samla det mesta om dessa esoteriska fenomen, men nej för den som söker en mer ingående genomgång av spökenas osynliga värld. Dowswells och Allans bok vänder sig nog mer till yngre än äldre även om spökenas fan club är stor i alla åldrar. Historierna är nämligen klassiska berättelser om sanna, oförklarliga händelser hämtade från olika tidsåldrar och olika delar av världen. Boken ingår i en serie som heter just Sanna historier om… och är en översättning från engelskan.

Bokens bildmaterial består av ett foto föreställande ett spökhus, några kartor för att beskriva var några av spökplatserna är belägna och en teckning av ett hus och en annan av ett gravvalv, ganska torftigt med andra ord. Antagligen är förlaget bundet av den engelska utgåvan och då är det ju inte så mycket att göra åt illustrationerna och den här typen av bokserier brukar ju för det mesta inte vara kända för sitt bildmaterial.

Nå, sammanfattningsvis kan sägas att boken är en förnöjsam läsning för stunden och den är inte det minsta svårläst, men som sagt söker läsaren en mer utläggande text om gengångare så får man välja någon annan litteratur.

Torsten Svensson


Drottningar i Sverige
Tomas Blom
Historiska Media

Vad ska nu detta vara bra för, tänkte jag när jag fick denna lilla bok i handen. Svenska drottningar, dem vet vi väl tillräckligt om? Nej, icke alls visar det sig. En med korta informativa texter upplagd bok av Tomas Blom, lärare och ungdomsförfattare, med känsla för det lilla formatet.

Han inleder just med att påpeka att i motsats till de svenska kungarna har drottningarna fått liten uppmärksamhet. Ändå finns det bland dem personer som går långt utanpå de manliga majestäterna, till exempel unionsdrottningen Margareta (en fantastisk målning av henne beledsagar texten) som på 1300-talet såg till att ena Norden i stället för att utkämpa oändliga krig. En mer begåvad politiker får man leta efter genom tiderna.

Och det är mest de medeltida drottningarna som för mig varit tämligen okända; Ingeborg Eriksdotter, Sofia av Danmark, Helvig av Holstein, Märta av Danmark och Ingeborg av Norge som föregår den mer kända Blanka av Namur. Trevligt och läsvänligt genomfört! Bra presentbok.

Birgitta Gustafson


Bilden av Maria
Lennart Karlsson
Historiska Media

Omslaget ger förutom den fantastiskt vackra bilden av Maria från Sånga i Värmland även ”bilden” av boken och dess innehåll. Den utlovar minsann ingenting som den sedan inte levererar i inlagan. För boken är en mycket läcker och intressant skapelse om Maria i hennes olika ”funktioner” inom teologin och konstvetenskapen. Vidare berättas om de människor som fanns i hennes närhet. Det välillustrerade och gediget välskrivna verket består av ett knappt trettiotal artiklar med början i ”Den första bilden av Maria” och avslutas med ”Marias anförvanter”.

Lennart Karlsson har som sagt lyckats blanda text och bild till en mycket tilltalande helhet. Bilderna håller en fantastisk kvalitet, men vad kan man annars förvänta sig av fotografen och mannen bakom Statens historiska museums bilddatabas över svenska medeltida föremål och kalkmålningar. I sammanhanget måste även det lettiska tryckeriet Livonian Print berömmas. Det är inte alltid så lätt att få till ett bra tryck även om grundmaterialets bilder är utmärkta, men här framträder bilderna exakt som de ska. Dessutom är layouten mycket väl utförd, vilket både formgivare och förlag skall premieras för.

Enligt min uppfattning tycker jag också att författaren håller en lagom avspänd attityd till det ämne han behandlar. Det är annars lätt att kanske falla in i en alltför ”religiös” atmosfär i behandlandet av medeltida kultföremål, vilket på ett sätt är rätt naturligt. Eftersom huvudsyftet med denna bok inte är av religiös art, så är det därför viktigt att så gott det går hålla sig på rätt sida om gränsen och det har Karlsson lyckats väl med.

Det blev mycket lovord det här, men någon gång emellanåt så kommer mycket lyckade böcker av trycket, tyvärr inte alltför ofta, men å andra sidan, hur skulle man då kunna skilja agnarna från vetet och här har vi verkligen ett vackert sädeskorn.

Torsten Svensson


Blandat blod
Katarina Mazetti
Historiska Media

Sigrids hemlighet
Karin Wahlberg
Historiska Media

Historiska romaner är en genre dit många känt sig manade men få har lyckats. Nu gör förlaget Historiska Media en satsning på den historiska romanen och initiativet är naturligtvis vällovligt. Förlaget bjuder in kända författare och ger dem uppdraget att gestalta en viss tid.

Först ut är Katarina Mazetti som får inleda projektet Släktsagan med att söka levandegöra vikingatidens 900-tal. Hon skriver själv i en epilog att en av fällorna med att skriva historiska romaner är att man blir så uppslukad av de kunskaper man tillägnat sig att man vill peta in dem överallt. Detta lyckas hon att undvika och början av romanen, som utspelar sig i Kiev, vikingarnas Könugård, i rusernas land, lyckas mycket väl med att gestalta Svarte Säbjörnsson från Blecinga och hans vikingatåg i öst. Liksom den uppfunna Milka, storfurstedotter i staden, som genom olika händelser kommer att följa honom till Möckelön. Dock har författaren inte samma schwung i berättandet om livet på denna ö och de nästan osannolika människoödena. Men som historisk romandebut är denna ovanligt lyckad.

Karin Wahlberg, känd deckarförfattare, tar över stafettpinnen och för släkten vidare genom 1000-talet. Efter en otroligt seg början utan driv lyckas hon så småningom gjuta en aning liv i stormansdottern Sigrid. Jag får känslan av att författaren förläst sig på Sigrid Undsets trista Kristin Lawransdotter. Till höjdpunkterna i denna roman hör dock skildringen av vävningen som sysselsättning och värv för kvinnor. Här får berättelsen liv och man tror verkligen att författaren skildrar något som verkligen har kunnat hända i Sigtunatrakten på denna tid.

Förlaget utlovar fortsättning med fler historiska romaner ända fram i vår tid.

Birgitta Gustafson


Albertus Pictor I och II
Målare av sin tid
Pia Melin, red
Christina Sandquist Öberg
Vitterhetsakademien

Anno Domini 1509 är sista gången som Albertus Pictor, Albert Immenhausen eller Albert målare, nämns i Stockholms tänkeböcker. Han är då sjuk och dör antagligen strax därefter. Denne, en av de skickligaste konstnärer som verkat i Sverige genom tiderna, borde då ha varit i 60-årsåldern. År 1509 har dock fått bli utgångspunkt för firandet av hans 500-minne. Jubileumsåret invigdes för övrigt i Trefaldighetskyrkan i Uppsala under januari månad av ärkebiskop Anders Wejryd och landshövdingen i Uppsala län, Anders Björck

Men för en gångs skull, minnes att det under till exempel Birgittaåret kom ungefär ett 20 publikationer om henne, har det inte kommit högvis med böcker om jubileumsföremålet, vilket är till stor lättnad.

KVHAA eller i korthet Vitterhetsakademien har i två band nu publicerat en hel del matnyttigt om denne mycket duktige konstnär och hans verkstad som utsmyckat långt över trettio kyrkor, där de allra flesta ligger i mälarlandskapen. Dessa volymer ingår även som ett led i ett stort forskningsprojekt om Albertus. Del I under redaktion av konstvetaren Pia Melin, som disputerade i ämnet för några år sedan, behandlar bilder i urval samt studier och analyser. Del II är författad av latinisten Christina Sandquist Öberg med bidrag av Pia Melin och Jan Öberg och innehåller en katalog över samtliga bevarade motiv och språkband som även kommenteras och analyseras.

Vad man på en gång slås av är skillnaden i omfång mellan delarna. Del I består av 154 sidor medan del II vida överstiger detta med sin 438 sidor. Låt mig på en gång säga att vad beträffar del II så kan man inte annat än imponeras av den arbetsinsats som författaren lagt ned. Här finns allt man behöver veta beträffande motiv och inskrifter. Ett fantastiskt uppslagsverk för såväl forskaren som för den intresserade i allmänhet.

Del I däremot är förvånansvärt tunn, om jag räknar snällt så består den enbart av cirka 40(!) sidor med brödtext, resten är bilder och litteraturförteckning. Författare till de olika texterna är förutom redaktören Pia Melin, Jan Svanberg, Jan Öberg, Herman Bengtsson och Göran Dahlbäck. Men med tanke på att Albertus Pictorprojektet erhållit ganska mycket pengar, så motsvarar tyvärr inte denna del textmässigt de förväntningar man kan ställa på ett verk, ingående i ett projekt av denna dignitet. Däremot så är den lilla text som finns intressant.

Bildmaterial och tryck är av mycket god kvalitet och lämnar i stort sett inget i övrigt att önska. Det finns dock väl stora vita ytor på en del av bildsidorna, i övrigt så är layouten trevligt och bra gjord.

Torsten Svensson


Vägen genom historien
Arkeologi längs väg 117
Per Wranning
Kulturmiljö Halland

En oansenlig väg genom ett skogs- och slättlandskap i södra Halland ska läggas om och få en ny sträckning. En ny väg med riksnummer 117 ska gå mellan Daggarp och Skogaby. Och när man bygger nya vägar kommer som förlöpare arkeologerna. Exploatören måste bekosta en arkeologisk undersökning innan vägbygget sätter igång. Ett vägbygge innebär att alla fornlämningar förstörs. Och det är så de flesta av våra arkeologiska undersökningar och därmed nya rön tillkommer idag.

I Halland betydde detta att spår genom 10 000 år grävdes fram av arkeologerna. Föga överraskande förstås, eftersom landskapet hör till de mest fornlämningstäta och tidigast bebodda områdena i Sverige.

Nu har arkeologerna på Länsstyrelsen Kulturmiljö Halland samlat sina upptäckter och rön i en vacker och innehållsrik bok. Den vänder sig tydligt till både de boende i området och allmänintresserade av historia och arkeologi. Pedagogiskt förklaras bakgrunden till grävningarna, hur de utförts, vad man funnit, hur konservering går till och hur livet en gång antas ha levts med de föremål som påträffats. Man går igenom strandlinjer och förklarar osteologins, benforskningens, betydelse.

Här ett smakprov: Vid undersökningen av den tidigmedeltida gården i Furudal gjordes ett märkligt litet fynd. Häpnaden var stor när Hallands enda Alsengem (små kyrkliga glasföremål) återtog sin plats i historien. I Sverige har endast fyra påträffats tidigare, i Lund, Kalmar, Sigtuna och en gård i Bunkeflo/Malmö.

Så här ska det se ut när man vill informera om en stor utgrävning! Tillgänglig text, vackra och informativa bilder, både foton och illustrationer, och en tilltalande grafisk utformning.

Birgitta Gustafson