Böcker (3-09)



Husdjurens tidiga historia
Göran Björnhag
Swedish University of Agricultural Sciences, SLU

I dag håller vi husdjur i huvudsak för kött- och mjölkproduktion och som sällskapsdjur. Men varför, när och hur tog människan djur till sig för att använda dem som nyttodjur och sällskap? Vad innebar det för djurets fysiologiska utseende och beteende när det kom i människans tjänst? Dessa frågor har Göran Björnhag besvarat i denna skrift.

Osteologiska samlingar från arkeologiska utgrävningar utgör grunden för forskning i ämnet domesticering. Benfynd, i form av marrester och slaktavfall från djur, utgör generellt den största fyndmängden vid arkeologiska utgrävningar. Osteologiska analyser av djurben från boplatser eller städer informerar om djurhushållning, köttproduktion, konsumtion, utnyttjandet av slaktkroppar, ben- och horntillverkning, handel med djur, fiske- och fågeljakt och jakt på pälsvilt.

De osteologiska samlingarna används bland annat inom osteologisk-, arkeologisk- och genetisk forskning samt i utbildningar och i utställningar. Björnhags lägger stor tonvikt på studier av ben- och tandrester i arkeologiska material. Ett exempel på stora förändringar i skelettet kan nämnas hos hunden. Storleken på käkarna minskade och det blev mer trångt mellan kindtänderna vilket aldrig uppträder hos en varg, som är anfadern till hunden.

Det finns drygt 4000 däggdjursarter och mer än 9000 kända fågelarter men det är endast ett fåtal som domesticerats och blivit husdjur som t.ex. nötkreatur vars förfader var uroxen, tamgrisens förfader var vildsvinet och hundens förfader var vargen. 

Björnhag beskriver vad som händer när ett vilt djur domesticerats. Från ursprungsdjuret kan ett domesticerat djur aldrig återgå till att bli samma sorts djur som de ursprungliga, vilda förfäderna var. Deras genstatus är en annan.
Björnhag tar upp frågan varför vissa djur blivit domesticerade och inte andra och varför inte människan domesticerat djur tidigare än för 10 000 år sedan. Björnhags teori är att orsaken till detta kan bero på klimatförändringarna i samband med att den senaste istiden tog slut och ersattes med den varma mellanisttid vi ännu lever i.

Andra djurarter som domesticerats är (ursprunget i parentes): jak (vild jak), vattenbuffeln (vilda asiatiska buffeln), ren (vildren), åsna (afrikansk vildåsna), tamkanin (vildkanin), laboratorieråttan (brunråttan) och laboratoriemusen (husmusen), tamhönan (djungelhöns), tamgås (grågås), tamanka (gräsand), regnbågslax (lax). Exempel på insekter som hålls av människan är honungsbiet och silkesmasken. Människan har inte alltid lyckats med domesticeringsprocessen. Några exempel på djur som inte låtit sig domesticeras är zebror, som ser bättre i alla riktningar än vad hästen gör och älgar som fortplantar sig dåligt i fångenskap. Det pågår ständigt en diskussion om djurens ursprung och i dag med ny teknik inom DNA-forskningen erhålls nya resultat. Exempel på DNA-forskning är hundens förfader som vi nästan kan läsa om dagligen i massmedia. DNA-forskningen och studier av morfologiska karaktärer, storlek och form på skelettet kompletterar varandra. 

Björnhags arbete är ett utmärkt exempel på facklitteratur som inte enbart vänder sig till yrkesverksamma då det är skrivet på ett lättförståeligt språk.

 Sabine Sten


Horæ de Domina
Vår Frus Tider
Studier, transkription, översättning och faksimil av inkunabeln från Vadstena klostertryckeri 1495
Johnny Hagberg, red
Skara stiftshistoriska sällskap

Skara stiftshistoriska sällskap ska ha all heder av att de fortsätter med att trycka och kommentera det i Sverige till våra dagar bevarade medeltida, sakrala materialet. Nu har turen kommit till Sveriges äldsta bönbok ”Horae de Domina” eller i svensk översättning från latinet ”Vår Frus Tider”, tryckt hos klostertryckeriet i Vadstena 1495.

Som vanligt, när det gäller detta förlag, ingår en genomgripande analys, i detta fall av just bönböcker i allmänhet och 1495 års bok i synnerhet. De är mycket välskrivna av experter på området. Ingela Hedström skriver om bönbokstraditionen, Fredrik Vahlquist om just denna bönbok, Håkan Hallberg om inkunabeln som handskrift, Gösta Hedegård om Hore de Domina och Alf Härdelin om Kristus och Maria i birgittinskt andaktsliv. Allt under Johnny Hagbergs redaktörskap. 

Dessa artiklar följs av en transkription och översättning av den medeltida latinska texten. Det finns även ett mycket fint färgfaksimil av hela bönboken. Bildtrycket är naturligtvis, något annat är heller inte att förvänta från detta västsvenska sällskap, av mycket god kvalitet.

Det gäller för övrigt resten av illustrationerna i boken. Formgivningen är även den tilltalande och ger ytterligare ett tecken på den gedigenhet som boken om Vår Frus Tider utstrålar. 

Som sagt, men det kan gott poängteras ännu en gång, är det en stor kulturgärning som Skara stiftshistoriska sällskap gör i sin verksamhet. Kanske boken inte blir en kioskvältare, men det är av mindre betydelse, eftersom den kommer att vara av stor betydelse för forskare och andra intresserade i vår tid, liksom för de i en kommande framtid. 

Torsten Svensson


Befriad
Catharina Ingelman-Sundberg
Forum

Året är 1395 och det är den tredje medeltida romanen om Anne Persdotter. Hon är en sjävständig kvinna som efter sin mans död driver ett handelshus vidare. I Stockholm slåss tyskar, danskar och svenskar om makten och Anne Persdotter lever farligt. Hon beger sig till Bergslagen för att göra affärer där i stället och träffar en italiensk köpman. De ska tillsammans sälja en värdefull kopparlast till Konstatinopel.

Eftersom det är lika mycket en äventyrsroman som en historisk roman råkar huvudpersonen naturligtvis ut för en rad förvecklingar innan detta går i lås.

Catharina Ingelman-Sundberg, som själv är arkeolog, är påläst och kan sin medeltidshistoria, därför känner man sig som läsare faktamässigt mycket trygg på denna färd. Och miljöskildringen blir allt bättre i denna romanserie. Däremot har jag mera svårt för de återkommande kärlekshistorierna och det något endimensionella porträttet av den starka kvinnan Anne Persdotter. Men detta tillhör måhända genren.

Birgitta Gustafson


Mellanöstern under antiken
Kulturernas mötesplats
Christer Hedin
Dialogos förlag

Som antikare är man inte van att tänka på östra delen av Medelhavet och dess omgivande länder som Mellanöstern, men det är en av de saker som är bra med den här boken. Den är skriven av en religionsvetare som tittar på antikens kulturer med nya friska ögon. För att vara ärlig är väl ingen av oss västerlänningar helt fri från omedvetet inflytande från sin egen kultur men det här är under alla omständigheter ett mycket gott försök. Läsaren får en snabb genomgång av historien inom varje område och därefter redogörs för landvinningar inom religion, filosofi, kultur och vetenskap. Områden som behandlas är Egypten, Mesopotamien, Israel, iranska folk, Grekland, hellenismen, romerska riket och senantiken. Redan att ha fått med så här mycket i en hanterlig volym är ett storverk, även om man kanske skulle velat veta lite mer om fenicierna som ju kanske hade den allra största betydelsen för Europa genom spridandet av alfabetet och skrivkonsten under sina handels- och kolonisationsfärder långt bort i västra Medelhavet. 

Att det är vatten som förde folk samman i äldre tider kanske inte är allmänt känt i dessa flygets dagar och östra Medelhavet med sin långa kust och många öar och de stora floderna Nilen och Eufrat och Tigris har naturligtvis varit utslagsgivande. Nyheter förs vidare och ger så småningom upphov till nya rön och det är detta som blir den bestående lärdomen av denna bok – just kulturutbytet. Författaren börjar med att citera det slitna uttrycket ”Redan de gamla grekerna” och förklarar sedan att grekerna varken var först eller så unika som man kan tro; de arbetade vidare på saker de lärt från de äldre kulturerna längre österut för att sedan i sin tur lämna över till det romerska riket som ju gjorde Medelhavet till ett inhav under romersk tid. Men deras och grekernas kunskaper kom sedan att föras vidare och förbättras av araberna och det är dem vi har att tacka för att mycket av kunskapen kunde leva kvar och så småningom föras tillbaka till Europa. 

Detta tycker författaren, och jag med honom, är viktigt att förstå: att vi står i tacksamhetsskuld till varandra för de rön som gjorts och att detta borde få oss att se på varandra med mer respekt och förståelse och gärna befordra fortsatt samarbete i stället för missförstånd och krig. Kort sagt, en nyttig och läsvärd bok, även om jag finner tanken på Euklides som afrikan främmande. Det skulle det säkert ha varit också för honom. Han var grek, talade grekiska och levde och verkade i ett land med en makedonsk härskare. Jag tror inte heller att Alexander kände sig som perser trots att han ville förena många folk i sitt nya rike. Som omslag till boken syns lämpligt nog en bild av ett tempel i Palmyra i den syriska öknen, en farlig fiende till Rom under 200-talet e.v.t. Trots det ser vi ett tempel från denna period i klart romersk stil – ett bevis om något att kulturen kan segra över politik och krig.

Charlotte Scheffer


Dokumentation och hällristningar 
Documentation and registration of Rock Art in Tanum nr 3
Gerhard Milstreu, Henning Pröhl, red
Tanums Hällristningsmuseum

Hällristningar ”lever” farligt. Naturlig vittring men framför allt människans påverkan i form av försurat regn och syror från nyplanterad skog fräter på granithällarna. Det är stor risk att framtidens allmänhet och forskare inte kommer att kunna studera och ta till sig stora delar av denna rika skatt på plats.

Sedan 1989 har man därför i Tanum, under outtröttlig ledning av danske Gerhard Milstreu, arbetat med dokumentation av detta världsarvs tusentals hällristningar. Den föreliggande publikationen är vetenskapligt noggrann men vänder sig också – med sitt läsvänliga språk på svenska och engelska (särskilt i den omfattande huvudtexten) och härliga bildmaterial till alla som är intresserade av ämnet.

Utgivarna för fram frottaget, ibland kompletterat med nattfotgrafering, som den mest objektiva metoden att reproducera inte bara ristningarna utan också själva hällen som de är ristade på. Nu har man lagt samtliga frottage från de i denna tredje del behandlade geografiskt avgränsade ristningsfälten på en bifogad DVD, som underlättar studiet av dem. I boken blir frottagen något för ihopträngda.

Denna innehållsrika bok presenterar också Svenskt Hällristnings Forskningsarkiv med tillhörande databas under framväxt och ger tabeller över förekommande figurer på ristningarna. Här dominerar skepp, mansfigurer och skålgropar. 

Mängden av hällristningar i Tanum kräver stora arkiveringsutrymmen. Bara till en enda ristningslokal kan det krävas flera hundra ark (100x70 cm) med frottage. De för studier på olika nivåer så viktiga originaldokumenten finns alltså på papper. Vad den digitala utvecklingen kommer att leda till känner man sig ännu osäker på.

Det är gott att läsa att de vattentäta skotten mellan grävande arkeologer och hällristningsforskare har börjat upplösas. På Bornholm har man t.ex. vid en utgrävning intill en större hällristning gjort några markfynd som verkar tyda på att där funnits en inhägnad kultplats.

De många fotona av med vit färg tillfälligt imålade ristningar förhöjer denna boks attraktionsvärde – redan den oemotståndliga omslagsbilden fyllde mig med förväntan. Dock påpekas flera gånger, att varje sådan målning är en tolkning.

En fin gest av utgivarna är att man namnger alla de 139 personer från nio olika länder som vid arbetsseminarier och vid andra tillfällen bidragit till detta jätteprojekt under de hittills tjugo år som det pågått.

Roberto Dünkelberg


Spaden och pennan
Ny arkeologisk forskning i andan av Erik B Lundberg och Bengt G Söderberg Torsten Svensson, Charlotte Hedenstierna-Jonson, Evert Lindkvist, Svetlana Vasilyeva, Margit Gerhards
Oeisspesis förlag 

Tanken med denna nästan 700-sidiga bok var från början att föra fram ny humanistisk forskning i ljuset. Som grund lades de båda arkeologerna och medeltidsforskarna Erik B Lundberg och Bengt G Söderbergs liv och arbete, men materialet kom senare att växa i både omfång och rum. Vad som i förstone skulle ta avstamp på Gotland, där de båda var verksamma, kom att utvidgas och det visade sig också att fler skribenter än vad redaktörerna antog ville medverka. Det blev en blandning av disputerade och icke disputerade, äldre och yngre, kvinnor och män, gotlänningar, svenskar och européer, som de skriver i sitt förord. Efter år av möda föreligger nu resultatet.

En sådan mångfald kan inte göra annat än att pigga upp. Man läser och hoppar gärna fram och tillbaka i boken och överser med att redaktörernas obenägenhet att i någon högre grad ha redigerat ned de olika artiklarna. Detta gör att textmassan tar överhand över det fina och intressanta bildmaterialet, vilket är en smula synd.

Att här gå in och redogöra för hela innehållet låter sig knappast göra. Själv fördjupar jag mig gärna i f.d. landsarkivariens Tryggve Siltbergs berättelse och översättningar i Påvebrev till och om Gotland 1123-1529 och det ifrågasatta biskopsbrevet 1220/23, bara rubriken är oemotståndlig. Den visar sig också bestå av unika översättningar av flera av påvebreven, vilka hittills endast funnits på latin. Artikeln ger en blixtbelysning av hur den katolska kyrkan fungerade ute i sin periferi under medeltiden. Bland annat manade påven Gregorius IX gotlänningarna till korståg vid flera tillfällen åren 1230-1265.

Även de senaste arkeologiska undersökningarna får plats, t.ex. utgrävningen av Galgberget i Visby.

Birgitta Gustafson


Striden i Gestilren 1210
Varför? Vad hände? Och sen då?
Ingegerd Troedsson , Sven Sandblom, red
Enköpings kommuns kulturförvaltning

Allt talar för att striden 1210 stod vid den stora kungsby som i dag heter Gästre i Simtuna härad i det uppländska folklandet Fjädrundaland.

Det är den slutsats de olika författarna gemensamt kommit fram till vad beträffar var någonstans striden i det mytomspunna Gestilren utspelade sig, en strid som kanske inte är så känd för alla, men är nog så viktig för vår historia. Gestilren är ett led i kampen mellan de Sverkerska och Erikska ätterna och då inte heller att förglömma Folkungarna. I striden faller nämligen Sverker den yngre för svärdet och Erik Knutsson med hjälp av Folkungarna blir Sveriges nye konung. Om var denna skärmytsling tagit plats, Uppland, Västergötland eller Östergötland har det rått många delade meningar. Efter att ha tagit del av denna bok tycker jag att dess författare lyckats framföra sina belägg på ett sådant övertygande sätt att de i stort fullkomligt ”krossar” alla eventuella försök att framledes förlägga Gestilren till något annan plats än byn Gästre, belägen i Frösthult socken inte långt ifrån Enköping. Men det hedrar författarna att de ändå skriver ”Allt talar för…” och inte undantagslöst påstår detta. Tidigare har det ju hävdats i synnerhet från västgötahåll, nu senast med Jan Guillou och Dick Harrison i spetsen, att striden stått i detta landskap. I Varvs socken i Västergötland restes också till 700-årsminnet av striden en minnessten, men man var redan då försiktig med att egentligen utpeka någon speciell plats. Inför det stundande 800-årsjubileet den 7 augusti 2010 som skall avhållas i byn Gästre, torde arbetsgruppen ”Gestilren 800” som arrangerar festligheten kunna stå på en betydligt bättre grund. 

Artiklarna skrivna av Ingegerd Troedsson, Sven Sandblom, Lars Otto Berg, Marja Eriksson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G Larsson och Sigurd Rahmqvist är tillkomna utifrån de olika skribenternas kompetensområden, arkeologi, historia, kulturgeografi och inte minst ortnamnsforskning och som sagt mot deras sammanlagda slutledning finns inget att invända. Intressant är däremot att Rahmquist och Eriksson lanserar en lösning på hur striden gått till, medan Sandblom har en annan uppfattning, men det förändrar ju inte slutsatsen om platsens läge och visar också att det fortfarande finns saker att forska vidare om. I boken får naturligtvis läsaren även reda på förhistorien till Gestilren 1210 med till exempel det blodiga slaget vid Lena 1208, men också vad som sedan timade.

Boken är en mycket trevlig läsupplevelse, även om teckenstorleken är i minsta laget. Bildmaterialet är mycket rikt, trevliga kapitelbrytningar, layouten god, även om inte utfallande bilder tillhör mina favoriter. Mycket förtjänstfullt är också att boken har släkttabeller. Den lilla kritik man kan rikta berör det faktum att eftersom det är så många författare inblandade upprepas vissa uppgifter och kanske skulle också kapitlen i något fall placerats på ett annat sätt för att få läsningen att flyta bättre. Men som sagt det är småsaker och alla som uppskattar ”en god historia” bör läsa boken. Den har verkligen mycket information att förmedla om Gestilren i synnerhet men också om vår nordiska medeltidshistoria i allmänhet. 

Torsten Svensson


Terrakottaarmén
Kinas förste kejsare och en nations födelse
John Man
Forum

Nästa år kommer delar av den berömda terrakottaarmén att kunna ses i Sverige då Östasiatiska museet i Stockholm låter visa den i ett spektakulärt bergrum under Skeppsholmen. För den intresserade finns en nyutkommen bok om fyndet vilken kan ge en bra bakgrund. Historikern och resenären John Man har gjort en tillvänd och lättläst berättelse om hur några bröder som bodde nära den forna kinesiska huvudstaden Xian började att gräva en ny brunn i början av 1970-talet och träffade på den otroliga armén i bränd lera.

Terrakottaarmén hade kung Zheng av riket Qin låtit tillverka för att den skulle följa med honom i graven och arbetet med kejsarens gravområde påbörjades år 246 före vår tideräkning.

De arkeologiska utgrävningarna som följde avslöjade inte bara de cirka tusentalet soldater, hästar och utrustning, allt i terrakotta, som stått beredda att försvara sin kejsare i närmare tvåtusenfemhundra år utan även lämningar av de hantverkare som utfört det enorma arbetet som tog uppemot fyrtio år att färdigställa. Kejsarens gravhög är ännu ej utgrävd.

Boken har också ett antal fina färgbilder som visar utgrävningarna, fynden och restaureringen av armén.

Birgitta Gustafson