Böcker (4-09)
Columella
12 böcker om lantbruk
Lucius Junius Moderatus Columella
översättning från latinet S. Hedberg
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
Columella, född i början av första århundradet e.v.t., kom ursprungligen från Spanien men hamnade efter krigstjänstgöring i mellersta Italien där han bedrev lantbruk uppenbarligen med största intresse. Godset drevs med hjälp av slavar och omfattade alla typer av odling med tyngdpunkten på medelhavsområdets viktiga tre: spannmål, oliv och vin, men Columella hade också fruktträd som fikon och granatåpplen liksom kastanjer. Vidare går han in på husdjursskötsel framför allt hästar och åsnor, boskap, får, getter och svin men även fåglar som höns, duvor, trastar, påfåglar, gäss, änder m.fl. ingår liksom bin och fiskar.
Den som vill sköta ett lantbruk bör ha kunskap, möjligheter och vilja att ägna sin tid åt det. Columellas instruktioner är mycket detaljrika. Vi får veta precis hur man ska gå tillväga vid varje moment och vad man måste tänka på. Man får en känsla av att han velat skriva en manual för lantbrukaren att slå i när han undrar över något. Den första boken är översiktlig och handlar om var gården bör ligga, markens beskaffenhet, husen, arbetskraften dvs kroppskonstitutionen hos slavarna mm. De nio följande böckerna behandlar odling och markbruk från alla tänkbara sidor.
Elfte och tolfte boken behandlar förvaltarens och husföreståndarinnans plikter och göromål in i minsta detalj. Intressant nog är det husföreståndarinnan som uppenbarligen är det större problemet: det tolfte kapitlet omfattar 150 trycksidor medan det elfte om förvaltarens plikter klarar sig med 26. Om detta beror på att Columella hade större förtroende för den manliga underordnade framgår inte.
Förvaltaren ska inte vara för ung eller gammal och klipsk och stark så att han kan leda sina underordnade med fast hand. Husföreståndarinnan ska vara ung, men inte för ung, frisk och varken ful eller vacker. Hon ska dessutom vara avhållsam i fråga om vin, mat, vidskepelse, sömn och karlar.
Boken är inte lättläst och används gärna i smärre avsnitt i taget, men ger en närvarokänsla i antiken som man sällan upplever. För att underlätta förståelsen av Columellas verk finns ett förord av Hans Furuhagen som placerar in Columella i hans samtid. I slutet av boken finns register över egennamn och benämningar liksom växter, djur och saker samt tolv kapitel av svenska forskare som kompletterar Columellas tolv böcker. För icke-specialister kan det vara en stor hjälp att börja där och få en överblick innan man kastar sig över detta verk, nu äntligen efter snart 2000 år möjligt att läsa på svenska, även om säkert många svenskar under gångna århundraden redan använt sig av hans sakkunskap på latin.
Charlotte Scheffer
Sveriges historia
Norstedts
Del 1 13000 f.Kr.-600 e.Kr.
Stig Welinder, red del 1
Del 2 600-1350
Dick Harrison, red del 2
Är detta tänkt att bli det nya standardverket inom arkeologi och historia i vårt land? Ja, tycker förlaget som i omslagstexten kallar den för den mest ambitiösa historiesatsning som gjorts i Sverige på ett halvt sekel. Nja, skriver Stig Welinder, redaktör för första delen i sitt förord: ”Detta är ingen lärobok. Det är ingen uppslagsbok heller. Boken är min läsebok”.
Alltså ingen fullständig kronologi eller ambition att redovisa allt. Den ersätter inte Göran Burenhults ”Arkeologi i Norden” som verkligen är en lärobok. Men som läsebok fungerar den säkerligen. Trevligt skriven med insprängda temaartiklar från olika forskningsområden, även om Jarl Nordbladhs tankegångar kanske inte är de mest lättillgängliga för en ovan läsare.
Stig Welinder tar inte ut några svängar, hans resonemang är försiktiga. Det är kanske klokt. För när det gäller vår allra tidigaste historia går det undan med omtolkningar och revideringar, inte minst genom den senaste DNA-forskningen.
Birgitta Gustafson
Agilamundos död och andra berättelser
Pia Claesson, Betty-Ann Munkeberg Anders Andersson, huvudillustratör
Bohusläns museums förlag
De arkeologiska undersökningar som gjordes under slutet av 1990-talet inför E6:ans ombyggnad till motorväg mellan Gläborg och Rabbalshede i norra Bohuslän gav flera märkliga resultat. Nu har man gett ut den femte boken i serien om projektet, denna gång med stora pedagogiska ambitioner.
Tidsspannet sträcker sig från förromersk järnålder t.o.m. folkvandringstidens slut ca.550 vt och boken är indelad i tematiska kapitel med rubriker som Starka kvinnor, Kon-takt med gudarna, Djurhållning, Stormannens gård etc. Varje kapitel inleds med en liten berättelse där man gett huvudpersonerna fiktiva förhistoriska namn. Insprängda i texten finns faktarutor med illustrationer, i vilka man förklarar allt från vad en stensättning är till hur man anrättade fisk i en kokgrop.
Såväl berättelserna som de arkeologiska texterna är skrivna på ett berömvärt lättflytande språk. Fotografierna från utgrävningarna i det spännande kuperade landskapet och av fynden är på en gång realistiska och suggestiva. Riktigt upphetsande är avsnittet om det stora stenmonumentet byggt på en bergknalle i Dingleområdet. På och intill monu-mentet låg sju gravar med endast spridda ben och utan gravgåvor. Är det gravar eller är hela området en harg, d.v.s. en plats för offer och blot? Författarna har använt sig flitigt av folklivsuppteckningar. Tidigare har jag varit skeptisk till det, men varför inte? Arkeologerna kan ju ändå diskutera möjliga tolkningar inför fynd av t.ex. stenkonstruktioner, brandlager eller pollen.
Med tillslutna gravar och rök, eller som i Norge, genom att så lin, skulle gengångare hållas i schack.
En bok för alla, skulle man kunna säga. Men en vertikal tidsaxel där äldre stenåldern ligger överst och vår tid underst har jag svårt att förlika mig med.
Roberto Dünkelberg
Drotsen Bo Jonsson Grip
Välgörare och brutal imperiebyggare
Anders Bockgård
Tryserum Gårdar förlag
Vår svenska medeltidshistoria har fått ett rejält uppsving under senare tid. Det märks inte minst när det gäller all den litteratur som kommer av trycket. En av dessa alster är skriven av Anders Bockgård. Han gör alla historieintresserade en stor tjänst när han nu gett ut en bok om en av de mest fascinerade personligheter som befolkat Sveriges medeltida jord, drotsen Bo Jonsson Grip (född senast 1335, död 20 augusti 1386).
Jord eller egentligen innehavet av densamma är dessutom verkligen något som kan sättas i samband med just denna medeltidsmänniska, som troligen också var Sveriges rikaste person genom tiderna. Bo Jonssons köp och försäljning av gårdar är naturligtvis en av många saker som Bockgård behandlar.
Författaren närmar sig dock sin uppgift genom ett roligt, om än inte helt nytt, grepp. Han skriver boken, så när som på efterskriften, i alias av det är marsken och riddaren Karl Ulfsson av Tofta som nedtecknar minnesbilder ur sitt liv. Att blanda fiktion med fakta är alltid ett vanskligt grepp, men jag måste säga att Anders Bockgård kommer ifrån sin uppgift med all heder i behåll. Dessutom står det klart angivet i början av boken att den är ”en biografisk roman”.
Att dagens författare valt Karl Ulfsson som sitt alter ego tycker jag dessutom är mycket passande. Ulfsson var nämligen en av de högst utbildade i 1300-talets Sverige och i texten framgår det mycket klart hur kunnig och inläst också Bockgård är på sitt ämne, inte minst i efterskriften. Detta bevisas också genom den digra listan med källor och referenslitteratur som återfinns i slutet av boken. Ort- och personregistret tackar vi också för, tyvärr är det inte alla böcker med historisk inriktning som förstår värdet av dessa register.
Om layouten av boken finns ingenting ont att säga, bildmaterialet är gott med bra tryck. Några ytterligare bilder hade varit trevligt och det hade heller inte gjort något om textstorleken varit lite större, men detta vilar ju också, som vi alla som sysslar med böcker vet, på ekonomiska grunder.
I Diarium Vazstensense från början av 1400-talet sägs:
Bo Jonsson i god åminnelse var Sveriges rikes drots, och så att säga på hans minsta vink styrdes allt i riket. Och konungen nämligen Albert förmådde intet mot honom, änskön han då och då försökte.
Men Bo Jonsson Grip har av Anders Bockgård fått en beskrivning som jag tror att han skulle ha varit stolt över, eller kanske rent av är, för vem vet egentligen om han fortfarande ”vinkar”, fast nu i de himmelska regionerna.
Torsten Svensson
Bronsåldersmordet
Om arkeologi och ond bråd död
Jonathan Lindström
Norstedts
Sommaren 1953 dikades ett sankt gärde ut på godset Granhammar i Upplands-Bro. En lantarbetare påträffade då ett kranium. Arkeologer var snabbt på plats och hittade förutom andra skelettdelar också enkla verktyg av ben horn, flinta och brons. Man kom fram till att det var rester av en bronsåldersman.
Fyndet föll i glömska i närmare ett halvt sekel tills arkeologen Jonathan Lindström bestämde sig för att försöka få reda på så mycket som möjligt om denne mans liv och död med hjälp av modern vetenskap och teknik. Resultatet har blivit en omfångsrik populärvetenskaplig bok av ovanligt slag. Förutom författarens ibland alltför vidlyftiga pratighet är den mycket engagerande och spännande med utsökt fina illustrationer. Det är häpnadsväckande vilka fakta bronsåldersarkeologin idag kan få fram med hjälp av exempelvis osteologer, odontologer kol 14-specialister och inte minst strontiumanalytiker.
Vi får veta att mannen dog när han var i femtioårsåldern. Att döma av hans verktyg har han arbetat med bl.a. skinnberedning. Ett hårt arbetsliv har satt kroppsliga spår och han har plågats av en svår tandinfektion. Han hade mottagit nitton hugg (!) mot skallen från en mindre holkyxa innan han hamnade i vattnet i det dåtida skärgårdslandskapet.
För att sätta in Granhammarmannen i ett sammanhang gör författaren mycket lärorika djupdykningar i bl.a. bronssmide, hustyper, de uppländska hällristningarnas myter, Hågahövdingens makt och glänsande vapenarsenal i guld och brons samt utblickar till Europa: t.ex. den i närheten av Leipzig funna mytberättande Nebraskivan med månens gång i fokus och barnarbete i saltgruvorna i Hallstadt.
Bokens titel ska läsas på två sätt, d.v.s. också som en omvärdering av vår enligt författaren alltför romantiska syn på bronsåldern. Soldyrkan tonas ner. Ett genomgående drag är betonandet av kontinuitet från bronsålder över järnålder och vikingatid inte minst på myternas och religionens område.
I ett fall blir det nästan komiskt. Hällristningarnas fotsulor skulle kunna ha ett samband med asatrons Njord, guden som berättades ha de vackraste fötterna!
När boken var nästan färdig fick författaren strontiumanalysen. Resultatet var minst sagt överraskande. Värdena från Granhammarmannen och från snigelskal i trakterna av fyndplatsen stämde inte alls överens. Han kan inte ha bott i Mälardalen. Varifrån kom han? Det ska inte avslöjas här.
Ett enda föremål från Granhammarmannens verktygsuppsättning finns idag utställt i ett litet fack på Historiska museet i Stockholm. Det är en 6,7 cm kort bronssyl med ett skaft av vide.
Roberto Dünkelberg
En sås av ringa värde och andra medeltida recept
Daniel Serra & Hanna Tunberg
A & J Books
www.ajbooks.se
Medeltida mat, den var väl inget god, bara soppor och sönderkokt kött? Men hur mycket vet vi egentligen om mathållning och recept från denna tid från en nordisk horisont? Den frågan ställde sig arkeologerna och författarna till denna bok och började att leta. Visst, från Frankrike och England gick det att få fram uppgifter. Men Norden?
De fann faktiskt en dansk kokbok från 1300-talet på Konglige Biblioteks samlingar i Köpenhamn (och det finns en intressant bibliografi i slutet av boken) med uppgifter.
Sedan var det bara att börja laga mat efter anvisningarna. Många recept baseras på kyckling men man får också lära sig hur man gör valnötsolja, hur mandlar används i en paj, hur man tillagar en sås för herremän och hur fiskar tillreds. Och visst låter det poetiskt med ”blommad mjölk”, ett slags äggkaka med saffran. Soppa till en sjuk man som är alltför dålig för att tugga tillreds av kokat och mortlat kycklingkött med tillsats av skorpa.
En rolig, lärorik och vacker receptbok med medeltiden som utgångspunkt har det blivit. En blivande klassiker för både medeltidsentusiasten och hemmakocken, skriver förlaget i omslagstexten. Och för den nyfikne på köksområdet, kan man tillägga.
Birgitta Gustafson
Kinky Rockcarvings in Sweden
Hjalmar Olsson
Ord & Vision
Hällristningarna har genom tiderna tolkats på många olika sätt. Hjalmar Olsson gör här sina egna ”Kinky” sentenser eller uttryck av vad hällristningsmännen med stående fallosar kan tänkas ha sagt om pratbubblor funnits målade bredvid dessa. Det hela är gjort på ett humoristiskt sätt och blir en bra ”skönlitterär” motvikt till all tyngre vetenskaplig produktion.
Jag kan fördomsfullt tänka mig att inte alla äldre människor uppfattar den här lilla skriften som rolig eller speciellt underhållande, men att de yngre i de flesta fall gör det. Men, som sagt, detta är ett i hög grad fördomsfullt antagande från min sida.
Bildmaterialet är av hög klass. Egentligen tycker jag dock att boken kunde innehållit fler sidor än de nuvarande 59 och uttrycken kunde kanske också ha innehållit mer än enbart sexuella anspelningar.
Om boken kan bidra till tolkning av hällristningarna är väl knappast troligt och som sagt det är ju inte heller syftet med boken. Däremot tror jag att den kan göra hällristningarna än mer uppmärksammade av besökare utifrån, sex säljer, och jag antar att det är därför den är skriven på engelska, tillsammans med att del av uttrycken definitivt förlorar sin pregnans i översättning till svenska. Här ett exempel:
”Hooray! I finally solved my erectile dysfunction!”
Synd att inte författaren gör en inledning till bilderna och förklarar att ingen egentligen definitivt vet varför fallosarna ibland är målade i ”John Holmesstorlek”. Hade ristarna något större bakomliggande syfte?
Ja boken är som sagt var inte stor, men som alla vet så är det ju inte storleken som betyder något, utan hur man använder sig av materialet…
Torsten Svensson
Landet mellan floderna
Livet i det gamla Mesopotamien
Ulf Sindt
Jens Ahlbom, illustrationer
Natur & Kultur
Arkeologiska och historiska barn- och ungdomsböcker var på modet för några år sedan. Nu utkommer de sparsamt. Därför är det extra välkommet när förlagen satsar på sådana. Här får vi bekanta oss med tvåflodslandet, nuvarande Irak och dess folk. Sumererna var de första människorna i världen som lärde sig att skriva och vi får veta hur de använde det skrivna språket. Det var också dessa människor som uppfann hjulet och började att bruka jorden.
Folket i tvåflodslandet hade sina egna gudar och sin egen skapelseberättelse. Assyrierna var kända som stora krigare och resterna av deras palats i Nineve har grävts fram av arkeologer.
Det känns en aning oklart till vem boken vänder sig. Utformningen är en barnboks men innehållet passar kanske mest den som närmar sig tonåren. Mycket bra fungerar den dock som högläsningsbok, både för barn och för vuxna, som också lär sig något på kuppen.
Birgitta Gustafson