Böcker (1-10)
Nordiska gudinnor
Nytolkningar av den förkristna mytologin
Britt-Mari Näsström
Albert Bonniers förlag
Visst är det på tiden att den skandinaviska förkristna religionens gudinnor lyfts fram i ljuset. För det är väl strängt taget bara Oden, Tor, Frej, Balder, Loke..., som trängt in i människors medvetande.
Britt-Mari Näsström skräder inte orden när hon kallar Esaias Tegnér, Viktor Rydberg och Richard Wagner för de tre mytmarodörerna. De är de som i sin konst på 1800-talet skapat en mytvärld om män för män där gudinnorna antingen förtigs eller glider undan handlingsförlamade och hjälplösa.
Författaren gör en djupdykning i gudinnornas värld och vill särskilt ta fram det material, som hon menar att romantikerna med sin reaktionära kvinnosyn inte ville kännas vid. Vi får bl.a. möta krigiska, sejdande (som verkar med rituell magi) och självständiga gudinnor.
Bland de självständiga finns Frigg, som bedrar Oden, väljer sina egna älskare och ständigt hamnar i konflikter och Freja som i den dråpliga, hejdlöst roliga eddadikten "Kvädet om Trym"€ť verkligen visar prov på egen vilja. Hon vägrar att resa till jättarnas furste Trym, som kräver den sköna gudinnan som brud i utbyte mot hammaren Mjölner som han stulit från Tor. Det blir Tor själv utklädd till brud med värstingen Loke som brudtärna som får fara. Den hos Snorre Sturlasson omtalade jättinnan Skade, som gifts in i vanernas släkt bryter sitt olyckliga äktenskap med Njord och beger sig på skidor tillbaka till skogen och bergen (Jotunheim). Författaren ser likheter mellan Skade och den grekisk/romerska jaktgudinnan Artemis/Diana.
Eftersom de flesta källorna är skrivna efter religionsskiftet betonar författaren ortnamnsforskningens och arkeologins betydelse för kunskap om den förkristna mytologin. Det är glädjande att fyndet av en kultplats i Lilla Ullevi i Uppland, som gjordes 2007, år omnämnt. Ull var den manlige gud som skulle åkallas när man skulle gå holmgång.
Detta är en initierad och lärorik bok men varför sist i boken skriva att texten ”kan synas vara” ett resultat av vår tids feministiska rörelser. Den är feministisk och författaren ryter till rätt bra ibland. Och några av de små svartvita bildillustrationerna förstärker det intrycket.
Roberto Dünkelberg
Forntiden i Vanda
Sirpa Leskinen och Petro Pesonen
Vanda stad, Finland
Bokbeställning: kaupunginmuseo@vantaa.fi
Kunskaperna om vårt östra grannlands forntid är för de flesta av oss begränsade. Ett tillfälle att råda bot på detta är att ta del av denna välgjorda, intressanta och bildsköna bok om Vanda, som är en stad strax norr om Helsingfors. Dess historia som här presenteras spänner från tidigmesolitisk tid, cirka 8 800 f.v.t., fram till medeltid.
Tidsspannet innebär att vi också bjuds ett slags lätt tillgänglig och koncentrerad översikt av Finlands förhistoria, åtminstone den södra delens. De båda författarna är arkeologer vid finska Museiverket och har arbetat i fält vid en rad undersökningar. Det är dock Vanda stad som har gjort det möjligt att publicera detta verk och det har man gjort för att det ska kunna tjäna som en guide till Vandas förhistoria. Ett sådant initiativ är både ovanligt och förstås välkommet, här är det inte fråga om att göra ett turistiskt hopkok utan läsarna tas på största allvar när fakta läggs fram.
Det är lätt att fastna i kapitlen om den äldsta stenåldern, paleolitikum, (här har ju Finland satt sig på kartan genom de omtvistade neandertalfynden i Varggrottan) och i resonemangen kring de första inflyttningsvägarna efter den senaste istiden. Hur dessa såg ut är lika oklart i Finland som i Sverige. Kom de österifrån, västerifrån eller söderifrån eller från samtliga håll? Och hur framskred egentligen inlandsisens avsmältning? De äldsta erkända dateringarna av bosättningar i Finland är i dagsläget från 8 800 år f.v.t. Men inte heller här har vi nog sett de slutgiltliga fynden.
Birgitta Gustafson
Apoulé
Ausgrabung und Funde 1928-1932
Jan Peder Lamm, red
Universitetet i Klaipeda
Statens Historiska Museum
Få svenskar känner till att svenska utgrävningar ägde rum i Litauen 1931 på ett av landets största borgberg benämnt Apoulé. Det var professor Birger Nerman, som tillsammans med K. A. Gustawsson, E. Sörling, Jan Erik Anderbjörk, Erik Bellander och Elis Behmer genomförde en intensiv grävningskampanj sensommaren 1931.
Kända är Nermans grävningar i lettiska Grobin. Apoulé ligger några mil söder därom på den litauiska sidan om gränsen.Nu har en bok utgivits av universitetet i Klaipeda och Statens Historiska Museum. Docent Jan Peder Lamm har förtjänstfullt sammanställt Nermans anteckningar (gjorda på tyska) och de dagboksuppteckningar, som litauiska forskare gjorde under sina grävningar åren 1928-1932. Skriften har också ett avslutande avsnitt författat av den litauiske arkeologen Gintautas Zabiela, som beskriver de problem som litauisk arkeologi mötte under det turbulenta 1900-talet med kort tids frihet följd av sovjetisk ockupation och sedan åter självständighet.
Medan Nermans grävningar kännetecknades av omsorg och noggranna noteringar om fynden och deras läge blev de litauiska grävningarna inte utförda med samma moderna teknik. Tyvärr har dessutom många litauiska anteckningar och fynd försvunnit.
Skriften konfirmerar Rimberts uppgifter om att Apoulé, som låg i kurernas land, utsattes för anfall av vikingar. Härom vittnar de mängder av pilspetsar, som påträffades i borgvallen och i borgen. De har klart svenskt ursprung. Slutsatsen är att svenskar någon gång i mitten av 800-talet anföll och erövrade borgen och sedan lämnade den.
Det är en intressant och läsvärd arkeologisk skrift om ett av de viktigaste kvarvarande fornminnena i Litauen - ett borgberg som uppvisar kulturlager under hela första årtusendet och en bit in i det andra. Det är bara en ytterst liten del som grävts. och mycket återstår. Planer finns nu på att åter ta upp forskningen om Apoulé och med svenska forskares hjälp! Tyvärr säljs boken inte i Sverige - endast i Litauen - men den finns på svenska bibliotek!
Nils Ringstedt
Dracula och hans arv
Myt, fakta, fiktion
Anders Kaliff
Efron & Dotter förlag
Hur kan det komma sig att en professor i arkeologi skriver om en av historiens värsta blodsugare, nästan värre än statsmakternas skatteindrivning? Anders Kaliff avslöjar att han sedan barnsben varit fascinerad av myten kring vampyrer och Dracula. Hans fascination, vilken verkligen känns i texten, gäller dock även för historien och kulturen i större delen av östra Centraleuropa, dit vampyrlegendernas ursprung i många fall kan sökas.
Författaren på ett mycket övertygande sätt gör rent hus med att Dracula eller Vlad Tepec som han egentligen hette är den "riktiga" förlagan för Bram Stokers vampyr Dracula i romanen med samma namn eller att denne ens skall förknippas med kategorin vampyrer. Kaliffs intressanta, och jag drar mig inte för att kalla det för en deckarhistoria av bästa märke, startar med ett möte med den rumänsk-tyska forskaren Paul Binder på ett tåg i Rumänien 1988 och har nog inte riktigt avslutats ännu. Den nu sedan 15 år avlidne Paul Binder skall i detta sammanhang också harangeras, eftersom många av dessa nu i boken presenterade rön bygger på hans forskning. Ja, det här är en bra och mycket intressant produkt för oss alla som gillar vampyrer, gripar och döingar av alla de slag.
Men läsaren får förutom det "vampyristiska" inslaget och dess bakgrund, också en mycket noggrann genomgång av centraleuropeisk historia. Tyvärr tappar "deckaren" genom denna tempo i ungefär i mitten av boken. Genomgången har dock värde som bakgrund till vampyrlegenderna och bör ej förkastas. Deckarmotivet återkommer starkt mot slutet.
Men var är kartorna? För den läsare som inte har östra Centraleuropas kartbild helt klar för sig, är avsaknaden av kartor en stor brist och sänker bokens betyg några snäpp. Papperskvalitet håller liksom återgivandet av bilderna inte heller någon högre klass, vilket är synd på en sådan liten vetenskaplig pärla, som boken ändå får sägas vara.
Anders Kaliff funderar över om arkeologiska utgrävningar av bland annat rumänska gravar skulle kunna ge mer kött på benen beträffande gengångare och vampyrer. Om han skulle få pengar till detta vore det verkligen något nytt inom forskningen, "and I second that" som engelsmännen plägar säga.
Torsten Svensson
Kullabergs grottor
Kristina Jennbert
På Kullahalvöns kust i nordvästra Skåne kan man uppleva fantasieggande erosionsÂformationer och bland dem ett tjugotal grottor. Författaren vill slå hål på en hos oss nutidsmänniskor seglivad föreställning om at "primitiva" stenåldersmänniskor bebott grottorna. Hon gör det med stöd av de arkeologiska undersökningar som gjordes kring förra sekelskiftet och på 1950-talet. Samarbetsparterna är många. Geologerna tillför kunskap om smältvatten, landhöjning och strandförskjutning. Grottorna sätts också in i ett brett kulturhistoriskt sammanhang fram till vår egen tid.
Tre grottor är undersökta. Fynden av sten- (mest flintavslag) och metallföremål (nitar, spikar) är få. Däremot hittade man en mängd ben särskilt i Lahibiagrottan på södra sidan. Fiskbenen dominerar med 25 arter. Osteologen Johannes Lepiksaars analyser av djurbenen finns med som apendix i boken. Fram växer bilden av människors grottaktiviteter, från flintslagning under stenåldern till järnålderns och medeltidens arbete med fiskredskap och fiskrensning ända till de tidiga 1900-talsturisternas visitkort. Ingenting tyder på att människor skulle ha bott i grottorna under längre tid. Man skulle önska att flera grottor på Kullaberg kunde grävas ut trots svårigheter med rasmassor. De faktiska beläggen för vad som förevarit i grottorna är inte många. Men det verkar ändå som om det är dags att revidera turistbroschyrernas myt om grottfolket under stenåldern på det mycket populära utflyktsmålet Kullaberg.
Roberto Dünkelberg
Det romerska Arabien
G.W. Bowersock
Denna bok ser ut som en sagobok med sin ljusa färg och röda utanpåskrift, men detta är en bok som behandlar ett viktigt område i sydöstra hörnet av Medelhavsområdet omfattande östra sidan av Jordan, Sinai och den bortre sidan av Akabaviken under den viktiga period när dessa trakter blev föremål för romarnas intresse och så småningom en del av det romerska riket. Bowersock skrev boken redan 1982 men den är fortfarande aktuell i synnerhet för att förstå mycket av dagens problem i ett oroligt hörn av världen. 106 e.v.t. blev området en romersk provins under kejsar Trajanus med namnet Arabia. Detta var det romerska Arabia till skillnad från södra delen av arabiska halvön, som kallades Arabia Felix, det lyckliga Arabien. Under kejsar Augustus behärskades området av nabateerna, ett kungadöme som uppnått en hög kultur genom handeln med Indien. Två välkända grekiska författare har behandlat delar av nabateernas historia under slutet 300-talet respektive slutet av sista århundradet f.v.t. nämligen Diodorus Siculus och Strabon. Vi får på detta sätt nabateernas civilisation och historia belyst under två viktiga perioder, tiden kring Alexander av Makedonien och slutet av den romerska republiken och början av kejsardömet.
243 e.v.t. blev M. Julius Philippus kejsare. Han var arab och kom från Shabha i den syriska öknen och mördades redan 249. Strax därefter ser vi uppblomstrandet av ökenstaden Palmyra som växte till ett hot mot provinsen Arabia men också mot andra araber i området, som tvingades samarbeta med kejsar Aurelianus och hans romerska trupper; Zenobia besegrades år 272. Ett tiotal år senare övertog Diocletianus makten i romarriket. Södra delen av provinsen avskildes och infogades i Palestina. Den nordliga delen behöll namnet Arabia. Snart var emellertid det romerska Arabiens historia slut och ersattes av det bysantinska Arabiens. På 600-talet samlas araberna under islams fana och skapar en oberoende och mäktig nation.
Bowersock är en välkänd historiker och verket som är rikligt försett med noter var säkert inte tänkt som en populärvetenskaplig bok. Till detta kommer förvirring vad namn beträffar (t.ex. kallas Filip araben ibland M. Julianus Philippus fast pappa och bror och även han själv ibland heter Julius) och småfel av denna typ är vanliga. Registret som ska hjälpa läsarna till rätt sida anger alltför ofta fel sida eller ingen alls. Kartorna är små och suddiga och fotona otydliga. Det är synd, för en bok som behandlar detta viktiga och oroliga område är väl värd uppmärksamhet. Någon som är insatt i problematiken har säkert ingen svårighet att följa med men läser väl hellre originalet.
Charlotte Scheffer
Gisle och Geir
Ödesväv
Ragnar Hambreaus
Att skriva historiska romaner är, vill jag påstå, något av det svåraste man kan ge sig i kast med. Att vända sig till ungdomar med en sådan lägger ribban än högre. Men det är vad Ragnar Hambreaus har gjort med detta förstlingsverk. Han har gjort research ned i vendeltid på ett förtjänstfullt sätt och lyckas ganska väl med att omsätta sin fascination i en berättelse: När Gisle och Geir kommer hem från jakt finner de gården skövlad och föräldrarna dräpta. Det framgår ej om någon professionell arkeolog faktagranskat texten men den synes vederhäftig. Författaren faller stundom i fällan med att presentera en aning för mycket av det framtagna vetandet.
Birgitta Gustafson