Böcker (4-11)



De dödas tempel
Om arkeologi och jakten på stenålderns själ
Jonathan Lindström
Norstedts

På en udde vid Turingeviken i Sörmland undersöker arkeologer en järnåldersboplats. I utkanten av den hittar man oväntat en mynningsskärva av ett nästan halvklotformat keramikkärl med små tätt liggande fördjupningar som dekor, typiskt för den yngre stenålderns stridsyxekultur.

Det blir inledningen till upptäckten av ett av de märkligaste svenska stenålderskomplex som gjorts på mycket länge: ett dödshus från cirka 2400 f.v.t. Berättelsen om och tolkningen av det är spännande och underhållande läsning från första sidan. Det finns en nerv i författarens språk och en järnvilja hos honom att försöka förstå och inte bara redovisa vad som grävs fram ur jorden.

Det mest anmärkningsvärda med detta dödshus är att man bränt de döda och begravt dem två och två tillsammans med krukskärvor eller hela krukor, flintverktyg, kvartsitbitar i gropar intill husets ytterväggar. Dessutom har man sorterat benen så att skallben ligger utanför husets norra hälft och övriga ben utanför den södra.  Författaren tänker sig, något spekulativt, att det var en kvinna, änka efter bygdens storman, som ledde denna begravningsrit. Med sin förkärlek för kontinuitet, som jag tyckte mig finna även i hans förra bok, hämtar han argument bl.a. från vikingatiden(!): sierskan – völvans – centrala plats i rituella sammanhang och det faktum att torshammarringar funna i Mälardalen är vanligast i kvinnogravar.

Just som utgrävningen av dödshuset skulle avslutas hittade man en smäcker miniatyrstridsyxa i svartgrön diabas knappt 12 centimeter lång. Den i sammanhanget symbolladdade yxan har bultmärken i nacken och skulle möjligen kunna ha använts för att krossa de brända benen.

Författaren spekulerar en del kring dödshusets innebörd. Men, som han själv skriver, hellre det än en torr faktaredogörelse. Och kunskaper får läsaren i massor: om väderstreckens betydelse vid begravningar under yngre stenåldern, om det jordbrukande stridsyxefolkets vidsträckta kontakter ända upp till Sveriges kust vid Bottenviken, om grävningsteknik, dateringsmetoder och DNA-analys...

En omfattande litteraturlista finns med. Illustrationerna är utmärkta. Man får dessutom inblickar i arkeologernas arbetsrutiner. Uppseendeväckande fynd firades nästan alltid med otinad djupfryst tårta i höstrusket!

 Roberto Dünkelberg


Vampyrer

Kulturhistorisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700- till 2000-talet
Anna Höglund
Växjö University Press

Vampyrernas historia
Katarina Harrison Lindbergh
Norstedts

Det är knappast förvånande att vampyren blivit en ikon i konsumtionskulturens tidsålder! Med dessa ord avslutar Anna Höglund sin avhandling om vampyrer. Hon har mycket rätt i detta, vilket väl inte minst bevisas genom till exempel all den uppståndelse som uppstått kring vampyrfilmer, som till exempel Twilightserien. 

Först måste vi dock definiera begreppet vampyr. För många är vampyren en bloddrickande ädling från 1700- eller 1800-talet, eventuellt härstammande från Rumänien. Men lika gärna kan det vara en vacker yngling hämtad från dagens vampyrfilmer och tv-serier, som får så många tonårshjärtan att smälta eller kanske mer passande, blod att koka. Denna blodsugande varelse kommer dock relativt sent in i berättelserna. 

De äldre vampyrerna är en variant av gengångare, mer eller mindre utan egentlig blodtörst, om man skall följa Katarina Harrison Lindberghs tankar. Hon vill gärna placera in nästan alla gengångare och annat oknytt under vampyrens vida slängkappa, något som jag inte helt förstår poängen med. Eftersom vi här i Norden inte använt oss av ordet vampyr förrän under 1700-talet, så finns det ingen anledning att sätta ett nytt epitet på våra gamla gengångare, gastar och dylika. Lika gärna skulle vi då kunna kalla vampyrer som den påhittade greve Dracula för en vålnad eller gengångare. 

Harrison Lindbergh delar in sin bok i tre delar, folktrons vampyrer, vampyren i konst och populärkultur och slutligen vampyren i människan. I hennes folkloristiska tolkning utelämnas mossliken, som förutom att vara presumtiva brottslingar, kan vara offrade till modergudinnan Nertus. Avdelningen vampyren i populärkulturen blir på grund av alla titlar och namn en aning svårt att streckläsa. Ser man det istället som en variant av uppslagsbok, så fungerar det bättre. I den tredje avdelningen beskrivs bland annat historiska personer som på något sätt kan kallas för vampyr. De kan också i några fall diskuteras. Det är till exempel tveksamt om 1400-talets store massmördare, pederast och galning, Gilles de Rais, ska gå under denna rubrik. En hel del forskning har dock bedrivits vad beträffar denne, liksom fursten Vlad III (Tepec), hans eventuella användning som förlaga för Dracula i Bram Stokers bok med samma namn. Jag saknar dock en bok i litteraturen och det är Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde. Kanske skulle också någon av Stargate-serierna varit medtagen eftersom det i dessa förekommer varelser som i viss mån kan jämställas med vampyrer, åtminstone om vi skall följa Harrisons Lindberghs breda definition. Dorian Greys porträtt presenteras dock i Anna Höglunds gedigna avhandling, som i huvudsak tar upp vampyren i litteraturen och inte så mycket om vampyren i folktron. Det är synd eftersom det hade varit roligt att jämföra hennes folkloristiska tankar med Harrison Lindberghs. 

En annan skillnad mellan de två böckerna är att Höglund tar upp kristendomen i debatten kring vampyrer, medan den kristna religionen till större delen undviks av Harrison Lindbergh. Till exempel skriver den senare att legender inte har med grundläggande religiösa element att göra. Det kan naturligtvis tolkas på olika sätt, men Legenda Aurea, den gyllene legenden, om helgonens liv och leverne måste väl ändå räknas som ett grundläggande, religiöst element. Dessutom borde några ord ha skrivits om skillnaden mellan helgons och andra människors kroppar vilka inte förmultnade på vanligt sätt. 

Vilken av böckerna ni än väljer så kom ihåg, att alla vampyrer definitivt inte är gengångare och att alla gengångare minsann inte är vampyrer. 

Torsten Svensson


Grekiska gudar
De tre bröderna
Anders Palmær&Peter Bergling
Alfabeta Förlag

Denna bok tycks vara början till en serie om antikens myter i en för unga läsare lämplig version. Herakles är kanske antikens mest kända hjälte. Han är resultatet av den högsta guden Zeus snedsprång med en jordisk kvinna, Alkmene, och på grund av detta blir Zeus gemål Hera Herakles fiende genom hela livet trots att han har hennes namn i sitt (troligen betyder det berömd genom Hera). Hera driver i sin svartsjuka ut Herakles till de tolv stordåden genom att hypnotisera honom så att han i ett anfall av vansinne dödar sina två barn med hustrun Megara och kastar dem på elden. För detta får han sitt straff av oraklet i Delfi: han skall gå i tjänst hos kung Eyrystheus och utföra tio uppdrag. 

Uppdragen går mestadels ut på att bekämpa farliga djur eller vedervärdiga monster. Boken är avsedd för en ung läsekrets, som därmed redan i tidiga år kan gripas av intresse för de grekiska myterna. Berättelserna är ju inte bara spännande och roliga utan för också med sig kunskap om den grekiska mytologin och geografin. Allt är väl inte helt i överensstämmelse med den grekiska mytologin (i början av sin karrriär dödar Herakles sina egna barn, men i boken är det hustrun Megara som går åt; kanske en eftergift till en ung läsekrets), men man får grundidéerna och lär sig känna igen mytologiska figurer. Herakles är en hjälte men använder sig också av list. När han ska hämta Hesperidernas äpplen förmår han jätten Atlas att hämta dem, medan han själv bär himlavalvet, som Atlas annars gör. När Atlas kommer tillbaka vill han inte ta tillbaka himlavalvet, men Herakles ber honom hålla det en stund så han kan lägga en kudde på axlarna. Hur det går kan ju var och en förstå. Illustrationerna är moderna och ganska drastiska och gör boken roligare att läsa – det framgår tydligt att varken gudar eller människor är utan fel.

Charlotte Scheffer


KorEn kärlekshistoriaRoine Magnusson, Mats Ottosson, Åsa OttossonGullers förlag

Det här är en bok för oss koälskare. Den handlar om kor och människor, för, som det står i förordet: de har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap. Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem. Den uppmaningen gäller inte minst idag när idisslare degraderats till utsläppsbovar i stället för att uppskattas som de suveräna omvandlare de är av cellulosa till protein, samtidigt som de ger oss öppna landskap.

Fina texter alltifrån uroxen, kons ursprung, fram till dagens kossa och underbara bilder. En av årets bästa bokjulklappar! Och den har utsetts till 2012 års pandabok av WWF.

Birgitta Gustafson


Tre böcker om 
jubilerande Vasa

Vasa 1628
Anders Wahlgren
Norstedts

Vasa
Fred Hocker
Medströms

Vasa Historien om ett skepp
Marika Hedin, red
Bonnier fakta

Det är i år 50 år sedan regalskeppet Vasa lyftes upp ur Strömmen 333 år efter sin förlisning. Då visste ingen att hon visserligen skulle bli en museal klenod och dra hundratusentals besökare men också bli en källa till problem och bedrövelser angående konserveringen. Vasa mår helt enkelt inte så bra. Att konservera sjödränkt trä har visat sig vara mer komplicerat än någon forskare trott. En rad böcker om Vasa har självfallet publicerats under dessa 50 år. För några år sedan kom totalverket Vasa I The Archaeology of a Swedish Warship of 1628, redigerat av Carl Olof Cederlund och Fred Hocker, båda marinarkeologer, och där fanns i stort sett allt dokumenterat material.Men nu kompletteras detta med tre utgåvor apropå 50-årsjubileet vilka har olika utgångspunkter och temperament, alla mycket läsvärda.
Anders Wahlgren tar oss i sin bok Vasa 1628 med till historien, miljöerna och tiden för Vasa tillblivelse. Han har tidigare gjort flera filmer om Vasa och berättar hur han själv som ung var med 1961 vid Skeppsbron och såg Vasa komma upp i ljuset. Hans farbror Kurt Wahlgren gjorde den första dokumentärfilmen om Vasa.

Fred Hocker är marinarkeolog och leder sedan tio år den historiska och arkeologiska forskningen om Vasa och är även kunnig i skeppsbyggarkonsten. Och i hans bok Vasa är det Vasas konstruktion, hennes militära uppgifter och utrustning som lyfts fram. Kungen, Gustav II Adolf, satsade i stormaktstidens Sverige på nya stora, tunga krigsskepp som skulle försvara väldet med de långa kusterna. Hocker redogör ingående för hur planerna med dessa stora skepp förverkligades och vad som sannolikt gick snett.

Den tredje boken, Vasa Historien om ett skepp, är helt enkelt oemoståndlig! Det är Vasamuseets egen jubileumssatsning under ledning av museichefen Marika Hedin. Den är framställd som ett slags skådespel med bakgrunder, infällda kartor och faksimiler av ursprungliga dokument. Till exempel kontrakten mellan kungen och bröderna Hybertsson om underhåll av skepp och bygge av Vasa, en detaljerad bemanningslista, proviantlista som visar flottans mattilldelning för de olika krigsskeppen. Även faksimil från bärgningen och utgrävningen finns med; vrakletaren Anders Franzéns sjöfyndsanmälan och fyndliggare med olika föremål upptagna ur Strömmens dy, tillhörande Vasa.

Dessutom medföljer en dvd med tidigare nämnde Anders Wahlgrens film om Vasa och hennes tid. Och längst bak en fribiljett till Vasamuseet! Ett spännande bokverk att botanisera i för både intresserade unga och gamla!

Birgitta Gustafson


Nutida vikingar
Eta Christensson&Teo Törnqvist
Bokförlaget Leva

Lajvare och rollspelare tillhör för mig det gåtfulla folket, jag förstår helt enkelt inte vitsen med att klä ut sig och låtsas leva i forntiden. Men det är många som med liv och lust ägnar sig åt detta, i synnerhet med vikingatid och medeltid som bakgrund.

Den här boken, som är en intervjubok, beskriver detta folk, d.v.s. nutida vikingar och ger faktiskt en helt annan förståelse för detta historiska skådespelande. Många av deltagarna, som återfinns på vikingamarknader och läger under sommartid landet runt, ägnar sig åt att bl.a. återskapa vikingatida hantverk. De tar reda på absolut allt de kan om hur vikingamänniskorna tillverkade sina föremål och åt sina måltider. 

Många av dem har fått sin första inspiration av Fotevikens aktiviteter i södra Skåne. Men det finns många andra vikingacenter som har haft denna betydelse för de intervjuade. 

Birgitta Gustafson


Garnisonens gravar i Göteborg
Caroline Arcini&Carina Bramstång Plura
Riksantikvarieämbetet

Inför ett förestående bygge av ett nytt tingsrätts- och polishus i Göteborg gjordes grävningssäsongerna 2007 och 2008 en arkeologisk undersökning. Arkeologerna grävde ut en liten del av den stora garnisonskyrkogården, där främst värvade soldater begravts. Den användes under drygt hundra år fram till 1835 varefter den vanvårdades, blev övervuxen och mer eller mindre bortglömd.

Nu presenteras en faktaspäckad bok om kyrkogården utifrån den arkeologiska utgrävningen och skriftligt källmaterial. Fakta varvas med en fiktiv berättelse om en mycket ung man som tar värvning i garnisonsregementet år 1784 och som läsaren får följa framtill 1834. Då faller han offer för den fruktansvärda koleraepidemi som drabbade inte minst hans regemente hårt.

Författarna ger en bred bakgrundsskildring av framväxten av Göteborg som handelsstad och dess försvar. Resultaten av utgrävningen sätts in i sitt historiska sammanhang i kapitel t.ex. om de värvade soldaternas svåra livsvillkor, om den sociala misären i 1700-talets Göteborg, om den"veneriska smittans" (syfilis) härjningar.

Garnisonskyrkogården vid Tegelbruksängen verkar aldrig ha haft några gravstenar. Soldaterna och deras närmaste begravdes inte tillsammans utan alla fick sitt sista vilorum intill varandra i den ordning de avlidit. 

Arkeologerna, som endast undersökte det område som skulle beröras av de nya byggnaderna, påträffade skeletten av 490 individer. Skeletten var oftast hårt åtgångna. Till de mer talande spåren från dessa anonyma människors liv hör de många tänderna hos vuxna och barn med kariesangrepp, som orsakats av det på 1700-talet introducerade bröstsockret, och en kvinna som begravts med en tvååring i famnen.

Detta är en på många sätt ambitiös bok med starka färgfotografier av det som grävts fram. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av allt för många korrekturfel och en hel del språkliga konstigheter.

Roberto Dünkelberg


Nytt ljus över Långhundraleden
bygder • båtar • natur
Jan Wirstad, red
Arbetsgruppen Långhundraleden

Arbetsgruppen Långhundraleden torde tillhöra en av de mest hårt arbetande och seriösa amatörarkeologgrupper som finns i landet med 16 hembygdsföreningar som samarbetar med professionella arkeologer och forskare. Redan 1993 redovisade de sitt arbete i boken "Långhundraleden - en resa i tid och rum", som för längesedan är slutsåld. Arbetsgruppen slåss också för att alla lämningar – till stora delar outforskade – längs Långhundraleden ska skyddas från exploatering.

Långhundraleden är den forntida vattenväg som gick från Östersjön till Gamla Uppsala, tvärs igenom Uppland, och var en av Mälardalens många vattenleder. Idag kan det vara svårt att föreställa sig denna led eftersom man bara ser åkrar och skogsklädda höjder. Men landhöjningen har varit en långsam process som förändrat detta landskap alltsedan bronsåldern då människor började att bosätta sig i området.

Att den nu publicerade samlingsvolymen därför ägnar en stor del åt båtar och sjöfart är därför logiskt och omslagsfotot visar också den rekonstruerade viksbåten Freja liggande vid Sävjaån. Gunilla Larsson, maritim arkeolog och en av de forskare som samarbetat mycket med gruppen skriver ett mycket intressant kapitel om båtar och sjöfart på Långhundraleden. Leden är huvudled i Attundaland, ett hundare (som senare kallades härad) som hade betydelse inom den tidigmedeltida sjökrigsorganisationen ledungen. Varje hundare skulle enligt lag rusta och underhålla fyra skepp till ledungsflottan. Vid leden fanns därför flera skeppslag. Att Långhundraleden haft militär betydelse visar de fynd av pålspärrar som hade till uppgift att hindra fientliga skepp från att ta sig in i landet.

Lennart Widerberg, gymnasielärare med skeppsbyggeri som intresse har tidigare skrivit På Långhundraleden med viksbåtar och kanot. Han har varit med och byggt flera kopior av den 10 meter långa vikingatida typen viksbåt och det går faktiskt att ta sig fram med en sådan stora delar av den gamla leden. Vill man fara hela vägen och använda de små ofta igenväxta vattendragen använder man kanot. Då går det att göra hela den historiska färden.

Birgitta Gustafson