Böcker (1-00)

Hällristningar i gränsbygd Bohuslän och Östfold
Anne-Sophie Hygen och Lasse Bengtsson, Warne förlag

Det här är en bok om hällristningar, sedda ur en mängd olika perspektiv. I fokus är de välkända hällristningarna från bronsåldern i Bohuslän, Dalsland och det norska Østfold, områden som är nära sammanbundna med varandra, inte bara geografiskt utan också kulturellt. Författarna Anne-Sophie Hygen och Lasse Bengtsson är båda arkeologer som har arbetat i många år med hällristningar. Deras erfarenhet ger djup åt boken, som är en väl genomarbetad och kärleksfull skildring av dessa mycket uppmärksammade fornlämningar och deras sammanhang.

Författarna tar hällristningarna i Bohuslän, Dalsland och Østfold som utgångspunkt, och gör därifrån utflykter in i andra delar av det skandinaviska bronsålderssamhället. Först sätts dessa hällristningar in i sitt större sammanhang genom att placera dem i tid och rum i förhållande till andra hällbildstraditioner över hela jorden. Därefter diskuteras hällristningarnas plats i bronsålderns landskap, både det fysiska landskapet och hur de har varit en del av människornas värld. Författarna behandlar en mängd begrepp och forskningsinriktningar med fokus på hällristningarna. Stundtals medför denna vilja att greppa över 'allt', en känsla av att resonemanget upprepas gång på gång, när samma centrala teser dyker upp i olika kapitel. Men den breda ansatsen ger samtidigt de enskilda hällristningarna det sammanhang de så ofta har saknat i andra populärvetenskapliga skildringar.

Det uttrycks klart att Hygen och Bengtsson tolkar dessa bilder som speglingar av bronsåldersmänniskornas föreställningsvärld, snarare än direkta avbildningar av verkligheten, eller konstverk. De visar också hur bilderna kan ha haft en mängd olika betydelser, för olika människor i olika tider, och att det därför inte går att finna en enda universalfunktion. Bokens resonemang här är till stora delar ett skolexempel på den forskningsinriktning som kallas för postprocessuell arkeologi. Förutom avsnitten som direkt behandlar bronsålderns samhälle, får läsaren också inblick i hällristningarnas nutida sammanhang, framför allt utifrån verksamheten på Vitlycke Museum i Tanum, med museiverksamhet samt dokumentation och vård av ristningsytorna.

Boken är rikligt illustrerad med över 140 fotografier och en mängd teckningar och kartor. Här bjuds läsaren på imålade och omålade hällristningar i soluppgång, snöslask, regnväder och från nattfotografering. Dessutom finns bilder på några av de mest storslagna fynden från den skandinaviska bronsåldern.

Så långt är boken en bra men tämligen konventionell populärvetenskaplig arkeologisk bok. Det som skiljer den från mängden är diskussionen om det nutida samhällets betydelse för våra tolkningar av forntiden, liksom av hällristningarnas betydelse för vårt samhälle idag. Författarna betonar genom hela boken detta förhållande mellan nutid och forntid, och markerar tydligt sin ståndpunkt att forntiden är något som aktivt skapas av arkeologer och andra i samhället idag. Det är en fräsch ansats som speglar dagens arkeologiska forskning bättre än mycket annan samtida populärvetenskaplig litteratur.

Den breda ansatsen, den lättillgängliga utformningen med mycket vackra bilder, samt betoningen av arkeologin som samtidsfenomen, gör tillsammans detta till en mycket bra och aktuell bok som kommer att glädja många arkeologiintresserade.

Anna Källén


Gotland och Bysans
Bysantinskt inflytande på den gotländska kyrkokonsten under medeltiden
Erland Lagerlöf, Ödins förlag

Den bysantinskt influerade konsten på Gotland har nu fått sin samlade beskrivning i boken Gotland och Bysans av konsthistorikern Erland Lagerlöf. Att få detta viktiga östliga inslag i den medeltida kyrkokonsten beskriven med utsökta bilder av t ex Lennart Karlsson och Raymond Hejdström och penetrerande text av Erland Lagerlöf är verkligen av godo.

Den fråga man dock måste ställa sig tvekande inför är spörsmålet om Gotland verkligen kristnades från öster. De flesta internationella och nationella forskare tycks vara eniga om att svaret på denna fråga är att någon östlig mission knappast varit riktad mot varken det svenska fastlandet eller mot Gotland. Det hör också till saken att skriftliga belägg saknas helt för ett sådant fredligt "korståg" från den ryskbysantinska sfären. Därmed måste man stödja sig helt på det bevarade konsthistoriska materialet och frågan är om det är tillräckligt, även om det är en viss poäng med att låta denna forskningsgren själv få försöka besvara frågan om det förekommit östlig mission eller inte.

Däremot måste det anses fullt klart att en del av det gotländska kalkmåleriet, glasmåleriet, måleriet på trä och de dopfuntar vilka utförts av anonymmästaren Byzantios och hans hytta influerats direkt eller indirekt av bysantinsk konst, d v s den konst som härstammar från det östromerska riket. Den direkta influensen kommer från Ryssland under 1100-talet och den indirekta genom Italien och Tyskland under 1200-talet.

Boken utgör en mycket bra sammanställning av det bevarade utbudet av denna östliga konstriktning. Den välillustrerade texten och de tillhörande litteraturhänvisningarna kommer att vara till stor gagn för mången forskare och annan intresserad person. Erland Lagerlöf och Ödins förlag skall också ha en stor eloge för sin förnämliga layout och med risk för att bli tjatig, det fantastiska bildmaterialet.

Torsten Svensson


Krigarnas och helgonens tid
Västeuropas historia 400-800 e.Kr.
Dick Harrison, Prisma

I boken Krigarnas och helgonens tid utgiven på Prismas förlag ger en av våra yngre svenska historikern Dick Harrison sig i kast med Västeuropas historia från 400 e.kr. och fyrahundra år framåt. I stora delar av Europa ser man den här epoken som media aetas, d.v.s. tiden mittemellan, eller kort och gott medeltiden. Däremot brukar vi i Sverige benämna denna period för folkvandringstid och vendeltid, "vår egen" medeltid kommor först åtskilligt senare.

Det är inte lätt att på drygt femhundra sidor fånga en stor del av en kontinents historia under en tid som dessutom var så omvälvande med krig och folkomflyttningar. Lundahistorikern Harrison gör dock sitt bästa för att förklara det politiska skeendet, de olika tolkningar som finns kring detta, helgonberättelser, krig, våld, epidemiska sjukdomar m.m. Författaren försäkrar gång på gång att denna 400-åriga början av medeltiden inte "levde" upp till epitetet "den mörka medeltiden". Samtidigt blir man en aning betänksam när man läser om allt våld som förekom, så lite mörk var den nog ändå.

Man kan också känna att man skulle vilja veta mer om vissa personer och händelser. Kanske skulle texten ha vunnit på att publiceras i två separata volymer med låt oss säga fyrahundra sidor i varje del, och då illustrerade med många fler bilder än vad som nu är fallet. Ibland kan en bild nämligen säga mer än tusen ord, vilket tyvärr inte alla grenar inon humaniora tycks uppmärksamma. Detta med bilder är naturligtvis också en kostnadsfråga för förlaget. Dick Harrison har dock redovisat sitt stora historiska kunnande på ett mycket medryckande och lättläst sätt, även om jag vänder mig emot enstaka mindre lyckade formuleringar som exempelvis "korkade analfalbeter" en formulering som dessutom förekommer två gånger på samma uppslag. Men detta senare är petitesser och som helhet kan sägas att boken bör införskaffas av varje människa som har det minsta intresse av denna spännande period i Europas historia.

Torsten Svensson


Till frågan om Svearikets vagga
Henrik Janson, Västergötlands Hembygdsförbund

Ända från början av 1980-talet när Dag Stålsjös tv-serie Svearikets vagga - en historia i gunging visades har det förts en infekterad debatt om var Svearikets vagga låg.

Nu har det kommit en bok, som vad jag kan förstå, måste vara en dödsruna öva hela vaggandebatten. Det är göteborgshistorikern Henrik Janson som i sin Till frågan om Svearikets Vagga går till grunden med hela frågeställningen. Janson börjar med att beskriva hur själva frågan om Svearikets vagga växte fram under 1800-talet. Han tecknar en bild av hur en starkt konservativ och närmast rasistisk forskarmiljö vid denna tid skapade grogrunden för frågor om svearnas urhem. Han visar också hur den närmast kritiklösa källanvändningen gjorde att dåtidens historiker och arkeologer kunde konstruera mycket fantasifulla bilder av vår forntid. Janson går sedan vidare och beskriver vad det källlkritiska genombrottet inom historieforskningen i början av 1900-talet betyder för alla dessa gamla nationalromantiska konststruktioner. Resultatet är förödande. Hela den gigantiska forntidsbilden rasar samman. Men det märkliga är att den överlevde sin egen död, likt en forskningens Nosferatu (en odödlig). Forskningsöversikter kom att återupprepa de gamla bilderna av ett expanderande uppländskt Svearike som till slut erövrade götarna och på det sättet skapade Sverige. Detta trots att denna gamla konstruktion vilar på så lösa grunder att det närmast känns genant att läsa om dem.

Henrik Janson går vidare och visar att "västgötaskolan" från början föll in i samma gamla nationalromantiska mönster, men att man här ville förflytta handlingen till nya områden. Carl Otto Fast,"västgötaskolans"fader vidhöll myternas sanningshalt, men ville placera handlingen till Västergötland istället, vilket naturligtvis inte gör det bättre. Men Janson avfärdar inte själva debatten som blommade upp under 1980-talet som betydelselös. Tvärt om menar han att Dag Stålsjös tv-serie startade en helt nödvändig omvärdering av bilden av vår forntid. Tyvärr kom debatten att under lång tid att handla om oväsentligheter och den körde fast i en meningslös landskapskamp. Men kanske det nu är dags att ta sig upp ur skyttegravarna, och se sig om när krutdammet skingrats. Kanske vi nu med hjälp av Jansons bok kan börja orientera oss. Bort från det mytologiska landskapet och den dåliga källkritiken bort från den meningslösa frågan om Svearikets vagga och de eviga geografiska turerna kring var Uppsala låg, eller varifrån svearna ursprungligen kom.

I slutet av sin bok ger Janson exempel på nya frågeställningar och nya arbetssätt vad gäller Sveriges framväxt. Han ger oss också en skissartad bild av hur källorna kan användas och hur en bättre och säkrare bild av den svenska riksbildningsprocessen skulle kunna se ut. Bilden är inte invändningsfri men betydligt mer intressant än den föråldrade diskussionen om Svearikets vagga.

Ett problem med boken är att den är utgiven utan noter och källförteckning, vilket tyvärr förtar en del av intrycket. Ibland gör man så med s.k. populärvetenskaplig litteratur, men jag tycker att det är mycket olyckligt. Särskilt som man vet att det är en mycket noggrann forskare, som alltid har god ordning på sina referenser, som skrivit boken. Man får hoppas att förlaget ger ut en studieplan och en rejäl källförteckning. Då skulle boken kunna användas såväl på universiteten som i studiecirklar.

Men denna kritik förtar inte på något sätt bokens innehållsmässiga förtjänster. Att fortsätta att diskutera Svearikets vagga utan att ha läst denna bok bör uppfattas som tecken på låg bildningsgrad. För min egen del ser jag boken som slutet på vaggandebatten - den intresserar mig inte längre. Frågan om den svenska riksbildningsprocessen däremot är fortfarande mycket intressant.

Stig Lundberg


Folket i Birka på vikingarnas tid
Mats Wahl, Sven Nordqvist, Björn Ambrosiani, Bonnier Carlsén

Dagbok från riddarborgen
Richard Platt, Chris Riddell, Bärt Berggren, övers, Bonnier Carlsén

I barnboksutbudet det senaste året finns många berättelser för dagens barn om barn i en svunnen tid. Vi har här valt ut dessa båda som relativt nyutkommna exempel.

Med Mats Wahls berättelse om den unga kvinnan Vigdis och hennes familj i Birka levandegörs vikingtidens vardagsliv på ett fängslande sätt. Vigdis rövas bort av jutar och tas till Hedeby dit brodern Holmsten snart också reser för att försöka köpa henne fri igen. Tillsammans med Sven Nordqvists fantasifulla illustrationer och Björn Ambrosianis förklarande faktadel ges liv åt den mytomspunna vikingatiden och boken har nog en hel del för den äventyrslystne från 9 år och uppåt. Ett allvarligt fel är dock att kartorna på omslagets insida blivit helt tokiga. Hur man än vrider och vänder på dessa framstår de som obegripliga. Det är viktigt, inte minst för unga läsare, att kunna se det geografiska sammanhanget. En annan karta finns lyckligtvis att studera på sidan 69.

I dagbok från riddarborgen skildras elvaårige Tobias liv som page i fasterns och farbroderns riddarborg och historien är skriven på ett mycket tillgängligt vardagsnära språk. Livets glädjeämnen och vedermödor skildras genom dagarna i skolan, den första jakten, det stora brödbaket och den äldre kusinens dubbning till riddare. Under det år som Tobias vistas i borgen Strandborough stiftar han bekantskap med flera olika slags människor, fasterns tjänarinna Isbel som visar honom fint bordsskick är en utav dem liksom tjuvfiskaren David, som råkar riktigt illa ut. Dagboken är rikt illustrerad med pedagogiska bilder i mängd och en avslutande del med förklaringar och fakta, som exempelvis riddarutrustningens olika lager med kläder. I Folket i Birka är faktaavsnittet mer omfattande än i boken om riddarborgen men berättelsen om Tobias vardag i dagboksform känns mer livfull och är också mer pedagogiskt skriven för ett vetgirigt barn.

Katarina Schüssler Ottestam


Skelett och skärvor - spår av forntiden CD-rom
Laura Trenter, Alfabeta Gammafon multimedia

För barn från 9 år och uppåt är CD-romspelet Skelett och skärvor något att fördjupa sig i. Vid tio olika utgävningar i Norden grävs spår från forntiden fram med fynd som smycken, vapen, skelett och keramikskärvor.

Till din hjälp finns olika verktyg och en handbok. Inspiration har hämtats från platser som Skateholm i Skåne, Alvastra i Östergötland och Oseberga i Norge. Efter att du gjort en egen analys av fyndmaterialet tolkas det med hjälp av bl a en arkeolog och en antropolog och därefter kan forntidssalens montrar fyllas.
Spelet är verkligen något för den vetgirige historieintresserade men kan i vissa moment vara svårt att använda för den yngre målgruppen. Utgrävningsplatserna är omfattande och det tar lång tid att arbeta sig igenom dem. Att se spelet som ett läromedel att användas i skolundervisningen är ett tips för att väcka lusten till kunskap om förfäderna.
Katarina Schüssler Ottestam


Skånska runstenar
Lars Magnar Enoksen, Historiska Media

Äntligen har en svensk bok om Skånes runstenar sett dagens ljus. Förlaget och författaren Lars Magnar Enoksen skall tackas för detta goda initiativ. Tidigare har man varit tvungen att i första hand söka sig till det danska materialet som Danmarks Runindskrifter 1941-42. Självklart kommer man även fortsättningsvis att använda sig av detta standardverk inom runologin, men att då i sin egen bokhylla ha tillgång till en mindre bok om de viktigaste runstenarna i Skåne kan bara betecknas som positivt.

Inledningskapitlet om den skånska runforskningens historia är mycket informativt och bra. Ett par korta kapitel om bl.a. runstensseden och runlära förtjänar också sin plats. Enoksen behandlar vidare de enligt honom viktigaste vikingatida runstenarna i Skåne och har själv illustrerat texterna med, så vitt jag kan bedöma, korrekta avbildningar av stenarna. Den kritik man kan ha gäller en del av de tolkningar författaren gör vad beträffar runtexternas innebörd. Som exempel kan nämnas det som sägs vara ursprunglig placeringsort för två av stenarna inmurade i Hällestads kyrkas östmur, nämligen "a biargi". Enoksen vill gärna tolka det som stenarna varit resta på gravhögar, även om han också nämner Romelåsen som tänkbar plats. Att påstå att de skulle vara resta på en gravhög verkar vara en aning spekulativt. I boken finns det flera liknande försök till "optimistiska" vidaretolkningar.

Däremot föreligger en del mindre exakta angivelser som t.ex. när en kyrkas östsida kallas för kyrkans baksida, eller när kyrkogårdsmuren i någon mening senare förvandlas till kyrkomuren, eller när somliga av namnen i brödtexten sägs vara tillnamn men i registret finns de ej under den rubriken utan under den vanliga namnrubriken. Allt detta är rent slarv och hade varit lätt att rätta till.

Ett utmärkt namn- och ord register avslutar dock en trevlig bok som samtidigt är lätt att bära med sig när man på plats studerar de skånska runstenarna.

Torsten Svensson