Böcker (1-01)

 

Folkets farsoter och kungarnas krämpor
Christer Nilsson, Carlssons

Låt mig först som sist säga att Folkets farsoter och kungarnas krämpor är en härlig bok som bör införskaffas av var och en som har det minsta intresse av sjukdomar, kungliga obduktioner och balsameringar.

Historikern Christer Nilsson har också ett härligt flyt i pennan när han beskriver de hemsökelser som kan drabba människokroppen. Det finns säkert några som redan tagit del av texten eftersom en tidigare upplaga av boken utkommit i häftad form. Dessutom har artiklarna varit publicerade i Läkartidningen, men inte heller det gör så mycket eftersom essäerna tål att läsas om både en och två gånger. Sex nya artiklar har också tillkommit sedan föregående upplaga. Boken är, som också redan nämnts, mycket lättsamt skriven och de tecknade illustrationerna av Mats Böllner pryder väl sin plats.

Det är däremot lite synd att källorna samlats i slutet av boken i stället för efter varje kapitel. Detta är något som har kommit att bli mycket vanligt i böckernas värld, men samtidigt är det synd om den läsare som i det här fallet vill lära sig något mer om en speciell sjukdom eller kung. Kanske hade det också varit bättre att separera artiklarna om kungarna från de om sjukdomarna för då hade genomläsningen flutit ännu bättre, men det är en petitess.

Om ni redan har boken så ge då bort ett exemplar till någon god vän med sinne för det morbida i tillvaron för denne måste få kännedom om Wilhelm Erövrarens begravning och Adolf Fredriks balsamering och föregående obduktion, då man påträffade betydligt mer än fastlagsbullar. Däremot kommer den människa som drivs att hålla sig alltför kroppsligt ren att bli vansinnig eller åtminstone förhoppningsvis stämd till eftertanke efter att ha tagit del av kapitlet om Växtplats människan.

Torsten Svensson


Varför säger vi så?
Jan-Öjvind Swahn, Prisma

Om man är vid sunda vätskor så kan man tala om trollen som står i farstun utan att saltet mister sin sälta samtidigt som den som undrar varför vi säger så kan finna sitt Eldorado i denna bok av Jan-Öjvind Swahn som kanske talar som ett orakel.

Swahn kåserar i boken om talesätt, ordspråk och ordstäv. Vad är då skillnaden mellan dessa tre grupper? Kortfattat kan sägas att i talesätten förändras både syntax och tempus beroende på i vilket sammanhang de används: Du sväljer mygg och silar kameler. Ordspråken däremot anpassas inte efter sammanhanget utan återges alltid ordagrant:

Den som gräver en grop åt andra faller själv ofta däri. Slutligen är skillnaden mellan ordspråk och ordstäv den att ordstäven görs till citat och läggs i munnen på en person: Det tar sig sa pyromanen när det tog eld i håret.

Det har självklart skrivits böcker om talesätt och ordspråk förut, vem har inte läst Pelle Holm. Kanske kan det därför ses som det inte är i grevens tid som ytterligare en bok som behandlar detta område kommer av trycket, men samtidigt så får det anses vara av godo att nya böcker som behandlar ett så kärt ämne som våra ord publiceras. Författaren har ju inte heller kokat soppa på en spik och han håller sig i skinnet och ibland har han t o m en räv bakom örat. Utan att måla fan på väggen kan man dock om man använder sig av sina argusögon hitta någon felaktighet som t.ex. att fabeln om räven och gässen enbart finns i Uppland och ingen annanstans i Norden. Man påträffar faktiskt motivet i Sölvesborg i författarens eget hemlandskap, Blekinge. Dessutom avbildas motivet på fyra


Kampen om oldtiden
Stine Wiell
Museumsrådet for Sønderjyllands amt

Det var inte nazisterna som hittade på slagordet om blod och jord, Blut und Boden. Tvärtom, i jordbrukarsamhället är släktband och hembygd ofta nog så påtagliga realiteter och parollen kan i andra sammanhang få omvända, rentav anti-imperialistiska förtecken.

Så kom det att bli efter 1864, då Danmark efter kriget mot Preussen förlorat hertigdömena Schlesvig, Holstein och Lauenborg och kända fornminnesplatser som Danevirke, Nydam och Thorsbjerg kom att hamna söder om gränsen. Det dröjde inte länge förrän dansksinnade började köpa upp mark för att hindra tysk exploatering av lokaler som dessa, som uppfattades som omistliga delar av ett nationellt danskt kulturarv. Lösfynd och andra fornsaker smugglades också ivrigt ut till Köpenhamn. Så småningom urartade det till ren handel och föremålen hamnade hos den part som betalade bäst.

Den dansk-tyska kampen stod inte bara om artefakter och fyndplatser. På teorins och tolkningens fält skar det sig samtidigt rejält mellan de två ländernas ledande forskare. Det gällde bland annat om de stora mossfynden av vapen från äldre järnålder skulle tolkas som krigsbytesoffer eller inte. Med hjälp bland annat av nyfunna arkivalier har den danska arkeologen Stine Wiell satt samman en påkostad, rikt illustrerad bok med dansk-tysk parallelltext om denna epok, som avslutades i och med Sønderjyllands återförening med Danmark 1920.

Boken är ännu ett exempel på det tilltagande intresset bland arkeologer för ämnets egen samhällsroll och historia.

Rune Edberg


Tre böcker om Skåne
• Föresundsförbindelsen, Svedab/Vägverket/ Stadsantikvariska avd.
• Den skånska historien, Sven Rosborn/Foteviken
• Kristineberg, Elisabeth Rudebeck & Chatarina Ödman/Stadsantikvariska avd.

Det är knappast en tillfällighet att en rad intressanta böcker och skrifter, som behandlar Skånes förhistoria, utkommer just nu.

Utan motstycke i de arkeologiska utgrävningarnas historia har inför brobygget utförts intensiva undersökningar med de modernaste metoderna inom arkeologin.

Resultaten har inte låtit vänta på sig. I vårt av människor längst bebodda landskap har utgrävningarna givit en alltmer samlad bild av den långa förhistorien från den sydskandinaviska Erteböllekulturen i tidig stenåldern. Föresundsförbindelsen ger en kondenserad bild av livet alltifrån denna tid fram till bron, vars tillblivelse naturligtvis i sig är en enastående historisk händelse.

Sven Rosborns exposé över Den skånska historien fram till tusentalet är en personlig och engagerad berättelse, som vänder sig till en bred publik och har all anledning att lyckas i det uppsåtet. Sven Rosborn är en av de drivande personerna bakom det marina Fotevikens museum och det är också museet som tillsammans med Fosie stadsdelförvaltning har givit ut boken. Som en alltmer kräsen konsument av böcker av detta regionala slag, skulle man dock önskat ett bättre bildmaterial, även i färg.

Kristineberg, en gravplats under 4 500 år är en av Malmö stadsantikvariska avdelnings många satsningar. Här har man, i rapportform, gått tillbaka till undersökningar gjorda 1977 för att med dagens tolkningar och metoder utröna vilken betydelse boplatsen och de storskaliga gravmonumenten kan ha haft från stenåldern fram till folkvandringstid. Den visar att dokumentationer från tidigare utgrävningar och undersökningar kan bidra till förståelsen av vår förhistoria om man ges tid att på nytt tolka dem.

Birgitta Gustafson


Medeltida människor
Birgitta Kurtén-Lindberg
Historiska Media

Vid en första genomgång kan denna bok tyckas behandla separata artiklar om människor som levat under den period som under renässansen betraktades som den mörka. Men författaren har lyckats med att knyta ihop en del av personerna så att de återkommer i varandras essäer, vilket ger texten en extra dimension.

Boken är dessutom skriven på ett mycket intresseväckande och skickligt vis.

Kurtén-Lindberg slänger sig mellan personer i den ena delen av Europa till den andra på ett sätt som gör att man ser de större historiska sammanhangen i ett annat ljus. Exempelvis uppträder både Richard Lejonhjärta och hans franske fiende kung Filip II som två barnungar i en sandlåda. Tyvärr så slår de inte varann med plastspadar utan istället använder de sig av människor som blodiga verktyg, vilket dessvärre är mer en regel än ett undantag i mänsklighetens historia.

Att också en del av de stora inom kyrkohistorien var något elaka och inte helt uppenbart uppfyllde Kristi kärleksbudskap kan man ta del av i kapitlet om Bernhard av Clairvaux. Märk väl att vi ofta bedömer människor som levde förr enligt vår egen tids sociala mall. Det är naturligtvis svårt att helt frigöra sig från den tid man lever i, men man måste ändå försöka att använda den sociala referensram som äldre tiders människor hade att rätta sig efter.

Som helhet utgör Birgitta Kurtén-Lindbergs bok en mycket trevlig läsning, där utvalda källor med kommentarer samlats under respektive kapitel. Någon enstaka gång kan man tvivla på att det verkligen gått till på det sätt som det beskrivs i boken, men det är av mer akademisk art. Däremot så måste man fråga sig varför förlaget valt att inte publicera en enda bild, om man då bortser från det mycket vackra omslaget. Det finns ju faktiskt samtida och senare tiders bilder på åtminstone de flesta av de i boken beskrivna människorna och illustrationer hade enbart berikat läsupplevelsen. Man måste förstå att text och bild tillsammans ger en fulländning som annars går förlorad.

Torsten Svensson


När själarna räknar bilar - Glimtar ur Möres förhistoria
Gert Magnusson, red
Kalmar läns museum och Hembygdsförbund

En av de största arkeologiska undersökningarna i Sverige påbörjades 1997 då Vägverket beslöt att E22:an söder om Kalmar skulle få en ny dragning, mellan Hossmo och Söderåkra.

Fram till dess var Småland tämligen outforskat, i motsats till exempelvis Öland. Knappast någon anade då vad dessa utgrävningar skulle ge för resultat. Ty fram träder en bygd med en tidig metallframställning som ingen kunnat föreställa sig.

De häpna arkeologerna grävde nämligen fram en blästerugn i Eket i Söderåkra från omkring 400 f.kr. som visade att det där med järnframställning, ja, det behärskade man redan vid den tiden i Norden.

Det är måhända för tidigt att dra stora växlar av detta fynd, men som lekman kan man knappast undgå att bolla med tanken; var järnframställningen i vårt område redan en viktig resurs för vapentillverkning under den romerska järnåldern? Är kontinuiteten i vår historia starkare och längre än vad vi föreställt oss? Har vår järnframställning- och industri varit av vikt, inte bara för leverantör till det nazistiska Tyskland under förra seklet, för den svenska stormaktstiden, utan även för det romerska krigsmaskineriet före vår tideräknings början?

Fynden i Möre i detta avseende kan knappast överskattas. Järnet kom att fullständigt förändra människornas livsvillkor.

Men naturligtvis har arkeologerna även kunnat kartlägga en rad intressanta fynd och belägg för hur livet tedde sig vid Kalmarsund från stenåldern och framöver. Området har, som namnet berättar, varit ett småland, på många sätt i utkanten av den nordeuropeiska stenålderskulturen med tyngdpunkt i Skåne och Danmark.

Fram mot medeltiden får Kalmarsund en allt större betydelse genom Hansan. Med Kalmarunionen 1397 får området en central politisk roll i Sverige.

Birgitta Gustafson


Gotländskt Arkiv
Birgitta Radhe, red Gotlands Fornsal

Ett sätt att hålla sig informerad om vad som händer i den aldrig sinande strömmen av arkeologiska fynd och upptäckter på Gotland är att tillägna sig den årligt utkommande Gotländskt Arkiv.

Här bjuder, sedan flera år, redaktören, Birgitta Radhe, på det senaste årets begivenheter i ett snabbt tempo. Arkeologin samsas med historisk forskning i inspirerad blandning. Naturligtvis får vi veta allt väsentligt om det sensationella Spillings-fyndet i Othem som gjordes sommaren 1999. Arkeologerna Jonas Ström och Per Widerström berättar om de fantastiska dagarna då en silverskatt, som sammantagen väger 40 kilo, kom i dagen. 312 armbyglar, 20 barrar, ett 30-tal armringar, ett 20-tal fingerringar samt över 9000 mynt, de flesta av dem arabiska. Genom mynten kan man anta att skatten en gång deponerades i Othem någon gång på på 900-talet.

Utgrävningarna av Spillings-skatten kom redan från början att bli mediala och publika. Othem-Boges Hembygdsförening liksom storindustrin Cementa i Slite engagerade sig i utgrävningarna. Tv4 var inkopplad redan från början eftersom själva upptäckten inleddes genom att tv-kanalen ville göra ett inslag om fornlämningsplundringar på Gotland.

Övriga arkeologiska inslag i årsboken är Stenåldersboplatsen vid Hemmor i ny belysning samt Eketorpslinserna av bergskristall, som exempel på miniatyroptisk teknik.

Birgitta Gustafson


21 kyrkofäder - Historien om hur kristendomen formades
Peter Halldorf, Cordia

Pastor Halldorf beskriver i sin bok just drygt tjoget av dessa heliga män. För en teolog och kyrkohistoriker är det naturligtvis självklart att kyrkofäderna är fler än de fyra som brukar avbildas i våra medeltida kyrkor. Men för andra kanske inte lika uppenbart eftersom man i den svenska medeltidskonsten ofta enbart talar om, Gregorius, Hieronymus, Augustinus och Ambrosius.

Boken ger vidare en mycket god inblick i den tidiga kristendomen med diskussioner kring religionen och de grekiska filosofernas tänkande. Som läsare slås man av filosofins betydelse för teologin. Det är också roligt att författaren valt att behandla Patrick av Irland, en kyrkofader från våra nordliga breddgrader.

Om nu någon skulle ha aspirationer på att bli kyrkofader kan dessa snabbt skrinläggas eftersom den absolut siste i denna kategori var, åtminstone enligt västkyrkan, Bernhard av Clairvaux som levde under 1100-talet. I övriga kristenheten anses den på 700-talet verksamme Johannes av Damaskus vara den siste. Åldern var för övrigt ett av fyra kriterier som användes för att bestämma vem som skulle bli en kyrkofader. De övriga tre var att personen levt ett heligt liv, varit en lärare i tron och fått kyrkans erkännande.

Sammanfattningsvis kan man säga att 21 kyrkofäder är en bra bok som dock någon gång känns lite väl tung. Den totala avsaknaden av illustrationer bidrar ju inte heller till att lyfta texten. En annan invändning är att källorna är samlade i slutet av boken, i stället för efter varje kapitel. Om så gjorts hade det varit betydligt lättare för läsaren att gå vidare och hitta mer information om den kyrkofader man är intresserad av. Däremot är både ordlistan och kartan i slutet av boken mycket välbehövliga och bra.

Torsten Svensson