Böcker (1-03)


Den fulländade talaren Quintilianus
Wahlström & Widstrand

Roms kungatid Livius
Wahlström & Widstrand

Omslagen är sobert färgsatta i svart och grönt respektive lila. Därtill har Livius omslag lämpligt nog ett mynt med Romulus och Remus diande sin styvmor varginnan medan Quintilianus har en bild av vältalaren Cicero, som det ska visa sig också det mycket passande. Båda böckerna har också välformulerade och instruktiva förord om författarna och deras verk och upplysande anmärkningar i slutet.

Livius föddes i Padua i Norditalien 59 eller 64 f.kr. Han skydde det offentliga livet och ägnade sig helt åt sitt författarskap. Hans storverk är Roms historia från dess grundläggning i 142 böcker, tyvärr endast ofullständigt bevarade.

Det är naturligtvis ytterst tveksamt om man på Livius tid verkligen hade någon klarare bild av denna tidiga epok, men historisk sanning i vår mening är inte heller Livius syfte utan att det är att gestalta forntiden på ett sådant sätt att hans samtida landsmän där kunde finna förebilder av moralisk resning.

Det som närmast slår mig vid denna omläsning av Sture Linnérs goda översättning är den viktiga roll som kvinnorna spelar i den romerska historien.

Livius framställer här en bitvis förfärlig historia som dock givit honom "tillfälle att vända bort blicken från det onda som vår tid så många år bevittnat". Hans egen tid, kejsar Augustus epok, får se införandet av en ny "kungatid,".

Quintilianus var inte heller infödd i Rom utan föddes i Spanien ca. 30 e.kr. Han studerade sannolikt i Rom, for tillbaka till Spanien men återkom under de flaviska kejsarna i slutet av första århundradet.

Quintilianus vill framför allt utbilda rättegångstalare, advokater skulle vi kanske kalla dem. Hans främsta instruktioner gäller trots det inte ett bländande tal i avsaknad av ett gediget innehåll. Istället framhåller han med eftertryck vikten av en oförvitlig karaktär. Quintilianus är emellertid inte sämre än att han också tänker på knep (har man bara rätten på sin sida verkar allt tillåtet). Det gäller att få domare och jury på sin sida genom spelad ödmjukhet, framhållande av opartiskhet eller sådant som kan väcka medlidande hos domarna.

Genom dessa två böcker har vi fått tillgång till två förnäma romerska författare, som inte bara lär oss mycket om romarna och deras mentalitet utan vars texter är i hög grad gångbara än i dag.

Charlotte Scheffer


Mumie-kongressen
Vetenskap, besatthet och den eviga döden
Heather Pringle
Forum

"Allt Du vill veta om mumier och mer därtill" skulle också kunna vara en bra underrubrik till denna bok. Det är åtminstone den känsla som fås när man läst sista stavelsen i Heather Pringles bok.

Författaren, som också är journalist, har lyckats väl med att närma sig dessa forntida rester av människor genom många olika infallsvinklar. Inte minst är den etiska frågan om obduktioner av mumier av stort intresse. De yngre mumieforskarna tycks vara av den uppfattningen att obduktioner av dessa förtorkade kroppar är tämligen onödiga, medan de äldre är av motsatt uppfattning.

Efter att ha tagit del av Pringles närvaro vid en sådan övning finns det all förståelse för obduktionsmotståndarnas ståndpunkt. Sällan har man läst något liknande om en forskarens iver att slakta ett fornfynd eller vad man nu skall kalla en mumie. Obducenten, Art Aufderheide, missade därvid också ett viktigt textilfynd, som dock upptäcktes av en passerande kollega.

Att författaren har skrivandet som yrke märks tydligt då texten är mycket lättläst. Det är också självklart att hon blivit enormt fängslad av mumier, alltsedan hon deltog i mumiekongressen i Arica i norra Chile. Hennes beskrivning av de olika forskarna och boendet vid ett symposium är nog något alla dagens forskare inom det arkeologiska fältet känner till.

Bland många andra viktiga frågor som berörs, är den om mumierna i Kina som tycks ha europeiskt påbrå väsentlig, dock något som dagens kinesiska politiker inte vill ha någon forskning kring. Ordet mumie är för övrigt en feltolkning av västerlandets apotekare som långt fram i tiden sålde nedmald mumie på burk. Mumie, egentligen mumiya, är egentligen ett ord för en variant av rinnande asfalt.

Bokens illustrationer är helt i färg och av god klass. De är dock samlade i ett block i mitten.

Några av kapitlen bör kanske undvikas av den som inte tål att läsa om parasiters eller andra sjukdomars inverkan på människokroppen. Detsamma gäller också raderna om kroppens upplösning efter döden, eller för att citera ovan nämnde Aufderheide "En mumie är i princip bara en halvrutten proteinsoppa".

Torsten Svensson


Draken - Fabeldjurens konung
Åke Dahlström
Carlssons

En hel bok om drakar, ett fabeldjur, kan de´ va´ nått att ha ? Den frågan kan först som sist besvaras med ett klart: Javisst är det något att ha. För att vara ett djur som aldrig existerat har det dock varit vanligt förekommande i människors fantasi och använts i både litteratur och inte minst konst under många och långa perioder.

Dahlström har lyckats väl med att sammanställa alla de olika områden som det eldsprutande djuret förekommit i och därmed gjort Draken till ett mycket gott uppslagsverk. Däri ligger också bokens svaghet, det vill säga boken blir för mycket ett lexikon. Den blir följaktligen svår att läsa från pärm till pärm. Om man däremot läser den bitvis eller väljer ut olika kapitel så blir det en helt annan sak. Den noggranne läsaren lär även påträffa en del smärre sakfel eller något luddiga påståenden som till exempel i raderna om drakarna i kyrkan. Där kunde författaren till exempel mycket mer betona att draken är en symbol för djävulen, istället för att vara en eget väsen.

Bildmaterialet är ganska rikt och för det mesta av god kvalité åtminstone vad beträffar de svartvita illustrationerna, medan de i färg lämnar en del övrigt att önska.

Registerbilagorna är även de av godo. Dahlström sammanställer där de olika namngivna drakarna och i vilka kyrkor i Sverige de olika drakmotiven förekommer. Det saknas ett och annat motiv, men att katalogen i detta fall skall vara helt komplett kan ingen begära. Draken har i alla fall genom denna publikation fått sin rättfärdiga monografi eller skall det möjligen vara biografi.

Torsten Svensson


Med Döden i hälarna
Henrik Einspor
Rabén & Sjögren

Att denna bok har vunnit ett pris i en barnbokstävling är fullt förståeligt. Einspor har lyckats skriva en skönlitterär bok, som inte bara barn, utan även en vuxen publik lätt kan ta del av. Den underfundiga humor som finns i texten är mycket underhållande och gör att man får sig ett gott skratt då och då.

Handlingen är förlagd till 1352 och berättelsen börjar med att Döden fråntas sin licens av Den Högste och hans handgångne ärkeängel Gabriel. Detta entledigande beror på att Döden har låtit lien svepa över 33 miljoner människor i Digerdöden istället för de tiotusen han hade befogenhet till.

Nu inträder den nytillsatte Döden II, som han kallar sig själv, på arenan iklädd en "åtsittande dräkt med ett påmålat självlysande skelett och en svart mantel. På fötterna hade han dansskor". En syn för gudar kan man tycka. Döden II har nämligen läst skriften Dödsdans, tjugofem lätta lektioner.

Andra huvudpersoner är riddaren Clemens, jungfrun Eline, munken Elias, hovnarren Willy af Wartburg och hästen Roselil. De fem kommer att färdas i sällskap på ett mycket viktigt uppdrag medan Döden II gör allt för att få tag i dem så att han kan höja sin dödsstatistik, vilken inte förefaller att vara alltför imponerande.

Om Döden II kommer att lyckas eller inte, överlåts åt läsaren att själv ta reda på, men låt mig säga att slutet inte kommer som någon större överraskning, inte minst med tanke på liemannens tidigare meriter.

Brukar man inte också säga: "Slutet gott, allting gott".

Torsten Svensson


Att datera textilier
Margareta Nockert & Göran Possnert
Gidlunds

Titeln på denna bok låter måhända inte alltför upphetsande, men boken är en spännande genomgång av samtliga dräkter, klädesplagg och inredningstextilier som i Sverige daterats med hjälp av kol 14-metoden. Det är också ett par av de främsta proffsen på området som hållit i pennan. Trots att det är en fackmannatext är den mycket lätttillgänglig också för lekmannen.

Med hjälp av kol 14 har man i en del fall kunnat fastställa att åldern inte alls varit så hög på plaggen som man trott. I andra fall har det blivit tvärtom. Till exempel visar undersökningar av unionsdrottningen Margaretas kjortel, som finns bevarad i Uppsala domkyrka, att den mycket väl kan ha tillkommit under hennes senare levnadsår, alltså från början av 1400-talet.

Birgitta Gustafson