Böcker (1-04)


Ales stenar ur ett arkeoastronomiskt perspektiv
Bob G Lind
Stjärnljusets Förlag

Bob G Lind som beskriver sig som institutionsfri empirisk forskare i ämnet arkeoastronomi har lagt fram en kontroversiell teori att skeppssättningen Ales stenar i sydöstra Skåne skulle ha uppförts som en kombinerad solkalender och solur. Boken är en försvarsskrift för denna teori och utgör en fortsättning och utvidgning av författarens bok ”Solens skepp och Als stenar” från 1996. Liksom hans tidigare bok har även denna getts en tilltalande typografisk utformning. Texten är mer sansad och anknyter delvis till akademiskt språkbruk. Nog om bokens förtjänster.

Undertecknad har flertaliga gånger såväl offentligt som privat utförligt kritiserat författarens teori, men Bob Lind tycks oförmögen att ta åt sig tillrättalägganden. Brister i undersökningsmetodik och slutsatser upprepas monotont i den nya boken. Här följer några talande exempel på författarens slarv eller okunskap. På sidan 22 står att ”solen vid tiden för vårdagjämningen går upp rakt i väderstrecket öster över månadsskiftessten 12 kl 06:00”. Men i tabellen i figur 4 på nästa sida står att solen går upp över den stenen den 24 mars. Infaller inte vårdagjämningen den 21 mars? Går Ales stenar fel med hela tre dygn?

Klockslaget 06:00 är inte helt rätt även om ett ekvatoriellt uppställt solur i frånvaro av jordens atmosfär skulle ha visat den tiden. Solljusets brytning i atmosfären gör att solen syns gå upp redan 05:55.47 i vad vi kallar sann soltid. Denna kan därefter omformas till medelsoltid och sedan till svensk borgerlig tid om 06:06.51.

Att solen då går upp rakt i öster är inte heller korrekt. Ljusbrytningen i atmosfären gör att solen syns gå upp 520 eller nästan en hel grad norr om öster. Att på samma sida påstå att ”stenarnas placering är till och med så noggrant uträknade att tidsdifferensen mellan solens upp- och nedgångar över samtliga motställda stenar 1 till 16 alltid är 6 månader och 12 timmar!” är missvisande. Det råkar stämma för svensk borgerlig tid men inte för andra slag av tid. Menar författaren att Ales stenar är byggt för en klocktid som först infördes i Sverige 2600 år efter deras resande?

Dessa oklara och missvisande uppgifter är hämtade från bara två av bokens 82 sidor. Läsningen av boken ger ett starkt intryck av att författaren saknar tillräcklig kunskap om solurs funktion och om tidsbegreppet för att göra en framställning om Ales stenar som solkalender och solur trovärdig.

Curt Roslund


Antika rekordboken
Allan Klynne och Cecilia Klynne
Wahlström & Widstrand

Den som trodde att världen gått spritt språngande galen har dålig kännedom om vad som försiggick kring Medelhavet för ett par årtusenden sedan. För, om man tålmodigt samlar en portion läsvärt stoff från antiken, tar en laddning uppseendeväckelse samt lustighet och vidare blandar därtill förtrogenhet med historia - då får man en substans som kan pressas till 253 sidor text och illustrationer innanför en pärm med titeln Antika Rekordboken.

Vilken underbar idé! Precis den bok som behövdes för att på ett naturligt och lättåtkomligt sätt kunna samla den antika världens många upptåg och påfund. Det är dock inte en lätt sak att nedteckna fakta på det här viset. Man måste omvärdera värdeenheter, omräkna data eller lösa skillnaden på andra övertygande sätt för att antikens uppgifter ska tala till oss. Ska man återge vad som är dyrast, tyngst eller vackrast och vidare ha i beräkning skiftande inflation och förändrade ideal, så gäller det att man är insatt i ämnet och formulerar det på ett vederhäftigt sätt.

Arkeologerna Allan Klynne och Cecilia Klynne löser detta galant och sätter därmed rekord i kategorin bästa antika rekordbok. Boken är uppdelad i en mängd avsnitt med ambitionen att indela laster och lustar från till exempel lyx och flärd eller byggnader. Här finner vi inte bara häpnadsväckande redogörelser och snaskigheter, utan också spännande fakta för den som vill förkovra sig i både praktiska och mindre praktiska detaljer. Sist men inte minst öppnar boken för en insikt om antikens lynne, det där som inte alltid är så lätt att komma nära. Genom antikens författare får vi således en bonus - inblick i vad antikens människor ville läsa, skriva om och förundras över.

Vet ni till exempel vilket som var det märkligaste självmordet, det värsta byggfusket eller kanske vad som avhandlades i den första skandalblaskan, skriven på papyrus? Ta en kopp java, lägga dig på schäslongen och öppna boken - minns också Horatius ord om att lustighet ofta avgör den svåraste sak framför allvar och skarpsinne.

Richard Holmgren


Earthly Paradises. Ancient Gardens in History and Archaeology
Maureen Carroll
The British Museum Press

Trädgårdsarkeologi är ett relativt nytt område inom arkeologin och följaktligen finns inte så mycket skrivet, åtminstone inte populärvetenskapligt. Boken gör en genomgång av olika förhistoriska egyptiska trädgårdar såsom de framträder på reliefer och i gravar, som exempelvis i Nineveh och papyrusen från Nakht. Man berättar om olika romerska trädgårdar, från Pompeji och Herculaneum, assyriska och mesopotamiska trädgårdar. Mestadels är det historiska källor som är bokens grund och de arkeologiska utgrävningarna av trädgårdar är få till antalet. Sådana är fortfarande ganska sällsynta.

Birgitta Gustafson


Ordning mot kaos - studier av nordisk
förkristen kosmologi
Anders Andrén, Kristina Jennbert, Catharina Raudvere, red
Nordic Academic Press

Det är mera sällan som vi i dessa spalter anmäler rent vetenskapliga alster och sammanfattningar av t.ex. symposier. Här gör vi ett undantag för det ämne som rör vår norröna världsuppfattning för 1000 år sedan. Denna bok är en del av ett tvärvetenskapligt projekt med namnet ”Vägar till Midgård &endash; nordisk hedendom i långtidspersektiv” vid Lunds universitet.
Vad föregick egentligen vår nuvarande, kristna, världsuppfattning? Hur såg detta tänkande ut för 1000 år sedan? Här sammanfattar arkeologer, religionshistoriker och språkforskare denna tankevärld. 14 bidrag ger olika utgångspunkter och uppfattningar av vår nordiska förkristna tradition. Inläggen är visserligen inte populärvetenskapligt redigerade, men för den skull inte svårtillgängliga.

Birgitta Gustafson


Den törstiges val
Dryckernas svenska historia
Niklas Ericsson
Norstedts

Nu när Systembolaget ventileras fram och tillbaka i medierna utges lägligt en bok med denna titel. Boken behandlar dock inte de senaste skandalerna i detta glasbolag. Här har vi emellertid en bok som varmt kan rekommenderas till alla som är intresserade av drycker och då menar jag inte enbart de starkare varianterna. Författaren Niklas Eriksson, nyutsprungen filosofie doktor i historia, har lyckats väl med sitt alster om drycker från inhemskt tillverkade till importerade och seder och bruk som är förknippade med dessa.

Han har, klokt nog, valt att inte beskriva dryckernas historia kronologiskt utan i stället låtit varje dryck få komma till tals i ett eget kapitel, vilket gör det hela mer gripbart. Boken har en trevlig layout och bildmaterialet är godtagbart, även om en och annan färgbild inte hade skadat helhetsintrycket.

Det är mycket vetande som Ericsson förmedlar alltifrån antiken över vår vikingatid och fram till våra dagar. Inte tycks så mycket ha ändrats vad till exempel beträffar effekten av för mycket inmundigande av starkare varianter av drycker. Se vad S:t Eriksgillet utanför Uppsala har att säga i den medeltida ”spya balken”:

Nu blir brodern drucken och dricker mera än vad honom gott kan göra, så att han spyr på gillesstugans golv, böte till gillet 1 mark ... Om brodern spyr ute i gården, böte 1 tunna öl till gillet. Tänk om liknande regler gällde för Gotland under sommaren. Öltillgången skulle i så fall vara för åtskilliga generationer framåt.

Torsten Svensson


Kejsaren. Roms portar
Conn Iggulden
Bonniers

Fritt behandlade kan berättelser ur det förflutna bli både litterärt högstående och historiskt intressanta. Vi behöver bara tänka på Eyvind Johnsons Strändernas svall eller Frans G. Bengtssons Röde Orm. På det anglosaxiska området finns t ex Thornton Wilders The ides of March och Colleen McCulloughs mindre litterära men väl pålästa The first man in Rome, som behandlar ungefär samma period som Igguldens bok.

Kejsaren handlar om Caesars barn och ungdom och ska följas av flera delar. Författaren är historielärare och i en efterskrift förklarar han att han förvanskat historien för att göra den mer dramatisk. Många av ändringarna förefaller onödiga. Caesar har t.ex. blå ögon (mot antikt vittnesbörd om mörkt bruna). Marius är hans morbror fast han egentligen var gift med faster Julia. Marius påhittade syster heter i boken Aurelia (som Caesars riktiga mamma; som Marius syster skulle hennes namn varit Maria) och Marius har försetts med en falsk timid hustru, Metella. På det hela taget leds tankarna av namnen i boken mest till TV-programmet Gladiatorerna. Den unge Caesar framställs som en enkel bondlurk som aldrig varit i Rom och sedan 10-årsåldern huvudsakligen uppfostrats i ståndaktighet och kampteknik av en pensionerad gladiator. Inte ett ord om att hans familj var en av de äldsta i Rom, enligt traditionen nedstigande från Aeneas och Venus. Han bör också ha fått en god uppfostran &endash; han var en lysande talare och skribent. Vidare dras historien ihop så att tidsaspekten blir helt satt ur spel. Eftersom vi ändå vet så lite om antiken, kan man fråga sig varför det ska vara nödvändigt att ändra på det lilla vi vet. Huvudparten av boken består av råa och i detalj beskrivna slagsmål. Orsaken till att Iggulden ändå väljer sin egen version kan kanske vara att han vill framställa historien som ett datorspel för att väcka intresse hos yngre skolelever. Tydligen har han lyckats, boken är enligt omslaget en stor succé, men hos denna recensent lämnar den en obehaglig eftersmak. Historiska personer kan inte längre försvara sig. Ska vi inte just därför låta bli att göra dem till fantasy-figurer, även om det säljer bättre?

Charlotte Scheffer


Da Vinci-koden
Dan Brown
Bonniers

En Harvardprofessor i religiös symbolik befinner sig på föreläsningsturné i Paris då han möts av beskedet att en intendent på Louvren brutalt mördats. Bredvid dennes döda kropp finns ett av honom själv utfört chiffer, som leder professorn och den mördades barnbarn direkt till det hemliga sällskapet Priuré de Sion, läs Tempelriddarorden. Det finns nämligen ett budskap dolt i da Vincis berömda Monalisa-målning (målaren skulle själv ha varit en riddare av denna orden). Spänningsuppbyggnaden och fakta (?) kring historien är inte oävna. Men att föra dessa till en likaledes spännande upplösning är förstås ett hopplöst företag. Det handlar om jakten på den heliga Graal. Och vem skulle kunna ge denna ett trovärdigt slut? Romanen utmynnar följaktligen i ännu ett inslag om föremålets eviga gåta.

Birgitta Gustafson


Passagen
Michael Crichton
Richters

Ett äventyr helt i min smak! Jag har alltid undrat hur det skulle vara att bli förflyttad ett antal hundra år tillbaka i tiden och försöka att för den tidens människor förklara vår civilisations förträfflighet (positivismen) och våra tekniska/humanistiska/politiska framsteg. Med den bleka allmänbildning som vi nutidsmänniskor har. Om detta kan jag drömma mardrömmar. I stället kan jag nu förströ mig med en del av detta dilemma i en tidsöverskridande historia om hur några samtida arkeologer förlorar sin professor i ett slags tidsmaskin. Arkeologerna söker efter sin försvunne professor men får i stället ett meddelande från honom i ett brev som kan dateras till 1300-talet. Några av professorns arkeologer tar risken att bege sig in i tidsmaskinen (den har en begränsad förmåga att sända dem tillbaka) för att rädda honom och så hamnar vi mitt upp i ett 1300-tal, som väl inte bjuder på några större överraskningar. Men historien är väl berättad.

Birgitta Gustafson