Böcker (1-99)

 

Jordbrukets första femtusen år
4000 f.Kr.-1000 e.Kr.
Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen, Mats Widgren
Natur och Kultur/LT:s förlag

Hur gick det egentligen till när jordbruket kom hit? Något som liknade jordbruk fanns redan för 10 000-12 000 sedan i Sydostasien, Mellersta Östern och Mellanamerika. Till Skandinavien nådde odlingskulturen för cirka 7 000 år sedan. Men hur gick det egentligen till när jordbruket kom hit? Det frågar sig arkeologen och en av författarna till detta verk, Stig Welinder. Hade jägarna och samlarna i Skandinavien hört om hur man levde i söderut och nyfiket importerat ideerna? Själva omläggningen till en odlarkultur gick i alla fall tämligen snabbt, på ett par, trehundra år - en snabb trendsättning på den tiden. Vi bör dock inte underskatta den tidens kommunikationer mellan folk och kulturer.

Från omkring år 1000 f.kr. finns i Skandinavien spår från den tidens odling; röjningsrösen, åkerkanter och stenhägnader. Det odlade landskapet finns kvar som en fossil lämning. Men före denna tid är spåren svårare att se. Men från arkeologiska undersökningsplatser och geologiska provtagningsplatser finns de där; pollenkorn, benbitar, förkolnade frön, som kan pusslas samman till en bild av det förhistoriska landskapet.

Genom en alltmer förfinad teknik kan paleobotaniker, osteologer, landskapsarkeologer och miljöarkeologer hjälpa oss med detta pussel och det är denna forskning som bland annat beskrivs i boken. Landskapsarkeologen Ellen Anne Pedersen och kulturgeografen Mats Widgren tror inte på gamla teorier att det var klimatsvängningar och användningen av järnet som låg bakom förändringarna under bronsålderns slut. De pekar i stället på en kraftig expansion av öppna landskap, avskogning och förvandling av våtmarker till betesmarker. De första bönderna visste att medvetet utnyttja sin miljö.

Förutom de nämnda huvudförfattarna medverkar Janken Myrdal som vetenskaplig huvudredaktör samt Carl Johan Gadd och Mats Morell, forskare i ekonomisk historia samt Lena Sommestad från Institutet för framtidsstudier.

Jordbrukets första femtusen år är det första bandet av fem med samlingstiteln "Det svenska jordbrukets historia" och blir naturligtvis vår tids standardverk i detta ämne.

Birgitta Gustafson


Fårad mark
Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap
Niklas Cserhalmi, Sveriges Hembygdsförbund

Hur läser man ett landskap? Ja, genom att vara observant, genom att använda sin fantasi och slutledningsförmåga, genom att känna sin historia, är alla goda svar. Men naturligtvis också genom att skaffa sig mer kunskap.

Sådan finns nu tillgänglig i denna lilla praktiska bok, som framför allt visar på hur man, genom det fantastiska material, som våra gamla kartor utgör, får hjälp att tolka tegarna och landskapet omkring oss.

Det äldre kartmaterialet i Sverige är unikt och ofta kan man finna de gamla originalen från 1600- och 1700-talen på lantmäteriernas kontor. Där kan man även få hjälp med att kopiera kartor för att använda dem i fält.

Den centralistiska stat som växte fram med Gustav Vasa och under stormaktstiden förde med sig att kronan sände ut lantmätare som skulle kunna skattlägga varje kvadratmeter av marken. Därför har vi denna guldgruva av historiska kartor vilka vi i denna handbok får kunskap om att använda. Boken är även avsedd för studiecirklar.

Birgitta Gustafson


Vikingar
Carin Orrling, Svenska Institutet

Boken Vikingar skall ses som en introduktion till vikingarnas rika kultur och historia. I bokens 15 kapitel får vi en samlad bild av vikingarnas ursprung. Vi får ta del av hur vikingarna levde och verkade, vad som låg bakom deras expansion, upptäckter och erövringar. En stor del av utrymmet behandlar de spår vikingarna lämnade efter sig i form artefakter, anläggningar samt skilda typer av fornlämningar.

Bildmaterialet i boken är rikt och visar de mest berömda skeppen, föremålen och bildstenarna på ett illustrativt och informativt sätt vilket torde intressera de flesta läsare. Stora delar av nordbornas kultur, tro och dagliga liv är för oss höljda i mörker och många frågor söker vi fortfarande svaren på.

Denna bok varken besvarar eller presenterar några nya, stora vetenskapliga upptäckter, men det är heller inte bokens syfte. Den skall i stället användas för att ge en saklig, kortfattad introduktion (finns även på andra språk) till vad vi vet idag om vikingatiden samt ge en rättvisande bild och hjälpa oss att undvika fördomar och missbruk av denna intressanta del av vår förhistoria.

Olle Hoffman


Vikingar i vetenskapens värld
Fakta och forskning, färder och fynd i öst och väst
Bo G Erikson, red, Björn Ambrosiani, Mikael Agaton, David Conover
Sveriges Radios förlag

Bo G Erikson har i åratal skämt bort alla arkeologiintresserade tv-tittare med rader av välgjorda program, inte minst om grävningarna i Birka. Lite oväntat var det därför att strax före jul se honom hugga ordentligt i sten.

De två nyproducerade dokumentärer, Vikingar i väst och Vikingar i öst, som Vetenskapens värld då sände innehöll så många egendomligheter och rena sakfel att man knappt trodde sina ögon.

Konstigheterna började redan i den första påannonsen där Erikson engagerat talade om de "gåtfulla" vikingarna som skapade ett samhälle av "fria män och kvinnor". Samhällets bas, de ofria trälarna, var som borttrollade.

I programmen radade sedan frågetecknen upp sig. Den så kallade Vinlandskartan presenterades som äkta och från 1400-talet, trots att den för över 30 år sedan konstaterades vara en förfalskning. Kartan återger till exempel ganska exakt Grönlands nordkust, ett område som i verkligheten kartlades först på 1800-talet. En geograf konstaterade att Vinlandskartan tycks vara "kopierad efter en modern skolatlas".

Silverskatten från Moskvas Kreml lanserades som om den vittnade om vikingarna i Ryssland. Men denna skatt, undangömd troligen 1238 (långt efter vikingatiden, således) när mongolerna stod utanför Kremls portar, innehåller endast två eller tre föremål (av totalt ca 300) som ryska specialister klassificerar som otvetydigt skandinaviska. Varje annan påvisbar koppling till Skandinavien saknas också.

Den så kallade Sigtunaporten i Sofiakatedralen i Novgorod presenterades som härrörande från Sigtuna och dekorerad med "mytiska figurer" (!!!). Porten är i själva verket gjord (på 1150-talet) i Magdeburg och känd som Rysslands kanske mest betydande romanska konstverk. Figurerna föreställer olika scener ur Gamla och Nya testamentet. (Det egendomliga namnet Sigtunaporten uppkom på 1600-talet ur en folklig sägen, något som för länge sedan är helt klarlagt).

De berömda näverbreven, som alla är skrivna på fornryska med kyrillisk skrift, säger tvärtemot vad som programmet hävdade mycket litet om livet i "vikingarnas Novgorod". Nordiska föremål lyser, tyvärr, så gott som helt med sin frånvaro i Novgorods mångmetertjocka kulturlager. De äldsta näverbreven tangerar visserligen kronologiskt vikingatiden, men det stora flertalet är från 1100-1400-talen. (Tidigvikingatida fynd från Mälardalsområdet har däremot gjorts i ganska stort antal i Gorodisjtje strax söder om Novgorod, vilket också demonstrerades i programmet, fast platsen något kryptiskt kallades för "Ruriks fästning". Där finns dock inga fynd av näverbrev.)

Utanför Smolensk ligger det berömda höggravfältet vid Gnjozdovo, med ursprungligen kanske 5 000 gravar. Högarna "rymmer begravda nordmän" hette det i speakertexten. Javisst, men endast i blygsam omfattning. En modern uppskattning om det skandinaviska inslaget på gravfälten vid denna utpräglat multietniska korsväg är cirka fem procent.

Vladimir, som konsoliderade sin makt i Kiev på 980-talet och lät döpa sig samtidigt som han gifte sig med en bysantinsk prinsessa, betecknades i programmet som "vikingafurste". Visserligen åberopade Vladimir släktskap med dynastigrundaren Rurik men var för den skull knappast mer nordisk viking än vår Carl XVI Gustaf är fransk marskalk. (Sin verkliga guldålder nådde Kiev sedan under Vladimirs son Jaroslav, vars storfurstinna Ingegerd verkligen var svenskfödd, men det är en annan historia).

Den vetenskapliga debatten om skandinavernas roll i den äldsta ryska statsbildningsprocessen (den så kallade normannistkontroversen) har förts ända sedan 1700-talet och kommer troligen att pågå i evighet. Under sovjettiden tonade de inhemska forskarna kraftigt ner bilden av det skandinaviska inflytandet, vilket säkert hade både politiska och andra orsaker. Men att som i tv-programmet framställa det som vore det en historisk sanning att Ryssland grundats av svenskar, en uppfattning som först nu efter kommunismens fall kan föras fram i frihet, är en överhettad konspirationsteori och helt felaktigt.

Samtidigt som tv-programmen visades kom Bo G Erikson ut med en bok Vikingar i Vetenskapens värld. Boken domineras av en uppsats av Björn Ambrosiani; Ny syn på vikingatiden.

Där de två tv-programmen slirade med fakta och mystifierade så gör Ambrosianis text raka motsatsen: han sätter in vikingarna i tidens sociala sammanhang, värderar, resonerar, problematiserar och nyanserar. Man kommer inte ifrån intrycket, att uppsatsen är en brasklapp för rollen som rådgivare vid tv-produktionen.

Rune Edberg


Asine - En svensk utgrävningsplats i Grekland
Carl-Gustaf Styrenius, Medelhavsmuseet

I maj förra året firade Svenska institutet i Aten sitt 50-årsjubileum och till detta tillfälle gavs en välkommen bok om de svenska utgrävningarna i Asine ut.

Carl-Gustaf Styrenius, tidigare chef för Svenska institutet och för Medelhavsmuseet, tillika ansvarig för svenska utgrävningar bl.a. i Asine, ger oss här en sammanfattande beskrivning av Asines historia och redogör på ett enkelt men ingående sätt för de annars kanske något svåröverskådliga utgrävningarna.

Asine, som ligger i landskapet Argolis på nordöstra Peloponnesos, är kanske den mest kända svenska utgrävningsorten i Grekland. Platsen består av en borgklippa som skjuter ut i havet med en akropol och intilliggande lågstad och nekropoler. Under hellenistisk tid, på 300-talet f. Kr., var akropolen omgiven av starka befästningsmurar som fortfarande möter besökaren.

Här påbörjades utgrävningar 1922 på initiativ av dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf; detta efter att prinsen gjort en rundresa i Grekland och blivit förtjust i platsen. Utgrävningarna pågick fram till 1930 under ledning av den klassiske arkeologen Axel W Persson och den nordiske arkeologen Otto Frödin. Man fann då rester av en omfattande bosättning med tillhörande nekropoler, från tidig bronsålder ner till tidig järnålder samt från hellenistisk och romersk tid.

Nya utgrävningar inleddes 1970 av Carl-Gustaf Styrenius, då föreståndare för Svenska institutet, och pågick till 1974. Senare utgrävningar har gjorts 1985 och 1989 och under åren 1989-1993 företogs en fullständig dokumentation av de hellenistiska befästningsmurarna, ledd av Berit Wells.

Förutom en rundvandring på akropolen och den intilliggande kullen Barbouna bjuder boken på utgrävningsbilder - från både de gamla och nya utgrävningarna - samt en rad vackra färgbilder på Asineklippan med omnejd. Boken har också en engelsk översättning med kompletterande planer och fotografier, något som är mycket välkommet då Asine med sitt unika bosättningsmaterial förtjänar all uppmärksamhet, även utanför Sverige.

Jenni Hjohlman


Gotländskt arkiv
Birgitta Radhe, red, Gotlands fornsal

Som så många kommer att göra detta sista år före milleniumskiftet så är årets upplaga av Gotlands fornsals skrift en tillbakablick - om inte tusen år bakåt så i alla fall hundra års tillbakablick över forskningen på och om denna rika ö.

I höst kommer samtliga länsmuseer, varav Fornsalen är ett, att tillsammans med Nordiska museet att dra igång projektet "Framtidstro", som är tänkt att resultera i olika utställningar och projekt.

Fornsalen är också ett av de många länsmuseer som övertagit länsstyrelsens och uv-kontorens grävande uppgifter och som därför är i färd med omorientering av verksamheten.

Bland annat planeras ett arkeologiskt studiemagasin, som ska ta tillvara och göra Riksantikvarieämbetets 25 års grävande tillgängligt. Detta låter spännande och bör ses som ett aktivt steg för att kunna tillvarata och behålla det lokala kulturarvet. Allt måste inte till Stockholm! I Fornsalens guldrum, som invigdes förra året, kan nu skatterna stanna kvar på ön.

Det är mot denna bakgrund redaktören har sammanställt "Gotländskt Arkiv 1998". Upplagan tillägnas den mångårige landsantikvarien och länsmuseichefen Sven-Olof Lindquist, idag drivande i det nya Östersjöcentrum, som har sitt säte i Visby.

Som vanligt medverkar en rad intressanta forskare och skribenter. Leif Zerpe skriver om skeppssättningen i Gräne som grävts ut i samarbete mellan Väte hembygdsförening och Fornsalen och även elever från Klinte skola.

Gun Westholm, som det senaste året genomfört en kulturgärning av stora mått genom att för allmänheten runtom på ön föreläsa kunnigt och medryckande om Gotlands tidiga medeltid, skriver om den besvärliga dateringen av Visby ringmur - kan den äntligen få sin ålder bestämd?

Eva Selin berättar om undersökningen av Roma kungsgård och dess trädgård, ett inslag i det växande intresset för trädgårdsarkeologi.

Birgitta Gustafson


Skuggor ur en annan verklighet
Fornnordiska myter
Lotte Hedeager, Wahlström&Widstrand

Lotte Hedeager, danska som är professor i arkeologi i Oslo, tränger i sin nya bok in bakom den av arkeologer länge studerade (och älskade) djurornamentiken från järnåldern. Och vad finner hon? Jo, en samgermansk härstamningsmyt, vidareutvecklad till en shamanistisk Odenskult, "en nordisk världsordning" som reaktion mot den kristna symbolvärld som bredde ut sig från det romerskt-kristna Medelhavsområdet.

Folkvandringstidens guldoffer, brakteaternas motivkrets, runmagin, Jordanes gotiska historia och eddadikterna, det mesta faller på plats i det spel som Hedeager lägger. Hon lyfter också oförskräckt fram "politiskt icke-korrekta" forskningsproblem som etnicitetens roll i historien och myternas roll i skapandet av sammanhållning mellan människor.

I förbifarten berättar Hedeager mycket annat som är värt att veta. I den fornnordiska mytologin dör som bekant Balder efter att ha blivit träffad av ett mistelskott, avlossat av hans bror Höder som lurats till illgärningen av Loke. Dödsorsaken har väl alltid förefallit märklig, men Hedeager, som också påträffat scenen avbildad, har nu en förklaring: misteln är dödligt giftig, inte att äta, men om dess saft kommer ut i djurs eller människors blod. Ett nordiskt curare, med andra ord.

Boken har inte bara ett synnerligen övertygande innehåll utan också ytterst välskriven, fullt begriplig också för icke-specialister.

Rune Edberg