Böcker (2-06)
Romarinnor och romare
Livet i antiken
Tore Janson
Wahlström & Widstrand
Tore Jansson har som vanligt skrivit en trevlig, lättläst och samtidigt lärorik bok. Avsikten är att visa hur människor levde under antiken genom att försöka se hur de såg på sig själva, vad de längtade efter och fruktade. Under bokens gång förflyter cirka 600 år och vi rör oss minst lika ofta i Romarrikets utkanter som i staden själv.
Av naturliga skäl är de flesta som skriver författare &endash; vi får möta komediförfattaren Plautus, poeterna Catullus och Horatius, talaren Quintilianus, Plinius den yngre, han som såg Vesuvius utbrott och överlevde för han ville avsluta sin hemläxa, den sure satirikern Juvenalis, Apuleius med romanen ”Den gyllene åsnan” och den senantike poeten Ausonius. Vidare finns det en gravinskrift över en soldat och ett antal brev skrivna av en batavisk officer (från nuvarande Nedeländerna) förlagd i Britannien på gränsen till Skottland.
Det mest spännande är att några få av breven är skrivna, delvis troligen med egen hand, av en kvinna, en officershustru till en annan. Här möter vi för en gångs skull en riktig kvinna som talar själv. Det andra möjliga exemplet är Perpetua, en av två unga mammor som gick i döden för sin tro i amfiteatern i Kartago den 7 mars 203 för att fira att kejsarsonen Geta fyllde fjorton år. Deras död blev inte lätt. Vi kan naturligtvis inte veta om den som skrev ner texten eller redigerade den i kristligt nit gjorde några ingrepp i texten, men under alla omständigheter gör den ett omedelbart och trovärdigt intryck.
En kvinna möter vi också i det s.k. Turias lovtal som en gång var inhugget på två stenar resta på en grav av den förtvivlade maken. Redan i unga år såg hustrun till att föräldrarnas mördare straffades; därefter stöttade och hjälpte hon sin man i alla väder, skötte ekonomin och erbjöd skilsmässa, när äktenskapet visade sig bli barnlöst. En så god hustru kan naturligtvis endast en mönstermake få. Hur hon egentligen var kan vi inte veta. På samma sätt förhåller det sig med kejsar Claudius två hustrur, Messalina och Agrippina. Messalina må ha varit dum och lättsinnig, men Agrippina var en stark och uppenbarligen begåvad kvinna, som, om hon hade varit man, säkert hade blivit en rätt bra kejsare till skillnad från sin bror Caligula, sin farbror Claudius och sin son Nero. Nu fick hon nöja sig med att kämpa för sin son och tacken blev döden och ett surt eftermäle av författarna Tacitus och Suetonius, som inte var samtida men i stället hade lyssnat ordentligt på illasinnat skvaller om den föregående kejsarfamiljen. Så mycket val hade hon nog inte bland intrigerna i Rom och vi kan inte heller veta hur mycket som är förtal eller manliga författares oförmåga att acceptera en stark kvinna.
Charlotte Scheffer
I döda språks sällskap
En bok om väldigt gamla språk
Ola Wikander
Wahlström & Widstrand
Ola Wikander har ”I döda språks sällskap” lyckats med att låta de gamla språk som presenteras i boken framstå som inte fullt så döda som det allra först verkar. Imponerad blir man av att författaren är född 1981 och av hans brinnande intresse och kunskap för, och om försvunna språk.
Varje kapitel eller språk som presenteras har förutom den filologiska delen många notiser om kulturen i vilket språket växt fram. Vi får bland annat lära oss att sumererna kallade sig själva för de svarthövdade. Ett epitet som inte hade varit så bra att använda sig av i dag kan man förmoda.
En annan notis som är intressant och rolig är att när någon i den kungliga livvakten i hettiterriket behövde gå på toaletten så måste först mannen som stod bredvid informeras. Denne skickade sedan meddelandet vidare till nästa man och så vidare, tills tredjerangsvakten nåtts av denna troligen brådskande information. Men det räckte inte med detta för sedan skulle andrarangsvakten underrättas för att denne i sin tur skulle föra vidare till livvaktens kapten som sedan beviljade den nödige soldatens vädjan. Vid det laget är frågan om saken fortfarande var nödvändig för den knappast nödbedde soldaten. Ja, det förtäljer inte historien.
Wikanders bok är full av intressanta berättelser och notiser som till exempel att Wulfila som översatte Bibeln till gotiska hoppade över Konungaböckerna för att innehållet i dessa var för våldsamt för de enligt Wulfila redan tillräckligt krigiska och vildsinta goterna. Sådan här information gör att människorna i de olika kulturerna blir mer ”synliga” för oss barn av nutiden.
Denna bok har kanske kunde ha haft fler illustrationer, men de som finns fyller i alla fall sitt syfte. Uttalslistan och ordlistan i slutet är också trevliga för att inte säga nödvändiga inslag. Boken rekommenderas som helhet varmt till den kulturintresserade som absolut inte behöver vara språkexpert.
Torsten Svensson
Palmyra
Undret i öknen
Göran Börge
Carlssons förlag
Den antika staden Palmyra i nuvarande Syrien, tillhör en av ruinstädernas klassiker. Platsen är kanske inte minst en konversationspjäs för något större, det att förstå premisserna för den tidiga handeln mellan öst och väst av vilken Palmyra bildade en avgörande nod. Staden öppnar en förståelse för det historiska drama som utspelade sig i en tätt trafikerad region där folk i alla tider tvingats trampa varandra på tårna - tröskeln mellan tre kontinenter.
För den bevandrade råder det inte någon direkt bristvara på litterära sanningar i ämnet Palmyra. Likt den väl omskrivna staden Pompeji och andra arkeologiska ”hot shots” öppnas frågan om det inte känns överarbetat att publicera ännu ett övergripande verk där utrymme för nya och uttömmande arkeologiska resultat ändå inte riktigt ryms.
Om nu författaren till boken stelnat till en aning, så kan han nu luta sig tillbaka. Uttrycksfulla historieskribenter som Göran Börge växer inte på träd och Palmyra behövs därmed som aldrig förr. Både bokens format och skrift (på sina ställen), förmedlar känslan av att man håller i en samling poetiska betraktelser. Lika fullt blir jag berikad med allsköns fakta om såväl det nutida som historisk drama som alltid omgivit staden. Boken saknar med andra ord inte den kulturhistoriska och arkeologiska gångturen genom sidorna, men innehållet tillför något nytt som sällan betonas varken i historie- eller guideböcker &endash; Upplevelsen Palmyra.
Att besöka resterna av en forntida civilisation, i litteraturen såväl som i verkligheten, är lika mycket en exkursion för det undermedvetna. Ingredienser såsom dolda kvarlevor, uppgång och förfall samt öknens djup och färger sveper ständigt in i kammaren av rationell varseblivning. För många kan denna känsla till och med vara ursprunget till att ett intresse väckts för liknande platser. Upplevelsen av en fornlämning är därför inte alla gånger så pragmatisk som den ofta annars vill framställas. Göran Börge är medveten om detta och han är också mannen som kan förmedla denna atmosfär mellan sessioner av forna regenter, kungar och karavanhandel.
Boken är en utmärkt introduktion för den som vill närma sig Palmyra både i teori som i verklighet. Känslan av att dessutom kunna läsa om staden i svensk skrift skapar en förlängd arm från hemmet och ut i det okända, detta som kontrast till den anonymitet man ofta kan uppleva i allsköns översättningar. I ett behändigt format presenteras både stadens arkitektur, konst och människoöden, men inte minst upplevelsen av en plats och dess kynne.
Richard Holmgren
Herrgårds spöken
Peter Ullgren
Wahlström & Widstrand
Vita fruar, gråa fruar, slottsspöken och spöken i gemen, ja det går verkligen en spöktrend genom landet nu. Spöken, gastar och gengångare kan läsas om både i böcker och i tidningar, men också ses i många av tv-kanalerna eller kanske kan man lika gärna säga, inte ses, för spöken är fenomen som tillbringar en mycket upplöst tillvaro och som kanske mer upplevs av sinnet än av ögat. Det vill säga om de nu överhuvudtaget finns…
Spökskrivaren Peter Ullgren som inte haft någon behjälplig spökskrivare har hakat på denna gengångartrend med ”Herrgårdsspöken” om just fenomenen kring spökerier på herrgårdar och slott. Ullgren som skrivit sin avhandling i historia om ”Lantadel” gör här en grundlig genomgång av ”adliga” spökerier. Han börjar sin spöklika historia i Egypten för att fortsätta in i antiken, vidare genom den isländska sagan, medeltiden och stormaktstiden för att sluta landa i vår egen tid.
Hans exposé genom epokerna är mycket intressant och underlättas av författarens goda språkbehandling. Han sätter också in spökena i ett socialt sammanhang och förklarar varför herrgårdar kanske mer än andra byggnader utsätts för hemsökelser eller varför vissa slottsfröknar mer än andra blivit betraktade som ondskefulla i detta livet och därför uppträtt som gengångare i livet efter detta. Ja, det är många värdefulla aspekter som Peter Ullgren för fram och för den som är det minsta intresserad av spöken bör boken vara en nödvändighet.
Avsaknaden av bildmaterial är ganska acceptabel i en sådan här typ av bok, eftersom spöken av någon underlig orsak inte så gärna vill vara med på bild. De få illustrationer som i boken finns duger dock.
Torsten Svensson
Argonautika
av Apollonios Rhodios
Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson.
Inledning av Sture Linnér
Natur och Kultur
Detta är den första svenska översättningen av detta redan i antiken mycket beundrade verk. Dess författare Apollonios levde på 200-talet f.kr. och verkade huvudsakligen i Alexandria, där han var anställd vid det stora biblioteket. Tillnamnet Rhodios lär han ha fått därför att han vid något tillfälle kom på kant med den tongivande bibliotekarien Kallimachos och fick dra sig undan till Rhodos för en tid. Kontroversen gällde traditionell episk diktning à la Homeros gentemot friare men också konstnärligt mer genomarbetade litterära skapelser. Argonautikan behandlar på hexameter Iasons resa på skeppet Argos (Argonautika ung. sjöfärd med Argos) från hamnen Pagasai i norra Grekland för att hämta det gyllene skinnet i Kolchis längst bort vid Svarta Havets östkust. Med på resan följer många berömda hjältar: Herakles som dock avviker i resans början, när hans unge vän Hylas blir bortrövad av en källnymf, bröderna Kastor och Pollux, Orfeus, nordanvinden Boreas söner m.fl. Färden är farofylld men beskyddad av gudar eller snarare gudinnor; på sin sida har Iason Hera, Athena och så småningom Afrodite.
Argonautikan består av fyra sånger och det mesta är mycket lärt och hänvisar till myter som man knappast har på sin fem fingrar. Man kan ändå njuta av äventyren. På Lemnos har kvinnorna mördat sina otrogna män och blir naturligtvis förtjusta när en hel båtlast med fagra krigare i sina bästa år stiger iland. Men man far vidare. Efter många äventyr närmar man sig Kolchis och nu kommer utan tvekan det bästa partiet i hela dikten. I Kolchis finns nämligen Medea och gudinnorna bestämmer att hon, trollkunnig som hon är, ska hjälpa den unge hjälten att vinna skinnet. Eros övertalas med en vacker boll att skjuta en kärlekspil i hennes hjärta och hon grips av kärlekskval, som framställs gripande och övertygande, men till slut faller hon till föga, hjälper Iason att övervinna både svåra prov som han ställs inför och att lura draken och stjäla skinnet. Hon flyr med Iason och på vägen lockar hon sin bror i bakhåll och han mördas. Så småningom efter otaliga vedermödor och färder på Donau, Po och Rhone förbi Italien och Nordafrika når man äntligen ånyo hemorten. Hur det gick för Medea visste man ju väl redan i antiken och det gör också vi som sett Euripides pjäs om Medea &endash; det blev inte bättre.
Charlotte Scheffer
Fångstfolk och bönder
Om forntiden i Göteborg
Stina Andersson och Ulf Ragnesten, red
Göteborgs Stadsmuseum
Här finns den nu samlad, Göteborgsområdets arkeologiska historia, såsom den undersökts och dokumenterats de senaste hundra åren. Inte sedan boken ”Götaälvområdets fornminnen” kom ut 1923 har en sådan sammanställning gjorts.
Arkeologer och forskare, knutna till Göteborgs Stadsmuseum, medverkar och ställer frågan: Hur levde människor under forntiden i det område som idag är Göteborg med omnejd?
En bättre genomgång kan man knappast önska sig. Här finns arkeologihistorien presenterad, de olika perioderna åskådliggjorda, arkeologiska metoder och tekniker förklarade samt en orientering som ger hjälp till arkiv, magasin och bibliotek.
Birgitta Gustafson
Svenska slott och herrgårdar
En historisk reseguide
Fredric Bedoire
Albert Bonniers förlag
En nutida beskrivning till de svenska slotten och herrgårdarna är verkligen behövlig och har så varit en längre tid. Därmed intet ont sagt om den äldre litteraturen utom det att den just är en aning ålderstigen.
Fredric Bedoires nyutkomna bok är dessutom mycket läcker för ögat med många sköna och vältagna fotografier. Författaren vet naturligtvis också vad han skriver om ett efter ett långt liv bland de svenska arkitektoniska verken.
Efter ett inledande kapitel om historien kring borgar, slott och herrgårdar presenteras sedan dessa arkitekturverk landskap för landskap med början i södra Sverige. Varje byggnad åtföljs förutom historik med åtföljande beskrivning av en karta, nuvarande ägare och vilka delar av slottet som är tillgängligt för den eventuelle besökaren. Kanske kan bokens 400 sidor upplevas som en aning för fysiskt tung för att vara en riktigt bra reseguide, men å andra sidan, i vår bilburna tid så utgör det knappast något som helst problem. Dessutom kan man ju kopiera just de sidor som är aktuella vid en utflykt i slottslandskapet.
Däremot är texten satt i en mycket liten grad. Det gör att personer som har nedsatt syn kan få det besvärligt. Men som sagt var, redan nu är det 400 sidor… Kartorna kunde också var en aning mer detaljerade, men som helhet är boken ett mycket bra verk att ta med sig, och som likaväl pryder sin plats i hemmet, inte minst för de fantastiska och vackra exteriörbilderna och av slottsinteriörerna.
Torsten Svensson
Kungar, krig och katastrofer
Ebbe Schön
Hjalmarson och Högberg
Att vår historia är mer eller mindre fylld av skrönor och andra underligheter är både visst och sant. I denna bok har Ebbe Schön sammanställt en hel del av dessa och som vanligt vad beträffar denne författare görs det på ett mycket trevligt och lättläst sätt.
Först som sist ska jag också berömma bokens bildmaterial som är mycket rikligt, till och med kanske väl rikligt. Undertecknad brukar ju annars anse att illustrationerna är för få och ibland av dålig kvalité. Det senare ska dock inte denna bok beskyllas för. Min invändning är mer att några av bilderna känns en aning onödiga och kanske inte direkt kan knytas till sakinnehållet, men som alla vet är ”lagom” sällan hemma.
Låt mig i detta sammanhang direkt berömma Björn Bergs humoristiska illustrationer som alla kan studeras en lång stund, inte minst för detaljerna. Bilderna tillsammans med layouten gör verkligen också att det känns som att ”Den här boken vill jag verkligen läsa”, vad sen än texten berättar om. Det är inte om många böcker som detta kan sägas.
Någon liten kritik kan riktas mot smärre detaljer som blivit fel, men det kan ju i vissa fall säkerligen tillskrivas sagesmännen som en gång återberättat sägnerna och måste i vilket fall betraktas som petitesser.
Genom Ebbe Schöns bok får läsaren ett bra grepp om i synnerhet skrönorna kring kungarna. Här kan också ses vilka regenter som varit populärare än andra ute bland allmogen. Läsaren uppmärksammas även på att kvinnor ofta utgör hjältar i de muntliga berättelserna. Ett intressant faktum med tanke på att det gamla bondesamhället anses vara tämligen patriarkaliskt.
Till sist ska berättas att ett bra sätt att reta upp en dansk är att säga ”att isen höll”, vilken is det rör sig om, ja det får läsaren själv ta reda på…
Torsten Svensson
Pompeji
Robert Harris
Forum bokförlag
Detta är en roman om Pompejis, och för den delen Herculaneums, sista dagar. Vad som gör den läsvärd är det perspektiv som författaren valt för åskådliggöra denna katastrof. Huvudpersonen är utsänd från Rom och är vattenmästare. Det är något med Aqua Augusta, den enorma akvedukten vid neapolisbukten, som inte stämmer. Det romerska imperiets överklass semestrar i sina villor och är missnöjda över att bevattningar och akvarier inte fungerar.
Den tidigare vattenmästaren har försvunnit under oklara omständigheter. Ingen av romanfigurerna vet förstås vad vi vet, att Vesuvius snart ska få ett utbrott, som kommer att förgöra nästan alla av dem. Det är just därför som vattenmästarens efterforskningar gör det så dramatiskt. Vesuvius utbrott har i denna skildring redan börjat och vissa vattenådror har ändrat sin gång.
Historiska romaner är en svår genre, det upprepar jag gärna. Men den här förmår faktiskt att levandegöra och göra sitt scenario trovärdigt. Också skildringen av Plinius den äldre och hans försök att rädda bokskatterna i Herculaneum känns äkta. Brorsonen skulle ju sedan på riktigt beskriva det hela för eftervärlden.
Birgitta Gustafson