Böcker (2-08)



Sveriges sjökartor 1539-1836
Bokförlaget Max Ström och tryckt i 3000 exemplar.

Denna bok är en av de största, om inte den allra största bok, cirka 55x35 centimeter, som tryckts i Sverige i modern tid. Den är alltså ingen bok man tar med sig i sängen som nattlektyr, åtminstone inte om man vill ha sin näsa i behåll morgonen efter. Dock behöver man nog inte ha några större bekymmer med att den kan tappas bort, utan Sveriges sjökartor har nog sin givna plats på kaffebordet eller något annat bord. Däremot blir den nog svår att placera, åtminstone stående, i en bokhylla och att ta med sig den ut i segelbåten är väl knappast något ens den mest inbitne kartläsare skulle göra. Bokens pris är naturligtvis också högre än vad böcker normalt brukar kosta, men om man ser till vad man får för priset, så är det inte mycket att orda över. Kanske kan den till exempel vara en perfekt present till en årsdag, i synnerhet om födelsedagsbarnet är historiskt intresserad.

Anders Hedin, forskare, reklamtextare och fyrentusiast är den som gjort urvalet av kartor, 160 stycken på drygt 200 sidor. Han nämner i förordet att skälen till utgivningen är två, dels att visa för människor att kartorna finns, dels att de tidigare inte fått någon rättvis exponering, eftersom de normalt brukar publiceras i mindre format. Det har gått åt mången forskartimma på Riksarkivet och i synnerhet Krigsarkivet där Hedin grundligt gått igenom samtliga Sveriges sjökartor och sjökort.

Självklart är kartorna och korten ibland något beskurna, men det är nödvändigt när man betänker att vissa kartor i originalstorlek kan fylla upp en hel vägg och att göra den tryckta boken ännu större är ju inte ens att tänka på. Däremot är de delar som återgivits gjorda i originaformat. Förutom att vara informativa ser Hedin också kartorna och sjökorten som konstverk, något som man bara kan instämma i.

Många av dessa är verkligen gjorda med verklig konstnärlig accuratess och de kan med fördel betraktas genom ett förstoringsglas. Då får man en mycket god uppfattning om de välgjorda detaljerna. Anders Hedin skriver själv att det bildmässiga intrycket har varit vägledande och att den geografiska fördelningen tillika med att vara tidsmässigt heltäckande kommit i andra hand, vilket man knappast kan invända emot. Naturligtvis är en sådan här publikation en godbit för just Max Ström, eftersom detta förlag genom åren producerat många vackra böcker inom fotografins område. Kartorna är till exempel scannade i en jättelik specialscanner och tryckta på ett 170 grams konstpapper. Varje exemplar av boken är dessutom handbundet i Italien. Ja, det är utan tvekan en mycket vacker, välgjord och på alla sätt utmärkt bok.

Den första riktiga sjökartan över Sverige publicerades på 1500-talet och eftersom Sveriges kust är cirka 760 mil, så har det ju blivit en och annan karta genom tiderna. Boken inleds därför med de äldsta kartorna, för att sedan fortsätta med de som behandlar Västsverige med kusterna från gränsen mot Norge och söderut. Vidare styrs kosan mot södra Sverige med Skåne och Halland. Efter det görs en avstickare till Öland och Gotland med många intressanta kartor och sjökort.

Resan fortsätter sedan mot Smålands-, Östgöta- och Sörmlandskusten. Stockholm med sin tillhörande skärgård har fått ett eget kapitel och turen avslutas med en tripp från Upplands-, Gästrike- och Hälsninglandskusten och norrut.

Anders Hedin skriver att betraktaren inbjuds till en behaglig kryssning bland kobbar och skär och det stämmer verkligen, så sätt på flytvästen och ge er ut på en spännande fåtölj- eller stolsresa i den svenska nautiska historien och tänk på att allt detta sker utan minsta risk att drabbas av sjösjuka.

Torsten Svensson


Caesar
En bibliografi
Adrian Goldsworthy
Historiska Media

Julius Caesar
Mannen, soldaten, tyrannen
J.F.C. Fuller
Lind & Co

Caesar tycks ha blivit en omåttligt populär figur i våra dagar; bara under de senaste åren har åtminstone ett halvdussin verk kommit ut, några helt nya och några nyutgåvor. Också på svenska dyker det upp nyöversatta bibliografier om Caesar som dessa två. Goldsworthy är militärhistoriker och det märks mer än väl i hans över 600 sidor tjocka bok om Caesar, som kom på engelska så sent som 2006. Den brittiske generalmajoren Fullers bok är från 1965 och översättningen är från i år. Båda böckerna är försedda med noter, index, kartor och bibliografi. Hos Goldsworthy finns också kronologi och ordförklaringar, hos Fuller förteckning över galliska orter.

Julius Caesar tillhörde en gammal och välsedd familj (enligt traditionen härstammande från Venus och Aeneas genom deras gemensamma son Iulus) men den hade vid den här tiden förlorat i betydelse. Caesars far hade inte ens nått konsulatet. Caesar själv var däremot redan från början en person i rampljuset. Han var en lysande fältherre, omtyckt av sina soldater, och kunde i svåra lägen fatta snabba beslut som i en del fall kanske mer av tur än skicklighet räddade honom ur brydsamma situationer. Han var därtill en utomordentlig talare och författare. Att vi vet så mycket om honom och hans militära verksamhet beror inte minst på hand egna böcker om erövringskriget i Gallien respektive inbördeskriget. Stora delar av både Goldsworthys och Fullers bok bygger uppenbarligen på Caesars och redogör sida upp och sida ner om militära förflyttningar och strider.

Mest berömd i våra dagar är väl Caesar för sin kärlekshistoria med Kleopatra och sitt dramatiska slut då han 44 f.v.t. mördades av en grupp sammansvurna vid ett möte i senaten. Åtskilliga filmer har valt att skildra just dessa två episoder i hans liv men i böckerna ovan behandlas båda ganska kortfattat, mycket kanske för att vi saknar utförligare källor men kanske också därför att båda författarna mer söker förstå Caesar som politiker och härförare, vad som drev honom och hur han egentligen kunde uppnå så mycket framgång. Fuller är mer negativ. Enligt honom drevs Caesar framför allt av sin fruktansvärda ärelystnad, han var hänsynslös och mycket av det han lyckades genomföra berodde enbart på tur. Goldsworthy ser honom som mer komplicerad, utan tvivel präglad av stor ärelystnad – liksom för övrigt hela den klass han tillhörde – men också med en för hans tid ovanlig mildhet mot besegrade fiender som säkert inte bara var spelad. Helt klart var han ett barn av sin tid, den siste republikanen skulle man kanske kunna kalla honom till skillnad från hans systerdotterson Octavianus, mer känd som kejsar Augustus, som var en helt annan typ av man, mer av försiktig byråkrat än djärv härförare och ledare.
Båda böckerna är intressanta men delvis rätt långrandiga i sina utförliga krigsskildringar. Kanske skulle det vara väl så intressant att läsa Caesar direkt.

Goldsworthys bok gör ett mycket gediget intryck och kan rekommenderas till den som vill lära känna Caesars karriär på ett ingående sätt. Fullers bok är intressant nog mer kritisk mot Caesar, men den svenska översättningen misspryds tyvärr av många tryck- och översättningsfel och en bristande kunskap om t.ex. det romerska namnskicket (Iulius Caesar kan t.ex. inte ha en dotter som heter Calpurnia, hon var hans hustru; hon återfinns felaktigt som bådadera i index). Dessutom är inte de citerade textställena översatta från Fuller utan lånade från andra svenska översättningar, vilket ger upphov till åtskilliga störande inkonsekvenser, till yttermera visso varje gång påpekade genom [sic]. Icke desto mindre är båda läsvärda för den som mer ingående vill lära känna en man som levde på den yttersta eggen, följande den romerska adelns krav på sina medlemmar att nå så långt som det bara var möjligt.

Charlotte Scheffer


Gastekar och väckefuror
Träd med historia
Åke Carlsson, Nils Forshed (illustrationer) och Eva-Lena Larsson
Arnica

Träd och mänskligheten har alltid levt i symbios med varandra. Vi skulle ju faktiskt inte överleva om vi inte hade träden som tar hand om en del av de utsläpp som finns i luften.

Förutom detta har träden använts till en hel del saker genom historien, både praktiskt och i teoretiskt. Med praktiktiskt menar jag då till exempel att de delar ägogränser, ger foder till djuren och material till tillverkning av olika föremål och mer av ondo som galgar. Medan till det teoretiska planet kan räknas att man hade mängder av folkliga föreställningar om att man kunde bota människor från allehanda krämpor eller att det bodde gastar, tomtar eller andar i eller under träden.

Gastekar och väckefuror är en mycket trevlig bok där texten och bilderna också lever i ett symbiotiskt förhållande till varandra. Boken är delad i två delar och texten är både innehållsrik och välskriven. Bildmaterial och layout håller också mycket hög standard och det är verkligen ett sant nöje att ta del av denna publikation. Ett extra plus skall ges för de mycket genomarbetade teckningarna som tillsammans med fotona också bildar en enhet. Helt klart är detta en mycket ”läcker” bok, som både den natur- och kulturintresserade har lika stort nöje av.

Utmärkt är även det avslutande läges- och vägbeskrivningar till de 120 träd som förekommer i boken. Det gör det lätt att hitta inte minst med tanke på att även lägeskoordinaterna finns angivna.

Författare och förlag skall ha all heder av denna bok och det förvarnas också om en eventuell del II. Den ser vi fram emot. Författarna uppmanar även läsaren att se till att andra träd med historia också blir fridlysta och uppmärksammade. Den uppmaningen är väl värd att föra vidare.

Torsten Svensson


Liljestenar och Stavkorshällar
Text, inventering och antikvarisk dokumentation
Annelie Nitenberg, Anna Nuqqvist Thorsson m.fl.
Vänermuseet

Detta är inte en bok i vanlig bemärkelse utan fastmer en katalog över en del av våra mest spännande fornlämningar, nämligen liljestenar och stavkorshällar, i ett verkligt praktverk med fint papper och vackra fotografier och teckningar har Vänermuseet valt att i bokform ge ut resultatet av det forskningsprojekt som inleddes 2003.

En rad frågeställningar finns kring de huggna och ristade stenarna. Varför finns de, och vad representerar de? Och inte minst, hur gamla är de? Några forskare har föreslagit att motivkretsen inte hämtats från det katolska Europa utan från den bysantinska kyrkan i öst.

I Vänerlandskapen finns dessa tidigmedeltida, de kan sannolikt dateras till sekelskiftet 1100-1200, i särskilt stor koncentration. Det var ett mode på denna tid att täcka eller pryda sina gravar med liljor eller stavkors i sten. Därefter försvinner de från kyrkogårdarna.

Totalt har 401 liljestenar dokumenterats och 123 stavkorshällar. De finns alla med i praktkatalogen. En karta visar koncentrationen av dem.

Vi får kunskap om varje enskild sten, dess klassifiering, motivtyp, nummer i fornlämningsregistret och när de inventerats i projektet. Det kan kanske låta som enformig läsning, men det är det inte alls! För den som intresserar sig för den tidiga kyrkan i vårt land ger detta mycket ny kunskap. Och varje Hembygdsförening som finns med på prickkartan kommer förstås att införskaffa ett eget exemplar.

Birgitta Gustafson


Den grekiska mytologins värld
Richard Buxton
övers. Hans O Sjöström
Prisma

En omfångsrik och inspirerande bok skriven med ett brett grepp på ämnet. Startpunkten är myternas källor och de miljöer där de berättades. Författaren betonar, att grekerna inte utarbetat någon renlärig version av en viss myt,som alla berättare måste hålla sig till. Det Hesiodos på 700-talet (?) före vår tideräkning – ingen vet exakt när – skrev om gudarna, deras födelse och ursprung både kompletteras och berättas annorlunda hos Homeros.

När det gäller myternas ursprung tar författaren avstånd från dem – särskilt i Grekland – som menar att det finns en risk för ”urvattning av den hellenska karaktären” hos de grekiska myterna om man hela tiden drar fram paralleller från andra kulturer – och det finns otaliga – som t.ex. att Herakles som monsterdödare har likheter med berättelser bl.a. från Mesopotamien.

Som exempel på var traditionerna fördes vidare kan nämnas: hos frisören, vid symposier – formaliserade fylleslag för adelsmän – eller på offentliga platser där äldre män samlades. Ja, ammor och mormödrar berättade för barnen och kunde skrämma dem med gorgonen Medusa, hon som med sin blick kunde förvandla den uppstudsige till sten. Här skulle uppfostras! Det kan tilläggas att professor Buxton definierar begreppet myt som ”en socialt verksam traditionell berättelse”.

Så förs läsaren till Olympos och gudarnas herravälde, inflytande och sexualliv och till hjältesagorna, bl.a. den dramatiska jakten på det gyllene skinnet, ledd av Jason med femtiotvå andra hjältar ombord på skeppet Argo. Märk särskilt hemresan från Svarta havets sydöstligaste del med en geografisk utsträckning som överträffar självaste Odysseus. I släktsagornas grymma tvister om ära, svartsjuka och makt kunde senare generationer känna igen sig. Till sist behandlas de grekiska myternas genomslag ända in i vår tid.

Illustrationerna bidrar i hög grad till att umgänget med denna bok blir så lustfyllt: skimrande fotografier av platser och natur- och kulturlandskap som spelat en avgörande roll i de mytiska berättelserna samt framträdande detaljer i bilder av marmorskulpturer, vasmålningar och mynt. Inte minst illustreras konstnärers tolkningar av myterna genom århundradena.

Dock: från senrenässansen ställs två gestaltningar av gudinnan Venus (Afrodite) omöjliga förhållande med den dödsdömda (människan) Adonis mot varandra. När Venus försöker hålla kvar Adonis som ska ut och jaga i Tizians målning liknar det mest (ursäkta!) en brottningsmatch medan Shakespeares dikt brinner!
Lägg till allt detta; släkttavlor över gudar och hjältar, tabeller och kronologier samt en mängd kartor. Man kan inte önska sig mycket mer!

Roberto Dünkelberg


Brott och trakt
En kriminell resa genom Sverige
Årsbok 2007
Svenska Turistföreningen

Svenska Turistföreningen satsar i sin årsbok på brottet och brottsplatsen som tema, något som tydligen bland annat uppretat en och annan recensent. Undertecknad har svårt att förstå denna upprördhet och tycker att det är självklart att man både kan berätta om och uppsöka en plats som förknippas med brott likaväl som en där något trevligare inträffat. Människan är ju på gott och ont och så är också vår historia. Ska man annars till exempel sluta upp med att skriva om gamla och nya mord och upphöra med resor till Auschwitz, vilket är en mycket större brottsplats än vad Sverige överhuvudtaget totalt kan uppbringa?

Nå, vad kan man då säga om själva boken? Välillustrerad är den utan tvekan men för en gångs skull tycker jag att det faktiskt är för mycket bilder. Det vill säga, det finns några bilder som nästan enbart verkar finnas med för deras egen skull och inte i någon större symbios med texten. Det gör att intrycket i bland blir en aning okoncentrerat. Två foton som fyller upp ett helt uppslag och där färgerna ”strider” mot varandra borde dessutom inte ens ses samtidigt, så layouten är inte den allra bästa.

Texterna är intressanta och på något undantag när, välskrivna. Det kan inte vara lätt att skriva något nytt om till exempel Bockstensmannen, men jag tycker nog att författaren till denna, liksom de flesta andra skrivarna, lyckats hitta en personlig vinkling. En av de intressantaste artiklarna tar upp den så kallade brottsturismen och exemplifierar med Lillhärdal där man försöker få utifrån kommande besökare till en döende bygd genom att uppmärksamma häxförföljelserna under 1600-talet. Kan Västergötland lyckas med Arn så varför inte? Brottsturismen är nog en verksamhet som är i vardande. En annan text som är värd att uppmärksammas är den som behandlar moderna kyrkstölder. Det är mycket viktigt att gemene man upplyses om detta brott emot vårt gemensamma kulturarv. Kanske kan man då informera polisen i tid om man ser något konstigt. Brott mot kulturarvet gäller för övrigt i lika hög grad de som rovgräver i forntida fyndplatser för att hitta mynt och andra dyrbarheter.

Varje kapitel innehåller också rekommendationer till andra liknande resmål som behandlas i den aktuella texten.

Torsten Svensson


Venuskastet
En detektivhistoria från antikens Rom
Steven Saylor
Wahlström & Widstrand

Ssteven Saylors antika detektivhistorier har tillhört mina absoluta favoriter i denna historiska genre. Det började med Romarblod, som följdes av I Hades käftar och nu har alltså ytterligare en bok om Gordianus, hittaren, som är ett slags privatdeckare. Otroligt tonsäkert och kunnigt skriver Saylor om Rom och romarna under Ciceros tid, 100-talet före vår tideräkning. Författaren säger själv att antikens Rom erbjuder en skattkista av konspirationer, sängkammardramer, skandaler och sist men inte minst autentiska mordfall att ösa ur.

Och detta har han hittills gjort med den äran. Det är inte bara jag som tycker så, flera av mina klassiska arkeologvänner tycker detsamma.

Men. I Venuskastet tycks något ha hänt med berättarens förmåga. Har Saylors amerikanska förlag tappat huvudet på grund av böckernas framgång, undrar man. Blotta titeln ger onda aningar. Gordianus har börjat leva ett trist familjeliv med omisskänliga förtecken av ett nutida västerländskt sådant. Fyllt av klyschor både om frugan Bethseda och dottern Diana. Inte nog med det. Hela denna bok och intrig präglas av ett slags sexfixering med sexövergrepp som knappast kan uppfattas trovärdiga i ett romerskt sken (kvinnovåld och övergrepp var väl knappast mindre då).

Den märgfulla skildringen av Rom och dess invånare i de tidigare böckerna om Gordianus lyser med sin frånvaro. Har Steven Saylor tappat stinget?

Birgitta Gustafson


Arkeologi
Gotländskt Arkiv 2007
Anne-Marie Pettersson, red
Länsmuseet på Gotland

Bättre sent än aldrig för en bokanmälan. Denna intressanta arkeologiska bok om forskning och upptäckter på Gotland utkom som Fornsalens årsbok förra året och är en tillbakablick på gotländsk arkeologi under 150 år. Och visst är Gotland något av ett arkeologernas Klondyke, med en aldrig sinande ström av nya skattfynd och rön.

Boken inleds med en gotländsk arkeologihistoria, skriven av Malin Lindquist.
Här medarbetar alla dagens arkeologer som forskar vidare på ön om stenålder, vikingatid och medeltid. De redogör och berättar om sina vedermödor och glädjeämnen i grävschakten, i magasinen och i arkiven.

Det är värdefullt med denna typ av aktuella sammanfattningar, den hjälper de som intresserar sig för arkeologi och historia att orientera sig och det gör man verkligen med denna bok.

Birgitta Gustafson