Böcker (3-00)

Arkeologi i Norden del 2
Göran Burenhult, red, Natur o Kultur

Nu presenterar Göran Burenhult den andra och sista delen av verket Arkeologi i Norden. Denna andra del tar över i kronologin där den första slutade vid den yngre bronsålderns början i 100 fkr, och behandlar tiden från till vikingatidens slut 1050 e. kr.

Boken är uppbyggd på samma sätt som den första delen av verket, med en sammanbindande och förklarande text författad av Burenhult själv, genombruten av 'Faktarutor" skrivna av andra arkeologer och forskare runt om i Sverige. Dessa mindre avsnitt utgör djupdykningar i enskilda arkeologiska lokaler eller företeelser, allt från Gravplatsen i Vittene och Ett unikt depåfynd från Frösunda vid Vättern, till En snabbskiss- av svensk riksbildning och Genusperspektiv i nordisk arkeologi.

Många av författarna till dessa djupdykande faktarutor står för en humanistisk arkeologi, vilket skapar en bra balans till Burenhults egen naturvetenskapliga och funktionalistiska inriktning.

Bokens titel är en smula missvisande, eftersom den i än mindre grad än den första delen av verket behandlar de nordiska länderna utanför Sverige och Danmark. Det finns dock ett syfte med den brett anlagda titeln menar Burenhult, nämligen att våra moderna nationsgränser inte bör få styra vår arkeologiska verksamhet och synen på förhistorien. Att detta är en svår nöt att knacka, syns här i att bokens innehåll inte når fram till titelns högt satta målsättning, utan i allra högsta grad är styrd av både fysiska och mentala nationsgränser i det nutida Norden.

Den breda ansatsen: att täcka in ett så stort geografiskt område under så lång tid i ett och samma verk, har både förtjänster och nackdelar. Boken är fylld av tilltalande och illustrativa kartor av politiska strukturer och handelsvägar, schematiseringar av olika företeelser såsom skeppssymbolens bruk under bronsålder, och spridningsbilder av olika forrnlämnings- och artefaktkategorier. Dessutom finns här vad som har kommit att bli Burenhults signum: en imponerande samling vackra bilder av fantastiska artefakter och platser man har hört talas om. Allt detta sammantaget blir till en enad, prydlig och lättfattlig bild av det förhistoriska förloppet som leder in i historisk tid.

Det man förlorar på att använda ett så brett fokus, blir förstås det enskilda, komplexiteten och motsättningarna i dagens arkeologiska forskning i Sverige (eller Norden). Med en så bred ansats som denna bok har, finns det bara rum för en röst att höras, och bara de storslagna företeelserna får rum. Det finns bara utrymme för en av kanske tiotals tolkningar av ett och samma fenomen. Man får därför se detta verk som en utmärkt inkörsport till arkeologi i Sverige idag, som kan väcka en nyfikenhet hos studenter eller allmänt arkeologiintresserade att själva gå vidare och utforska de enskilda företeelser och mänskliga motsägelser som gör arkeologin till den spännande och dynamiska vetenskap det är.

Anna Källén


Vägen till Nidaros
Lennart Jörälv, Wahlström&Widstrand

Pilgrimsleder har kommit i ropet under de senaste åren. Mali Ilar till exempel tinder innevarande år genomfört en vandring genom samtliga svenska kyrkliga stift. I linje med detta har Wahlström &Wistrand givit ut Vägen till Nidaros med Lennart Jörälv som författare.

Jörälv inleder med en levnadsbeskrivning över Olav Haraldson eller som han också kallades Olav Digre, eller vars levnadsbana ändades den 29 juni 1030 i slaget vid Stiklastad. Författaren behandlar sedan de olika medeltida pilgrimslederna genom Sverige och Norge som ledde fram till Olavs begravningskyrka, Nidarosdomen i Trondheim.

Författaren följer de olika lederna och beskriver på ett personligt och lättläst sått sevärdheter av olika de slag längs med vägen. ibland saknar man någon plats eller företeelse som kunde tagits upp, till exempel stenkorset i Nössemark, Dalsland, men å andra sidan kan man inte begära att allt skall täckas in, åtminstone inte om boken skall vara läsbar.

Förutom pilgrimsleder och Olavs liv behandlas kulten kring Olavs ben och likaledes kulten i olika landskap som Närke och Gotland.

Bildmaterialet är utmärkt vad beträffar färgbilderna, medan några av de svartvita är tämligen mediokra. Detta kan eventuellt bero på det papper mall valt att trycka på. Vägen till Nidaros är en bok som är lämplig att ha med sig vid resa i pilgrimernas spår.

Torsten Svensson


Riket vid vägens slut
Jan Guillou, Piratförlaget

På 1200 -talet var folkungarna den ledande politiska kraften i Sverige. Men om detta stormannapartis uppkomst och bakgrund tiger de historiska källorna nästan helt. Jan Guillou låter nu sin romanhjälte Arn lysa upp detta medeltida dunkel, när denne som permitterad korsriddarofficer några år efter Jerusalems fall 1187 återvänder till sin västgötska hemtrakt. Arn har en förmögenhet i guld i bagaget och åtföljs av en skara hantverkare, tekniker, läkare och andra specialister som han värvat i Palestina och Syrien. Bland dessa är till och med två bröder vid namn Jacob och Marcus, nej inte Wallenberg fast snudd på.

Med utlänningarnas hjälp börjar Arn anlägga en storindustri, främst för krigsproduktion. Samtidigt låter han bygga om släktens huvudgård till en stenborg som ska kunna stå emot den nya tidens kavallerikrigföring, som börjat tillämpas nere i Europa,

Utifrån de fåtaliga historiska hållpunkterna gestaltar Guillou kampen om kungakronan mellan sverkrar, erikar och folknngar i bjärta färger. Men också det aristokratiska samhällets oumbärliga underklass, trälarna, får göra sin röst hörd.

Boken är den sista i trilogin om Arn, där handlingen utspelas mellan i 1150 och 1210. Som skapare av tidstrogna miljöer är Guillou som alltid ytterst påläst och övertygande. Människorna är kanske inte alltid lika fullödigt tecknade men kraven på författaren är också höga.

Rune Edberg


Mat för Farao
Michelle Berriedate-Johnson, Alfabeta

Hildegards kök
Hildegard av Bingen
Bokförlaget Cordia

Fil, fläsk och falukorv
Jan-Öjvund Swahn, Historiska Media

Ge mig Mat för Farao, sa mannen som satt i Hildegards kök och ville ha Fil, fläsk och falukorv. Ja, i föregående mening hittar ni tre titlar på nyutkommen litteratur som behandlar mat och matlagning under gångna tider. Mat för Farao är en liten, men trevligt illustrerad bok om kokkonst under de egyptiska faraonernas tid. Man får lära sig en del om egyptiernas kosthållning och sedan följer en receptsamling med mycket grönsaker, kryddor och till och med rostade kikärter som drinktilltugg. Det lär inte heller vara så svårt att hitta ingredienserna till dessa maträtter.

Hos egyptierna åt man ibland med fingrarna och det var inte heller fult att bli berusad. Detta påminner oss kanske om den europeiska medeltiden även om abbedissan Hildegard av Bingen lär ha skrivit "den som dricker för mycket, även av andra berusande vätskor, på den blir blodet utspätt". I Hildegards kök finns en rik uppsättning recept från medeltiden, men också en hel del kulturhistoria om den tidens mattraditioner. Man hittar även sjukdomsförebyggande sammansättningar som influensapulver, hostsaft och eldtångsbål, Hildegard sysslade ju mest med naturmedicin.

I Fil, fläsk och falukorv får vi våra svenska matraditioner utredda av den kåserande Jan-Öjvind Swahn. Här är tonvikten lagd vid de senare århundradenas kost. Det ingår inga recept i Swahns bok så denna vänder sig i första hand till de personer som är allmänt intresserade av matkultur.

Dessa tre böcker ger åtminstone läsaren en blandad kost och därmed kan det vara dags att få sig något till livs, men tänk då först på att Sara Gud och slaktaren vet vad som films i korven" (svenskt ordspråk).

Torsten Svensson


Asatro i tiden
Fredrik Skott, Språk- och folkminnesinstitutet, Göteborg

Hade vikingarna horn på hjälmarna? Ja, om man får tro publiken vid Sveriges landskamper. Nej, om man få tro den arkeologiska sakkunskapen. Men ligger det här inte en hund begraven? För många museibesökare och läsare av arkeologiska böcker har ju med egna ögon faktiskt sett något som liknar just vikingar med horn på hjälmarna.

De hjälmfigurer jag tänker på uppträder från fältvandringstid till tidig vikingatid. De på träffas bland annat på föremål som guldbrakteater, hjälmbleck, söljor, på textilier samt som amuletter och idoler. Det som ser ut som horn kan vid närmare betraktande oftast tolkas som stiliserade fåglar, rimligen korparna Hugin och Munin, Odens följeslagare. På många av framställningarna är hjälmbäraren, som inte kan vara någon annan än just Oden, utrustad med ett spjut och andra vapen. Oden hade spjutet Gungner. Ofta rider han -ibland på sin åttafotade kuse Sleipner- och åtföljs av sina glupska ulvar Gere och Freke. Han kan också ha vargskinnsklädda bärsärkar i släptåg.

Oden var den främste av asagudarna, allvis, runkunnig och med en shamanistisk förmåga att växla skepnad. Främst var han förknippad med strid, svek och död, han var krigarguden för järnåldersaristokratin, samma sociala klass som i sitt gravskick hyllade exklusiva ryttarideal och som konstnärligt uttryckte sig i sofistikerad djurornamentik.

Oden var inte bara en gudom, han var också den legendariske urstamfadern och laggivaren. Som sådan var han omhuldad i den äldre historieskrivning som på basis av olika källor av tvivelaktigt värde försökte pussla ihop en svensk kungalängd. Men som ase har Oden under kristen tid aldrig stått högt i kurs.

Förklaringarna är säkert flera: genom att vara "Den högste" utmanar Oden mer än någon annan hednagud direkt det första budordet. Han är heller inte det minsta folklig, tvärtom, han är skräckinjagande. Han krävde människooffer, och sådana bestods han också under järnåldern även om vi inte vet i vilken skala.

Oden är i dag mer eller mindre tabu till och med på platser dar han naturligt borde höra hemma. I Historiska museets i butik i Stockholm till exempel, där det inte råder någon brist på sådant som torshammare att köpa och hänga om halsen, frågar man förgäves efter odenamuletter (men obs! en sådan finns faktiskt - det är en kopia av Odenfiguren från Ekhammar i Kungsängen - fast den går i butiken försiktigtvis under noanamnet "vapendansare).

Inte ens dagens asatroende är så förtjusta i Oden, delvis på grund av rädsla för att förknippas med ljusskygg högerextremism. Detta om man får tro Göteborgshistorikern Fredrik Skotts intressanta undersökning om svensk asadyrkan, Asatro i tiden.

Den största av dagens hedniska organisationer heter Sveriges Asatrosamfund och har omkring 450 medlemmar. Det tycks vara mycket liberalt och ställer inga speciella troskrav alls på medlemmarna. Några blot i ordets egentliga betydelse förekommer heller inte hos dem utan istället skvätter de mjöd på sina gudabilder, framgår det av Skotts forskningsrapport, som i huvudsak bygger på frågelistor.

För en modern människa är det betydligt lättare att känna sympati för de två andra gudar som vid sidan av oden bildade det i det triumvirat som vid vikingatidens slut tycks ha dominerat Skandinaviens panteon. Dels muskelknippet Tor som halvfull och pruttande rullar fram över himlen, dragen i vagn efter två bockar. Dels Frö/Frej, lika sexfixerad som vår egen tid. Men hur politiskt inkorrekt Oden än må vara, så finns det samtidigt vissa tendenser till en renässans för hans del - och då syftar jag inte på supporterläktarnas speciella scen utan främst på Lotte Hedeagers och andra arkeologers forskning om folkvandringstidens ideologiska arv. Andra tecken i tiden som kan nämnas är att det nyöppnade museet i Gamla Uppsala presenterar Oden rakt upp och ner i all hans suggestiva hemskhet och att det i tidigare i år i Fornvännen inflöt en spännande text om arkeologiska indikationer på Odenkult i Birkas garnison.

Asagudarnas roll under yngre järnåldern var förmodligen åtskilligt betydelsefullare än vad dagens sekulariserade människor någonsin kan föreställa sig. Varje tid har sina gudar, heter det ju. Men kanske har asarna - även Oden - något att säga oss än idag, även om vissa av deras vanor kan tyckas oss frånstötande. Mycket handlar ju om betraktarens perspektiv: muslimer brukar tycka att nattvarden är ytterst barbarisk eftersom de kristna då under rituella former äter upp sin egen gud.

Rune Edberg