Böcker (3-02)

 

Jarlens sekel
En berättelse om 1200-talets Sverige
Dick Harrison
Ordfront

Dick Harrison, vars böcker är omfångsrika till både innehåll och sidantal, har åter kommit ut med en exposé över ett medeltida ämne. Denna gång berättar han i Jarlens sekel, om Birger Jarls 1200-tal.

Harrison gör här ett gott försök att fånga in ett helt århundrades händelser på 623 sidor. Han har tidigare visat en stor förmåga att sammanställa forskningsrön så att de blir fattbara för de läsare som inte normalt arbetar med historia och närliggande områden, och han misslyckas inte heller denna gång. Bokens stora styrka är därmed den översiktsbild av 1200-talet som författaren skapar.

Däremot ligger en viss svaghet i behandlingen av materialet. Efter att ha tagit del av boken verkar det nämligen inte som det inte finns något nytt att säga om Jarlens sekel, utom i mindre noteringar som till exempel att den norra sidan kanske inte skulle ha utgjort kvinnosida i den medeltida kyrkan. Eftersom detta resonemang talar emot tidigare forskning, så vore det mycket intressant att få veta vad författaren grundar detta resonemang på.

En del smärre sakfel har smugit sig in i texten, men med tanke på dess stora omfång skall inget sägas om detta. Vad som däremot är stilistiskt störande är somliga av Dick Harrisons ordvändningar som att städerna "växer upp som svampar ur marken", "fagra dopfuntar" osv. Störande är också de dramatiseringar av händelseförlopp som förekommer ibland. De hör inte hemma i denna typ av bok, men Harrison brukar ju också dramatisera sina föreläsningar så det kan antagligen sättas i samband med detta. Skriv som du talar är som synes inte alltid så lyckat.

Bokens bildmaterial är ett sorgligt kapitel. De bilder som är alltför små kan gott uteslutas eftersom de knappt kan ses utan förstoringsglas och är därmed av intet värde. Bildkvaliteten som helhet är också den förvånansvärt låg. Till exempel liknar fotot av den gotländska Viklaumadonnan mer den så kallade Svarta madonnan.

Efter att ha framfört dessa negativa synpunkter, så skall det självklart först och främst framhållas, att boken har ett stort värde för alla de som intresserar sig för Birger Jarl och de människor som levde under hans sekel, just genom sin bredd och överskådlighet.

Torsten Svensson


Tillbaka till Medeltiden
Ebbe Westergren & Tord Nygren
Bonnier Carlsén

Under flera år har Kalmar läns museum och Ebbe Westergren arbetat med historisk pedagogik för det unga släktet. Bland annat har man byggt upp Salvestaden, som i ett slag förflyttar besökarna till år 1397, genom rekonstruerade miljöer; hus, gator, rekvisita och kopior av fynd.

Det är en av våra mest spännande epoker som man här tar som utgångspunkt, nämligen Kalmarunionens tid. Den styrdes av, vill jag påstå, vår främsta politiska begåvning genom tiderna, unionsdrottningen Margareta. Det sägs till exempel att hon sällan undertecknade fördrag eller överenskommelser för att ständigt ha en reträttväg öppen. Det är också under denna tid som de skriftliga källorna börjar att kunna ge oss kött på de historiska benen på våra breddgrader.

Tillsammans med illustratören Tord Nygren åstadkommer författaren en väl genomarbetad, lättillgänglig bok som har alla förutsättningar att nå en ungdomlig publik.

Det finns en fara i att skildra medeltiden så att den blir överdriven och spektakulär. Det gör inte denna duo. Genom olika ögonblickbilder av livet i Kalmar under denna tid lyckas de måla upp en både fiktiva och verkliga personer så att de känns levande. Små insprängda faktarutor ger relief åt skildringarna.

Vi får lära oss hur medeltida lekar gick till, hur medeltida mat lagades och praktiska tips om hur olika hantverk bedrevs vid denna tid.

Visst vänder sig boken främst till barn och ungdomar, men också vi vuxna kan njuta av denna bok.

Birgitta Gustafson



Historien om Sverige
Från istid till framtid - så blev de första 14 000 åren
Herman Lindqvist
Norstedts

Det ska villigt erkännas, bara boktitelns formulering gör att jag grips av tvivel inför denna bok. Från istid till framtid. Så blev de första 14 000 åren. Vem har behov av att rubbet rivs av på 700 sidor? Är detta upplägg meningsfullt? Och om man ska genomföra det, kräver ett sådant projekt inte betydligt större insatser? Större än att ge ut den serie böcker i ämnet, som ju Lindqvist och Norstedts fortlöpande gör, under samma rubrik. Att skriva kort är svårt, det vet alla som försöker att producera sig i skrift.

Som arkeologiskt verksam är jag förstås extra intresserad av förhistorien, eller Forntiden, som Lindqvist valt att benämna den. Den klaras av på 50 sidor och inleds med orden: I begynnelsen var Skåne. Jaha, är det så säkert det? Hur var det nu med den norra avsmälta kustlinjen, hur gammal är den egentligen? Och vem invandrade dit när? Under de senaste åren har ju forskningen om stenåldern i norra Skandinavien tagit jättekliv framåt och kommit att förändra hela vår bild om de första kulturerna och människorna efter den senaste nedisningen. Om detta inte ett ord. Lindqvist lutar sig bekvämt mot gårdagens rön och ser hela vår historia som en kulturström från söder mot norr.

Redan på första sidan får mina tvivel angående denna bok alltså näring. Förgäves letar jag bland för- och eftertexterna om uppgifter om faktagranskning utan att finna ett spår av sådana. Men tanke på vad Herman Lindqvist redan råkat ut för i sin historiska serie i detta avseende ter det sig närmast nonchalant av förlaget att inte medverka till att en sådan faktagranskning företagits innan en bok av detta slag ges ut.

Jag vill understryka att det absolut inte är något fel att flyhänta skribenter som Herman Lindqvist skriver vår historia. Men varför i herrans namn tar han inte hjälp av sakkunskapen?

Birgitta Gustafson


I Arns fotspår. Jan Guillous riddarsaga
Lennart Utgren, Dick Harrison,
Bo Södervall med förord av Jan Guillou
Pirat

Vägen till Arns rike "började i ett dystert hotellrum i Centralasien" för att citera Jan Guillou i förordet till I Arns fotspår.

Arn har ju kommit att bli hela Västergötlands ledstjärna till medeltiden och även gjort mycket för utvecklingen av landskapets besöksnäring. Trilogin om denna påhittade korsriddare har på ett anmärkningsvärt sätt väckt människors historieintresse, vilket självklart är mycket roligt. Men skillnaden mellan fantasi och verklighet kan i vissa fall vara stor. När Jan Guillou nu väljer att publicera en faktabok om sin fantasifigur Arn och hans tid, så är det inte lika enkelt att påstå saker som i romanerna. I romanens värld har författaren all rätt att skriva i stort sätt vad som helst, men inte så i faktaböcker. Därför är det verkligen inte bra att Guillou i den inledande texten påstår en hel del saker som antingen är direkt felaktiga eller inte kan bevisas. Det är för det mesta roligt med spekulationer, men då skall det också klart framgå.

Brödtexten är skriven av Dick Harrison, vilken även han i något eller några fall påstår saker som är tvetydiga och borde diskuteras.

Det mest positiva med boken, till skillnad mot många andra böcker, är bildmaterialet. Lennart Utgrens foton håller högsta klass och återges också på ett för ändamålet mycket lämpligt papper. Bra är också Bo Södervalls rekonstruktioner och Kaj Wistbackas målningar. Bildmaterialet överträffar följaktligen texten, vilket är mycket, mycket ovanligt i dagens bokindustri. Däremot finns det många andra böcker och skrifter om Västergötlands och angränsande landskaps medeltida sevärdheter som är bra, även om bildmaterialet inte har samma dignitet som i I Arns fotspår.

Torsten Svensson


Helgon och syndare
En bok om påvarnas historia
Eamon Duffy
Artos & Norma

Helgon och syndare behandlar påvarnas historia alltifrån Petrus, som betraktas som den förste biskopen av Rom och S:t Linus, framtill dagens påve Johannes Paulus II. Det är nämligen först under 500-talet som biskoparna av Rom får titeln påve.

Eamon Duffy har valt att skära ned antalet sidor från förstaupplagan, men det är faktiskt frågan om läsaren är betjänt av detta. Detta går naturligtvis inte att besvara förrän man tagit del av den engelska ursprungsversionen. Men det känns som om texten är alltför komprimerad, trots 462 sidor, för att vara riktigt njutbar. Det är för många årtal och för många påvar på alltför få sidor. Kanske kunde en lösning ha varit att ge ut påvarnas historia i två delar i stället för en.

Innehållet är däremot av mycket stort intresse, inte minst med tanke på den stora roll påvedömet och kyrkan i stort spelat för hela Europas historia. Författaren har valt att inte ha med så många anekdoter och historier kring påvarna och likaså att berätta mer om de okända än de mer ökända. Helgon framför syndare skulle man kunna säga. Detta kan upplevas som en styrka, men också som något av en svaghet. Bieffekten kan bli att boken upplevs som en aning torr med alla sina fakta, utan anekdoter som välbehövliga inpass. En gyllene medelväg hade varit att föredra, men det hör självklart ihop med det totala utrymmet som författaren har till sitt förfogande.

Språkbruket kan för övrigt av gemene man upplevas som lite väl tungt. Ta till exempel termen pagan som används lite väl flitigt, bland annat i tre meningar efter varandra. Det är säkert en välkänd term inom det teologiska facket, men varför, nu när man vänder sig till allmänheten, inte lika gärna använda ordet hednisk eller ännu bättre förkristen.

Bildmaterialet håller i stort sett god klass, men fler bilder hade absolut inte skadat läsupplevelsen av detta för övrigt intressanta verk.

Torsten Svensson


Medan världen vakar
Studier i de gotländska runinskrifternas språk och kronologi
Thorgunn Snædal
Runrön 16, Swedish Science Press

Alltid medan världen vakar [består] ligger märket här över den man som arvingen gjorde det efter...(Runinskrift G 343, påträffad i S:t Hans ruin i Visby)

Runstenar och runor har alltid fascinerat människor, åtminstone periodvis. År 2002 tycks tillhöra en sådan period, eftersom det redan under det första halvåret utkommit fyra avhandlingar, två med bas i arkeologin och två språkvetenskapliga.

Thorgunn Snædal disputerade under april månad vid Uppsala universitet med avhandlingen Medan världen vakar. Det är en mycket stimulerande avhandling som är full läsvärd även för lekmannen. Författaren har valt att avstå från de mer fragmentariska gotländska runinskrifterna och fördelar sedan de övriga i ett kronologiskt schema.

Medan världen vakar är för övrigt en utmärkt guide att ha med sig ut i de gotländska kyrkorna, där de flesta av öns runinskrifter finns. Gotland runinskrifter är nämligen till 75 procent medeltida, vilket utgör en högre "medeltida" procentsats än något annat landskaps. I mitten av 1960-talet utkom i Runverkets serie delen om södra Gotland, ett årtionde senare delen om mellersta delen av ön, medan den norra delen ännu inte kommit av trycket.

Snædals avhandling väcker en hel del viktiga frågor om Gotlands missionstid och medeltida historia. Det skulle säkert vara fullt möjlig att använda den som ett underlag för en specialkurs. Inskrifterna tillsammans med ornamentik där sådan finnes kan sägas utgöra ett komplement, men ett mycket viktigt sådant, till övriga skriftliga källor berörande Gotlands historia, inte minst öns kristnande.

Kanske kommer inte Thorgunn Snædals avhandling att finnas så länge världen vakar, men den kommer att citeras och användas en lång tid framåt och det kan minsann inte sägas om alla avhandlingar som publiceras.

Torsten Svensson