Böcker (3-03)


Svenskt ortnamnslexikon
Mats Wahlberg, red
Språk- och folkminnesinstitutet

Fjätan, Hurva och Töck, märkliga namn på orter i Sverige som gemene man nu kan få läsa om vad de betyder. Detta tack vare Svenskt ortnamnslexikon, utgiven av Språk- och folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk i Uppsala.

Boken som innehåller cirka 6000 ortnamn lär bli en försäljningsframgång. Människor har ju i allmänhet ett stort intresse av ortnamnens betydelse. Dessutom är bokens layout mycket lyckad och detta förstärks genom att redaktionen valt att ta med ett antal vackra bilder, varav några i färg. Omslaget, målningen Solglitter gjord av prins Eugen, är även det värt att nämnas. Illustrationer, då förutom kartor och diagram, har nämligen tidigare inte varit helt självklara vad beträffar böcker inom denna genre.

Ett annat viktigt grepp är att ge vanligt förekommande ortnamnsefterleder såsom böle, red, tuna med flera egna artiklar. Följaktligen går det snabbt och enkelt att hitta svaret på deras innebörd.

Vilka ortnamnskategorier finns då upptagna i boken? Som svar på detta är det lika bra att hämta ett citat från bokens inledning: "Samtliga namn på landsdelar, landskap, län, socknar, städer och kommuner är medtagna liksom namnen på de flesta tätorter". De enskilda gård- och bynamnen saknas dock, vilket är ganska självklart med tanke på att boken inte skall svälla och bli alltför stor. I övrigt upptas ett urval av naturnamn och vissa kända namn i våra städer

Kan läsaren då lita på tolkningarna av namnen? Ja i det stora hela kan han/hon det. Visst kan somliga saker i tolkningarna ifrågasättas som till exempel att det är en bro över ån Ågången som gett namn åt Bro socken på Gotland. Kan det inte lika gärna ha att göra med en bro över något vattendrag i den intilliggande Martebo myr?

Detta är en petitess men visar ändå på det svårigheten kring tolkningarna av vissa ortnamn. Däremot är det inte det minsta svårt att ha den här boken hemma i bokhyllan eller med sig ut i bilen på resa i Sverige.

Torsten Svensson


Under den evigt blå himlen
En roman om Djingis Khan
Anders Widén
Hjalmarson & Högberg

Att skriva historiska romaner tillhör en av de absolut svåraste genrerna, skulle jag vilja påstå. Få lyckas och exemplen är många där man trots ett häftigt källmaterial och spännande legender inte förmår att gjuta liv i personerna. Men här kommer en relativt ny författare som klarar detta med glans! Han har dessutom valt en person som ligger helt utanför den egna kultursfären, nämligen mongolernas härförare och legendariske härskare Djingis Khan, som levde på 1200-talet.

I Mongoliet lever Djingis Khans minne starkt, fortfarande är han en förebild för mongolerna. Förklaringen är kanske att dagens Mongoliet ligger inklämt mellan stormakterna Ryssland och Kina, det är osäkert vem man egentligen fruktar mest också idag. Delar av Mongoliet, det så kallade Inre Mongoliet är idag helt införlivat med Kina.

Anders Widén berättar i denna första bok om Temudjin, som han hette som ung, innan han blev utropad till khan. Romanen kretsar mycket kring den krigskonst som måste ha utvecklats på stäpperna av hunner och mongoler. Här beskrivs trovärdigt dessutom det förhandlingsarbete och politiska allianser som måste ha varit grunden för de senare framgångarna. Man anar att det ligger en betydande källforskning bakom boken. Författaren utlovar redan nu en andra bok om Djingis Khans liv som härskare över stäppernas klaner och folkgrupper. Den ser vi fram emot!

Birgitta Gustafson


Romersk marmor
Axel Munthes konstsamling i Villa San Michele, Capri
Agneta Freccero
Wahlström & Widstrand

En tilltalande omslagsbild med vackert ljus och en bok i behändigt format bådar gott. Och man blir inte besviken. Förutom konstverken, dess historia och material, berättar författaren och konservatorn Agneta Freccero också om Axel Munthes historia. Detta sida vid sida med beskrivning av samlingen med skulpturer, reliefer och arkitekturfragment.

I villa San Michele har marmorstenen använts som både skulptursten och på baser, kolonner och kapitäl. Men även sandsten och travertin finns. Sistnämnda bland annat i form av den etruskiska sfinxen, placerad vid utsiktsplatsen.

Antik marmor och dess hantering ägnas ett intressant kapitel åt, liksom den stenkonservering som påbörjades 1998 på San Michele. De flesta föremål som restaurerats är av marmor och från romersk kejsartid. Innehållet i texten är tillgängligt även för den som saknar specialkunskaper och boken behandlar allt från romersk kultur och konst till riktlinjer för konservering. Allt uppdelat i korta kapitel och sist en katalog över utvalda verk från Munthes stora samling av konst från egyptisk, etruskisk och romersk tid, samt från medeltid och senare. Här visas bland annat jungfrugudinnan Artemis i form av en statyett från 1-50 e.kr. vilken påträffades nära familjen Munthes hus öster om Rom.

De flesta bilderna är svart/vitt foto och gör stenen rättvisa på nästan varje bild, men jag hade gärna sett fler bilder, även i färg. Sammanfattningsvis är detta en trevlig liten bok, fylld med intressant läsning. Perfekt både som vägledning på platsen eller som beskrivning av samlingens verk.

Katarina Schüssler


Birgitta av Vadstena
Pilgrim och profet 1303-1373
Per Beskow och Anne Landen, red
Natur och Kultur

Floran av Birgittaböcker under innevarande jubileumsår har varit stor. I nummer 2/03 av Populär Arkeologi recenserade undertecknad sex stycken, och ytterligare minst lika många har nu kommit av trycket. Birgitta av Vadstena kan anses vara den bästa av dessa senare utgåvor, även om Bilgrimsboken (Jodå, den börjar med ett B), en reseguide till platser i Östergötland som kan förknippas med Birgitta och utgiven av Östergötlands länsmuseum även den förtjänar ett kort omnämnande för både text och layout.

Birgitta av Vadstena är däremot ingen guidebok utan en samlingsvolym skriven av idel ädel erkända forskare och experter från olika lärodiscipliner i både Sverige och i utlandet. I boken är Birgittas liv och leverne uppdelad i sektionerna: Uppenbarelserna, tankevärlden, pilgrimen, helgonet, bilden av Birgitta, Birgitta i Europa, Vadstena kloster och slutligen om Birgittaorden. Som synes en relativt heltäckande beskrivning.

Först som sist skall den mycket vackra layouten premieras. Bildmaterialet med många härliga färgbilder håller också en mycket hög klass.

Bland många goda författare kan nämnas Hans Aili, Birger Bergh, Lars Bergquist, Ingrid Estham, Lennart Karlsson, Tove Nyberg och Jan Svanberg. Både Birger Bergh och Lars Bergquist har ju dessutom kommit ut med egna böcker om Birgitta.

Sammanfattningsvis skall sägas om den nyutkomna Birgittalitteraturen att om den intresserade införskaffar både Birgitta av Vadstena och den tidigare av undertecknad recenserade Birgittaboken av Birger Bergh, så får läsaren en ganska god täckning av Birgittas liv och uppenbarelserna samt forskningen däromkring.

Torsten Svensson


Långfredags-slaget
En arkeologisk historia
Bernt Syse, red
Upplandsmuseet

Ty bleffuo the och til noghor hundrat kringhwerffde aff fienderna, och somblighe bliffuo slagne, somblighe bliffuo brende vti en tegelladhu och en part komo i åna. Med dessa dramatiska ord beskriver Olaus Petri i En swensk cröneka en av de blodigaste bataljer som utspelats på svensk mark. Slaget som stod mellan svenskar och danskar ägde rum på långfredagen den 6 april år 1521.

Vid ett markarbete i Uppsala häromåret påträffades genom en tillfällighet en massgrav innehållande stupade från slaget. Under några efterföljande intensiva sommarveckor tillvaratog arkeologer från Upplandsmuseet detta mycket unika material.

En odontolog och osteolog har nagelfarit resterna bestående av skelett och tänder från de stupade för att få en så ingående bild som möjligt beträffande deras sociala bakgrund.

En militärhistoriker visar oss sedan hur de danska legoknektarna och de svenska bondesoldaterna stred samt hur de troligen var beväpnade och klädda denna ödesdigra dag. Vi får även en översiktlig bild av konflikternas Uppland under de senaste 1000 åren. Inte mindre än hälften av alla kända slag i detta landskap har ägt rum i Uppsala. Boken har förövrigt ett lättillgängligt faktainnehåll utan att ge avkall på vetenskaplig noggrannhet. Eller vad som sägs om över 130 bilder samt tabeller, schaktritningar och en notförteckning. Allt inklämt på 172 sidor. Jo då, det fanns utrymme för text också. För militärhistoriskt och militärarkeologiskt intresserade är denna bok ett måste. Men glöm inte heller pågående utställning vid Upplandsmuseet om just långfredagsslaget. Bon appétit.

Tomas Englund


Pålad stad
Berättelser om Göteborg från början till nu
Tomas Andersson
Riksantikvarieämbetet

Hur ska man bäst kunna väcka människors intresse för vår historia och vårt kulturarv? Den frågan stöts och blöts av arkeologer och alla inom kulturmiljövården. Och många nya grepp testas. Vilket lyft är till exempel inte Riksantikvarieämbetets hemsida där man nu kan följa Undersökningsverksamheten, UVs, arbete i ständigt uppdaterade grävningsrapporter och dagböcker från grävningarna!

Denna bok, Pålad stad, om Göteborgs historia är ett annat försök att förmedla den spännande forskningsresultat och ständigt nya upptäckter. Författaren Tomas Andersson har i samarbete med arkeologerna Carina Bramstång, Göte Nilsson Schönborg och Lena Troedson givit nytt liv åt fynden och upptäckterna. Tillsammans med Anders Anderssons fantastiska illustrationer har man lyckats väl.

Fakta blandas med tankar om hur det en gång kanske var. En lättillgänglig bok, väl värd att ge som gåva till alla arkeologi- och historieintresserade västsvenskar!

Birgitta Gustafson


Sveriges historia i årtal
Lars M Andersson & Lena Amurén
Historiska Media

När badade Anita Ekberg i Fontana di Trevi i Rom? När mördades kung Sverker den äldre? När plundrade vikingarna klostret Lindisfarne på Englands nordostkust? Svaret på dessa frågor och många därtill kan den vetgirige finna i Sveriges historia i årtal. Det är definitivt inte första gången och med största sannolikhet inte heller den sista som en bok baserad på årtal kommer av trycket. Vän av ordning kan ju tycka att det redan finns tillräckligt med liknande alster. Men då glömmer man att historieforskningen är en pågående process och därmed måste även litteraturen kring denna förnyas. Det gäller naturligtvis inte enbart vår tids historia utan lika mycket tidigare epokers.

Sveriges historia i årtal börjar med kortare notiser om stenåldern och blir sedan av naturliga skäl fylligare och fylligare ju längre fram i tiden vi kommer. Boken är snyggt layoutad, däremot är avsaknaden av illustrationer total. I den här typen av bok är bilden kanske inte heller helt nödvändig.

Utmärkta är bilagorna i slutet där de svenska landshövdingarna, partiledarna, mandatfördelningen i riksdagsvalen, statsministrarna, regenterna, talmännen och ärkebiskoparna räknas upp.

Sveriges historia i årtal kan också trots sin lexikala form även locka till mer sträckläsande än man vid ett första påseende kan tro.

Förresten, svaren på de inledande frågorna är i tur och ordning 1960, troligen 1156 och år 793, men det kunde ni väl redan?

Torsten Svensson


I händelsernas centrum
Uppsala under tusen år
Helena Harnesk
Hallgren & Fallgren
Upplandsmuseet

Javisst! En bok för alla barn, och vuxna med för den delen, som vill veta mer om Uppsala. Så här kan en historisk barnbok se ut om den bygger på ett gediget forskarsamarbete och struntar i att infantilisera läsaren.

Trevliga illustrationer, vackra bilder. Här blandas förhistorien med nutidshistoria av skilda slag. Vi får till exempel veta att Mälaren för 1100 år sedan gick upp till Stora Torget. När Mälaren drog sig tillbaka vid landhöjningen blev Fyrisån kvar.

Föredömligt är också att den chauvinism som ibland behäftar Uppsalas historia är bortskalad. Här redogörs i stället för forskningsläget på ett enkelt sätt, med de förbehåll som faktiskt finns.

Jag förmodar att Uppsalas alla skolor och bibliotek har denna bok tillgänglig för det uppväxande släktet.

Birgitta Gustafson


Om runstenar i Jönköpings län
Småländska kulturbilder 2002
Tomas Andersson
Jönköpings länsmuseum

Nummer LXXI (71) i serien Meddelanden från Jönköping läns hembygdsförbund och Stiftelsen Jönköpings läns museum har helt och hållet tillägnats runinskrifter och runstenar i ovannämnda län.

Boken är en mycket trevlig bekantskap med god layout och ett snyggt omslag. Däremot så håller bilderna av runstenarna i katalogdelen inte alla måttet. Det är synd på en i övrigt mycket intressant publikation. Kanske skulle fotografen i stället för att ta en landskapsbild med en runsten i mitten, enbart ha nöjt sig med runstenen. Dessutom är solen inte alltid det allra bästa bundsförvanten vad beträffar fotografering av runstenar.

Nå, nog nu med det negativa och istället ser vi på det positiva, det vill säga resten av bilderna och texten. Det är mycket bra för att inte säga nödvändigt för den ej insatte att boken inleds med ett par allmänt hållna kapitel om runstenar och runor. Sedan följer ett antal texter som behandlar runstenarna i Jönköpings län ur olika synvinklar. Årsskriften avslutas sedan med en katalogdel över de mest "besöksvärda" runstenarna i länet och med åtföljande kartor där dessa är utprickade. Texterna som är författade av många erfarna forskare inom området ger både ett instruktivt och informativt intryck.

Småländska kulturbilder 2002 får därmed ses som ett mycket gott initiativ som manar andra länsmuseer och landsändar till efterföljd. Det var ju bara lite synd det där med katalogdelens bilder.

Torsten Svensson