Böcker (3-04)
 


Museiguiden 550 museer i Sverige
Natur och Kultur

En ny utgåva av Museiguiden har nu sett dagens ljus. Det är mycket bra, för att inte säga nödvändigt, att man kontinuerligt uppdaterar en bok av denna typ. Öppettider och annan information kan ju av förklarliga skäl ha ändrats sedan föregående utgåva. Det framgår dock inte klart om några ändringar har gjorts, utom tillägget av några nya museer.
Ett bra format med lagom information, öppettider, möjlighet till inmundigande av mat, handikappanpassning med mera, gör guiden till en guldgruva för den som vill åka runt i landet och besöka museer. Dessa är indelade efter landskap i alfabetisk ordning, förutom Göteborg och Stockholm som återfinns sist. Att några av museerna, som till exempel Gränsfors yxmuseum, Skoindustrimuseet i Örebro och Ölands fjärilsmuseum, dessutom får sin bakgrund och verksamhet beskrivna i artiklar på ett helt uppslag gör ju inte saken sämre.
Vad man dock saknar är ett bättre kartunderlag. Det vore mycket bra om man kunde se var museerna är placerade på en vanlig kartbild över landskapet, och i vissa fall med detaljkartor. Men det går naturligtvis att åtgärda till nästa upplaga, för jag förutsätter att en sådan kommer att tryckas.
Av självklara skäl kan inte alla museer i Sverige tas med i boken. De uppskattas till cirka 2000 och att ha med 25 procent är vackert så.
Däremot undrar jag varför till exempel man bara tar med tre av fyra stora museigårdar på Gotland. Strandridaregården i Kyllaj, Kattlunds och Petes nämns, men inte den minst lika märkvärdiga gården Bottarve i Vamlingbo.
Att sedan fortsättningsvis vad beträffar Gotland, Vibble stavats fel, Russmuseet hamnat under rubriken Romakloster i stället för Sjonhem och att Konstmuseet i Visby nu skulle ha en ”livaktig utställningsverksamhet” är petitesser som lätt kan ändras till nästa upplaga.

Torsten Svensson


Pompeji. Bakom ruinerna
Hans Furuhagen
Natur och Kultur

Man kan fråga sig om inte Pompeji är ett uttjatat tema, om vi verkligen behöver ännu en tryckt skrift i denna genre? Svaret är ja, åtminstone om Furuhagen får hålla i pennan. Staden fascinerar ännu och med rådande författare nyvaknar staden både som ruin och som ämne. Att denna nya bok frambringar ett dagsaktuellt Pompeji, förmedlas inte minst genom både nya rön och mer fokusering på den katastrof som egentligen slog ut staden – jordbävningen 62 e. Kr., alltså 17 år innan Vesuvius ökända utbrott. Boken är en synnerligen lättillgänglig bok och ett ypperligt exempel på hur utgrävningsrapporterna strippats på sitt tyngre innehåll och emballerats i ett summariskt och bekvämt snitt. Att Furuhagen även kan Pompejis samtid speglas inte minst i flertalet kulturella jämförelser där författaren broderar ut innehållet med liknelser. Vi läser följaktligen att man vid toalettbesöken i Pompeji tvättade sig i baken med en genomdränkt tvättsvamp – när vi i Nya Testamentet läser om Jesu törstande på korset, samt om den soldat som skänkte honom en indränkt svamp, så lär vi således att det inte var av medlidande men en gest av djupaste förnedring. Boken behandlar såväl stadens moderna som antika kulturhistoria. Vi ska inte glömma att de första arkeologerna i Pompeji numera själva har kommit att bli en del av stadens arkeologi i ett Pompeji som redan började grävas ut för mer än 250 år sedan. Boken skildrar livet i den antika staden – både vardagen, politiken och husen och inte minst finns här aktuella och kortare uppdateringar av de nyare arkeologiska göromålen och dess resultat. Boken kan varmt rekommenderas för både nybörjaren och entusiasten, där inte minst dess litteraturförteckning väl känns igen av den senare. Detta här är vidare en förträfflig bok inför resan till de antika städerna. En uppsjö av guideböcker finns visserligen redan att tillgå på plats, böcker som gärna ger en djupstudie i Pompejis olika komplex, dessa med svar såsom När och Var, men alltför sällan enligt Furuhagens koncept - Hur. Din Guide får definitivt en hopplös utmaning att bättre gestalta den tid som flytt.

Jag tillåter mig att avsluta både som Plinius den yngre och som Furuhagen själv; ”Tycker Du att det inte ens varit värt ett brev, så får Du skylla dig själv, det var Du som bad mig skriva”.

Richard Holmgren


Tillbaka till järnåldern
Ebbe Westergren och Tord Nygren
BonnierCarlsen

Boken handlar till större delen om Bidvar och hans familj som bor på södra Öland och som levde på 400-talet e.kr. Du får veta hur familjen och många andra tvingas leva i borgar då deras gårdar bränns ner eftersom det råder strider mellan olika grupper och folk i östersjöområdet. Familjen består av Bidvar fadern i familjen, Disa som är gift med Bidvar och deras son Fåk och lillpojken Ravn, tvillingsystrarna Sigrid och Turid. Dessutom Disas mor Ragnhild, huskvinnan Jorunn och huskarlarna Helder och Hovar och sist men inte minst trälen Ask.

Deras gård hade fem hus, överst låg boningshuset för familjen och på andra sidan gårdstomten och den låga gästabudshallen.Lite nedanför fanns huset där Jorunn, Heldar och Hovar sov tillsammans med Ask. Det var praktiskt att husfolket och trälen, som skötte det mesta av det tunga jobbet på gården, bodde för sig själva. I samma hus bodde korna och grisarna över vintern, dom hade 22 kor och 4 grisar samt hästen Faxe.Till gården hörde också ett fårhus med plats för 40 djur och smedjan där Heldar och Hovar smidde krokar och mycket mer men inte svärd för det hade dom aldrig lärt sig.Dom hade också stora fält där dom kunde odla och betesmarker. Mycket har förändrats sedan järnåldern, t.ex. hur man bor och lever. Men på många sätt hade de som levde på Järnålder och vi som lever nu det ganska lika. Du kommer att få lära dig mycket fakta om denna tid.

Det finns många beskrivande bilder så det är lätt att föreställa sig hur det var att leva på den tiden. Nästan på varje sida hittar du en liten gul ruta med fakta förutom de som står i texten. Boken är skriven så att både vuxna och barn kan läsa och förstå. Så om jag var du skulle jag läsa denna bok!

Moa Ankarlilja, 14 år


Det medeltida Västergötland
En arkeologisk guidebok
Claes Theliander
Historiska Media

Det här är en bok som man inte kan göra något annat än att tycka om. De inledande orden om arkeologin igår och idag, efterordet, format, layout, urval av platser och byggnader, sättet att presentera materialet, författarens språkbruk, ja det finns helt enkelt inte mycket att beklaga sig över.

Arkeologen Claes Theliander skriver att han fått hjälp med att rätta sitt språk, men jag misstänker att det var ett mycket bra utgångsläge som redaktören hade. Det finns verkligen några ”större” svenska historiska eller arkeologiska författare, utan att för den skull nämna några namn, som har mycket att lära sig av Theliander hur man presenterar ett intressant material för gemene man på god och läsvänlig svenska.

Som sagt var en god bok på många sätt och vis. Det medeltida Västergötland är indelat i tre huvudkapitel, byarna och borgarna, städerna och slutligen kyrkorna och kristnandet. Insprängt i brödtexten finns faktarutor eller sidor där man kan lära sig om så skilda ämnen som till exempel Rimkrönikor, Slaget på Åsundens is och Rundkyrkor. Detta med faktarutor är något som blivit vanligt i böcker på senare år och är av godo. Mycket bra tänkt är också att efter varje enskilt kapitels slut ha litteraturtips för den vetgirige läsarens vidare framträngande i bokdjungeln.
Det enda negativa är att några av bilderna är dåliga, mycket tråkigt tycker undertecknad, eftersom både text och bild i övrigt håller så hög klass. Men bilderna på till exempel Husaby och Älgarås kyrkor borde ha bytts ut mot bättre.
Däremot ser jag fram emot författarens avhandling som skall behandla Västergötlands kristnande.

Torsten Svensson


Ledarskap. Klassikerserien
Xenofon
Översättning o kommentar: Sture Linnér
Wahlström & Widstrand

Xenofon är en av den klassiska tidens atenare, en god militär och jordbrukare, en rejäl karl. I sin ungdom lyssnade han på Sokrates, blev trött på politiken i sin hemstad, gick i tjänst hos perserkungens bror, ledde, när denne stupat, de tiotusendes berömda återtåg, kom i spartansk tjänst och fick ett stiligt gods, portförbjöds i Aten och dog så småningom i Korinth, halvt åter tagen till nåder av sin gamla hemstad. Han skrev på sitt förståndiga vis om allt möjligt bland annat detta verk som på grekiska heter Oikonomikos, vårt ord ekonom, av Sture Linnér tolkat som ledarskap, vilket boken faktiskt indirekt handlar om, men egentligen lanthushållaren.

Boken återger till att börja med en säkerligen fiktiv konversation mellan Sokrates och Kritoboulos. Sokrates klargör vikten av fackkunskap, frihet från lidelser, nödvändigheten av ordning och reda liksom gudfruktighet. Han lovprisar också jordbruk som den enda sysselsättningen vid sidan av krigskonsten som är värdig en ädel och rättskaffens man. Därefter går Sokrates över till att berätta om en konversation han haft med Iskomakos som han sökt upp som en som pekats ut som en sant rättskaffens man. I det samtalet diskuteras hur man bäst ska gå tillväga för att ordna allt på bästa sätt. Iskomakos förklarar hustruns roll i äktenskapet och till vilken ömsesidig lycka en god och väl uppfostrad hustru kan vara. På samma sätt bör även slavarna uppfostras och framför allt naturligtvis förvaltaren på godset. Till slut diskuteras jordbruket. Här tillämpar Iskomakos på Sokrates hans egen förhörsmetod, som går ut på att med frågor få den utfrågade att finna svaren hos sig själv.

Linnér kallar denna bok Xenofons charmfullaste. Många torde dock komma att reta sig på den äkta mannens attityd mot den unga hustrun, hur han lär upp henne liksom han skulle tämja en oregerlig häst och får henne att fungera på bästa sätt utan smink och ständigt flitig och ordningsam. Men egentligen är ju både Xenofon och hans språkrör Sokrates snarare framsynta när de propagerar för det delade ansvaret i hemmet.

Charlotte Scheffer


Mötet med döden i norrön medeltid
Arnved Nedkvitne
Atlantis

om uppi träd jag ser/
hängda döda dingla./
Så ristar jag/
och runor färgar,/
att den kroppen kommer/
och talar mig till.

Odens ord hämtade från Eddan beskriver något av det Arnved Nedkvitne, professor i historia vid Oslo universitet behandlar i denna bok. Skillnaden mellan sättet att betrakta döden under vikingatiden och medeltiden är relativt stor, vilket klart framgår av författarens text. Under vikingatiden tycks det inte ha funnits så mycket oro eller bekymmer kring var man hamnade i livet efter detta, medan däremot under medeltiden denna omvandling från ett levande stadium till ett annat, kom att upplevas som högst väsentlig.

För att anknyta till ovanstående citat ur Eddan så tillhör självklart de döda eller gengångarna traditionen eller formerna kring livet efter detta. Men även de kom att fylla olika funktioner under denna tid, då människorna bytte religion från asaläran till kristendomen.

Nedkvitnes bok är bra med korta sammanfattningar i slutet av varje kapitel. Det är lätt att tillgodogöra sig hur dödsbegreppet och gengångartraditionen förändras och anledningarna därtill.

Lite synd är den totala avsaknaden av illustrationer, så när som på omslagsbilden, men i övrigt finns det inte så mycket mer för läsaren att önska. Boken avslutas för övrigt med en bra litteraturlista för den som vill gå vidare i ämnet.

Torsten Svensson



Karl den stores liv
Munken Einhards latinska text med svensk
översättning
Historiska Media

Det är med glädje man ser ytterligare en historisk krönika översatt till svenska och den här gången har turen kommit till Karl den stores. Denne kung och så småningom kejsare (född 742 eller 747-död 814) måste betraktas som en av de stora märkesmännen i Europa. Munken Einhard (cirka 770-840) som var samtida kom att bli den som tecknade ned fakta och i viss mån överdrifter om och kring Karls liv.

Originaltexten presenteras på bokens vänstersida och den förnämliga svenska översättningen av Birger Bergh på den högra, vilket är ett mycket bra grepp. Läsaren som kan sitt latin kan då kontrollera översättarens arbete och se om det gjorts på ett tillräckligt övertygande sätt. De inledande orden av Birgitta Kurtén-Lindberg om Karl den store och hans tid ger ocksåen god grund.

Torsten Svensson