Böcker


Grekisk gryning
Om det hellenska kultur flödet genom tiderna
Sture Linnér
Wahlström

Bilden på omslaget visar vinets gud Dionysos behagligt utsträckt i sin båt under en mast som prunkar med vinklasar och med delfiner som hoppar i vågorna runt om. Det är egentligen en utmärkt bild av boken: en klok och lite finurlig rorsman som styr båten med fast hand, bjuder oss söta druvor och nya intryck uppfriskande som lekande delfiner. Få kan med sådan lätthet som Sture Linnér förena stor kunskap om den antika litteraturen och filosofin med spirituella associationer till senare tiders konst och litteratur.

Boken inleds med en betraktelse över vad vi har kvar av antik litteratur och övergår därefter till den tidiga diktningen i Grekland; utgångspunkten har här varit samarbetet med Ingvar Björkeson och hans översättningar av bl.a. Hesiodos och de s.k. homeriska dikterna. Härnäst kommer de försokratiska filosoferna, de som på alla vis försökte förklara naturens sammansättning och yttersta väsen. Ett kapitel behandlar perserkrigen, den stora kraftmätningen mellan öst och väst, där Linnér gör ett försök att se det hela också lite från persisk synvinkel. Men man får nog hålla med Hjalmar Gullberg, naturligtvis som så många andra svenska författare citerad i boken: ”Hyllningskören skall evigt handla om Leonidas’ nederlag”.

I nästa kapitel uppträder Sokrates, Platon och Aristoteles, de tre så olika filosoferna som alla verkade i Athen. Som enda romare möter oss den romerske kejsaren Julianus som kallades avfällingen för att han försökte återföra Romarriket till de gamla gudarna. Han dyker upp som huvudperson i flera dikter av den säregne, mycket läsvärde poeten Konstantinos Kavafis, som verkade i Alexandria och runt omkring sig tyckte sig ana antikens människor som upplevde det tragiska medvetandet om livets fåfänglighet, om det sönderfall i vilket allt mynnade ut, som det uttrycks av Linnér. Kort sagt, det här en läsvärd bok för alla som likt Sture Linnér själv hämtar mod och kraft ur den antika kulturen.

Charlotte Scheffer


Aliénor av Aquitanien
Agneta Conradi Mattsson
Symposion

Den som har läst Agneta Conradi Mattssons förra bok om Riseberga kloster, Birger Brosa och Filipssönderna förstår kanske vad som väntar också i denna bok. Författaren, som faktiskt ej är disputerad utan en friforskare med en fil mag. i moderna språk i botten, går igenom sina källor minutiöst, och framför allt entusiastiskt.

Här har hon tagit sig an ett kvinnoöde och en tid, 1100-talets Europa och Frankrike, och gör det högst levande. Aliénor av Aquitanien var en adelsdam från södra Frankrike som efter sin far ärvde detta hertigdöme och blev en av Frankrikes mest giftasåtrådda kvinnor. Hon blev brud åt Frankrikes blivande kung Louis (Ludvig) VII. Genom de skriftliga källorna, som på kontinenten verkligen existerar vid denna tid, följer författaren denna drottnings av Frankrike liv och det är minsann inget stillasittande. Vi förstår att drottningen ofta är den som håller i kungens beslut. Efter en pilgrimsfärd till det Heliga landet blir hon dock trött på honom och ser till att äktenskapet annulleras. Vid denna färd har hon fått inblick i det bysantinska hovet och kulturen och blir helt enkelt förälskad.

Hon finner en ny make i hertigen av Normandie, Henri, en man mer i hennes smak. Så småningom ska han överta Englands krona som Henrik II och Aliénor blir alltså nu drottning av England. En av deras söner var ingen mindre än Rikard Lejonhjärta.
Förutom att boken livfullt skildrar denna kvinnas liv, så gör den spännande utvikningar om politiken, kyrkan och biskoparnas roll i denna tid. Vi får veta hur Paris såg ut och hur Aliénor var med om att bygga ut och omforma denna då ganska blygsamma stad.

Naturligtvis finns det gott om noter och källhänvisningar samt mycket utförliga släktträd avseende den europeiska noblessen vid denna tid. Boken går att ta till sig i olika delar, den är mastig, men lättläst, nästan 500 sidor och med bilder.

Birgitta Gustafson


”...min stora kärlek för allt, hvad fornforskningen röner”
Karin Gustavsson
Gyllenstiernska
Krapperupstiftelsen


Carl Gyllenstierna föddes 1819 på slottet Krapperup i Skåne. Han kom att ägna nästan all ledig tid åt vad man då kallade fornforskning, inte minst uppmuntrad av sin far, Nils Christoffer Gyllenstierna, som var en hängiven naturvetenskapare. Genom denne anställdes en ung informator, Bror Emil Hildebrand, som senare skulle komma att blir riksantikvarie. Boken tar upp både faderns och sonens forskargärningar och de samlingar som deras arbete resulterade i, av vilka en del har bevarats på Krapperup. Carl Gyllenstierna inspirerades bl.a. av lundaarkeologen Sven Nilsson, den store fornforskaren under 1800-talet, Oscar Montelius, vilken också uppmärksammade Carl Gyllenstiernas arbete och även Nils Månsson Mandelgren. Ty Gyllenstierna insamlade inte enbart fornsaker och registrerade fornlämningar utan forskade även om folksägner och folkminnen.

Birgitta Gustafson


Egyptisk forntid
Uppslagsbok för resenärer
Rolf Grönblom
Valentin förlag

Världens mest levande forntid är, utan större tvekan, den egyptiska, skriver författaren och egyptenkännaren Rolf Grönblom i sitt förord. Vid det här laget är det en sliten kliché att tala om världens största friluftsmuseum, fortsätter han, men den bilden är på det hela taget korrekt. Var finner man väl samma koncentration av fornminnen som just i Egypten? Allt detta dessutom lättillgängligt som serverat på en bricka, menar han.

Det ligger självfallet mycket i detta. Men den som försöker sätta sig in i Egyptens förhistoria har dock ett styvt arbete. Därför behövs just sådana populärvetenskapliga böcker som Rolf Grönblom skriver. Och detta lilla häfte är ännu ett gott försök att få oss med på noterna och bekanta oss med de oändliga dynastierna. Den egyptiska historien avverkas på 16 lättlästa sidor. Vi får reda på något om tidsperioder och kalendrar, om vad en farao egentligen är och en genomgång av skrift och litteratur, siffror och räknekonst.

Författaren tar oss med på en snabbtur genom den fornegyptiska vardagen. Vi får en lektion om gudavärlden och inblick i kult och gravskick. Häftet avslutas med ett minilexikon där man kan slå upp de viktigaste platserna och personerna.

Birgitta Gustafson


Alexanderden store
Bengt Liljegren
Historiska Media

Den som inte trodde att man kunde ändra sin historia, har aldrig skrivit sin självbiografi. Jag vet inte vad Alexander själv hade sagt om denna formulering, men förmodligen hade han med facit i hand tyst hållit med. Men vad är egentligen sanning, kan du som läsare själv förstå sanningen i det du gör just nu? Är det inte många gånger den komplicerade produkten av ett liv, både i ett längre och kortare perspektiv, som når realiteten bäst?

Av denna anledning kan vi faktiskt närma oss Alexanders liv och hans samtid rätt så väl. Författaren Bengt Liljegren är mycket medveten om historieprocessens maskineri och samtidigt är han skicklig på att inte döda myten Alexander. Detta är en svår och viktig balansgång. Denne legendariske härskare har figurerat en hel del i etern den senaste tiden, inte minst genom Oliver Stones stora filmepos som är ett av flera försök att stimulera det ökande historieintresset genom dramagenren.

Liljegrens bok är i Alexanderhysterins anda därför ett mycket välkommet tillskott för den som vill gå ett steg längre. Verket är en imponerande samling av instruktiva händelseförlopp, dåtidens världsbild, intrig och handlingsmönster &endash; allt i ett ytterst lättillgänglig format utan att förlora sin vetenskapliga stringens och äkthet. Det senare återspeglas inte bara i författarens nyktra återskapande, men också genom en gedigen och kompletterande faktaapparat i ett lika begripligt snitt. I boken finner vi också sådana nyttigheter som kan föra läsaren vidare i Alexanders värld, sådant som litteratur, tips och författarens egna reflektioner. Jag tror vidare att många kommer att uppskatta den överskådliga och tematiska kapitelindelningen, som långt ifrån anstränger läsaren &endash; det finns tid att stundom smälta detta tämligen mäktigt historieporträtt. Man skulle kunna säga att bokens innanmäte tillika är en handbok för den som vill skriva ett populärt arbete om Alexanders den store, något som dock icke behöver göras på en lång tid.

Richard Holmgren


Älggropar
Curt Lofterud
Lofterud Produktion

Älggrop och fångstgrop är två olika namn på samma fornminne. Arkeologerna använder oftast fångstgrop medan vanligt folk brukar kalla dem älggropar, skriver författaren i sin inledning.

Det finns tiotusentals älggropar runtom i Sverige, som ett exempel kan nämnas att det i Jämtland finns omkring 5000 registrerade fornlämningar och 13 000 fångst- eller älggropar!

Här får vi veta hur dessa gropar konstruerades och användes, ett bruk som stenåldersmänniskorna inrättade och som sedan följt oss fram genom årtusendena till nästan modern tid, till början av 1800-talet. Det är bra om man också lär sig hur man kan upptäcka en fångstgrop eftersom dessa är fornlämningar och skyddade enligt Kulturminneslagen. Och för att bevara dem för framtiden, ja, det är bara att låta dem ligga kvar.

Birgitta Gustafson


Sånger
Theokritos
Natur och Kultur

Theokritos anses som en av den hellenistiska tidens främsta diktare. Han bör ha fötts på Sicilien någon gång runt 300 f.kr. men flyttade så småningom till den tidens metropol Alexandria; en lätt underdånig hyllningsdikt till Kung Ptolemaios II Philadelphos ingår. Boken innehåller hans 22 säkert attribuerade sånger som trots sitt ringa antal visar bredden i hans poetiska begåvning. Många av dikterna beskriver på ett mycket sofistikerat sätt det enkla lantlivets behag: herdar tävlar i musik eller beskriver sina allt annat än romantiska kärleksbekymmer. En övergiven kvinna försöker med trollkonster vinna tillbaka sin trolöse älskare. Theokritos är en sofistikerad diktare och hans förmenta inlevelse och längtan efter lantlivets behag övertygar kanske inte helt.

Bland dikterna finns också sånger som tar sina motiv från grekiska myter eller handlar om mytologiska figurer: Herakles som trots att han ännu befinner sig i spädbarnsåldern stryper två ormar som sänts dit av den på sin trolöse make svartsjuka Hera, Dioskurerna, också de Zeus söner, som starka besegrar var sin fiende, ett bröllopskväde till deras syster, den sköna Helena, en dionysosfest som slutar med att bacchanterna med sin ledarinna i sptsen sliter hennes son i stycken. Några mycket korta dikter behandlar i kanske förment jagform skaldens egna kärleksbekymmer i förhållanden med unga gossar, så som brukligt var vid här tiden. Den roligaste dikten handlar om två damer i yngre medelåldern som besöker en Adonis-fest under fortlöpande kommentarer till varandra av högst prosaisk natur.

Sture Linnérs kloka introduktion och korta genomgång av herdediktningens öden efter Theokritos berikar boken ytterligare. För den som föredrar grekiska finns det tillgång till texten också på detta språk. Theokritos dikter är väl värda att läsa och förvånansvärt tillgängliga trots tidsavståndet på drygt tvåtusen år.

Charlotte Scheffer


Gladiatorer
Fik Meijer
Historiska Media

Det är ingen myt att romarna var mycket förtjusta i gladiatorspel. Vart de än drog fram i världen så lät erövrarna anlägga amfiteatrar. Många av de grekiska teatrarna som togs över av romarna byggdes om till amfiteatrar. Ut vandrade skådespelarna och in kom gladiatorer och vilda djur.

Under nära sexhundra år upprätthöll romarna gladiatorspelen och vi har ganska mycken kunskap, både arkeologisk och genom skriftliga källor, om detta antika nöje. Författaren till denna bok, Fik Meijer, är professor i antik historia vid Amsterdams universitet och berättar här allt du vill veta om gladiatorspel. Gladiatorerna kom från hela romarriket, från början var de oftast besegrade motståndare från något av Roms erövringskrig. Sedan rekryterades de även bland krigsfångar. Gladiatorerna sågs som attraktiva män och när de satts i gladiatorskolorna tränade de dagligen för kampen på arenan. De bildade ett slags skrå och sammanhållningen kunde vara stark gladiatorerna emellan även om de ibland tvingades att gå ut i strid mot varandra.

Det fanns även kvinnliga gladiatorer, de finns beskrivna och avbildade. De tycks ha haft samma slags utrustning som sina manliga kollegor.

Den mest kända spelplatsen är kanske Colosseum i Rom, men även amfiteatern i Pompeji och dess gladiatorskola har vi kunskap om. Författaren redogör i ett kapitel om en dag på Colosseum. För att få publik affischerade man med väggplakat, (sådana finns från Pompeji). Vad entrébiljetten kostade vet vi inte, sannolikt dyr, med billigare platser längst bak. Programmet spände över en hel dag. Man började med djurhetsningar på förmiddagen, följt av jakt på djuren. Tidig eftermiddag avrättades brottslingar och slavar som rymt, avbrutna då och då av lättare inslag som friidrottstävlingar och komiska nummer. Sent på eftermiddagen kom så huvudattraktionen: gladiatorkamperna.

Att närma sig den romerska kulturen genom gladiatorspel ger en intressant infallsvinkel.

Birgitta Gustafson


Långa ben
Thomas och Anna-Clara Tidholm
En bok för alla

Detta är en barnbok om de första människorna på jorden. De kallar sig för Långa Ben, för de är inte bofasta utan förflyttar sig hela tiden. Stenålderspojken Gogo är berättare och med hans hjälp får vi veta hur det var att vara barn under äldsta forntid.

Så här berättar Gogo till exempel:
Det var på hösten efter regnet. Vi var på berget som vi kalllar Hål i Huvet och i sluttningarna och jag hade ätit hela sommaren, men sen kom dom stora feta som inte talar. Dom ville jaga bort oss och själva ta maten som fanns där. Då måste vi gå vidare. När dom stora feta kom visste vi att ingenting mer skulle komma i våra dagar där.

Dom stora feta? Av bilderna förstår vi att det handlar om apor som jagar bort de Långa Benen. I bakgrunden ryker en vulkan. Jag vet inte om boken är faktagranskad, men det är kanske inte poängen?

Det barn jag prövade boken på tyckte den var spännande och brydde sig alls inte om ifall det verkligen gick till så här på forntiden. Dessvärre gör jag det.

Birgitta Gustafson