Böcker (4-01)

Minnets stigar
- en resa bland svenska kyrkogårdar
Hans Hammarskiöld, Anita Theorett och Per Wästberg
Bokförlaget Max Ström

"Omsider lycklig" står det på baksidan av en gravsten på Husaby kyrkogård i Västergötland och lycklig kan man bli nu när omsider en bok utkommit om begravningar och kyrkogårdar i Sverige. Den med rätta till Augustpriset i facklitteratur nominerade Minnets stigar - en resa bland svenska kyrkogårdar är en efterlängtad bok om våra begravningsplatser. Tänk bara på hur mycket kulturhistoria som döljs i gravstenarnas inskriptioner alltifrån medeltiden och framåt.

På bokens 5 3 5 sidor lyckas författarna dels få med en del om begravningar och kyrkogårdens historia, dels beskriva stenar från cirka 3 00 av landets 3 0 00 kyrkogårdar. Författarna, Anita Theorell och Per Wästberg, har tillsammans med fotografen, Hans Hammarskiöld, försökt att fånga genius loci, d.v.s. platsens ande, på dessa ställen och undertecknad kan enbart tillstå att de lyckats mycket väl med sin uppgift som tagit dem tre år att utföra.

Det är klart att man kan sakna somliga kyrkogårdar som t.ex. Kalmar gamla kyrkogård, men ett urval är ju alltid ett urval. Bokens kvalitéer är många med litterärt lättläst text och med bra och många fotografier, men en smärre invändning gäller papperskvaliteten som kunde ha varit ett snäpp bättre, vilket i sin tur skulle ha givit bilderna en ännu bättre lyster. Det hade också varit roligt om den f. d. ägghandlarens gravsten på Estuna kyrkogård i Uppland varit med, vem är för övrigt inte fd. på en kyrkogård, men den här boken kommer inte att vara före detta på länge och den är dessutom en mycket stark kandidat till Augustpriset.

Torsten Svensson


Medeltidens ABC
Carin Orrling, red
Prisma/Historiska Museet

Efterlängtad nyutgåva av denna uppslagsbok i miniformat som i sin första skepnad utkom 1985 och sedan länge varit slutsåld. En rad forskare och specialister medverkar under Carin Orrlings sakkunniga ledning. Hon vet hur en slipsten av detta slag ska dras, med både Stenålderns ABC och Vikingatidens ABC bakom sig.

Uppemot 100 olika skribenter delar med sig av sina respektive kunskapsområden. Vad som inte finns med om medeltiden i denna 500-sidiga uppslagsbok är knappast värt att veta. Visserligen kunskap i kortform, i förordet rekommenderas den verklige kalenderbitaren till standardverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid.

Vad menas då med medeltid? Låt oss slå upp ordet.
"Tidsgränserna för medeltiden är av naturliga skäl flytande, men ute i Europa markeras de ofta av två historiskt avgörande årtal: 47 6 och 145 3. Det första betecknar västromerska rikets fall och det senare den muhammedanska erövringen av Konstantinopel, som fick betydelse genom att Bysans många lärde flydde till Italien, dit de förde med sig hela det grekiska kulturarvet, vilket kom att verka som en dynamisk katalysator för den begynnande renässansrörelsen. I Norden sammanfaller medeltidens början med kristendomens införande och dess slut med reformationen. Den omfattar med andra ord i grova drag perioden mellan åren 1050 och 1525."

Sådärja.Nuharviplaceratinmedeltiden i vårt eget tidsfält och känner oss litet tryggare i hstoriens vindlande kunskapskorridorer. Det är väl därför man älskar uppslagsböcker.

Birgitta Gustafson


Sjunket förflutet
Arkeologiska möjligheter under vatten
Johan Rönnby
Runius & Co förlag

En uppmärksammad, men föga utforskad, del av våra fornlämningar är de under vatten. Uppmärksammad framför allt av sportdykare, som av naturliga skäl tycker det är häftigt att dyka på vrak. Men inte lika uppmärksammad av kulturmiljövården och dess myndigheter. Anledningen kan måhända beskrivas med ett ord, pengar. Det kostar att inventera och undersöka lämningar under vatten. Ingen regering har hittills avsatt de miljonerna.

Undervattensvärlden rymmer också mycket mer än skeppsvrak. Till exempel vattenoffer, pålbyggnader och sjöanläggningar, skriver Johan Rönnby i sitt förord och hänvisar till den metodologi och de teoretiska källforskningsuppgifter som den marinarkeologiska forskningen måste bygga på. I boken sammanfattar Johan Rönnby, vår främste marinarkeolog, sin 20-åriga erfarenhet. Den fyller här en kunskapslucka. Vi hoppas att nästa upplaga får råd med ett bra bildmaterial.

Birgitta Gustafson


Myter om det nordiska
Catharina Raudvere, red, m.fl.
Nordic Academic Press

Sedan något år pågår ett tvärvetenskapligt och internationellt forskningsprojekt vid namn "Vägar till Midgård - nordisk hedendom i långtidsperspektiv". Projektet har nu avsatt sin första bok bestående av sju mycket lärda och i några fall ganska hårdsmälta uppsatser i skilda ämnen.

Angelägnaste bidraget kommer från antologins enda arkeolog, norskan Lise Nordenborg Myhre, verksam i Cambridge, som tar upp den på senare tid så aktuella diskussionen om vad skandinaviska arkeologer tyckte och gjorde under 1930- och 1940-talen. Myhre visar att de borgerligt-nationellt sinnade norska arkeologerna efter den nazityska ockupationen 1940 tvingades välja sida. Antingen fjäsk för och samarbete med tyskarna, eller också trots eller motvärn. Bland dem som vägrade att lyda de nya herrarna var Osloprofessorn A W Brøgger, vikingaskeppshallens skapare, som satt internerad från 1941 till krigsslutet.

Nationalismen sprack således upp när det visade sig att den "pan-germanska" arkeologiska variant, som många av forskarna till att börja med varit attraherade av, var en ideologisk mask för tysk expansionism. Jämför med Quislings parti "Nasjonal samling" som var ju var nationellt endast till namnet - till gagnet var det ett protyskt marionettparti. "Norsk nationalism" kom därefter att definiera sig mot ockupation, för frihet och nationellt oberoende.

Detta slags progressiva nationalism är inget undantag utan har i historien periodvis varit det dominerande uttrycket. De som i debatten hävdat att nationalism i princip är något reaktionärt gör det mot bättre vetande.

Rune Edberg


Fornminnen i Skåne - en vägvisare
Christer Classon&Anders Dunér
Corona

Skånska fornminnen
Lars Magnar Enoksen
Historiska Media

Två nya böcker om Skånes fornminnen har nu kommit av trycket. Fornminnen i Skåne är en sammanslagning av två tidigare utkomna böcker, nämligen Fornminnen i södra och västra Skåne respektive Fornminnen i norra och östra Skåne. Det är självklart av godo att få båda dessa böcker sammanslagna i en volym, där texten dessutom är reviderad.

Classons & Dunérs bok är även mycket lämplig att föra med sig när man ger sig ut bland alla fornlämningar i det skånska odlingslandskapet, eftersom den till både format och innehåll är anpassad för detta. Skåne tillhör för övrigt ett av de mera fornminnestäta landskapen.

Texten är skriven på ett lättsamt sätt och förutom en ordlista med arkeologiska termer finns det förnämliga registret som också måste nämnas. Där har man delat upp fornlämningarna under rubriker som borgruiner, hällristningar, runstenar och storstensgravar, vilket gör det mycket lätt att hitta just det läsaren söker efter.

Vad beträffar illustrationerna däremot så kunde förlaget gott ha satsat på ett och annat foto istället för de teckningar i miniformat som nu förekommer. En liten undran man för övrigt kan ha är att man använt sig av Lars Magnar Enoksens tolkning av skånska runtexter och inte den version som ges i boken Danmarks runinskrifter, dit Skånes hör. Detta val gör författarna p g a att man inte vill översätta danskan!? Med denna min undran skall inte uppfattas som att Enoksens tolkningar är fel men man bör komplettera med den mera officiella version i det danska runskriftsverket.

Som helhet är dock detta en bra publikation att ha med sig i fickan när man ger sig ut i den kulturella naturen.

Den andra utgivna boken, Skånska fornminnen, närmar sig på ett något annat vis de historiska minnesmärkena. Författare är den ovannämnde Lars Magnar Enoksen som valt att behandla ett mindre antal fornlämningar från detta vårt sydligaste landskap. Han inleder med två större kapitel om Skånes fornhistoria och fornminnesvården.

Boken har vidare till skillnad mot Classons & Dunérs ett antal olika turförslag till olika delar av Skåne. Med andra ord har Enoksens bok färre objekt än den i recensionen förstnämnda, å andra sidan är de han tagit upp mer utförligt beskrivna.

Layouten på Skånska fornminnen är dock inget att hurra för. Undertecknad har den största respekt för Historiska Media, men lite mer kunde och borde satsas på bilder och liknande.

Vilken bok av de två ovanstående man införskaffar är en ren smaksak, även om Fornminnen i Skåne kanske är att föredra, med tanke på den stora mängden av minnesmärken som beskrivs.

Torsten Svensson


Katedralen i Linköping
Anders Eckerdal, Mats Fredriksson, Gunnar Lindqvist, Sverker Linge och Jonas Sällberg
Carlssons

Katedralen i Linköping är ett stort bildverk över en av Sveriges ståtligaste och vackraste domkyrkor. Här dokumenteras arkitektur och byggnadsdetaljer, epitafier och textilier, altartavlor och gravstenar, men även nutidens ceremoniella handlingar som bröllop och dop.

Bilderna som uppgår till över 400, ibland på hela uppslag, dominerar följaktligen bokens 325 sidor på ett så flagrant sätt att man får anse den vara mer en bilddokumentation än någonting annat.

Det finns dock en inledande text om kyrkans historia författad av förre länsmuseichefen Gunnar Lindqvist och en annan om ett levande kyrkorum av domprosten Anders Eckerdal.

Naturligtvis finns det även bildtexter när man så att säga litterärt vandrar runt i kyrkan. De är dock samlade klumpvis.

För den som vill sätta sig djupare in i kyrkans byggnadshistoria hänvisas däremot till Linköpings domkyrka i serien Sveriges Kyrkor Denna utkom uppdelad i två band i mitten av 1980-talet.

Tyvärr är inte papperskvaliteten i Katedralen i Linköping av högsta märke vilket gör att Mats Fredrikssons fotografier inte riktigt kommer till sin rätt. En och annan bild kunde också av andra skäl ha utelämnats, men det är av mindre betydelse. Det är dock som sagt var lite synd att bildmaterialet får stå tillbaka för det valda papperet, även om synd i kyrkans värld är något helt annat.

Torsten Svensson


Saharas gåtfulla klippmålningar
Arkeologi-Kulturspridning-Teater
George Cristea
Carlssons

Tassili n´Ajjer i Algeriet är en högslätt i Sahara som innehåller några av historiens tidigaste avbildningar av människor. De märkliga målningarna har skapats under en mycket lång tid, från cirka 8000 år f.kr. fram till vår tid.

De mänskliga figurerna i målningarna berättar om åtminstone fem olika kulturer och därmed vad som brukar kallas stilar inom konsthistorien.

I denna bok har författaren, George Cristea, född i Rumänien, bosatt i Algeriet på 70-talet, och nu svensk, närmat sig målningarna på ett sätt som måste kallas genuint gränsöverskridande. Därav bokens undertitel "Arkeologi, Kulturspridning, Teater".

Så här skriver han själv i sitt förord:
"För cirka tio år sedan befann jag mig på ett teaterhistoriskt symposium i Barcelona, anordnat av den katalanska huvudstadens universitet. Jag skulle för första gången i ett internationellt forskarsammanhang redogöra för min forskning om `Teatrala element i epipaleolitiska och neolitiska klippmålningar i Centrala Sahara`."

Vad Cristea berättar i sin bok är hur man kan närma sig förhistoriska bilder med hjälp av teaterhistoriska kunskaper.

" Men snart insåg jag att kunskaper i teaterhistoria inte var tillräcklig grund för studier av dessa klippmålningar. Det behövdes arkeologi, antropologi, konsthistoria, historia, forntidshistoria, mytologi, religionshistoria och dessutom geologi och geografi."

Och med allt detta gav han sig i kast för att bättre kunna förstå de mångtusenåriga klippmålningarna i Sahara.

Man läser och lyfter på hatten för denna kulturhistoriska gärning.

Birgitta Gustafson


Möre - historien om ett småland
Gert Magnusson, red
Kalmar läns museum

Denna bok är tjock som en bibel, 672 sidor, och innehåller allt en arkeologiskt intresserad kan önska sig. Det har sin förklaring. Trots att innehållet är geografiskt begränsat har de arkeologiska undersökningarna av området som föregått den nya småländska E 22-vägen varit bland de största i Sverige de senaste åren. Fältarbetet pågick under 1997-99 och hela den vetenskapliga bearbetningen av resultaten var klar den 30 april i år. Så snabbt arbetar dagens arkeologer, och är man riktigt professionell låter slutrapporten inte vänta på sig.

När arbetet var som intensivast arbetade 60 arkeologer i projektet. Och bland de fynd och upptäckter som dessa undersökningar givit finns en del minst sagt sensationella.

Ett nytt pussel som lades i detta projekt är det som landskapsarkeologerna bidrar med. De "läser" landskapet och drar slutsatser som går långt utanför forna tiders fyndkatalogisering.

Ett av de mest oväntade fynden var kanske den blästerugn, som kunde fastställa att man i Eke i Söderåkra praktiserat järnframställning i större skala redan på 300-talet f.kr.

Boken och undersökningarna lyfter den småländska förhistorien till oanade höjder.

Birgitta Gustafson


Den onde - från forna tiders djävulstro till modern satanism
Håkan Arlebrand & Kerstin Wallin
Libris Media AB

Djävulens största list, var att övertyga människan om att han inte fanns.

Ovanstående sentens, som används i lite olika sammanhang, stämmer dock inte in i på den litterära världen. Förekomsten av böcker som berör djävlar, häxor och det onda är mycket stor och nu är det dags för ytterligare ett bidrag, Den onde - från forna tiders djävulstro till modern satanism. Bokens faktatext är författad av gymnasieläraren Håkan Arlebrand och journalisten Kerstin Wallin har genomfört intervjuerna, dock ej med potentaten själv, om det nu var någon som trodde det.

Arlebrand har tagit ett stort grepp om den lede frestaren och beskriver hans framfart i människornas och andra världar från begynnelsen och fram till våra dagar. Under 1980- och 90-talet beskrevs djävulen i fyra böcker av den amerikanske forskaren Jeffrey Burton Russell och det känns som att till en viss del är detta en svensk variant av samma verk, dock mycket mer kortfattad och skriven ur mer religiös synvinkel än den amerikanske föregångaren.

Layouten och bildmaterialet är dock av samma torftiga kvalité som i Russels böcker. Det förekommer även ett par smärre sakfel hos Arlebrand, som t.ex. skriver att Satan börjar avbildas med vingar på 900-talet, men det finns åtminstone en bild från århundradet före där vingarna sitter där dom skall.

Men som helhet finns det ett och annat att hämta i Den onde och då inte att förglömma litteraturlistan som trots avsaknaden av somlig konsthistorisk litteratur i ämnet är mycket bra.

Torsten Svensson


Taranto - En grekisk koloni i Syditalien
Karen Slej, Kristian Göransson och Lars Karlsson

Östersjöns skatter
Det dolda kulturlandskapet
Ulrika Djerw och Johan Rönnby, red

Utställningskatalog
Sjöhistoriska museet

Utställningskatalog
Medelhavsmuseet

Ett någorlunda långt liv fyllt med utställningsbesök av olika slag har resulterat i en personlig reflektion; behållningen från ett flertal har varit utställningskatalogerna.

Över de två aktuella exempel som här tas upp må dock ingen skugga falla - jag har ännu inte sett någon av de två utställningarna, den på Medelhavsmuseet och den på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Katalogerna har jag dock läst och kan konstatera att de förtjänar ett bättre öde än att glömmas när utställningarna eventuellt packas ihop.

I "Taranto - en grekisk koloni i Syditalien" får jag veta allt om den grekiska kolonisationen i Väst och om Magna Graecia, de många städer grekerna började att anlägga i Syditalien från år 700 f.kr.

En vacker katalog med bra tryck och ett intressant bildmaterial gör att den hamnar bland de riktiga böckerna i bokhyllan.

Detsamma gäller utställningskatalogen om Östersjöns skatter. Förutom att några av de främsta svenska marinarkeologerna medverkar får vi här tillgång till en bred exposé av vad som händer forskningsmässigt i länderna runt Östersjön; Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Ryssland, Finland och Åland. Hur många fornlämningar under och vid Östersjöns vatten som kan finnas är idag omöjligt att svara på. Men här finns en potential av enorma mått.

I utställningskatalogen får vi smakprov vad som händer inom området i de olika länderna på ett lättillgängligt sätt.

I sin avslutning fäller en av huvudredaktörerna, Johan Rönnby, kommentaren att det är naturligt att diskussionerna om den nya vetenskapen arkeologi under vatten i mycket har handlat om hur man bär sig åt. Förr eller senare måste dock denna disciplin lämna äventyret och använda sig av modeller som kan tolka lämningarna i ett samhällsutvecklingsperspektiv.

Birgitta Gustafson