Böcker (4-02)

Vädrets makt
Hur naturkatastroferna har förändrat historiens lopp
Erik Durschmied
Prisma

"I morgon förväntas regnväder med lokal kraftig åska över norra Tyskland och kraftiga orkanbyar vid Japans västkust. Sjöfarare varnas. I Ryssland förväntas temperaturen sjunka ned till 42 minusgrader. För alla försök till invasion avrådes därmed bestämt…"

Om liknande väderbulletiner funnits före våra dagar hade världens historia högst troligen sett mycket annorlunda ut. I Vädrets makt av Erik Durschmied närmar sig författaren nämligen historien genom ett av våra vanligaste samtals och diskussionsämnen, vädret.

I boken behandlas ett antal världshistoriska händelser eller skeenden och hur vädret har påverkat utgången av dessa. I ett tilläggskapitel skrivet av Thomas Roth behandlas liknande klimatologiska fenomen i Norden.

Mycket av denna väderpåverkan har haft en direkt avgörande betydelse för historien både i ett kort och långt perspektiv. Till exempel får slaget i Teotoburgerskogen år 9 efter vår tideräkning mellan romarna och germanerna en fullödig beskrivning, där ett åskväder kom att fälla avgörandet. Durschmied beskriver denna för Europas historia mycket avgörande händelse på ett fängslande sätt, nästan så fängslande att läsaren känner att han just då befinner sig där. Boken genomsyras för övrigt av en mycket god prosa, något som vi bugar och tackar för. Detta gäller minsann inte alla författare som skriver om historia. Källmaterialet anförs också tacksamt nog i ett vidhängande notsystem.

Tråkigt är den relativt stora avsaknaden av bildmaterial. De enda illustrationer som nu finns är beledsagande kartor över det område som behandlas. Det litterära sättet att skriva uppväger dock till en stor del detta.

Förresten, om det funnits "John Polmanare" redan före vår tid, så hade de kanske haft lika mycket rätt som dagens om morgondagens väder, och hur hade då historien sett ut?

Torsten Svensson


Sveriges kungar och drottningar under tusen år
Gunnar Hedin
Företagsgruppen

"Kungen kan allenast vad folket kan". En nog så viktig devis skriven av Esaias Tegnér och som också avslutar Gunnar Hedins förord i Sveriges kungar och drottningar under tusen år. Vi har sett liknande böcker tidigare av till exempel den ur källhänseende opålitlige Åke Ohlmarks, och det är bra att det nu kommit en modern variant på detta tema.

Hedin har skapat en bok som kan tilltala envar som vill ha en lättillgänglig sammanställning om våra kungar alltifrån Erik Segersäll och fram till Carl XVI Gustaf. Den läsare som vill tränga djupare ned i de enskilda kungarnas historia får dock söka sig till monografierna eller större allmänhistoriska verk.

Ett problem är också vad eller vilka områden Sveriges äldre kungar egentligen styrde över. Detta är en diskussion som naturligtvis inte hör hemma i denna typ av bok, men som ändå är spännande att tänka på.

Den lättlästa boken är layoutmässigt en fröjd för ögat, med många vackra illustrationer, varav de flesta i färg. Kungateckningarna av Claes Folcker är roliga att se, men det allra bästa i den vägen är alla gamla vykort, de flesta handkolorerade, som föreställer platser och städer förknippade med våra kungars historia.

Det generösa bildmaterialet kring Bernadotterna skall även det poängteras. En del bilder har hellre aldrig tidigare varit publicerade.

Under många år ansågs det "fel" att undervisa om våra kungar, bra som dåliga, men man måste komma ihåg att regenterna och deras gemåler är mycket viktiga eftersom de utgör en väsentlig del av hela den svenska historien. Däremot kan Erik Gustaf Geijers ord "Svenska folkets historia är dess konungarnas" också travesteras med "Svenska konungarnas historia är folkets".

Torsten Svensson


Det ofullkomliga djuret
Kropp, själ och livsstil i ett evolutionärt perspektiv
Göran Burenhult
Natur och Kultur

Kan dagens arkeologer dra slutsatser av sina kunskaper om den forntida människan för att ge råd om vår livsstil idag? Uppgiften är förvisso inte lätt, det ligger nära till hands att bli betraktad som en moralist som förhärligar exempelvis jägar- och samlarkulturens människor.

Den risken tar Göran Burenhult, professor i arkeologi och en av den så kallade etnoarkeologins tillskyndare, genom sin nya bok.

Han närmar sig historien i stora, evolutionära, drag och gör sina jämförelser mellan oss nutida människor och både de primater som levde för några miljoner år sedan, och stenålderns människor. Vid ett seminarium, som hölls nyligen i Visby, där Burenhult är verksam vid Högskolan på Gotland, och där boken presenterades, medverkade forskare från flera olika discipliner för att belysa frågan.

Burenhult drog sig inte för att koppla hela problemkomplexet till dagens stora sjukskrivningsproblem i vårt samhälle.
- Merparten av våra nutida folksjukdomar är självförvållade, sade han provokativt.

Och han beskrev, liksom i boken, hur vi genom årmiljonerna danats att leva av fisk, kött, grönsaker, frukt och hur vår kropp inställts på motion och belastning, inte för dagens intag av fett och socker och stillasittande. Stenålderns människor hade aldrig hål i tänderna. Och svensk husmanskost, som till stor del bygger på mjölk- och spannmålsprodukter, är ofta riktigt dålig mat!

Här hamnar vi i den högst intressanta frågan om nyttan av jordbrukets införande för 6-8000 år sedan. Jordbruksproduktionen lade sannolikt grunden för både ohälsa och miljöförstörelse. Men finns en återvändo?

Beviset för sin hypotes grundar Burenhult till stor del av de erfarenheter på sina etnoarkeologiska undersökningar på Trobrianderna, Papua Nya Guinea, som han gärna framställer som ett paradis på jorden, där människor är friska tills de dör och dessutom lever i ett konfliktfritt, till synes stillastående, samhälle. Fan trot. Om stenåldersmänniskan var så fettfri och frisk, varför såg Venus från Willendorf ut som hon gjorde? Men huvudtesen är svår att frigöra sig från. Vi kanske kan lära av historien.

Birgitta Gustafson


Vägval. Vägar och samhälle på Gotland under 1500 år
Kalle Måhl
Calidris

Att välja mellan att vandra den smala eller den breda vägen är svårt för många. I arkeologen och lantbrukaren Kalle Måhls Vägval finns det i alla fall val att välja väg på ett mer prosaiskt sätt. Måhl har valt ut två områden, vilka skiljer sig rejält beträffande terrängförhållandena. Det ena berör skogsbygden på östra Gotland och då närmare bestämt socknarna Sjonhem, Vänge, Buttle, Ala, Kräklingbo och Anga. Den andra socknarna kring Martebo och Elinghems myrar och träskområden, Väskinde, Bro, Lokrume, Hejnum, Tingstäde, Elinghem, Stenkyrka, Lummelunda och Martebo.

Måhl utgår från 1700-talskartorna och placerar sedan in medeltidsgårdarna på denna karta, vilket gör att han kan bilda sig en uppfattning om det medeltida vägnätet. Han fortsätter på liknande sätt med att lägga in vikingatidens fyndplatser och avslutar sedan bakåt med att placera in kämpgravarna från äldre järnålder. Författaren söker efter tre olika typer av vägar, bygdevägar, vägarna som knyter ihop de olika bygderna och de regionala vägarna.

Kalle Måhl lyckas därmed skapa en kartbild av det gamla vägsystemet som ser mycket trovärdigt ut. Det svåraste har naturligtvis varit att fastställa vägnätet under äldre järnålder, inte minst med tanke att så många vägar har blivit bortodlade genom tiderna.

Vi får hoppas på en fortsättning där resten av Gotland presenteras, eftersom detta är av mycket stort värde för forskningen. Bokens bildmaterial håller också det av mycken hög standard. Detta gäller för såväl kartorna som fotona av bland annat gamla vägar. Så har ni problem med att välja mellan de breda eller smala vägarna ute i landskapet, så välj de smalare, de är betydligt äldre och trevligare.

Torsten Svensson


Thorger och Disa lär sig rista runor
Marit Åhlén, text
Jaques Vincent, teckningar

Ve och fasa
Råttrutten
Tina Lundgren
Riksantikvarieämbetet

Två böcker för de lite äldre barnen med historisk inriktning har utgivits av Riksantikvarieämbetet. Thorger och Disa lär sig rista runor författad av Marit Åhlén på Runverket med teckningar av Jaques Vincent är en lärobok i konsten att skriva runor, men även att berätta om deras tillkomstmiljö. Ramberättelsens Thorger och Disa bor i vikingatidens Sigtuna där de lär runristandets konst av runmästaren Torbjörn. Med textens och teckningarnas hjälp får vi till exempel reda på vilka föremål som användes att rista runor, var runstenarna ställdes upp och så vidare.

Det är inget som säger att det enbart är barn som har något att hämta ur denna bok. Thorger och Disa lär sig rista runor får betraktas som en allra första introduktion till runornas värld, även för den som kommit igenom barnaåren. Det skall dock påpekas att det är enbart det 16-radiga runalfabetet som presenteras, men det görs desto grundligare.

I Ve och Fasa av Tina Lundgren har vi förflyttad oss både bakåt och framåt i tiden. Det hela börjar på Glimmingehus där råttorna med de tankeväckande namnen Ve och Fasa, den ena brunråtta den andra svartråtta, sjunger och dansar. På Glimmingehus får berättaren och spelemannen Arne Gustafsson stifta bekantskap med dessa två råttor i människostorlek. Alla tre beger sig sedan på färd ut i det skånska landskapet för att bese sevärdheter, som Ales stenar, Lunds domkyrka och Kiviksgraven och träffar då bland andra Adam av Bremen, jätten Finn och en och annan gravplundrare.

Ve och Fasa är också den en trevlig bok som gör några nedslag i den skånska historien. Till trevnaden bidrar givetvis också de fina fotografierna av Torbjörn Lindén och den textsatta musiken av Arne Gustafsson.

Torsten Svensson


Guld, gravar och runor
101 uppslagsord till Sveriges forntid
Ulla-Britt Strömberg
Hallgren & Fallgren

Hur förmedlar man kunskaper och uppmuntrar intresse för arkeologi och historia till det yngre släktet? Att finna rätt ingång är säkert ett fruktbart svar på den frågan.

En ingång är den som vetenskapsjournalisten Ulla-Britt Strömberg valt i denna bok, nämligen att ge 101 uppslagsord till Sveriges forntid på ett lättfattligt och informativt sätt. Uppslagsböcker är oslagbara när det gäller att locka ens vetgirighet, menar jag. Men här är trovärdigheten vad gäller fakta av avgörande slag. Då blir man glad över att en bok som denna faktagranskats, i detta fall bl.a. av arkeologiprofessor Anne-Sofie Gräslund. Och här får vi veta väldigt mycket mellan uppslagsorden Ales stenar (den imponerande skeppssättningen i Skåne) och Örslev (en liten vikingatidasked som användes för att peta vax ur öronen, en forntida top).

Jag kan tänka mig att det är givande att sätta denna bok i händerna på till exempel en tolvåring. Då börjar man att få ett historiskt perspektiv på tillvaron och kanske frågar sig vilka de var som lämnade de där gamla spåren efter sig.

Här får man en kort och snärtig introduktion till vad arkeologi är och vad arkeologer gör. Dessutom ett efterföljande förslag till hur man själv kan kartlägga fornlämningar hemmavid.

Det är kanske inget större fel på illustrationerna, men visst skulle man önska sig dem med större variation och med inslag av färg

Birgitta Gustafson


Tradition i trä
En resa genom Sverige
Författad av specialister på träbyggnader
Byggförlaget

En av de nominerade böckerna till Augustpriset i fackbokklassen 2002 är Tradition i trä, författad av många goda specialister på träbyggnader. Läsaren kan där bland mycket annat ta del av medeltida timmerbyggnader, kyrkstäder och medeltida träkyrkor.

Träet är ett byggmaterial som har sina rötter långt ned i vår forntid, inte minst vikingarna är ju kända för sin kunskap när de gällde att tillverka föremål av trä, då inte bara inom skeppsbyggnadskonsten.

Det är en mycket vacker bok med många illustrationer. Boken ger också en god genomgång av de olika kategorierna av svenska träbyggnader. Några av kapitlen är dock en aning tråkigt skrivna, andra betydligt roligare.

Tradition i trä är en värdig vinnare av Augustpriset, om det sedan blir så, avgörs dock av juryn.

Torsten Svensson


Djävulens historia
Richard Muchembled
Norstedts

Det bästa trick som Djävulen gjorde, det var att få människor att tro att han inte existerade. Denna sentens har förekommit i olika former, inte minst i filmens underbara värld. Vad beträffar böcker kring och om Djävulen stämmer det dock inte speciellt bra. Här förekommer verkligen potentaten i stor utsträckning.

Årets bidrag till denna genre är Djävulens historia av Richard Muchembled, lektor i historia i Paris. Här finns mycket att hämta för den som är det minsta intresserad av djävlar. Tyvärr saknar Muchembleds bok helt illustrationer, vilket är tråkigt, eftersom bildmaterialet i detta ämne är mycket rikt.

Muchembled, som beskriver Djävulens utveckling från 1100-talet och fram till våra dagar, påvisar till exempel hur denne får en mer och mer framträdande roll ju längre fram under medeltiden vi kommer. Han utvecklas samtidigt till att bli mer groteskare och likt ett odjur. Att Djävulen får en större och större profil under medeltiden visar sig också bland våra senmedeltida kalkmålningar. Under romansk tid för han en mer tynande tillvaro. Även om Muchembled inte exakt nämner detta så var den heliga Birgitta en av orsakerna till att djävulen kom att spela denna allt större roll. Hon skrev en del om djävlarna och helvetet i sina uppenbarelser från 1300-talet.

I dag målas fan inte längre på kyrkväggen utan denna potentat har istället nått nya rymder genom att framträda på den vita duken i olika produktioner av varierande klass. I och för sig har djävlar framträtt på scenen redan under medeltiden i processioner, fester och mysteriespel. Som ett exempel hämtat från den medeltida litteraturens värld kan nämnas Djävulskapets bok av Éloy d´Amerval som beskriver hur demonerna yttrar sig med meningar som "min vackre lille ståpissare". För övrigt enligt d´Amerval, kunde man få se att vid upprepande tillfällen och på grund av upphetsning, "pissar Lucifer i brallorna", en syn för gudar kan man tro.

Torsten Svensson


Ideologi och mentalitet
Om religionsskiftet i Skandinavien från en arkeologisk horisont
Anne-Sofie Gräslund
Opia

Gräslund, verksam vid Uppsala universitet, som är utgivare av serien Opia, har som titeln antyder valt att bortse från det skriftliga källorna, för att enbart se vad det arkeologiska materialet kan ge för information om kristnandet av Sverige. Hennes iakttagelser ger nya vinklingar som i sin tur väcker nya frågor kring ett av de mest viktiga perioderna i vår historia. De skriftliga källorna är inte heller speciellt många och dessutom tämligen tendentiösa, men vilken skriftlig källa är å andra sidan inte det?

Gräslund ser bland annat på gravmaterialet och vad som kan utläsas av begravningsmetod, de dödas orientering i graven, utrustningen i gravarna etc. Hon ser vidare kristnandet av Sverige som en lång utdragen process som en gång började med Ansgar besök på Birka i början av 800-talet och som inte "slutförs" förrän i slutet av 1100-talet eller omkring 1200.

Författaren behandlar också kvinnans roll vid införandet av kristendomen. Kvinnor tycks ha varit drivande i början för att sedan bli mer och mer utestängda av männen när dessa fann den nya religionen intressant. Det täcka könet synes bland annat ha varit byggherrar till vissa kyrkor och Gräslund spekulerar om varför kvinnors intresse var så stort. Kanske tyckte dessa att kristendomen var en relativt oblodig religion, kanske tyckte de om ceremonierna och rökelsen, kanske…

Varifrån missionen kom är även det en viktig fråga som diskuteras.

Torsten Svensson