Böcker
(4-03)
Alexander den store Arrianos
Wahlström & Widstrand
Arrianos, född i Bithynien i Mindre Asien 80 e.kr.
har skrivit en sansad redogörelse för Alexander
den stores liv från uppstigandet på
Makedoniens tron 336 f.kr. till hans död av feber i
Babylon 323. Däremellan ligger 13 år av mer
eller mindre ständiga strider, först för
att säkra det hemland han lämnade bakom sig,
sedan för att erövra det väldiga
perserriket, ditintills betraktat som nästan
oövervinneligt. Arrianos, som ville vara för
Alexander vad Homeros var för Akilles, har tagit
hjälp av samtida källor och resonerar sobert
över vad som kan vara rätt och sant.
Det blir mycket truppförflyttningar och
militära uppställningar, men till slut blir
skildringen gripande av en man som tillbringat hela sitt
liv som vuxen under oavbruten strid. Alexander vet inte
längre vad som skulle kunna ersätta
uppsökandet av ständigt nya fiender att besegra
och länder att erövra. Under vägen blir
han misstänksam mot avvikande uppfattningar och
några summariska avrättningar av tidigare
vänner och följeslagare skämmer bilden. En
av dem är Aristoteles lärjunge Kallisthenes.
Till slut vägrar hans soldater att följa honom;
då är han bortom Indus på sin väg
mot det stora hav som han tror omger allt.
Återtåget blir plågsamt genom heta och
vattenfattiga ökenområden.
Väl tillbaka blir han alltmer fångad av det
persiska till sina soldaters förtvivlan. Hans
bästa vän dör; sjuk och ledsen dukar
så småningom också Alexander under.
Arrianos skriver några berömmande slutord: en
stor härförare älskad av sina soldater,
djärv i angreppet, ädelmodig och snar att
förlåta men också att vidgå sina
egna fel. Helt kort, en man vars berömmelse vida
övergår alla andras.
Charlotte Scheffer
I miraklers tid
Bland madonnor, stenhuggare och helgon i medeltida
kyrkor
Maja Hagerman
Claes Gabrielson, foto
Prisma
I miraklers tid gör Maja Hagerman ytterligare en
tidsresa. Denna gången "ställs färden
till" kyrkolandskapets tillkomst i Sverige, där
tonvikten är förlagd till tidig medeltid.
Låt mig först som sist säga att bilderna
tagna av fotografen Claes Gabrielson är
utmärkta, för att inte säga läckra.
Detsamma gäller även för layouten som inte
heller den skäms för sig.
Däremot ser det ut som om textmaterialet
sammanställts i en rasande fart och alla fakta
verkar inte ha kontrollerats så noggrant som man
skulle kunna ha förväntat sig. Det finns
därmed en del småfel och underliga
påståenden i såväl bild- som
brödtexten. Som exempel på dessa kan
nämnas: På runstenen i Ledberg i
Östergötland finns faktiskt ett kors,
Lundadomen är väl knappast en gotisk skapelse,
kyrkan S:t Mikael låg verkligen inte vid S:t
Hansgatan i Visby och att Carl Georg Brunius skulle ha
föredragit gotiken före romaniken är
väl ändå en missbedömning, trots att
han även konstruerade byggnader i nygotik.
Hagerman blandar också gamla ej bekräftade
"sanningar" med nya, utan att för den skull ange
källa. Det är möjligt att förlaget
inte uppskattar noter i ett populärvetenskapligt
verk, men trots detta måste ändå ett
notsystem anses nödvändigt. Åtminstone
när materialet presenteras med denna blandning av
nya och gamla hypoteser.
Självklart är det inte lätt att presentera
kristnandet och tänkandet kring de i huvudsak
svenska, medeltida kyrkobyggnaderna i en enda volym
på 333 sidor utan att det blir väl ytligt.
Somliga saker och påståenden kunde och borde
dock ha beskrivits mer utförligt, andra som inte har
utvecklats tillräckligt kunde i stället ha
tagits bort. Sammanhangen framstår därmed i
vissa fall som en aning splittrade.
En kollega till undertecknad konstaterade att antagligen
kommer I miraklers tid att läsas av fler
människor än vad som gjorts med hela det stora
inventarieverket Sveriges Kyrkor. Detta är nog en
riktig iakttagelse och där ligger även den
stora poängen med Hagermans bok. Att den
intresserade läsaren förhoppningsvis går
vidare och även tar del av speciallitteraturen kring
detta mycket spännande och viktiga område som
den medeltida kyrkan utgör. Maja Hagerman och Claes
Gabrielson uttrycker också en liknande tanke: "Vi
vill inspirera till egna resor till kyrkorna...".
Torsten Svensson
Åderförkalkning och
portvinstår
Välfärdssjukdomar i medeltidens Åhus
Caroline Arcini
Staffan Hyll, foto, ill.
Riksantikvarieämbetet Regionmuseet Kristiansstad
Hur mådde egentligen medeltidens människor?
Ibland har denna tid framställts som mörk och
fylld av umbäranden. Men en undersökning av
mänskliga skelett från Åhus på
skånska ostkusten, på människor som
levde där för 750 år sedan, visar att det
kanske inte alls var så dystert. Några av dem
behäftades både av åderförkalkning
och gikt, sjukdomar som idag brukar hänföras
till välfärdsåkommorna. Det visade sig
också att många av dem blev betydligt
äldre än vad man tidigare trott. Något
som dock skördade många liv var
spädbarnsdöd och kvinnor som dog i
barnsäng. Och naturligtvis, vid denna tid
härjade även pesten, som tog många liv i
förtid. Dock gäller det för pesten, att
här kan osteologerna inte finna spår av
sjukdomen, eftersom den inte avsätter några
spår i skelettet. Det gör att man inte
för åtminstone Norden har kunnat finna
belägg för massgravar med pestdöda
människor.
Dagens osteologer, benforskare, kan utläsa allt mer
om hur människor levt genom att undersöka ben,
skelett, tänder och hårrrester. Mycket finns
lagrat om livsbetingelserna i de döda benen och med
nya analysmetoder kan alltmer kunskap hämtas.
Osteologen Caroline Arcine beskriver i denna bok på
ett spännande och åskådligt sätt
hur pusslet kan läggas. Hon sätter in det
medeltida Åhus i både tid och rum och ger
olika utvikningar i de förhållanden och
sjukdomstillstånd som har gått att
utläsa av benen och skeletten.
Ett bra och pedagogiskt bildmaterial, både i form
av illustrationer och foton, står Staffan Hyll
för.
Birgitta Gustafson
Alla tiders jular
Mattias Boström & Christina Hammarström
Lind & Co
Trettondagen firar vi till minne av den tid då det
ännu fanns tre vise män i världen.
Gösta Rybrandt.
Ovanstående citat kan nästan ses som en
kommentar i en bok om det politiska
världsläget, men återfinns i stället
i en liten skrift, Alla tiders jular, om 111 sidor. Boken
är, precis som det också står i
förordet, inte en faktabok, men full av fakta kring
och om vår nu närmast förestående
högtid, julen.
Är det någon i familjen eller i
vänskapskretsen som ni inte vet vad ni skall ge i
julklapp så kan den här boken nog vara en god
idé.
Här kan ni få till livs mycket
överflödigt vetande, om nu vetande
överhuvudtaget kan ses som överflödigt.
Det finns följaktligen stora möjligheter att
sitta och tala om underhållande fakta under den
grönskande granens glittrande lampor. Om ni nu i
julstöket skulle glömma bort att koka
julskinkan så får ni väl göra som
engelsmannen Josh Harper. Han försov sig när
han skulle koka kalkonen till sig och sin flickvän.
Men den dådkraftige Harper svepte då in
fågeln med tillhörande grönsaker i en
aluminiumfolie och placerade den under motorhuven i sin
Opel Corsa. Under den 15 mil långa färden till
flickvännen i Bristol hann kalkonen bli
färdigkokt. Så nu vet far vad han skall
göra om som sagt var skinkan har glömts bort.
Att det går lika bra med något annat
bilmärke än Opel får vi väl anta,
även om Opel är en mycket bra bil.
Om ni skulle glömma bort glöggen så att
den börjar att koka, kan det vara en liten
tröst att veta att enbart 10 procent kokar bort.
Spritmissbruket kan därmed anses vara reducerat till
ett minimum.
Tänk vad överflödigt vetande är
kul
nu önskar jag er alla en GOD JUL!
Torsten Svensson
Tempelriddarna och korstågen till det heliga
landet
Piers Paul Read
Prisma
Den mystiska tempelriddarorden har varit ett kärt
ämne för såväl
skönlitterära som populärvetenskapliga
författare. Denna översättning av Piers
Paul Reads bok (på originalspråket 1999)
är ytterligare ett bidrag i ämnet från
den senare genren. Boken ger, som en bakgrund av
Tempelriddarordens bildande, en historisk översikt
över den kristna religionens uppkomst och utveckling
samt dess förhållande till såväl
världsliga som andra religiösa
maktkonstellationer.
Tempelriddarorden, som ju var en orden med ordensregel
som i mycket liknar munkordnarnas, utgjorde en
organisation som verkligen balanserade på en
svärdsegg mellan den världsliga och den
religiösa makten. Boken försöker ge en
bild av hur orden, under dess knappt 200-åriga
existens (1119-1314), kastas fram och tillbaka i
maktbalansens olika allianser, och hur den
ändå försöker
upprätthålla fokus på den huvudsakliga
uppgiften, att försvara det heliga landet mot de
otrogna och beskydda de stora skaror av pilgrimer som
besöker de heliga platserna. Orden var en betydande
kraft i kampen mellan de monoteistiska religionerna och
Read menar att de kristna apologeternas argument för
den egna religionens fördelar framför den
islamska kan belysa tempelriddarnas dilemma: "Jesus hade
predikat kärlek och icke-våld; Muhammed
omvände motståndarna med svärdet i hand".
Svärdet var ju även tempelriddarnas
främsta attribut och övertalningsmetod.
Författaren försöker också att
närma sig de fortfarande delvis obesvarade
frågorna om varför tempelriddarorden blev
mystifierad, skandaliserad och slutligen utplånad
av sina egna religionsfränder. Man får
också en liten glimt av hur historieskrivningen
senare, ömsom ytterligare byggt på de ondsinta
ryktena som blev ordens fall, ömsom delvis
återupprättat dess tidigare goda rykte.
Tendensen att rada upp persongallerier med alla dess
släktförbindelser känns ibland
tröttande men i övrigt är verket
intressant läsning. Kartor och bilder ger en
nödtorftig, men viktig visuell orientering i
tempelriddarnas värld. Ett sympatiskt drag är
att denna populärvetenskapliga bok har ett notsystem
och det stör inte framställningen det minsta.
Snarare får man en känsla av att boken
står på en säkrare grund än
någonsin tempelriddarnas borgar.
Evert Lindkvist
Kanaaneiska myter och legender
Ola Wikander
Wahlström & Widstrand
Som arkeolog kryper det extra mycket i kroppen när
man får läsa vad forntiden skrivit - ett
direkt budskap, där all tid emellan stått
stilla. Som när man bland skärvor i jorden har
turen att finna en mänsklig avbildning - ett ansikte
som äntligen talar och slänger tillbaka en
annars enkelriktad blick. I denna bok har Ola Wikander
hjälpt oss med något mycket viktigare. Han har
öppnat ett hål i tiden för det svenska
folket, en kanal att nå rakt in i den
tankesfär som regerade Kanaans land för mer
än 3000 år sedan.
I översteprästens hus, i staden Ugarit,
grävde man fram ett bibliotek av vilka flertalet av
de här presenterade och översatta
kilskriftstexterna härstammar. Här möter
vi historier med ursprung i den
föreställningsvärld som i mångt och
mycket bildat stoff till den bok vi finner i nästan
alla hem, Gamla Testamentet. Just det, guden Baal, som i
det senare gestaltas som den förfärligaste av
gudomligheter får här äntligen chansen
att träda fram i sin fulla rätt - något
som i detta fall placerar debatten om etnicitet in
absurdum. Baal-cykeln, som här tolkats och
översatts är ett epos om gudavärldens
konflikter. Wikander har här också
återgett legender om brutna löften och
hämnd vid sidan om kortare poem om ritual och magi.
Men som också viktigt är, texterna
skänker likaledes en bild av den mer gripbara
tillvaron under bronsåldern.
Före varje episk berättelse blir läsaren
introducerad i respektive text. Här märks
också tydligt författarens breda historiska
kunskap i ämnet, som ju också är
förutsättningen för en rättvis
tolkning och översättning. Efterföljande
notapparat ger läsaren både inblick i
tvetydigheter, historiska fakta och kännedom om
språkvetenskapens många nycker. Boken
innehåller även en litteratur och
källförteckning.
Det här är en utmanande läsning, en bok
som tillfredställer historisk hunger samt
poesitörstande och, varför inte, dagens
mytbehov. Den tar oss med till en värld många
inte ens visste existerade. Boken är en
förmedling av legender, tidlös lärdom och
livgivare till sedan länge förlorade
röster och tankar - ett historiskt facit för
den som ser. Detta är berättelser som en
gång berättades vid vår civilisation
vagga.
Richard Holmgren
Tio spel med spader kung
Historia kring spel och spelkort
Ove Torgny
Bilda förlag
Spel har ju i stort sett förekommit lika länge
som människan vandrat på jorden. I denna bok
har Ove Torgny sammanställt en del av spelens
historia och då först och främst
spelkortens.
Att tärningsspel och andra liknande företeelser
förekommit för att nå vinning alltsedan
antiken har vi för övrigt exempel på i
Bibeln där det ju omtalas att soldaterna kring
Kristi kors drog lott om hans klädnad.
Schack är ett mycket gammalt spel liksom
tärningen. Den senare användes redan i den
sumeriska staden Ur för nästan 5 000 år
sen, medan kortspelet är betydligt yngre. Den
tidigaste beskrivningen av vår vanliga kortlek
nedtecknades år 1377. Kortleken har på
legendomspunna vägar kommit till Europa från
Orienten. Ett förslag är att zigenarna
fört dessa med sig. Ett annat att det var
korsriddarna som i och med korstågen kom i kontakt
med korten och ett tredje att muslimerna tog dessa med
sig när de invaderade Spanien. Forskarna är
däremot ganska ense om att kortleken knappast
existerade i Europa före 1370-talet.
Om läsaren tror att den populära tarotkortleken
skulle vara äldre än den vanliga, så har
han helt fel. Tarotkorten härstammar nämligen
från kortleken och verkar ha tillkommit först
i Italien omkring 1440, det vill säga nästan 70
år efter det att kortleken nämns för
första gången.
Torgnys bok är väl illustrerad med många
bra bilder, huvudsakligen i färg, och även
layouten är tilltalande. Den spelbitne och i
synnerhet kortspelaren har här en brunn att ösa
ur.
Torsten Svensson
Högre! sa sveakungen
Sagan om Gamla Uppsala
Sonja Hulth
Magnus Bard, ill
Riksantikvarieämbetet
Sonja Hulth är en erfaren barnboksförfattare
och här översätter hon med schwung
forskarnas kunskaper om den tid som brukar kallas tidig
medeltid i Svealand. Vi får följa bonden
Kättilfasts sysslor, trälen Tunne, och Gerd och
Torfast. Ibland smyger författaren in små
noter om hur det var i verkligheten, vilket ger relief
åt framställningen. Det finns också en
enkel ordbok längst bak som berättar om sagans
grund.
Att boken får liv beror inte minst på Magnus
Bards fina färgillustrationer av landskap, folk,
fester, färder och blotande.
Birgitta Gustafson
|