Böcker (4-99)

 

Sveriges kyrkohistoria
Sen- och högmedeltid Sven-Erik Pernter Verbum

"Libertas eeclesie", kyrkans frihet är ord som väl skulle ha anknytning till dagens svenska statskyrka som efter sekelskifict kommer att stå på egna ben. Uttrycket förekommer anIiars livligt i del 11 av Sveriges kyrkohistoria som bellandlar hög- och senmedeltiden och da närmare bestämt perioden från Skänninge möte 1248 fram till 1523 års riksdag i Strängnäs.

Att Verburn i och med denna serie i åtta band gör en stor insats för kulturhistoriskt intresserade och då i synnerhet de arkeologer, historiker, konst- och religionshistoriker som sysslar med medeltiden är ställt utom allt tvivel. Den enda invändningen är att medeltiden borde "fått sig" tre band tilldelade i stället för de två som nu kommit av trycket. Högrespektive senmedeltiden förtjänar varsin egen del inte minst med tanke på att kyrkan under denna period utgör en mycket stor maktfaktor i spelet om Sverige och Norden.

Bokens huvudförfattare Sven-Erik Pernler, docent i kyrkooch samfundsvetenskap, skall ha all heder av sin insats och visar också att lian behärskar fler historiska discipliner än sin egen. Han leder läsaren på ettlättläst ochlättfattligt sätt genom alla irrgångar som förekommer i den medeltida svenska kyr~ kohistorien. Pernlerstextkompletterasavintressantafördjupningsartiklarsomnågongånguppreparochiyvärräveninågot fall inte korresponderar med dennes text. Det kan man inte lasta de enskilda författarna för utan det är redaktörens sak att se till att sådant inte sker. Däremot måste man böj a på huvudet för red a ktören, bildredaktören, den graf !ske formgivaren och fotograferna för bokens layout och bildmaterial, ty dessa är av mycket hög klass, men varför är fotograf ernas namn skrivna i en stil som kräver förstoringsglas?

Slutligen ska bara konstateras att det här är en mycket bra bok som är nödvändig att ha i bokhyllan för den som forskar i och kring den svenska medeltiden.

Torsten Svensson


I skuggan av Cathay
Västeuropéers möten med Asien 1400-1600
Dick Harrison, Historiska Media

Från Europas horisont var Centralasiens inre till stora delar okänt land så sent som vid förra sekelskiftet, då Sven Hedill gjorde sig ett världsnamn som upptäcksresande.

När Marco Polo på 1200-talet reste till Cathay, Kina, kunde han göra det tinder mongolfurstamas beskydd, menpå 1300talet föll deras väldiga rike sönder och färdvägarna blev ofrarnkomliga. Ingen av de fyra mera sentida europeiska resenärer, vars upplevelser Dick Harrison återberättar, nådde heller någonsin fram till Kinas kärnland.

1400- och 1500 -talet var en tid av stora geografiska upptäckter, men medan nrycket är skrivet om sjöfärarna har Harrison fastn at för några av dem som trots alla motigheter gjorde långväga resor i kontinentens inre. Detta är också en tid där enligt Harrison européernas syn på främlingar förändras mer ännågonsin ti~ digare och han tar fasta på olikheterna i perspektiv och mentalitet mellan iakttagarna, eftersom deras anteckningar säger lika mycket om dem själva som om de människor och miljöer som de träflar på.

När kungen av Kastiliens ambassadör 1404 får audiens hos en välvillig Timur Lenk i det exotiska Samarkand, blir han helt förtrollad. Kontrasten kunde inte vara större mot den engelske köpmannen vid Moskvakompaniet, Anthony Jenkinson, som under sina resor vid 1500 -talets mitt hela tiden utgår från att invånarna i Österns länder i princip är vedervärdiga och farliga, allesammans.

Rune Edberg


Vikingaguld
Catharina Ingelman-Sundberg, Richter

Att skriva bra historiska romaner är en svår balansgång. Författaren måste lyckas med att presentera historiskt kända fakta, gångna händelser och intressanta personer som läsaren kanske redan har en egen bild av. Helst skall detta också kryddas med en spännande handling och förhoppningsvis en trovärdig dialog.

Vikingaguld är den tredje fristående boken i serien om Eriks och Estrids öden. Boken bygger på ett par parallella handlingar där vi dels får följa Estrids öden i Gårdarike dit hon kommit på grund av sin stora kärlek till köpmannen Orfrim, vi fårföljaErik som ärpåBirkamedkung Björn och vi får följa danernas plundringar av handelsstaden Dorestad och deras förberedelser för att inta Birka. I bokens sista del vävs dessa handlingar ihop och bildar ett logiskt nät av återseenden och avsked.

Boken har både sina förtjänster och brister. För det första är det intressant med en roman som utspelar sig i viking - atid. Att den är lättläst och att den riktar sig till en bred publik är också positivt.

Tyvärr är det också där jag hittar de största bristerna. Iiigelman-Sundberg kan nog sina historiska och arkeologiska källor, men räcker inte till i handlingen och språket. Det märks exempelvis på de ställen då författarinnan på ett naturligt sätt försöker väva in arkcologiskt kända föremål i handlingen. Tyvärr blir det inte naturligt, utan språket blir lidande. Boken försöker greppa över lite för mycket vilket gör att den upplevs som hoppig och lite osammanhängande. jag önskar att Ingelman-Sundberg hade velat fördjupa sig i sina huvudpersoners karaktärer ochverkligen belyst deras känslor och frågor.

Nu känns det mest som om boken skummar på ytan lite överallt och stannar därför vid att vara småtrevlig när den istället kunnat vara riktigt intressant.

Olle Hoffman


Sicilien - Strövtåg i rummet och tiden Sture Linnér, Norstedts

Sture Linnérs Sicilien består egentligen av två delar. Den första behandlar antiken och är bitvis en reseskildring, bitvis en memoarbok - genom texten ströminar ininnen av underbara ögonblick på denna märkliga, av solen brända men ändå så bördiga ö. Det tycks ständigt vara var eller tidig sommar: "Blånande höjder, betande lamm, jorden doftar av honung. Sådden som börjat spira gör allt jungfruligt friskt." eller "Gula solvändor täcker dikesrenar och backar. Fåglar sjunger i vårlig yra." eller "... himlens och havets azurblå, den brungula myllan, olivträdens silvriga gröngrå, inandelblorninans violetta i tidig vår. "

Som kulturciceron rör sig Sture Linn6r genom tiden och rummet med beundransvärd lätthet. Detta är inte en guidebok i strikt mening, även om det går att lära sig mycket om tempel och andra sevärdheter. Om Gela får vi veta att det är fult, något som vem som helst som varit i Gela ärvillig att skriva underpå. Resten av kapitlet handlar om hästar. Den kanske enda i världen bevarade lertegeliilurell från antik tid, Gelas stolthet, får vi inte höra talas om. Den är kanske för ffil. En arkeolog av facket kan också bli lätt ställd inför den självklarhet med vilken författaren redovisar det grekiska ternplets annars så problematiska ursprung eller hoppa till vid upplysningen att Alkibiades, denne briljante vindböjtel, flydde från debaclet på Sicilien, när han långt dessförinnan tvingats bort från sicilienexpeditioner i med säkert välförtjänta anklagelser från sina missunnsamma landsmän.

Men detta är petitesser. Egentligen är nog Sture Linnér ute efter Siciliens själ, denna ö som varit både imperiers kornbod och föremål för storskalig invandring och Italiens fattigdisirikt och största utvändringsbygd. Folk har kommit och gått, kartager, greker, romare, mörkhyade saracener, ljushåriga normander, spanjorer, italienare från fastlandet. Daidalos flydde hit från Labyrinten på Kreta och förföljdes av kung Minos. Aischylos och Platon, intellektuella storheter nied mjuk attisk dialekt, vandrade här bland Syrakusas dorer. Teatern i Syrakusa är en av de största grekiska teatrarna. En del av krigsfångarna efter den athenska sicilienexpeditionens undergång tog sig upp från stenbrottet/fångelset genom att deklamera teaterstycken, säger Plutarchos ' Fä var de som kom hem, säger Thukydides, vars strama redogörelse bidragit till att göra detta grekiska Dunkerche till ett av peloponnesiska krigets mest gripande ögonblick.

Andra delen avboken handlar om Siciliens historia efter antiken med tyngdpunkten på den normandiska guldålderli på 1100- talet, när alla öns olika kulturer, den grekiska-bysantinska, den arabiska och den normandisk-italienska sammanstrålade i en kulturrikedom av sällan skådat slag. Människor med olika trosriktning, kristna, både påvetrogna och ortodoxa, judar och muslimer levde om inte i endräkt så nära nog. Sture Linnér drar själv jämförelser till var egen tid. Ef ter normanderna kom den egenartade Fredrik II av Hohenstaufen, som påbörjade öns väg mot den moderna tiden, skrev lagar och stramade upp styret men också hade tid att skriva och med egen hand illustrera en bok om fåglar och falkjakt.

Därefter kommer ön under styre av många olika folk, som inte hade något speciellt intresse för ön, denna Medelhavets största, en gång i centrum för den då kända världen, som blev allt mer marginaliserad av härskare med sitt huvudintresse någon annanstans. Landet blev alltmer utarinat och dominansen från lo~ kala herrar allt starkare. Vi ser en maffiastat växa fram. Inte blir det mycket bättre när Garibaldi landstiger 1860 och ön förenas med Italien. Förfallet fortsätter och dagens sicilianare skördar nu arvet av årIhundradens vanskötsel

I denna andra del är Sture Linnér mer av historieskrivare. Här förekommer fårre citat frän alla tiders sicilienbesökare, varibland vi kan notera två klarsynta och nytra damer, Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf (men däremot inte vår antiksvärmandekung GustafIffvilket angespå baksidan av boken). Här märks också mindre den tankens flyktochde f riaassociationer som ellarnierar så i den första delen. Kanske speglar detta att åren har fört med sig större kunskap och insikt i senare tider medan den första delen ännu bär spår av ungdomens tidiga strövtåg på ön. Klart är att i Sture Linnér Ilar Sicilien en vän för livet. Och vem måste inte ge sig för en ö som så kompromisslöst hänger sig åt ytterligheter, för att fritt citera Empedokles om akragasborna: De slösar som om de skulle dö i morgon, men bygger som om de skulle leva för evigt.

Charlotte Sheffer


Arkeologi i Norden Del l
Göran Burenhult, red, Natur och Kultur

Göran Burenhult år känd för en hel generation arkeologistuderande och allmänintresserade för sitt verk Arkeologi i Sverige. Knappt två decennier efter det, kommer nu det första av två band till Arkeologi i Norden, där Bu~ renhult står som redaktör. Mycket känns igen från Arkeologi i Sverige, men här ryms ett vidare ilurdiskt perspektiv, som titeln också antyder. Fokus är dock fortfarande placerat i södra och mellersta Sverige, med jämförande utstickare till Danmark och i viss mån södra Norge. Om norra Sverige och Norge sägs föga, om Finland närmast intet.

Detta första band inleds med ett avsnitt om arkeologins teori och metod där tonvikten är klart förskjuten mot metod. Förutom Burenhuli själv har 20 andra forskare, arkeologer, läkare och vetenskapsmån författat egna 'faktarutor' om en specifik metod som de är specialiserade på, eller något annat specialintresse. Här ryms allt från fosfaikariering och slitspårsanalyser av steriredskap till kulturiiiiljövärd och evolutionsmedicin. Den fungerar bra som en introduktion till arkeologins snåriga metod-djungel.

Teori och metod-avsnittet följs av en redovisning av de arkeologiska perioderna, från den äldsta stenåldern till och med den äldre bronsåldern, d.v.s. fram till i 100 fkr. Även här finns'faktarutor' författade av 21 olika arkeologer och forskare, som belyser iner i detalj sina egna specialområden. Det är allt från ar~ keologer verksamrrla i Riksantikvarieämbetets eller länsmuséernas utgrävningsverksarnbet, till professorer, forskare och doktorander i arkeologi eller andra närliggande discipliner vid landets universitet och högskolor. Dessa 'faktarulor'varvas med en löpande text skriven av Burenhult som i allmäna termer beskriver de olika arkeologiska perioderna, föremälsavbildningar tecknade av Sven Österholm och en stor rilängd fotografier.

Göran Burenhult är flär mer än en redaktör. Han har satt en stark egen prägel inte bara på utformningen utan även på innehållet i boken. Både i de delar }lan själv har förfauat och i valet av författare till 'faktarutorna' är hans förankring i den s k processuella arkeologin ytterst påtaglig. Betoningenpånaturvetenskapliga metoder, etnoarkeologi som tolkningsmetod, liksom betrakiaiidei av den förhistoriska människan som underord - nad förändringar i sin naturmiljö, är alla typiska drag för den processuella arkeologin. På samma sätt fär hans stora intresse för metodutveckling med hjälp av datorteknologi stort utrymme.

Liksom Burenhults tidigare böcker är även denna mycket estetiskt tilltalande, med prydliga teckningar, snygga kartor och diagram och fotografier av vackra föremål och människor. Den är lättläst och innehåller information om såväl nya fynd som moderna undersökningsnieroder och kommer därför säkert liksom Arkeologi i Sverige att inkorporeras i universitetens arkeologiundervisning.

Anna Källén


Paradisets konsthall
Sven Axelsson Eget förlag

Författaren och journalisten Sven Axelsson har i "Paradisets konsthall" avgivit sin kärleksförklaring till Kungsön belägen i sjön Sommen i södra Östergötland. Större delen av boken ägnas är öns både naturliga och bearbetade stenar. Visst kan man diskutera somliga av Axelssons resonemang kring stenarna, t.ex. om de är skapade av naturen eller formade av en mänsklig hand. Man kan naturligtvis också undra över om ön under forntiden varit en helig plats där stenarna medvetet utformats och där med fyllt en funktion i kultbruket eller om naturen helt enkelt skapat dem. Men frågan är om man inte skall se boken mer som en hyllning, eller som Axelsson själv skriver 'Trån en människa som upptäckt grävandets glädje", till stenarnas form och skönhet än som ett vetenskapligt inlägg.

Med detta vill undertecknad inte förminska författarens funderingar kring stenarnas utformning och funktion, även om hans tankar i vissa fall tål att ifrågasättas. Däremothåller inte alla bilderna den jämnhet i skärpa ochklarhet som fordras i en sådan här typ av bok. Somliga bilder håller mycket god kvalitet, medan nagra enstaka är rent ut sagt dåliga. De senare förtar lite av den hyllning som Sven Axelsson vill ge Kungsön och dess stenformationer. OCH dessutom borde inte ordet och få inleda meningar som de gör stup i kvarten, även om det åtminstone i tidningsvärlden numera tycks vara tillåtet. Sven Axelssons bok avslutas med de vackert tänkta orden på hans och hans hustrus gravsten: "Kungsö var deras paradis på jorden".

Torsten Svensson


Tusenårsresan
Maja Hagerrnan och Claes Gabrielsson, foto, Prisma

- Under föremålens yta finns fantasin". Så skriver fotografen Claes Gabrielsson i sitt förord till denna bok och säger att 11 man får lyssna mot tiden och texten. Maja har lärt mig."

Bilderna avspeglar absolut detta förhållningssätt. Att avfotografera artefakter och kulturmilj öer resulterar ofta i något dött och statiskt. Men inte så dessa bilder, varken i boken eller i tv-serien,

Maja Hagerrnan ställer försyntafrågor och delger oss sina personliga flinderingar kring tiden runt I 000-talet söm var så omvalvande för den tidens samhälle. Hon ger prov på ett lysande engagemang och en berättarglädje av det mer ovanliga slaget. Och hennes förr, "Spåren av kungens män" som rör sig i samma tid visar sig inte blott vara ett lyckokast.

Men helt ensam är Maja Hagerman dessbättre inte om att lyckas i denna genre; den att berätta om vår rika och spännande historia. I dag finns både museimänniskor och historiska guider runtom i landet som också har denna förmåga. Man träffar på dem då och då och varje gång är det som att fä en oväntad present.

Nu har vi fått en bok och en tv-serie om en tid som kittlar fantasin eftersom 10 0 0 -talet ligger nära oss, det var då vårt moderna samhälle egentligen börj ide att formas, men ändå så fjärran och oätkuliiligt eftersom de skriftliga källorna saknas och spåren delvis svårtolkade.

Kapitlen i boken bär inspirerande rubriker som "Hj älten från Hunninge ", "Ett kärlekspar i guld", "Festhallen" och "Fn försvunnen sinådrottning".

Att denna populärvetenskapligt skrivria bok också åtföljs av en kort och redig litieraturlista förhöjer kvaliten. Vi ernotser fler historiska vandringar med Maja Hagerman.

Birgitta Gustafson


Jordbruket under feodalismen
Det svenska jordbrukets historia 1000-1700. Del 2
Janken Myrdal Natur och KulturILTs förlag.

Detta är det andra bandet i serien Det svenska jordbrukets historia. Den första delen utkom för ett år sedan och behandlade jordbrukets första ferntusen ft 4000 f.Kr- I 000e.Kr. Förra gången ett standardverk om jordbrukets historia utkom var 1943-1956 Bondens historia. Man kan spekulera i varför ett sådant verk ges ut just nu. Förra verket kom inför en våldsam rationalisering av det svenska jordbruket. Detta verk kommer inför en smärtsam internationell omställning av det. Och kanske som en epilog över en tid som för alltid försvunnit, den att befolkningen hade en förankring i jordbruksnäringen.

Själva titeln jordbruket och feodalismen väcker måhända en fråga hos någon, Har vi verkligen haft ett feodalsystem här? Lärde vi oss inte att så ej var fallet? Författaren Janken Myrdal ger dessbättre svaret i sin inledning. i äldre forskning används begreppet feodalism i en snävare betydelse, och betecknar ett slags länsväsende där de som förlänades jord av kungen kunde föra den vidare. Det används också socio ekonomiskt som förekomsten av livegenskap.

Vad Myrdal däremot menar med feodalisni är att en statsmakt upprättades som garanterade privilegier för jordägarna, adeln och att ett landboväsen organiserades, d.v.s. arrendesystem infördes. Dessa förhållanden kom att råda framtill I 700-talet.

Birgitta Gustafson