Legendariska Kartago störtat och återuppstått
Carl-Gustaf Styrenius

Karthagos forntida historia spänner över 1 500 år. Mest känd är staden för att den jämnades med marken av romarna och att den puniske fältherren Hannibal kom därifrån. Flera utgrävningar har företagits, bland annat av svenska arkeologer.

Karthago i Tunisien var under närmare ett och ett halvt århundrade en farlig motståndare till romarna och senare under flera århundraden en av de viktigaste städerna i det romerska imperiet. Karthago ligger vid havet 15 km nordost om Tunis och är en av denna huvudstads mest fashionabla förstäder. Den moderna staden ligger ovanpå den antika, vilket gör att endast en begränsad del av denna kunnat grävas ut.

 Det forntida Karthagos historia varade i 1 500 år från ca 800 f.v.t. till ca 700 e.v.t. Legenden om stadens grundläggning skildras av den romerske skalden Vergilius i första sången av Aeneiden. Aeneas har på flykt från Troja landat med sina skepp vid Karthago och begett sig i land för att orientera sig. Han möter där sin moder, gudinnan Venus (Afrodite), som berättar att landet han kommit till tillhör drottning Dido och att hon flytt från sin berömda hemstad Tyrus på den feniciska kusten medförande familjens skatter, sedan hennes bror Pygmalion, kungen i Tyrus, mördat hennes förmögne make för att komma över hans rikedomar. Den traditionella dateringen av Karthagos grundande är 814 f.v.t. Under de följande århundradena erövrade staden stödjepunkter på västligaste Sicilien, på Sardinien, på de Baleariska öarna och slutligen i Spanien. På 500-talet f.v.t. var Karthago redan den främsta sjömakten och den viktigaste handelsstaden i västra medelhavsområdet. Under närmare trehundra år fram till 270-talet f.v.t. stod Karthago i vägen för den grekiska expansionen västerut, först i förbund med etruskerna, sedan med de italiska stammarna och till sist med romarna.

 Under åren 264-146 f.v.t. kämpade karthagerna och romarna i de tre puniska krigen. Puner var romarnas namn på karthagerna. Mycket dramatiskt var det under andra puniska kriget (218-201), då punernas berömde fältherre Hannibal tågade omkring i Italien och 216 f.v.t. besegrade romarna i slaget vid Cannae i Apulien nära Italiens sydostkust i ett våldsamt slag, där Hannibal efter en lyckad militär omfattningsrörelse, som bildat epok i krigshistorien, tillfogade romarna deras värsta nederlag. År 211 f.v.t. stod Hannibal utanför Roms murar dock utan att inta staden.

Så småningom repade sig romarna och förde över trupper till Hannibals hemland under ledning av fältherren Scipio d.ä. (Scipio Africanus), som besegrade Hannibal i slaget vid Zama 202 f.v.t., vilket avgjorde kriget. Karthagos värste vedersakare i Rom blev i fortsättningen Cato d.ä., som i den romerska senaten alltid avslutade sina tal med orden ?Praeterea censeo Carthaginem esse delendam? d.v.s. ?För övrigt anser jag, att Karthago bör förstöras?. Så skedde också efter det tredje puniska krigets slut 146 f.v.t., då staden jämnades med marken av romarna. Den låg sedan öde i ett helt sekel.

 I samband med sin kampanj i Nordafrika 47-46 f.v.t. beslöt Caius Julius Caesar, att staden skulle etableras på nytt. Den blev senare en av huvudstäderna i den romerska provinsen Africa Proconsularis. Redan på 100-talet e.v.t. var staden romarnas viktigaste stad efter Rom i västra medelhavsområdet och därifrån skeppades enorma kvantiteter spannmål och andra förnödenheter till Rom. Dessa transporter var av oerhörd betydelse för den romerska befolkningen, speciellt i orostider.
 Det skall även nämnas, att Karthago blev centrum för den afrikanska kristenheten. Här fanns kyrkofäderna Tertullianus (ca 160-220), Cyprianus (ca 200-258) och Augustinus (354-430).

 Efter några lugna århundraden intogs Karthago av vandalerna, ett germanfolk från Centraleuropa, år 439 e.v.t. De etablerade sig med Karthago som huvudstad och gjorde därifrån sitt beryktade plundringståg mot Rom 455 e.v.t., vilket är bakgrunden till den negativa betydelsen av ordet vandal. Vandalriket upphörde 533 e.v.t., när den bysantinske kejsaren Justinianus´ fältherre Belisarius intog Karthago. Staden blev senare huvudort i ett ganska självständigt bysantinskt exarkat. Efter flera förvecklingar intogs staden definitivt av araberna 698 e.v.t., varvid dess antika historia upphörde.

 Eftersom romarna förstörde det puniska Karthago, är de flesta antika resterna från romersk tid. Det finns dock en del lämningar från punisk tid. Den viktigaste anläggningen är Tofet, helgedomen till Karthagos viktigaste gudar Tinnit och Baal Hammon. Kultplatsen hade en djup grop, vari små barn ska ha kastats ner i en öppen eld som offer till gudarna. Barnens aska  lades därefter i keramikurnor, som begravdes och markerades med en stele (platt upprättstående sten), som hade en inskrift och en symbol för gudinnan Tinnit. Antalet barngravar i Tofet var mycket stort. Kronologiskt sträcker de sig från ca 600-talet till stadens förstöring 146 f.v.t.

Inte långt från Tofet ligger bassängerna till de puniska hamnarna. Från havet kom skeppen först in i den rektangulära handelshamnen. Denna hade en endast 23 m bred förbindelsekanal med den runda örlogshamnen, som hade en diameter på 325 m och i vars mitt den puniska amiralitetsbyggnaden låg.
 
Vid de franska utgrävningarna på 1970- och 1980-talen på sydsluttningen av Byrsakullen, den forntida stadens akropol, utgrävdes puniska bostadskvarter från Hannibals tid. Under denna bebyggelse påträffades hantverksverkstäder från 200-talet f.v.t., där brons- och järngjutning bedrivits.

 Den romerska staden började byggas 44 f.v.t. Den planerades i enlighet med de vanliga principerna, där i ett rutsystem de östvästliga gatorna benämndes decumanus och de nordsydliga cardo. Från början var det kejsar Augustus (30 f.v.t.-14 e.v.t.) som drev stadens uppbyggnad, men den som senare särskilt intresserade sig för staden var kejsar Hadrianus (117-138). Han tog initiativ till det bad, som bär namnet Antoninus Pius (138-161) termer och som är en av de största romerska anläggningarna i staden, låt vara att i dag huvudsakligen källaren är bevarad.

 Hadrianus lät även förse staden med en akvedukt för att trygga vattentillförseln. Vidare finns Hadrianus teater, medan stadens odeion (musikhallen) är från 200-talet e.v.t. Andra byggnader är amfiteatern, där gladiatorstriderna ägde rum, och circus, kapplöpningsbanan. Under senantiken tillkom kristna kyrkor, bland vilka kan nämnas en sjuskeppig basilika från 300-talet e.v.t., som varit helgad åt Cyprianus.
 Förutom offentliga byggnader fanns en omfattande romersk villabebyggelse. I privathusen fanns utsökta golvmosaiker, som är utställda i Bardomuseet utanför Tunis, som är världens främsta museum för romerska mosaiker.

 Under mer än hundra år fram till 1972 bedrevs den arkeologiska verksamheten i Karthago i huvudsak av den tidigare kolonialmakten Frankrike. Detta år utlyste UNESCO en kampanj för en arkeologisk räddning av staden. De länder som ställde upp på appellen var Danmark, England, Frankrike, Kanada, Tyskland och USA samt några år senare Sverige. Kampanjen avslutades 1992 och då hade betydande resultat uppnåtts, särskilt när det gäller den puniska och den senromerska tiden, vandaltiden och den tidigbysantinska tiden.

 Av resultaten kan nämnas att tyskarna vid utgrävningar av bebyggelse nära havet hade nått lager, som kunde dateras till 775-750 f.v.t., alltså endast några få decennier efter det traditionella årtalet för Karthagos grundande 814 f.v.t. Fransmännens viktiga utgrävningar av bostadskvarter från Hannibals tid på Byrsakullens sydsluttning har redan omnämnts ovan. Dessa kvarter kan besökas i samband med besök i Karthagos museum, där föremål från utgrävningarna i staden genom tiderna är utställda.
 
En svensk utgrävning inleddes 1973 då jag i egenskap av chef för Medelhavsmuseet i Stockholm inbjöds att organisera en sådan i Karthago. Jag blev även erbjuden ett attraktivt område vid foten av Byrsakullens nordsluttning. Problemet var finansieringen av detta stora projekt. Lösningen på problemet kom först i november 1977. Sverige hade under ett femtontal år gett SIDA-bistånd till Tunisien. Man tyckte nu inte att Tunisien var något fattigt land längre och ville avbryta biståndet. Å andra sidan ville man ersätta det med något annat. Utbildningsdepartementet vände sig till mig med en förfrågan om jag kunde hjälpa till. Jag svarade, att jag hade planerat ett utgrävningsprojekt i Karthago, som jag kunde presentera följande dag. Sedan kom händelserna slag i slag.

 I april 1979 kunde projektet sättas igång. Jag hade haft turen att kunna engagera en som det skulle visa sig oerhört skicklig arkeolog som utgrävningsledare, nämligen antikvarie Birgitta Sander från Riksantikvarieämbetet, som kom att stå i spetsen för ett tiotal arkeologer och arkitekter och som mest ett 40-tal tunisiska arbetare under de tre utgrävningskampanjerna från april 1979 till april 1980.

 Ett problem var, att vi grävde på privat mark och att markägaren snarast ville bygga en villa på sin tomt. Den första kampanjen gav föga resultat, men under den andra kampanjen hittades lämningar av en hypokaustanläggning, d.v.s. tegelpelare, som uppbär golvet i varma och heta rum i ett romerskt bad. Byggnadens stora utsträckning och läget långt under markytan gjorde användningen av en bulldozer nödvändig. När anläggningens omfattning stod klar, uppkom också önskemålet att bevara badet för framtiden. Lösningen på detta problem kom, när en av våra arkitekter, Kjell Aage Nilson, gjorde upp en plan för hur de viktigaste delarna av badet skulle byggas in i en krypta, över vilken markägaren sedan kunde bygga sin villa och swimming pool, något som också gjordes.

 Badet hade mer än en period, men vi skall här koncentrera oss på badets huvudperiod, som dateras till tiden kort efter den jordbävning, som orsakade svåra skador i  Karthago 365 e.v.t. De viktigaste rummen i badet var ett apodyterium (omklädningsrum), som också tjänade som frigidarium (kalluftsrum), ett tepidarium (ljumluftsrum), ett caldarium (varmluftsrum) och två varmvattenbassänger. Det fanns även ett mindre bad, som vi kallar det västra badet. Badet dateras till sista tredjedelen av 300-talet e.v.t. med hänvisning till att en mosaik i badets entré nära ansluter till en mosaik, som funnits vid de amerikanska utgrävningarna och som dateras till denna tid. En mosaik hittades även i apodyterium i det västra badet. Det skall tilläggas, att mynt från vandaltiden och från den tidiga bysantinska tiden hittats vid utgrävningarna, vilket kan tyda på, att badet var i bruk även under dessa perioder.

 Badet är av mindre format, s.k. balneae. Det lämpar sig endast för några få badande i taget. Kanske var det ett kvartersbad eller också tillhörde det någon organisation.
 Kryptan kan besökas efter hänvändelse till museet i Karthago, men besökaren rekommenderas att medföra en ficklampa, om elektriciteten ej är i funktion, samt att se upp för cisterner.

Carl-Gustaf Styrenius
är professor och var tidigare chef för Medelhavsmuseet i Stockholm 1971-1989

Populär Arkeologi arrangerar en resa till Karthago i maj 2009.
Då kommer vi att bl.a. besöka den av svenska arkeologer utgrävda kryptan och badet.
Resenärerna kommer att erhålla Carl-Gustaf Styrenius bok "Karthago".


MER ATT LÄSA

Cathrine Gerner Hansen, "A Roman Bath in Carthage"
Paul Åströms förlag 2002.

Carl-Gustaf Styrenius "Karthago"
Paul Åströms förlag 2003.