När romarna byggde om nordafrika
Kristian Göransson

De antika lämningarna i Libyen hör till världens bäst bevarade. De puniska ch grekiska städerna byggdes av romarna om till pampiga städer med kolonnader och triumfbågar.

Den del av Nordafrika som idag utgör Libyen var under antiken ett mycket intressant område för romarna. Stora delar av kustområdet och inlandet är bördigt och lämpar sig mycket väl för odling av spannmål, oliver och vin – då som nu. Den östra delen av Libyen, Cyrenaica med Cyrene som den viktigaste staden, hade koloniserats av greker redan på 600-talet f.v.t. Den västra delen, kallad Tripolitanien efter de tre städerna Sabratha, Oea (dagens Tripoli) och Leptis, kontrollerades av Karthago som var en mäktig konkurrent till Rom om herraväldet över det västra Medelhavsområdet. Spänningar mellan Rom och Karthago ledde till de tre Puniska krigen mellan åren 264 och 146 f.v.t. Puner var romarnas namn på karthagerna, som ursprungligen kom från Fenicien vid östra Medelhavskusten. Cato den äldre brukade avsluta sina tal i den romerska senaten med de berömda orden: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras!”. Det tredje puniska kriget slutade år 146 f.v.t. med att Rom hörsammade Catos ord och förstörde Karthago. Dock dröjde det inte länge innan de insåg att det var en idealisk plats för en stad och byggde en ny romersk stad på platsen. Rom härskade därmed över stora delar av dagens Tunisien och västra Libyen. En rad romerska städer grundades och de kom att spela en viktig roll i romaniseringen av Nordafrika. Leptis fick tillnamnet Magna för att skilja staden från Leptiminus i dagens Tunisien.

Sabratha, Oea och Leptis hade grundlagts av Karthago och levde på handel. Viktiga handelsvaror var purpurfärgat tyg, spannmål, olivolja och fisk. Det finns ytterst litet bevarat från den puniska perioden i dessa städer. I Sabratha står Bes mausoleum från slutet av 200-talet f.v.t. på den gamla puniska begravningsplatsen, men i övrigt är det en romersk stad. På teatern i Leptis Magna finns en inskrift från romersk kejsartid med puniska bokstäver, vilket visar att befolkningen även så sent var långt ifrån helt romersk. Före den romerska erövringen hade städerna styrt sig själva men varit tvungna att betala tribut till Karthago. Efter att romarna under ledning av Publius Cornelius Scipio (kallad Scipio Africanus) besegrat Hannibals karthager i slaget vid Zama år 202 f.v.t. var det slut med tributen till Karthago. Romarna överlät styret av området till Numidien och städerna i Tripolitanien fick istället betala tribut till numidierna, men behöll sitt självstyre. Först under kejsar Augustus inordnades städerna i den romerska provinsen Africa Proconsularis.

I den östra delen av Libyen, i Cyrenaica, är bakgrunden till det romerska styret en helt annan. Grekerna hade seglat till den libyska kusten redan i mitten av 600-talet f.v.t. och kolonister från Thera grundade år 631 f.v.t. Cyrene på en platå av Djebel Akhdar, ”Det gröna berget”, där de fann en bördig plats för sin stad. Efter hand kom fler greker till Libyen och redan på 500-talet f.v.t. grundades städerna Barce, Taucheira och Euesperides. Efter Alexander den Stores död 323 f.v.t. hamnade Cyrene och de övriga städerna i Cyrenaica under Ptolemaios kontroll. Ptolemaios var en av Alexanders generaler och liksom denne från Makedonien. Han grundade en dynasti – ptoleméerna – som satt på den egyptiska tronen med Alexandria som huvudstad. (Kleopatra är väl den mest namnkunniga av hans ättlingar.)

Romarna äntrade den politiska scenen i Cyrenaica år 163 f.v.t. när de medlade i en konflikt mellan kungen Ptolemaios VI Philometor och dennes bror Ptolemaios Euergetes. Bröderna slöt fred och när kungen dog år 145 f.v.t. gick den egyptiska tronen i arv till Euergetes. Väl i Alexandria fick den nye kungen (som fick namnet Ptolemaios VII) dras med öknamnet Physcon, vilket betyder kulmage, eftersom han på grund av välleverne i Cyrenaica med tiden hade blivit tämligen fet. Med sin konkubin Irene från Cyrene hade han en oäkta son vid namn Ptolemaios Apion. När Ptolemaios VII avled år 116 f.v.t. ärvde Apion hela Cyrenaica, medan Egypten och Cypern gick till den rättmätige arvtagaren. Apion regerade i tjugo år och när han dog testamenterade han sitt rike till Rom.

Den romerska senaten tog sålunda år 96 f.v.t. kontrollen över Cyrenaica. Romarna lät till en början städerna styra sig själva, men år 74 f.v.t. sände de ut Cornelius Lentulus Marcellinus som quaestor, den förste romerske ämbetsmannen i Cyrenaica.

Därmed började områdets historia som romersk provins, men det dröjde till efter slaget vid Actium år 31 f.v.t. och Kleopatras död året därpå innan det romerska styret verkligen tog fart. Cyrenaica kopplades till Kreta och de båda områdena gjordes till en provins, styrd av Senaten genom en proconsul och en quaestor, vilka residerade omväxlande i Cyrene och i den kretensiska staden Gortyn. Denna administrativa indelning varade ända fram till kejsar Diocletianus omorganisering av riket 297 e.v.t.

Det man idag ser av de forna grekiska städerna i Cyrenaica är i stort sett romerska städer, för även om mycket finns bevarat från den långa grekiska perioden har romarna byggt om och restaurerat de grekiska templen och offentliga byggnaderna. Teatern i Cyrene, med sin vackra placering på en sluttning med utsikt mot havet, byggdes t.ex. om till en amfiteater. Ett skäl till att man ser så mycket romerskt i Cyrenaica är den judiska revolten där år 115 e.v.t. Judarna i Cyrenaica bevarade sin religion, men var helleniserade och accepterade romersk överhöghet. Förstörelsen av templet i Jerusalem år 70 ledde dock till ett utbrett hat mot romarna och judarna revolterade i Cyrenaica, men även i Egypten och på Cypern. Upprorsledarna tog kontroll över Cyrene där de bl.a. förstörde det mäktiga gamla doriska Zeustemplet samt offentliga byggnader i staden.

När den romerske generalen Marcius Turbo lyckats återställa ordningen år 117 hade Cyrene och de andra städerna till hälften förstörts. En antik källa nämner över 200 000 döda! Man bör ta dylika siffror med en nypa salt, men klart är att revolten ledde till en massaker på greker/romare i Cyrenaica. Spåren av den omfattande förstörelsen av Cyrenaicas städer har kommit i dagen i flera arkeologiska utgrävningar i framför allt Cyrene. Under kejsar Hadrianus (117-138) återuppbyggdes städerna och nya bosättare slog sig ned i provinsen, bland annat flera tusen romerska veteraner som fick jordlotter där. Det dröjde dock till slutet av 100-talet innan så gott som alla byggnader hade restaurerats. Sedan 1950-talet har Zeustemplets kolonner rests av italienska arkeologer och nu ser man templet som det såg ut före revolten.

Flera arkeologiska projekt pågår nu i Libyen. Mest aktiv är den forna kolonialmakten Italien med utgrävningar i bl.a. Leptis Magna och Cyrene. Britter gräver i Fazzan och Benghazi, en polsk expedition gräver i Ptolemais, fransmän i Apollonia och amerikanerna är nu tillbaka i Cyrene. Samtliga projekt sker i samarbete med Libyens antikvariska myndigheter. En rad fältinventeringar förekommer också i samband med oljeprospektering. Fornminneslagen i Libyen är svag och i många fall byggs vägar och hus helt utan förundersökningar. Den internationella arkeologiska närvaron kan förhoppningsvis förändra inställningen till kulturarvet.
Från och med hadriansk tid är det lugnare i Nordafrika och av det arkeologiska materialet kan vi se att städerna blomstrar. Till skillnad från många andra kejsare besökte Hadrianus städerna i Nordafrika och i samband med besöket försågs bl.a. Leptis Magna med en mycket påkostad badanläggning (thermae) med rikt dekorerat marmorgolv, kolonner i egyptisk granit och marmor från det Egeiska området. Det arabiska Tripoli ligger alldeles ovanpå den antika staden Oea och det enda synliga romerska monumentet är en triumfbåge som stod i vägskälet där de två huvudgatorna Cardo och Decumanus korsade varandra. En inskrift nämner att bågen bekostades av C. Calpurnius Celsus, proconsul för provinsen Africa, och att den invigdes 163 e. Kr. till kejsaren Marcus Aurelius och dennes medregent Lucius Verus ära.

Många monumentala byggnader i Leptis Magna och Sabratha beställdes av kejsar Lucius Septimius Severus. Han föddes i en förmögen familj i Leptis Magna år 145 e.v.t., gjorde en klassisk romersk karriär och blev både senator och officer. Han tjänstgjorde som officer i flera provinser och hade stöd av delar av den romerska hären. Detta gjorde att han efter det inbördeskrig som följde på kejsar Pertinax död 193 samma år kunde utropas till kejsare i Rom. Septimius regerade sedan fram till sin död 211. Det var oklart vem som skulle ta makten, men Septimius hade stöd av arméerna längs den romerska limes (gränsen) vid Rhen-Donau. Efter ett inbördeskrig kunde Septimius Severus år 193 utropas till kejsare och han regerade till sin död 211. Åren 202-203 befann han sig i Nordafrika och genomförde de omfattande byggnadsprojekten.

Triumfbågen i Leptis Magna är liksom den i Oea en så kallad quadrifons, en båge som står i en vägkorsning med fyra öppningar. Bågen har nyligen restaurerats av italienska arkeologer och konservatorer och gör nu ett anslående intryck på den som besöker ruinerna. Bågen är dekorerad med friser som hyllar Septimius Severus och hans familj samt visar kejsarens seger över barbarerna. Längre in i staden byggde Septimius ett nytt forum och en ståtlig basilika, som användes som domstolsbyggnad. Dessa båda anläggningar är otroligt stora och slösande rika på dyrbara granit- och marmorkolonner samt mycket omsorgsfull utsmyckning. Den nya hamnen gjorde Leptis Magnas hamn till en av de största i Medelhavsområdet, av samma storlek som Ostia och Karthago. Hamnen var av central betydelse för utskeppningen av de viktigaste exportvarorna, nämligen spannmål och olivolja. Nordafrika var tillsammans med Sicilien Roms kornbod och den tripolitanska oljan var också en mycket viktig vara.

En rad jordbävningar på 300-talet förstörde mycket av den grekisk-romerska bebyggelsen. Den som inträffade år 365 med efterföljande flodvåg var särskilt allvarlig och förödande för en stor del av Medelhavsområdet.

Kristendomen fick tidigt fotfäste i Nordafrika och kyrkan var mycket viktig i både Tripolitanien och Cyrenaica. Flera basilikor byggdes om till kyrkor och när vi säger basilika idag tänker vi oftast på en kyrka, eftersom basilikaformen blev så vanlig i den tidigkristna perioden. Apuleius basilika i Sabratha, namngiven efter den romerske författaren Apuleius som där framgångsrikt försvarade sig i en berömd rättegång år 157 e.v.t., blev en kyrka med ett dopkapell intill. I Cyrenaica finns fina bysantinska kyrkor vid kusten i Apollonia, Latroun och Ras al-Hilal. Enbart Apollonia, som från början var Cyrenes hamnstad, har tre kyrkor och ett stort residens för den bysantinske guvernören. Ptolemais var ett viktigt biskopssäte mest känt för Synesius (373-414) som var biskop där. Han var nyplatoniker och hans 157 bevarade epistolae (brev) är en mycket viktig källa till senantiken. Bysantinarna i Cyrenaica besegrades på 640-talet av Amr Ibn al-As vars muslimska krigare gjorde slut på mer än ett årtusende av grekisk-romersk civilisation i Libyen.


Kristian Göransson är intendent vid Medelhavsmuseet och fil. dr i Antikens kultur och samhällsliv. Han har sedan 2001 årligen deltagit i utgrävningarna av det antika Benghazi i Libyen.