Karthagos historia

Karthago grundades som fenicisk koloni i nuv. Tunisien, enligt den antika traditionen grundad 814 f.Kr. av prinsessan Elissa eller Dido från Tyros. Stadens feniciska namn var Qrthdst ('Nya staden', möjligen vokaliserat Qart Hadasht). Sedermera kom namnet Karthago (eg. adj. karthagisk) även att beteckna stadsstatens merkantilt baserade intresseområde, med tiden medelhavsområdets mest omfattande före det romerska rikets utbredning. Befolkningen kallades av romarna för puner (lat. Poeni), vilket kan härledas till foinikes, det grekiska ordet för fenicier.

Karthago är beläget på en bred halvö, ca 16 km n.ö. om nuv. Tunis. Den första bebyggelsen skall ha legat på den s.k. Byrsa-kullen, sannolikt identisk med nuv. Saint Louis-kullen. Denna höjd blev sedermera starkt befäst. På krönet låg ett tempel helgat åt guden Eshmun. Under 300-talet f.Kr. uppfördes Karthagos dubbelhamn, bestående dels av en cirkelrund örlogshamn med en ö i mitten för amiralitetsbyggnaden och plats runtom för 220 krigsskepp, dels av en rektangulär allmän hamn. De romerska lämningarna, främst från 100-talet e.Kr., inkluderar termer från Antoninus Pius tid, en akvedukt, en amfiteater, en teater, en cirkus samt kristna basilikor.

UNESCO initierade 1972 en omfattande undersökning av det antika Karthago. Den har bedrivits av arkeologiska expeditioner från sju länder, däribland Sverige. Bland de många fynd som gjorts kan nämnas omfattande bebyggelserester på Byrsa och, nära havet, puniska lämningar som daterats ända tillbaka till 775 f.Kr., dvs. tämligen nära det traditionella grundningsåret 814. Fynd från Karthago härbärgeras i ett lokalt museum och i Bardomuseet i Tunis, som har omfattande samlingar från de puniska, romerska, kristna och muslimska epokerna, bl.a. många romerska mosaiker.

Om Karthagos äldsta historia är föga känt; skriftliga källor är närmast obefintliga. En koloni på Ibiza grundades troligen ca 650 f.Kr. Möjligen styrdes då K. av kungar. Efter lyckosamma krigståg på Sicilien, Sardinien och i Afrika lyckades härföraren Malchus under första hälften av 500-talet f.Kr. göra sig till Karthagos diktator under decennier. Efter honom kom ledningen att ligga i händerna på en magnatsläkt, magoniderna, som under tre generationer (ca 550–450 f.Kr.) främjade Karthagos intressen. Magoniderna bekämpade den grekiska expansionen i Medelhavet och lät anlägga handelsstationer i Spanien, på Balearerna, på Sardinien samt på västra Sicilien.

Till denna period hör Hannos berömda upptäcktsfärd nedför Afrikas västkust. Källorna är oense om hur långt Hanno nådde; kanske ända till nuv. Kamerun. Syftet var troligen att utforska råvarutillgångar. Ungefär samtidigt färdades Himilko mot Europas väst- och nordkuster för att säkra monopol på handeln med tenn och bly, möjligen på statens uppdrag. Från 300-talet f.Kr. styrdes Karthago av en oligarki, formellt ledd av två årligen valda ämbetsmän, suffeter ("domare"). Staden började nu även prägla egna mynt efter grekisk förebild.Under blomstringstiden kontrollerade Karthago ungefär nuv. Tunisiens yta. Andra större städer var Ityke (det romerska Utica) och Hadrumetum (nuv. Sousse), båda troligen grundade före K. På Sardinien, där andra feniciska kolonister redan fanns, etablerade sig karthagerna framför allt längs sydkusten. Utvecklingen på den iberiska halvön var likartad; de kanske redan under 700-talet f.Kr. etablerade feniciska handelsfaktorierna, främst vid sydöstkusten runt Malaga, följdes av nya kolonisationsrörelser inåt landet i syfte att exploatera silverfyndigheter. Dessa leddes troligen främst från Karthago.Under de ca trehundra år som Karthago bekämpade de grekiska kolonierna i västra Medelhavet upprätthölls nära kontakter med italiska folk. Vid Alalia på Korsika besegrade t.ex. en allierad karthagisk-etruskisk flottstyrka greker från Fokaia och Massalia redan ca 540 f.Kr. Hieron I:s framgångar vid Himera 480 och Kyme 474 f.Kr. innebar dock slutet för detta samarbete. Mellan Karthago och Rom upprättades ett fredsfördrag 509/508 f.Kr. (förnyat 348 f.Kr.), och när kung Pyrrhos av Epirus angrep Rom 280 f.Kr. assisterade K:s flotta romarna. En tvist mellan städerna Messana (nuv. Messina) och Syrakusa ledde dock till att Rom tog parti för Messana och därmed kom i konflikt med Karthagos intressen.

Ställningstagandet kom att utlösa det s.k. första puniska kriget (264–241 f.Kr.) mellan Rom och K. Efter inledande framgångar för K:s fältherre Hamilkar Barkas avslutades kriget till Roms fördel. Sjöslaget vid Egadiska öarna ledde till att Rom skapade en egen flotta och i krigsskadestånd erhöll sina första landområden utanför Italien: västra Sicilien, Sardinien och Korsika. Det andra puniska kriget (eller "Hannibalskriget") 218–201 f.Kr., medförde Roms slutliga seger och hårda fredsvillkor för K.: dess flotta måste förstöras och armén upplösas. Dessförinnan hade dock K:s fältherre Hannibal vunnit en rad lysande segrar i Italien.
Ett tredje krig provocerades av Rom 149 f.Kr., trots att Karthago visat önskan om fredlig samexistens och iakttagit villkoret att inte påbörja något krig utan Roms samtycke. Slutet kom 146 f.Kr., då romerska trupper under Scipio Aemilianus intog staden efter en lång belägring. Det puniska Karthago förstördes i grund. Redan 122 f.Kr. försökte dock folktribunen Gajus Gracchus anlägga en romersk koloni på platsen.

Tanken återupptogs av Julius Caesar, och under efterträdaren Augustus återuppstod K. 29 f.Kr. som Colonia Concordia Iulia Carthago, sedermera en stor och betydelsefull stad i det romerska riket, under senantiken biskopssäte och hemort för författarna Cyprianus, Tertullianus och kyrkofadern Augustinus. Karthago var huvudort i vandalernas nordafrikanska rike 439–533, varefter det erövrades av den bysantinske härföraren Belisarius. Från slutet av 500-talet var Karthago centrum i ett relativt självständigt bysantinskt exarkat tills det intogs av araberna 697.

Källa: Nationalencyklopedien