Handelsplatsen vid Åhus, viktigt centrum i norra Europa kring år 800
förf: Johan Callmer

Populär Arkeologis läsare kunde i nr 3 1990 läsa om en handelsplats från 700-talets första hälft vid Åhus i nordöstra Skåne. Denna plats ingick i ett handelssystem, som länkade samman Östersjöområdet med Västeuropas viktigaste ekonomiska regioner: Rhen-området, nuvarande Belgien, norra Frankrike och sydöstra England. Denna tillfälligt besökta handelsplats vid Åhus är inte bara intressant på grund därav och de fina fynden utan också genom att den ingår i ett minst lika spännande lokalt sammanhang vid Helgeåns mynning. Här ligger nämligen en handelsplats till - från andra hälften av 700-talet och 800-talet - samt staden Åhus med anor från 10-1100-tal. En fråga som vi arkeologer ställde oss när vi grävde ut den förstnämnda handelsplatsen från 700-talets början var: Vad hände sen ? Hur kommer det sig att man inte gjort några fynd från vikingatiden? Kungasäte? Nedströms denna plats fann vi då stora områden med förhöjda fosfatvärden i marken, som tydde på att människor hade hållit till här. Var det kanske en hövdings eller småkonungs residens vi funnit? Han som kontrollerade marknadsplatsen? Vid en liten provgrävning sent i höstrusket 1981 hittade vi två grophus och fina pärlor, en stor skärva från ett blått glaskärl, stora bärnstensstycken och en...

Onegas hällristningar är från stenåldern
förf: Ulla Hagberg

Vid BessovNos(Djävulsudden), 25 km söder om det lilla samhället Shala på Onegas östra strand, har naturen gjort i ordning härliga klotterytor för forntida hällristare - blankslipade rödaktiga hällar strax ovanför vattenytan. Hit kom denna tidnings redaktör på sin sovjetiska resa i somras från Belomorsk vid Vita Havet.

Bessov Nos har fått sitt namn efter en jättelik människofigur med spretande fingrar och krumma ben som huggits in rätt över en smal spricka i berget. Sprickan kan tolkas som en matsmältningskanal eller kanske ryggrad. Och eftersom klippan sluttar svagt ned mot figurens fötter är det inte orimligt att tänka sig att folk förr i tiden gett mannen föda genom att hälla blod, vatten eller bär i rännan.

Munkar i ett närbeläget kloster trodde att figuren var djävulen själv och har försökt oskadliggöra honom genom att knacka dit ett stort grekiskt-ortodoxt kors över hans vänstra arm.

Det typiska för östra Onegastrandens cirka 10 hällristningsplatser är annars alla fint tecknade djurbilder, t ex ren och renkalv, älg och älgkalv, björn, räv och hunden, vårt första husdjur. Speciellt berömda är de långhalsade svanarna.

Folk i byn Bessovez har känt till ristningarna sedan urminnes tider. Den ryske geologen Grewingk var den förste forskare som uppmärksammade...

Första hällristningen vid Långhundraleden
förf: Ma Sundqvist

Det var i Husby-Långhundra en lördagseftermiddag i augusti 1988 när några av deltagarna i hembygdsföreningens årliga naturvandring tog en liten extratur på hemvägen. Vi hade strövat genom eklundar och hagmarker i bronsåldersmiljö intill den forna strandlinjen av ett tillflöde till den gamla segelleden mellan Trälhavet och Gamla Uppsala. Vi hade bland annat tittat på skålgropar i en sten, som en medlem nyligen funnit när han avverkade skog på sina ägor.

Sådana fynd indikerar ofta en boplats, och det blev livlig diskussion om var och när den kunde ha funnits. Således var intresset för fornlämningar ganska uppskruvat, vilket gjorde att några beslöt sig för att söka reda på flera sedan tidigare kända skålgropsplatser i närheten.

Men det ville sig inte, varför vi snopna och besvikna efter ett par timmar tyckte det var lönlöst att fortsätta sökandet. Då befann vi oss emellertid i ett välkänt gravområde med cirka 35 fortfarande synliga lämningar. I områdets norra del ligger en vacker hög, och den ville vi titta närmare på när vi ändå var där.

Sagt och gjort. Den visade sig delvis vara lagd på en stor flat berghäll. Vi begrundade detta och det utmärkta läget, nära nog mitt emellan två närbelägna storhögar, Brunnshögen...

Fornsigtuna säte för kungar
förf:

Erik Segersäll, hans son Olov Skötkonung och hans dotter Ingegärd bodde på Fornsigtuna, den nyligen utforskade storgården strax väster om Sigtuna, enligt David Damell på Riksantikvarieämbetet.

Att gården varit kungasäte redan före den tiden håller Damell för troligt, men om dem, som residerade där mellan 700-950 vet vi egentligen ingenting, konstaterar han. Först under senare delen av 900-talet framträder historiskt kända personer. Den förste, Erik, hade tillnamnet Segersäll efter sin seger på Fyrisvallarna vid Uppsala. Detta slag ägde rum omkring 988. Erik var gift med Sigrid Storråda. Så man kan väl förmoda att även hon bott på Fornsigtuna gård. Det var hon som sedan kom att förorsaka den norske kungen Olav Tryggvassons fall i det berömda slaget vid Svolder.

Olov Skötkonung döptes enligt legenden vid Husaby i Västergötland strax efter år 1000. Hans drottning Estrid var kristen. Hans syster hette Ingegärd och bortgiftes med den ryske storfursten Jaroslav 1, härskare över hela det dåtida ryska riket.

Olov Skötkonung var den förste sveakungen som lät slå mynt, vilket skedde i Sigtuna, på mynten kallat Guds Sigtuna, något som antyder att staden betraktades som kristen. Ett stampunderlag av bly har nyligen påträffats på den gamla kungsgårdsplatsen i Sigtuna vilket förmodligen...

Är "urskåningarna" i Sjöbo i själva verket av slavisk härkomst?
förf: Lars Larsson

Sövde socken i Södra Skåne ligger Ellestadsjön. På en udde i sjön, Mölleholmen, har arkeologer gjort fynd framför allt från jägarstenålder och sen vikingatid - tidig medeltid. Mölleholmen har tidigare varit en ö i Ellestadssjön. Före sjösänkningen bör den ha haft en yta på ungefär 60 x 30 meter.

De äldsta fynden består av mikroliter, små flintstycken som använts som spetsar eller hullingar på pilar. Dessa redskap visar att folk besökt ön under tidig jägarstenålder för 9000 - 8000 år sedan. Enstaka fynd från den mellersta delen av jägarstenålder visar på fortsatta besök. Och föremål som är ungefär 7000 år gamla, dvs från tidig ertebollekultur, förekommer också rikligt. Ett bra fiskevatten och gott om sjöfågel har lockat hit människorna. Även i andra skånesjöar, tex Snogeholmssjön, har folk hållit till under jägarstenåldem.

Slavisk keramik i mängd
Förutom flinta fanns det också en mängd keramik på Mölleholmen. Den är av mycket senare datum, övergången mellan vikingatid och medeltid. Krukskärvoma är väl brända och har svartbrun yta. Kärlens former och ornamentik är typisk för det slaviska eller vendiska kustområdet söder om Östersjön. Danska forskare kallar den därför Östersjökerarnik. Men analyser av leran visar att sådana krukor har framställts även i Skåne. Det är möjligt att...

Nu vet man var gutarna höll ting
förf: Majvor Östergren

Gotland var under vikingatid och äldre medeltid indelat i 20 ting. Högsta styrande organ var "Gutnaltinget", gutamas allting, som bestod av 20 tingsdomare ledda av en landsdomare samt efter kristendomens införande även av de tre tredingsprostarna.

Detta påminner om den isländska samhällsstrukturen under samma tid. Möjligen går båda tillbaka på en allgermansk struktur, som på mer eller mindre isolerade öar som Island och Gotland bevarats längre fram i tiden än på andra håll.

Skriftliga källor från det vikingatida och medeltida Gotland är sällsynta. Gutalagen med Gutasagan är ett lysande men inte alltid lättolkat undantag. I en tysk översättning av Gutasagan från 1401 sägs det gotländska landstinget ha haft sina möten i Roma socken, något som också tämligen allmänt accepterats av forskarna.

Men det är först i och med de svenska försöken att reformera skattläggningen av de gotländska gårdarna efter 1645 som man får heltäckande information t ex om de gotländska gårdarna. Uppgiftema finns bl a på de skattläggningskartor (i skala 1:8000) som upprättades 1696-1703.

Det var i samband med mitt avhandlingsarbete somjagkomattstuderadessa Kartor, som förvaras på Lantmäteriets arkiv i Visby, och upptäckte hur mycket de har att ge.

På kartan frän 1699 finns på Roma klosters ägor några...

Homo erectus skapade konst i medeltiden
förf: Robert G Bednarik

Några österrikiska forskare anser att människor varit konstnärligt skapande 250 000 år längre tillbaka i tiden än man tidigare trott.

Många forskare tror att människan varit konstnärligt skapande i ca 32 000 år. Men även neandertalmänniskan, som levde före denna tid, ägnade sig åt sysselsättningar, som inte verkar direkt nödvändiga eller nyttiga. De utförde rituella handlingar t ex i samband med dödsfall. De använde rödockra och ristade enkla streck på lösa föremål.

Långt före neandertalmannen bredde Homo erectus och hans ättlingar ut sig från Sydafrika till Kina, från Västeuropa till Java. Han gjorde enkla stenredskap t ex handyxor, byggde sig ett enkelt tak över huvudet, förstod sig på att använda eld och åt kött från stora djur såsom elefant och noshörning. Även om han anses vara den närmste förfadern till dagens människor så är forskarna oense om han kunde tala eller ej.

Uppskattade det vackra
På senare år har några forskare tillskrivit Homo erectus en gryende förmåga till konstnärligt skapande eller snarare känsla för estetik. Även detta är omdiskuterat. I ett nyutkommet nummer av den australiska tidningen Rock Art Research skriver två östtyska arkeologer omvärldens äldsta kända konstföremål. I Bilzingsleben i sydvästraTyskland har forskare grävt fram över 100 000 stenredskap...

Venus från Willendorf brädad av landsmanninna
förf: Robert Bednarik

En välväxt österrikiska har erövrat titeln: Världens äldsta kvinnobild. Hon distanserar Venus från Willendorf och dennas mer eller mindre feta medsystrar med hela 7000 år.

I novembernumret 1989 av den australiska tidningen Rock Art Resarch berättade jag om världens hittills äldsta stenskulptur, en kvinna, som hittats vid Galgenberg i Österrike. Hon grävdes fram endast 20 kilometer från den plats där Venus från Willendorf hittades 1908. Den senare tros vara 24 000 - 26 000 år gammal (sen paleoliticum).

Den iögonenfallande fetman hos denna kvinna är kanske främsta orsaken till den vitt spridda föreställningen att europeiska stenåldersmän tyckte bäst om feta kvinnor eller att den tidens människor trodde på en modersgudinna eller hade någon sorts fruktbarhetskult, något vi sett talrika exempel på i litteraturen och i filmer de senaste 80 åren.

I själva verket finns det inte mycket som talar för att så verkligen var fallet. Det stora flertalet av de över 100 kända kvinnoskulpturerna från sen paleolitisk tid är inte speciellt tjocka. Många är definitivt inte "i väntans tider" och deras sexuella särdrag är så gott som aldrig framhävda. Många av dessa figurer kommer från Sovjet och är uttryck för mycket skilda konstnärliga traditioner.

Många av dessa ryska fynd har bara...

En kilometer järntråd och 1000 arbetstimmar
förf: Påvel Nicklasson

Att smida en brynja är ett komplicerat hantverk. För att kunna tolka de arkeologiska fynden rätt beslöt Påvel Nicklasson att tillverka en själv.

En ringbrynja är en skjorta gjord av metallväv som ska skydda bäraren i strid.

Äldre tiders forskare satte sig sällan in i den forntida hantverksprocessen utan nöjde sig med att dela in materialet efter typ - utan större framgång eftersom de flesta brynjor är nästan likadana.

Jag insåg att om jag skulle göra en och bli klar i rimlig tid kunde det bara bli tal om en midjelång brynja av enklaste modell med onitade, sammanböjda ringar av färdigdragen tråd.

Hur man en gång i världen gjort ringbrynjorna är höljt i dunkel. Trots att tillverkningen fortsatte långt in i historisk tid finns det faktiskt inga texter eller bilder, som beskriver hur det gick till. Detta beror antagligen på skräväsendets ,stränga regler och hantverkarnas ovilja att avslöja sina yrkeshemligheter för utomstående.

Därför måste jag utan bruksanvisning försöka tillverka en brynja som var så lik ett förhistoriskt original som möjligt. Ju större likhet desto troligare att jag använt rätt metod.

Sönderrostat
Det är ganska gott om mer eller mindre sönderrostade fragment av brynjor. Den enda något så när hela förhistoriska ringbrynjan...

Vikingen hade många vapen att välja på
förf: Anders Ekberg

Från sina vapen ej viker en man på fältet ett enda fjät, Ty ovisst är att veta när ute på vägen spjutets spets kan tarvas.

Denna vers ur Havarnal, nedskriven på Island strax efter vikingatidens slut visar vilken betydelse vapnen hade för folk i Norden. Man använde en mängd olika vapen för att tillskansa sig rikedomar och makt eller för att försvara sig, de sina och sina ägodelar.

En vanlig missuppfattning om vikingatiden och vikingarna är att alla krigare bar spjut, svärd, yxa, vapenkniv och sköld som någon slags standardutrustning. Det arkeologiska materialet talar emot detta. Det gör också samtida avbildningar t ex Bayeux-tapeten (en vävd bonad som bl a avbildar slaget vid Hastings 1066 e Kr) och de isländska släkthistorier, nedskrivna omkring 1200 e Kr, som går under benämningen isländska sagor.

Endast undantagsvis tycks någon ha varit så skicklig eller trott sig vara det, att han kunde använda alla dessa vapen, för att inte tala om att bära dem

Förutom de vapen som redan nämnts användes pilbåge, klubba, hjälm och brynja. Troligtvis också stenslunga.

Spjutet var det vanligaste anfallsvapnet. Det kunde användas både till strid och jakt, som närstrids- och avståndsvapen. Det vikingatida spjutet hade ett 2-3...

Är Uppsala nästan 100 år äldre än man tidigare trott?
förf: Magnus Elfwendahl

Ett exempel på nyupptäckter är borgen i Trelleborg, ett annat är nyutforskade kvarter i det äldsta Sigtuna. Nu senast var det Uppsalas tur, när nya bostadshus skulle byggas nära Islandsbron i kvarteret Bryggaren.

Tomten som är inemot 300 kvadratmeter stor har av arkeologerna tidigare ansetts vara ganska ointressant, då den ursprungliga marknivån endast ligger fyra meter över havet och man antog att bebyggelsen där inte kunde vara särskilt gammal.

Arkeologerna fann nu spåren av stängsel av flätade vidjor, antagligen inhägnaderförhusdjur. Dessa måste ha legat nära ån.

Så småningom tycks inhägnadema ha rivits och i början av 1200-talet har folk byggt hus på långsmala tomter, som låg vinkelrätt mot ån. Tomtgränserna verkar att ha bestått av flätverk av stående brädor och/eller diken. På ett ställe har arkeologerna kunnat mäta tomtbredden. Den var cirka 8 meter.

Antagligen sträcker sig undersökningsområdet över tomternas bakgårdar. Under 12-1300-talet har det stått trähus där. Om bebyggelsen fortsatt längre fram i tiden vet forskarna ännu inte. Möjligen hör också en brunn, som senare fyllts med gödsel, till denna tid.

Vad husen använts till är ännu outrett, men två stenar från handkvarnar och massor med lera från något som kan ha varit en ugn...

Studenter hittade ur-innevånare
förf: Lou Schmitt och Birgitta Carlbom

I arkeologutbildningen ingår en 1-2 veckors fältkurs, där studenten får ett första hum om vad en utgrävning är för något.

Det kan vara ganska marigt att hitta en lämplig plats för dessa kurser och att genomföra en utgrävning på bara fem dagar med ett 30-tal studenter som trampar varandra på tårna. Det är mycket som studenten ska pröva på och lära sig behärska. Tiden blir alltför knapp. Till detta kommer att det som på ytan ser intressant ut kanske inte alls motsvarar förväntningarna.

Därför är det roligt att få berätta för Populär Arkeologis läsare om vår sista fältkurs vars resultat både studenter och lärare är nöjda och stolta över.

Boplatsen var från hensbackakulturen. Så kallas en grupp boplatser på västkusten, som mestadels ligger högt över den nuvarande stranden och som därför ansetts vara mycket gamla.

Kulturen har fått sitt namn av gården Hensbacka i Foss socken, där amatörarkeologen M Hensmar samlade in flintföremål på 20-talet. Sedan dess har mycket sådant material hittats men tyvärr har väldigt få utgrävningar gjorts av boplatser. Därför är forskarna oeniga om denna kulturs ålder.

Carl Cullberg, liksom tidigare Åke Fredsjö, har hävdat att vi här har att göra med den hittills äldsta...

Lionardo i Badelunda
förf: Dan Mattsson

Strax utanför Västerås, vid Badelunda, ligger ett av Sveriges märkligaste fornlämningsområden. Här finns Anunds hög som tävlar med Uppsala högar om att kallas Sveriges största. Vid foten av den tolv meter höga kungshögen ligger två stora skeppssättningar, tillsammans mer än hundra meter långa.

Den som någon gång stått uppe på Anunds hög och blickat ut över de gigantiska stenskeppen har väl knappast kunnat undgå att ställa sig frågan: Varför ? Vad var det man ville stadfästa i sten ? Vilka tankar hade föregått resandet av femtio stenar, var och en vägande upp till tiotalet ton?

Rent fysiskt är skeppen en beundransvärd arbetsprestation, men vilka tankar och föreställningar är de uttryck för ?

Flygfoto avslöjade
I maj 1988 lät en grupp arnatörforskare flygfotografera stenskeppen. Lodfoton togs från ca 200 meters höjd. På fotografierna kan man se hur välformade stenskeppen är. Stenarna är resta i perfekt symmetri kring en tänkt längdaxel.

Skeppens sidor är formade som cirkelbågar. Sinsemellan har skeppen dock helt olika form. Olikheten är slående. Det bredare skeppet är 50,8 m långt och 24,7 m brett. Det är alltså ganska exakt hälften så brett som långt. Några riktiga skepp med dessa proportioner känner man inte till och det skulle vara ganska omöjlig att...

Roderstenen vittnar om insikter i geometri
förf:

Även Sveriges kanske mest berömda "skeppssättning", Ales stenar, tycks vara konstruerad efter geometriska principer. Det har forskarna anat länge men utgrävningen av den sk roderstenen styrker dessa teorier.

Ales stenar vid Kåseberga i Skåne bildar en långsmal oval. Därför har arkeologema brukat beteckna Ales stenar som en skeppssättning, något som astronomen Curt Roslund är mycket tveksam till. Typiskt för de flesta större välbevarade skeppssättningar är att sidoborden böjer sig i en jämn båge utan avbrott från förstäv till akterstäv. Så är inte alls fallet med Ales stenar. Sydändan är stympad och båda sidorna företer en markant brytning på mitten. Kan Ales stenar vara ämnat som något helt annat?

Roslund upptäckte för några år sedan att stensättningens form bäst anslöt sig till två motställda parabler. Att stenarna skulle fått denna placering i samband med en restaurering är föga troligt.

Eftersom roderstenen utgör en viktig länk i beviskedjan blev den ett av huvudobjekten för en provgrävning hösten 1989 under ledning av professor Märta Strömberg, Överraskande nog visade sig den lilla roderstenen vara ett stenblock på mer än ett halvt ton till största delen underjord. Den vilade på ett stabilt fundament av stödstenar 75 cm ner i marken. Den kan knappast ha kommit...

Trelleborg: Port funnen i ringvallen
förf:

Den nyfunna porten vetter åt väster och är cirka 2 meterbred. Redan tidigare visste man att borgvallen var 11- 12 meter bred och troligen kläddd med grästorv. Vallens utsida var förstärkt med en palissad, vars stolparstått i ett dike. Nu har arkeologema kunnat följa hur dessa diken och stolphål viker av in mot borgens centrum på var sin sida om portöppningen. Ingången till borgen har varit träklädd minst 7-8 meter.

Fortfarande finns det både likheter och skillnader jämfört med de danska vikingatida trelleborgama. Åldern tycks vara densamma, dvs 970-980-talet. Storleken varierar. Den i Trelleborg har en diameter om 125 meter.

Vad de danska borgarna haft för funktion är forskarna inte helt eniga om. Förslagen har varit många. Säkert är emellertid att de tycks vara uppförda ungefär samtidigt under Harald Blåtands regeringstid.

I den skånska nyfunna "trelleborgen" saknas den strängt reglerade bebyggelsen inne på "borggården" som är så utmärkande för de danska trelleborgama. Visserligen har arkeologerna hittat både grophus och stolphål efter traditionella långhus, men delar av denna bebyggelse ligger under ringborgens vall och är av äldre datum, dvs yngre bronsåldern och äldre vikingatid.

I samband med sommarens grävningar har man också funnit årderspår under vallen som tyder...

Gammalt stenhus hittat i Linköping
förf: Göran Tagesson

Trots att Linköping är en snabbt växande industri- och universitets-utgör domkyrkan nu liksom förr en naturlig mittpunkt. Långt ute på östgötaslätten kan man se tornet höja sig över staden, även om det idag har fått konkurrens från regionsjukhus och vattentorn.

Detta gällde naturligtvis i ännu högre grad under medeltiden. Kyrkan var det tidigaste byggnadsverket i sten och under hela medeltiden Linköpings största byggnad. I själva verket var staden helt beroende av domkyrkan, biskopen och domkapitlet.

Senast vid 1100-talets början tog stiftet fastare form och den första domkyrkan byggdes. Staden utvecklades först mot slutet av 1200-talet. Befolkningen utgjordes till stor del av domkyrkans prästerskap samt de borgare och hantverkare som drogs till det med tiden allt rikare och mäktigare domkapitlet.

Domkyrkorna har länge tilldragit sig stort intresse från forskningen, men intresset för den omgivande bebyggelsen har varit sporadiskt.

Visserligen har man länge varit medveten om att Linköpingsdomen varit omgärdad av en kyrkogårdsmur och att biskopsborg, franciskankloster och domskola legat i närheten, men en mer samlad bild av denna dornkyrkostad låter fortfarande vänta på sig.

1988-90 utförde Östergötlands Länsmuseum arkeologiska undersökningar nordväst om domkyrkan, som gav spännande fynd av medeltida byggnader. Strax nordväst om domkyrkan hittades vid schaktning...