Äntligen klart
förf: Anders Ljungberg

Med rubriken ovan inledde jag Populär Arkeologis första nummer, nr 1/83.

"Efter ett drygt halvårs förberedelser och arbete med att skaffa fram material kan jag äntligen säga: Här kommer första numret av Populär Arkeologi', skrev jag den gången.

När jag nu lägger sista handen vid det sista nummer av tidskriften, för vilket jag är redaktionellt ansvarig, tar jag åter fram denna rubrik. För just så känns det, pingstdagen 1989, då detta skrivs, och detta av två anledningar.

Förberedelserna för detta nummer har varit arbetssamma. Min egen arbetstid har räckt dåligt till och när sedan flera manus och bilder varit kraftigt försenade eller i vissa fall t o m uteblivit har resultatet bara kunnat bli ett: utgivningsplanen har spräckts och du, tidskriftens läsare, har fått vänta längre än planerat på årets andra utgåva.

Jag befarar också att antalet korrekturfel är större i detta nummer än vad som normalt varit fallet och för detta ber jag om läsarens överseende - tiden har inte medgivit den normala kvalitetskontroll som tidskriften brukar underkastas. Men det finns ännu ett skäl till att jag skriver "äntligen klart' ochhärtrorjag att många känner igen sig.

När man väl bestämt sig för att avsluta något, som intagit en dominerande...

Myntherre efterlyses
förf: Rune Ekre

Ett fynd 1987 av ett myntningsunderlag visar att myntning förekom i Lödöse redan 1150, ca 40 år tidigare än den äldsta kända Svealandsmyntingen. Men vem var myntherren? De starkaste argumenten talar för den svenske kungen Sverker den äldre.

I oktober 1987 gjordes vid en utgrävning i Lödöse ett fynd som förvisso innebär en stor sensation: ett myntningsunderlag, som visade att myntprägling ägt rum i Lödöse redan 1150. Tidigare hade den äldsta Lödösemyntningen daterats till omkring 1190, samtida med den äldsta kända Svealandsmyntningen.

Det nya fyndet i Lödöse är jämförbart med ett myntfynd i Lummelunda på Gotland år 1967 då den äldsta Gotlandsmyntningen kunde föras tillbaka till omkring 1140 -också där hade slutet av 1100-talet gällt som tidigaste datering.I det svenska 1100-talets dunkel är sådana här ljusglimtar mycket väsentliga.

Myntningsunderlag är benämningen på en fyndkategori, som var okänd före 1963, då de första fynden av denna typ gjordes i Lödöse. Det rör sig om ett slags avfall av läderbitar eller blyband, som använts som underlag vid prägling av myntbrakteater.

Brakteaten är ju den myntform som dominerar svenskt mynt under medeltiden fram t.o.m. 1360-talet; materialet är lövtunn silverplåt som endast kan präglas på en sida - frånsidan får följaktligen en...

"Visst kunde lagmännen läsa"
förf: Lennart Kjellson

I Populär Arkeologi nr 4/88 skriver Carl Läfving i sin artikel 'När blev Västsverige en del av Sveariket?" bl a:
"Informationsbehandlingen skedde genom det talade ordet och det mänskliga minnet. Skrivkonsten användes inte för administrativa ändamål... Först införandet av kristendomen med en enhetlig samhällsideologi och medföljande administration, som innefattade läs- och skrivkonsten, medgav att större enheter kunde hållas samman.'

Jag vill påstå att Löfving här har fel, men han är i gott sällskap med de flesta som slaviskt upprepar en gammal fördom.

Länge har det sagts att våra gamla lagmän läste lagen utantill. Kanhända uppfattades det så av icke läskunniga nordbor, men fan tro't. Kanske någon kunde, men det var nog inte regel.

En sak blir inte sannare av att den ständigt upprepas. Visst var våra lagmän och andra högreståndspersoner läskunniga. Inte i prästernas mening förstås. De menade med läskunnighet förmågan att läsa latinsk skrift.

När den äldre runraden omkring år 800 avlöstes av den yngre, hade en sådan utveckling knappast kunnat ske utan mycket runskrivande under lång tid. Runor har ju lästs och ristats eller målats på trä i detta land åtminstone sedan 200-talet. Äldsta svenska runskriften har daterats till 200 e Kr (Gårdlösaspännet).

Venantius Fortunatus skrev...

En bortglömd offerplats i Bohuslän
förf: Robert Hemek


I byn Hammar I södra Bohuslän finns en i det närmaste bortglömd skaigropsiokal med märkliga formationer inhuggna I berget. Troligen är de förhistoriska. Nu är frågan: Finns det liknande skålgropar någon annanstans och vilken funktion har de haft?

Den geografiskt väl bevandrade känner till att Sveriges till storleken fjärde största ö, Hisingen, omslutes av Göta älv, Nordre älv och västerhavet. Ca 3 km innanför Nordre älvs mynning löper på fastlandssidan en dalgång i NV via Harestad upp mot Torsby. På ett berg öster om denna dalgång, vid Hammar, finns en mycket märklig skålgropsförekomst, som i det närmaste tycks vara bortglömd.

Jag blev tipsad om platsen av muraren Morgan Samuelsson, som är uppväxt i trakten. Han beskrev stället som en offerplats med fyrkantiga stora skålar, djupa runda hål och trappor(!) inhuggna i berget.

Självklart blev jag intresserad men det skall erkännas att det var med en viss skepsis som man begav sig dit en vinterdag 1987. Vad jag väntade mig att finna var närmast en naturformation eller möjligen ett täljstensbrott.

Förvåningen blev därför stor när beskrivningen visade sig stämma tillfullo, det här var uthuggningar av ett slag som jag inte tidigare sett eller hört talas om.

Platsen ligger alltså vid Hammar...

Danerkungar och Danevirke
förf: Morten Axboe

Nya dateringar av bjälkar I den mäktiga Danevirke kan föra huvudvallens äldsta byggnadsfas tillbaka till 600-talet eller ännu längre. Frågan blir då vem som började bygga vallen och vilka områden den tidens danerike omfattade.

Danevirke är inte bara en vall; den utgör ett helt system av vallar, som sträcker sig från de sanka områdena i väster kring Ejderen, Treene och Rheide å och österut till Slien. Vallsystemet består av många delar. Förutom huvudvallen finns bl a en vall som förbinder denna med den halvcirkelformade vallen kring vikingatidens Hedeby.

Längre österut finns ännu en vall och något söder om huvudvallen och Hedeby ligger Kovirke. Totalt handlar det 25-30 km vallar, alltså en mycket imponerande anläggning.

Det säger sig nästan självt att alla inte byggdes på en gång. Dessutom har många av vallama förstärkts gång efter annan. Den senaste utbyggnaden skedde så sent som 1944, då tyskarna fruktade ett engelskt pansarangrepp från norr. Välkänd är också det danska uppförandet av skansar på Danevirke före kriget 1864.

Även ett av de tidigare byggnadsarbetena kan dateras på historisk väg. Det gäller den tegelstensmur, som Valdemar den Store vid 1100-talets slut förstärkte huvudvallen med. Den var en av Nordeuropas mest monumentala befästningsanläggningar på...

Skifferkultur i centrala Skandinavien
förf: Jorma Karman

Under ca 3 000 år användes skiffer till omfattande redskapstillverkning i Norrland. Det var framför allt röda skiffrar med spridningscentrum i södra Lappland som de centralskandiriaviska stenåldersjägarna använde.

För omkring 6 500 år sedan började skiffer användas som råmaterial vid tillverkning av spetsar, knivar och hängen i Norrland, som utgör en del av den skandinaviska skifferregionen. Skifferbruket i Norrland varade ca 3 000 år tills det upphörde under trycket av impulser från östeuropeiskt område och södra Skandinavien.

Den skandinaviska skifferregionen kan sägas omfatta delar av Norrland, mellersta och norra Norge saint delar av Kolahalvön. Regionen karakteriseras av en skifferindustri som producerar både knivar och spetsar av varierande former. I områden som angränsar till skifferregionen förekommer i stort endast tillverkning av skifferspetsar.

De, på grund av likartad ekonomi och föreställningsvärld, nära förbindelserna mellan jägargrupperna inom regionen och i områdena utanför denna resulterade troligen under årtusendena i en svagt pulserande växelverkan, som förklarar de enstaka skifferknivarna utanför den egentliga skifferregionen. Av det här skälet försvåras även fastslagningen av en fast gräns.

För att förstå skifferbrukets uppkomst i centrala Skandinavien, kanske i hela Skandinavien, är det väsentligt att förstå innebörden i formuleringen den skandisk-maritima axeln".

Knivar och dolkar i Norrlands kustland har...

Tankar kring forntida varudistribution
förf: Nils Ringstedt

När vi idag tänker på varudistribution i det moderna samhället med bil-, järnvägs-, båt- och flygtransporter har vi inte svårt att fatta att enorma mängder varor förflyttas från plats till plats, från ägare till ägare. Därför är det också lätt att glömma att förutsättningarna för att transportera varor i varuutbyte och handel var helt annorlunda under t ex järnåldern.

För det första var transporterna helt beroende av de topografiska förhållandena. För det andra var transportmedlen mycket primitiva jämfört med nutida förhållanden. För det tredje var säkert ocksåförpackningarna betydligt enklare än vad vi är vana vid idag. Förpackningarnas betydelse för att transportera sköra varor i lågtekniska samhällen har inte diskuterats mycket i arkeologisk litteratur.

För det fjärde var varubärarna hänvisade till att ta sig fram under primitiva förhållanden, ofta under stora faror och med enkla transportmedel, kanske under lång tid.

Allt detta samverkade till att inskränka varumängden som transporterades och till att endast varor som kunde "bära sina kostnader transporterades längre sträckor. Kostnadsaspekterna i forntida varutransporter är för det femte också något som sällan tas upp i litteraturen.

En genomgång av arkeologisk litteratur visar att man allmänt antar att floder, vattenleder, sjöar och hav underlättade varutransporterna, även om det också finns...

Nu hamnar UV:s fornfynd I datorn
förf: Inga Ullén

UV-mitt tillhör byrån för arkeologiska undersökningar vid riksantikvarieämbetet och arbetar med arkeologiska undersökningar i större delen av landet. På UV-mitt pågår ett utvecklingsarbete för bearbetning av arkeologiska föremål. Arbetet startade 1986 inom ramen för E18-utgrävningarna mellan Bålsta och Enköping i Uppland. De arkeologiska utgrävningarna längs E18 skulle resultera i stora fyndmaterial och tidskrävande erfterbearbetningar väntade arkeologerna.

Första versionen av fyndbearbetningsprogrammet blev klart 1986. Både historiska, medeltida och efterrefomiatoriska material har sedan dess matats in med mycket bra resultat.

Under våren 1989 har den sista, kompletterande uppdateringen gjorts. Programmet är nu klart för en bredare användning. Sedan 1988 har bärbara datorer använts ute på olika grävplatser för en direkt basregistrering i fält.

Enkelt och flexibelt ville vi att programmet skulle vara. Flexibilitet hörde ihop med att ett fortsatt arkeologiskt utvecklingsarbete kräver ett program som lätt kan ändras. Dessutom skulle det vara så enkelt ett arkeologer utan förkunskaper kunde hantera de viktigaste momenten.

Anders Blomqvist, Arete AB, skrev fyndbearbetningsprogrammet. Det kan köras på IBM-kompatibla persondatorer med hårddisk.

Systemet skrevs ursprungligen i dBASE 111+, men uppdateras nu till den senaste versionen i dBASE IV. Operativsystemet är MSDOS 3.20 (Microsoft).

Operativsystemet är datorns hjärna och sätter gränser för dess...

Tärningen är kastad på Börstorps slott
förf:

På Börstorps slott i Västergötland visas undertiden 11juni-31 augusti utställningen "Tärningen är kastad. Spel genom tiderna".

Utställningen innehåller ett rikt spelmaterial, som lånats från offentliga institutioner, privatpersoner och företag. Bland de stora långivarna finns förutom privatpersoner på de västgötska herrgårdarna även Statens historiska museum, Nationalmuseum, Nordiska museet och Skaraborgs länsmuseum.

Spel är spänning, lust och glädje, förströelse men också intellektuell prövning. Det finns i alla länder och alla kulturer och utövas i alla åldrar.

Spel kan indelas på olika sätt. I utställningen görs det i spel för barn, bollspel, tärnings- och brädspel, schack, kortspel, lotterier och spelautomater. I katalogen får de sin kulturhistoriska förklaring, skriven av Inga Lundström vis Statens historiska museum. Hon har också plockat ut materialet i utställningen.

Utställningen har fått namn efter historiens mest berömda tärningskast, nämligen

Caesars ord när han år49 f Kr beslutat att gå över gränsälven Rubicon mot Rom. Hur romarnas tärningar och andra tärningar genom tiderna sett ut visas i utställningen.

Det finns i Norden ett rikt spelmaterial i form av tärningar, spelbrickor och bräden från forntiden och medeltiden. Men om själva spelen vet vi ofta lite eftersom vi saknar reglerna.

Utan tvekan finns dock klassiker som kvarn, räv, bräde (backgammon), schack...

Livet på Kronan i dramatisk form
förf:

Den 1 juni 1676 gick Kronan, ett av världens då största krigsfartyg, till botten utanför Oland. Drygt 300 år senare lokaliserades hennes vrak av Vasas upptäckare, Anders Franzén, och en omfattande marinarkeologisk undersökning inleddes.

Bland de mängder av intressanta fynd som hämtats upp ur djupet sedan 1981 märks delar av en rad musikinstrument - gamba, violiner, trumpeter, pukor och pipor - som ger en antydan om musiklivet ombord.

Ljudmiljön på skeppet har nu återskapats i "Kronan - ett spel i ton, ord och bild', ett spel där livet på skeppet dramatiseras med hjälp av tio musiker, en skådespelare och ett bildspel.

De instrument som används i spelet är tidstrogna och i vissa fall nygjorda rekonstruktioner av fynd ur havet.

Två musikensembler medverkar, Skånska Brasskvintetten och Ystads Pipare. Den förra är inriktad på naturtrumpet och barockbasun, den senare har en repertoar som omfattar spel och sång från 1220- till 1600-talens Europa. Tillsammans täcker de de instrument, som användes på Kronan.

För manus och idé till "Kronan" svarar musikarkeologen Caj sa Lund. Spelet har producerats av stiftelsen Musik i Skåne med stöd från Svenska Rikskonserter och i samarbete med Kalmar läns museum och Musikaliska akademien.

Spelet hade premiär under våren 1989 på Kalmar läns...

Arkeologi på väg
förf:

I Populär Arkeologi nr 4/1988 berättade Inga Ullén om bronsåldersboplatsen i Apalle i Uppland, som upptäckts i samband med att E18 mellan Enköping och Bålsta.

Boplatsen var bara ett av många fynd i samband med vägbygget, då totalt 320 000 kvadratmeter fornlämningar undersöktes.

Nu har den första i en serie böcker om El8grävningarna givits utav riksantikvarieämbetet. Arkeologi på väg. Undersökningar för E18 Enköping-Bålsta, heter boken, som redigerats och formgivits av Agneta Modig och i vilken sju olika författare, fyra arkeologer, två kulturgeografer och en nordist, medverkar.

Boken handlar inte i första hand om fynden utan om den bebyggelsehistoriska utvecklingen i Trögden och Håbolandet, två områden som kännetecknades av helt olika landskapstyper under forntiden. Vägbygget har givit ett tvärsnitt genom denna urgamla kulturbygd.

Bland all intressant läsning i boken märks en arkeo-genealogisk studie av de människor som bodde på en av områdets gårdar...

Var Tingbyhuset från järnåldern?
förf: Lars G Johansson

I ett flertal artiklar av huvudsakligen populär karaktär torgför Ebbe Westergren, Kalmar länsmuseum, ett husfynd i Tingby några kilometer utanför Kalmar som "Nordens Äldsta Hus". Denna uppfattning presenterades även vid ett seminarium som hölls vid riksantikvarieämbetet UV Väst i oktober 1988. Citaten nedan har hämtats från Westergrens olika artiklar.

Rester av hus från stenåldern i allmänhet är - som Westergren helt korrekt påpekar inte så vanliga; husrester från mesolitikum t.o.m. sällsynta. Men frågan är om huset i Tingby verkligen är från stenåldern?

Jag anser att det finns starka skäl att betvivla den saken. I denna artikel tänkerjag analysera de argument utgrävaren framfört i denna fråga, och även visa några exempel på husfynd från Halland som kan vara av intresse i sammanhanget.

Problemen som hör samman med hus, stolphål, eldstäder o s v är nämligen ett utomordentligt komplicerat område av generell arkeologisk källkritisk karaktär. Att diskussionen får sin utgångspunkt i Tingbyhuset beror på de allvarliga brister i källkritiken som noteras just i detta fall, och inte på att fyndet i sig skulle avvika eller på något sätt vara skilt från de generella problemen.

Boplatsen vid Tingby upptäcktes så sent som 1986 i samband med att man byggde en ledning. Vid utgrävningar 1987...

Flera indicier stöder dateringen
förf: Eeva Rajala och Ebbe Westergren

Som väntat vållar det nyligen funna huset i Tingby, väster om Kalmar, diskussion och funderingar hos arkeologer. Lars 0 Johansson framför i sitt debattinlägg källkritiska synpunkter på Tingbyhuset och ger oss anledning till följande kommentarer.

Redan under utgrävningsskedet var vi medvetna om de problem riksantikvarieämbetets UV Väst i Kungsbacka haft med dateringen av några huslämningar. För att kunna diskutera huslämningarna i Tingby och få källkritiska aspekter på dessa valde vi från början en öppen linje gentemot våra kollegor och allmänhet.

Direkt efter utgrävningen inbjöd vi till Kalmar läns museum tre av landets ledande experter på mesolitikum för att de skulle få ta del av det då framtagna materialet. Tillsammans med dem arbetade vi ut riktlinjer för vidare forskning kring Tingbyboplatsen.

Vidare har vi, när tillfälle givits, besökt arkeologiska institutioner i Sverige, Danmark, England, Tyskland och Holland med ritningar, diabilder och fynd för att efter bästa förmåga redovisa vårt material. Avsikten var dels att-informera om vårt fynd och att få kritiska synpunkter på grävningen och vår tolkning, dels att få idéer och annan information, som skulle kunna vara av värde för det fortsatta arbetet.

Vi tycker därför det är synd, att Lars 0 Johansson, som var med vid presentationen i...

"Det gåtfulla dramat"
förf: Bertil Falconer

Ny tolkning av en bild i Lascaux-grottan

De spår av konstnärlig verksamhet som Homo sapiens fossilis lämnat efter sig i grottkonsten och i boplatskonsten har beträffande den förra givit upphov till skiftande tolkningar och t o m beskrivningar. Såväl magi som totemism har beskrivits som drivkrafter bakom framför allt målningarna.

Av dessa har en scen från Lascaux i Frankrike tilldragit sig speciellt intresse, delvis på grund av att dess ena komponent, en (dåtida) bisonoxe, kan anses representera magin, och dess andra, en människoliknande figur, totemismen. Scenen har beskrivits som "Scen med bison, människa och fågel" och som "det gåtfulla dramat".

Broby-Johansen skriver i bildtexten till målningen i sin Dagens gärning i konsten:
"Grottmålning från Lascaux-grottan, Dordogne, Frankrike. Magdalénién-perioden, ca 25 000 f Kr. Bisonoxen har träffats av ett spjut och tarmarna väller ut ur kroppen. Mannen framför den bär fågelmask och hans avbrutna spjut, som ligger på marken, är dekorerat med en fågel på handtaget som så ofta är fallet med de spjut man funnit från den tiden. Alla spjuten är utrustade med ett kastträ av samma slag som eskimåerna använt ända in på vår tid."

Detta långa citat utgör en mycket god utgångspunkt för en...

Skärgårdsstad
förf: Kerstin Öjner

Österåkers kommun i sydöstra Uppland, tre mil nordost om Stockholm. Ett nybyggarsamhälle med växtvärk från 1970-talet och samtidigt en bygd med uråldrig bosättning en av Upplands få kända gropkeramiska boplatser ligger i kommunens norra del.

I Österåker finns omkring 2 000 registrerade fasta fornlämningar, de allra flesta gravar från yngre järnålder. Här låg infarten till Långhundraleden, en av de forntida vattenvägarna upp mot Uppsala. Dess numera delvis torrlagda fåra är kantad av boplatser och gravfält.

I den centrala delen av kommunen kryssar bebyggelsen fram mellan fornlämningarna.

Bland grupphusen dröjer sig gravarna kvar, ofta hårt slitna. Forntid och nutid i samspel knappast - men inte heller på kollisionskurs. De flesta Osteråkersbor lever i olycklig okunnighet om sina föregångare på trakten.

Då är spelet om Skärgårdsstad så mycket mera känt. Skärgårdsstad är namnet på ett omkring 265 hektar stort markområde beläget 7-8 kilometer öster om Österåkers centrum, Åkersberga. Där bygger man nu ett villasamhälle som, när det står färdigt om ett par år, skall innehålla 600 enfamiljshus, förskola, låg- och mellanstadiekola samt affär.

Inte heller i Skärgårdsstad är den moderna bebyggelsen först på plan. För omkring 3 000 år sedan låg här ett bronsålderssamhälle. Lämningarna efter detta har på senare tid trasslat...

Raä svarar: Glädjande intresse men vinklad beskrivning
förf: Christian Meschke

Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering är unik. Inget annat land torde kunna visa upp en så god kunskap om de fasta fornlämningarnas förekomst och utbredning. Andå kan inventeringen aldrig bli fullständig. Vi vet att ett run-R på kartan endast får uppfattas som en signal. Karttecknet representerar en fornlämning.

För att fördjupa vårt kunnande om fornlämningsförhållandena måste vi bl a lära oss att tolka och hitta tidigare okända eller förbisedda lämningar. Detta förhållande illustreras med oönskad tydlighet genom undersökningarna i Skärgårdsstad.

Området har inventerats vid olika tillfällen och belägg och indikationer på en bronsåldersmiljö har redovisats. Men först när arkeologer (fackfolk och amatörer) får tillfälle att arbeta sig in i materialet under längre perioder uppdagas hur komplex miljön är. Genom att undersökningarna i Skärgårdsstad omfattat flera säsonger gavs där en sådan möjlighet.

Amatörarkeologerna har genom sin stora lokalkännedom och sitt ofta till hembygden avgränsade forskningsområde synnerligen goda förutsättningar att, i samverkan med yrkesarkeologerna, komplettera och fördjupa materialet. Skärgårdsstad är ett bevis även på detta förhållande.

För länsstyrelsen och företaget är det givetvis olyckligt om underlaget för beslutet är ofullständigt. Företaget hindras genom fornlämningar som man inte kunnat ta hänsyn till vid planeringen. Fomminneslagens bestämmelser om obillighet befriar i princip företaget från kostnader för...

Museiarkeologi i ny skriftserie
förf: Eva Bergström

För arkeologisk forskning är allt, som kan identifieras som fysiska lämningar av människors verksamhet i äldre tid, värda analys. Eftersom studier av samband med avseende på form, tid, rum och funktion är grundläggande, kan lämningar av skilda slag inte rangordnas efter värde.

Museemas roll som bevarare av fysiska lämningar blir alltmer komplex och de ökande fyndmängderna, resultat av ständigt pågående fältverksamhet och ett allt mer utvidgat fyndbegrepp, framtvingar diskussion och ställningstagande beträffande registreringsformer, urvalsprinciper och metoder för bevarande.

En grundläggande registrering, förutsättning för tillgänglighet, bör anpassas efter modern kommunikationsteknik, vara vetenskapligt relevant och ge möjlighet att koppla samman olika register för att det enskilda fyndet skall kunna återföras till fyndsituation och forskningssammanhang.

Tillgängligheten kan också yttra sig i materialpublikationer och utställningar. Båda formerna kan styras mot ett övervägande beskrivande eller övervägande analytiskt innehåll.

Utställningens särprägel som medium måste diskuteras och utvecklas som kontaktyta mellan variationsrikt originalmaterial, föränderlig forskning och föränderligt samhälle.

Den museala verksamheten, från magasin till produkt, innehåller därför åtskilliga moment av eftertanke, målformulering och beslut, där de senare omsatta i handling, ofrånkomligen får konsekvenser för den museala verksamhetens framtid. Mycket av det museala arbetet är forskningsbaserat, men museernas forskning måste finna sin särart gentemot annan forskning.

Med den...

Vems länkar till vad?
förf: Stig Welinder

Raden är inte lång, men ganska regelbunden: Den alltför detaljrika Det forntida Sverige (1964, 1977), den alltför kortfattade Sten, brons, järn (1969), den lite slarviga Arkeologi i Sverige 1-3 (1982-1984). Den senaste är Länkar till vår forntid - en introduktion i Sveriges arkeologi (1988).

Arkeologi uppfattas i Länkar till vår forntid som förhistoria, som historia före de skrifthistoriska källornas tid. I de inledande avsnitten kontrasterar de arkeologiska författarna lite skrytsamt arkeologins långa tidsperspektiv och handfasta kvarlevor av förhistoriska händelser mot historiens nyligen nedtecknade tvivelaktiga berättande skrifter.

Samtidigt är det dock sentida, etnografiska människors tal och tankar, som styr förståelsen av bokens stenålder och bronsålder, och de historiska människornas skrivna iakttagelser och funderingar, som styr förståelsen av bokens järnålder och vikingatid.

Bokens arkeologi är inte arkeologins speciella - och humanistiska - sätt att se på människor och saker i samverkan, att se hur människor strukturerar varandra och sin omgivning med materiella saker. Det skulle emellertid bli en annan bok, som inte självklart skulle vara kronologiskt ordnad och med den kronologiska sekvensens kapitel vattentätt avgränsade från de teoretiska och metodiska kapitlen.

Länkar till vår forntid har Göran Burenhult som huvudförfattare, men i hans text ligger insprängda kapitel av ytterligare tjugo personer om särskilda metoder, fyndplatser...