Redaktörens förord
förf: Ulla Hagberg

Nu står sommaren för dörren och många arkeologer ligger i backarna och gräver. Och vi andra kan resa runt och se vad de har för sig. Har vi tur blir vi mottagna med öppna armar. Men var inte för säker! Det är nämligen väldigt olika på olika håll med lust, tid och ork att a sig an besökare. Grävningssäsongen är kort, speciellt norrut. Jag har dock skrapat ihop en liten lista på grävningsplatser, att kanske besöka. Ring kontaktpersonen i förväg så får du reda på vägen dit och lämplig tidpunkt.

Vad mer kan den arkeologiintresserade ägna sommaren åt, förutom att med kartans hjälp söka rätt på traktens fornlämningar (tex per båt i Norrbottens labyrintrika skärgård).Barnfamiljen kanske väljer att besöka på någon fornby. Och även om ni vuxna kanske ställer ställer er skeptiska till ett och annat, så kommer tioåringen att ha en underbar dag.

Regnar det så kan ni ju gå på museum i stället.

Styr du bilen till grannländerna? I Norge finns det massor av fina hällristningar och på Jylland ställer man ut senaste fyndet av bronslurar.

Fick du förresten två PA 1:90 ? Det var faktiskt inget utslag av missriktad generositet från min sida utan berodde på att...

2500-årig östgötagård inhägnad med palissad
förf: Thomas Larsson

I Östergötland har arkeologerna hittat ett fundament till en träpalissad runt en förhistorisk gård. En sådan befästning från brons/järnåldern känner forskarna inte tidigare till i Skandinavien.

Boplatsen är belägen i västra Östergötland, på gården Vistad i Väderstads socken. Norr därom utbreder sig slätten med sina kalkhaltiga, styva lerjbrdar. Söder därom är landskapet mer kuperat och skogbeklätt. Platsen ligger på gränsen mellan skogs- och åkerbruksbygd upp mot sjön Tåkern.

Vårt projekt, som påbörjades sommaren 1988, ska undersöka den sena bronsålderns ekonomi och bebyggelse i Östergötland.

Jordbruket under bronsåldern har hittills varit mycket litet känt.

Den västra slättbygden i Östergötland är relativt rik på fynd från sten- och bronsålder. Här finns också storhögar från äldre bronsålder - en gravform som är vanlig främst i Danmark och Skåne! Halland. Järnålderns fornlämningar ligger på gränsen mellan skogsmark och åker med gravar och rester av åkersystem (stensträngar från äldre järnålder). Slättens intensiva uppodling under historisk tid gör att mycket av det förhistoriska troligen förstörts och försvunnit.

Boplatsens centrala del utgörs av en ca 9000 kvadratmeter stor åkerholme.

Bondgård nyligen

På platsen finns också rester av en mangårdsbyggnad och två flygelbyggnader som uppfördes i mitten av 1800-talet och revs på 1960-talet. När grunderna för...

Visst har det funnits en borg I Trelleborg!
förf: Bengt Jacobsson

I Trelleborg gjordes förra året en förbluffande upptäckt. Mitt inne i staden, två hundra meter från den gamla strandlinjen, låg lämningarna av en vikingatida ringborg.

Numera anses det som en självkhfrhet att exploateringar i de medeltida stadskärnorna skall föregås av arkeologiska undersökningar. Detta har medfört att våra kunskaper om de medeltida städerna har tagit ett stort steg framåt, men det har också fått till följd att oväntade fornlämningar plötsligt dykt upp, som inte har något att göra med den medeltida staden.

Så blev fallet i Trelleborg vid Skånes sydkust. Redan år 1980 påträffades helt oväntat ett vikingatida grophus intill stadens gamla franciskanerkloster. Vid de undersökningar som sedan följt på olika ställen i staden har flera lämningar från denna tid dykt upp. Kulturlager, grophus, stolphål, härdar m.m. har hittats utmed en sträcka av ca 800 meter längs den gamla stranden.

Nu, tio år senare, vet vi att boplatsen kan dateras till vendeltid/vikingatid, d.v.s. från 600-tal och till omkring år 1000. Det förefaller som om bosättningen upphör vid övergången till 1000-talet. Under 1200-talet tas stranden på allvar i anspråk igen för bebyggelse och staden Trelleborg etableras:

När arkeologiska undersökningar år 1988 planerades i kvarteret Katten, i den västra...

Mitt i offermossen stod en skulpterad påle
förf: Ulla Hagberg

Ett forntida alkärr som folk tycks ha offrat i under 1500-2000 år häller på att grävas uti Malmö. Här finns märkliga och ovanliga tecken på fruktbarhetskult.

Offermossen, som bildats i en dödishåla var till helt nyligen totalt okänd. Någon gång un,der historisk tid hade bonden, på vars marker mossen ligger, fyllt ut gropen med två meter jord för att få mer odlingsmark.

Trakten var förr full av små sjöar och våtmarker, som senare blivit mossar och drabbats av torvtäkt varvid en del lösa fynd av stenyxor och dolkar kommit i dagen. Torvbrytarna hittade säkert också massvis med lösa ben, som dock inte tagits till vara.

- Sådana här tillfälliga fynd har ett begränsat vetenskapligt värde, säger utgrävningsledaren Mac Svensson. Inte minst i jämförelse med att som vi nu har chansen att få undersöka en helt orörd mosse, som dessutom ligger mitt ibland boplatser och gravar från sten- och bronsåldern, som tidigare har undersökts grundligt.

Bronslur i närheten

l en annan mosse strax intill grävningsplatsen hittades på 1800-talet en bronslur som finns utställd i Lund. I Sydskandinavien har man gjort flera fynd av sådana fint utformade lurar som det också har gått att få ljud ur (se nästa sida).

Det...

Nyfunna bronslurar utställda på Jylland
förf:

På Vendsyssels museum i Danmark finns ett par bronslurar, som nyligen hittats på trakten.

Det var i augusti 1988 som Orla Pedersen i Tomby fann tre bronsrör i en torvhog. Han la rören i en kasse och gick till traktens museum med dem.

Det visade sig att torven hämtats en bra bit från fyndplatsen, från samhället Hirtshals. Under flygsanden hade en exploatör träffat på ett tre meter tjockt torvskikt, som han sålt som jordförbättringsmedel till traktens trädgårdar.

Arkeologerna undersökte Orlas torvhog och fann resten av hans lur samt bitar av en till

Lurarna väger knappt tre kilo var och är i uträtat tillstånd 1,75 meter. Det långa buktade röret är stöpt i sex stycken förenade med "muffar". På ett ställe är muffen ersatt av ett lås, så att luren kan tas isär vid transport.

Det har hittats en hel del sådana här magnifika bronsålderslurar: 37 i Danmark, 13 i Sydsverige , 5 i Nordtyskland, i Sydnorge och 1 i Lettland.

I Sverige (Fogdarp) gjordes 1972 ett uppmärksammat fynd av två ändplattor till lurar.

De nu hittade Ulvkaer-lurarna från Vendsyssel är det första paret lurar som påträffats i Danmark sedan 1894...

Leta rätt på Trondelags "okända" hällristningar
förf: Katie Sognnes

Trondheimstrakten är ett av Nordens viktigaste hällristningsområden. Och trots att intresset för dessa ristningar väcktes för 100 år sedan är de ganska litet kända.

Ingen annanstans finns en sådan blandning av Skandinaviens två traditioner, den nordliga med övervägande djurristningar och den sydliga med framför allt båtar.

De första hällristningarna i Trøndelag hittades omkring 1860 på gården Ydstines i Stjørdals kommun, Nord-TrØndelag. Det Kgl. Norske Videnskabers Selskab i Trondheim utlovade 1870 en belöning till den som fann nya hällristningar. Och upptäckter gjordes. Idag känner man till hällristningar på omkring 200 platser. I början av seklet hade man hittat flera stora och viktiga ristningar som framför allt föreställde djur- speciellt olika arter av jaktbart vilt. Dessa ristningar har sedan dess kommit att dominera diskussionen kring Ttøndelags hällristningar. Detta trots att de bara utgör en mycket liten del av områdets alla ristningar.

Gutorm Gjessing delade in dessa fångst- (av vilda djur) ristningar i tre grupper, och menade, att de var olika gamla. Äldst var en grupp naturalistiskt tecknade djur i ungefär naturlig storlek.

Nästa grupp är tecknade på ungefär samma sätt, men är mindre och har ofta mönster på kroppen.

Den tredje och yngsta gruppen består av små, schematiserade figurer. Det är...

Nyupptäckta hålvagar vid gammal knutpunkt.
förf: Börje Sandén

Upplands-Bro kommun ligger längs den stora färdvägen mellan Stockholm och Bergslagen och kan därför bjuda på intressant väghistoria. I trakten av Kalmarsand finns det t ex ett helt nät av gamla hålvägar. Av Börje Sandén

Under sommaren 1988 undersöktes ett tidigare ej uppmärksammat hålvägssystem nära gränsen mellan Upplands-Bro och Håbo kommuner. Området ligger nordväst om Lillsjöns norra strand, drygt 1 km norr om Kalmarsands nyligen nedlagda campingplats.

De kan jämföras med de hittills största hålvägarna i Redvägs härad i Västergötland. I Mellansverige finns inget lika imponerande kulturhistoriskt vägsystem.

Det drygt två km breda näset mellan Mälarvikarna Lilla Ullfjärden och Kalmarviken visar upp en hel provkarta på kommunikationsvägar inom ett litet område.

Möjligheterna att färdas över näset är ytterligt begränsade, eftersom det i dalgångens botten finns en sjö, Lillsjön, och flera kärr. Detta näs är den enda landfasta förbindelsen längs norra Mälarstranden och därför har all landtrafik genom tiderna koncentrerats hit.

Närmaste möjlighet att färdas i västöstlig riktning finns först uppe vid Flottsund söder om Uppsala. Och där finner man helt följdriktigt nästa hålvägssystem.

Här vid Lillsjön hittar vi dels nu utnyttjade vägar och dels äldre, ända tillbaka till forntiden. Området har även lämningar efter sjötrafiken och vårdkaskedjan, som...

Sveriges mest aktiva amatörforskare finns I Bro?
förf:

I Upplands Bro är intresset för det förflutna stort. Där finns det inte mindre än tre aktiva hembygdsföreningar. En hembygdsbok gav man ut 1984. Och 1987 hade bygdespelet "Stöket vid Stäket" premiär, som behandlar perioden strax före Stockholms blodbad.

Under 1980-talet har arkeologiska undersökningar ägt rum vid Rösaring och Fomsigtuna i intimt samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och amatörarkeologer från orten. I kölvattnet på dessa aktiviteter föddes idén att starta Upplands Bro kulturhistoriska forskningsinstitut (UKF).

Föreningen, som kom igång 1987 har idag 80-100 medlemmar.Den har en livlig föreläsningsverksamhet.

En gammal hembygdsforskare donerade 1970 cirka 70 hyllmeter historiskt material till kommunen, ett ovärderligt källmaterial för föreningen.

UKF driver ett ortnamnsprojekt i samarbete med ortnamnsarkivet i Uppsala. Ett annat projekt är en inventering av arkivet i Låssa kyrka där det finns en närmast komplett samling kungliga förordningar från 1600- och 1700-talen. Här finns också handlingar rörande Stora Daldansen och det dokument som de upproriska dalkarlarna ufärdade från Tibble gästgivargård (Kungsängen).

Föreningen intresserar sig också för den gamla biskopsborgen vid Almarestäket. En arbetsgrupp har bildats med representanter för länsstyrelsen, riksantikvarieämbetet och UKF. Föreningens del i projektet består i att samla kunskap på data. Den har också tagit initiativ till dykundersökningar i sundet utanför...

"Få se hur mycket jag orkar och hinner..."
förf: Ulla Hagberg

Professor Greta Arwidsson har fortsatt sitt livsverk långt efter den tidpunkt då de flesta andra tycker sig ha gjort sitt. Populär Arkeologi fick denna intervju med henne för ett år sedan och publicerar den nu för att påminna om hennes betydelse inom svensk arkeologi.

Professor Greta Arwidsson, 82 år, har stämt träff med intervjuaren på historiska museet i Stockholm. Så snart hon parkerat käppen vid sitt skrivbord, sätter hon igång att berätta om den stora volym om Birka, som hon arbetat på i femton år och som i dagarna (våren 1989) gått till tryckeriet.

- Det som bland annat gör Birka så intressant är att 1100 gravar grävts ut på samma plats, säger hon.

Hon slår upp första delen av Birka-verket, som Holger Arbman gav ut redan 1943. Den innehåller 282 helsidesplancher i folioformat av fynden, en verklig skatt, som idag inte finns att få tag i utanför biblioteken.

Det är den vetenskapliga analysen av dessa fynd som Greta Arwidsson nu gjort klar tillsammans med ett stort antal medarbetare. Och eftersom det idag är omöjligt att göra en ny upplaga av del 1, har hela bildmaterialet fotograferats på en mikrofilm, som ligger med i den nya boken.

Hon börjar genast...

6000 år på 6 månader strax norr om Halmstad
förf: Bengt Westergaard

För inte så länge sedan var förhistoriska hus ett okänt begrepp i Halland. Men i naturgasledningens spår dyker de nu upp lite överallt. Som t ex på en forntida terass intill havet i det som idag är Nissans nedre lopp.

BAKGRUND

Den enorma byggaktiviteten under den nuvarande högkonjunkturen återspeglas i Halland av en lika febril aktivitet inom den arkeologiska utgrävningsverksamheten. 1989 var således ett rekordår med omfattande undersökningar av exploateringshotade objekt. Den arkeologiska verksamheten vid Hallands länsmuseer dominerades av två större undersökningar kring Halmstad, av vilka den ena i stadsdelen Kärleken. Denna artikel bygger på en preliminär sammanställning av resultaten därifrån.

Stadsdelen Kärleken vid slottsmöllan ligger ett par kilometer norr om Halmstad. Fram till 1988 var platsen näst intill okänd för arkeologerna. Detta kan i efterhand synas något märkligt.

Men att platsen inte uppmärksammades vid den senaste fornminnesinventeringen 1986 har sin förklaring i att marken de senaste tio åren nyttjats till bete och således varit gräsbevuxen. Dessförinnan brukades marken som åker.

Smärre tecken på förhistoriska boplatser har dock under årens lopp dykt upp i området kring Kärleken och Orjansvallen.

Här låg för övrigt också det medeltida Halmstad (nuvarande Ovraby).

Av synliga fornlämningar märks - liksom i övriga delar av Sydhalland- i...

Säljägarläger och fiskelägen i norr
förf: Lennart Klang och Jan Olov Westerberg

Tusentals lämningar efter säljägarläger och fiskelägen från järnålder och senare tid har dokumenterats i Norrbottens skärgård.

Norrbottens skärgård - ett glittrande pärlband av öar som sträcker sig från Piteå till Haparanda. Alla är de olika, från de böljande sandslätttema på Sandskär till Hindersöns skogklädda bergknabbar och Malörens vindpinade klapperstensfält.

Skärgården har varit viktig för kustlandets människor under århundraden. Här har man hämtat fångster och byten för hushåll och handel.

Genom skärgården har handelsleder från och till Norrbotten och bottenviksområdet gått. På små skutor och båtar har de livsviktiga förnödenheter som inte kunnat framställas i det egna hushållet transporterats.

Hela denna skärgård är egentligen en gåva av havet och landhöjningen. Varje år blir Norrbotten litet större. Enbart Luleå kommun beräknas vinna 225 hektar ny landyta per år (nära en meter på hundra år).

Gamla fiskegrund blir kobbar, som blir till skär och så småningom öar, på vilka nya fiskare bygger sina stugor. Gamla farleder växer igen och blir torra land. Gamla hamnar, fiskelägen och rastplatser blir mer och mer oländigt belägna, för att till slut överges. Bebyggelsen anpassas till naturlandskapets förändring. Byggnader förfaller, försvinner och nyuppförs. Ortnamn, traditioner och fornlämningar vittnar om denna utveckling genom århundraden.

Avundsvärd tillvaro?

Många landbundna fornminnesinventerare talar...

Åt stenåldersmannen sex rötter om dagen?
förf: Stefan Källman


Om den förhistoriska människan drabbats av Socialstyrelsen hade han nog fått rekommendationer att äta sex vilda rätter om dagen.

Inom Flatenprojektet pågår ett projekt som behandlar vilda växters användning som föda under neolitisk tid.

Växterna spelade nog en större roll för den förhistoriska människans mathållning än vad vi tidigare trott. Kunskaperna idag om detta är säkert endast toppen av ett isberg. I nutida samlarsamhällen, med varierande och näringsriktig kost bedömer forskarna att vegetabilier svara för uppemot 50% av födan. Även i extrema köttätarsamhällen som hos t ex eskimåer, åt man växter när chansen fanns. De hade redskap för att hacka fram rötter och åt tom innehållet i renens mage för komma åt växtföda.

Problemet med förhistoriska studier av växter är att de inte återfinns vid arkeologiska utgrävningar i samma utsträckning som rester av animalisk föda. Det krävs en förfinad teknik och att rätt prover tas. Inom Flatenprojektet vid Historiska

Muséet, deltar jag i ett projekt om växters användning bl a som föda under neolitisk tid i Mellansverige. Normalt är jag forskare vid överlevnadsenheten på arméns fallskärmsjägarskola. Eftersom soldaters överlevnadssituation delvis påminner om den förhistoriska människans, kan resultat från arkeologiska studier även komma framtidens människor till godo.

Inom projektet arbetar vi...

I Olav Tryggvasons spår varjager åter i Gårdarike
förf: Ulf Alström

Det kom en inbjudan från Sovjet. Den gällde återupptagandet av vetenskapligt samarbete och var ställd till Stockholms och Uppsalas universitet samt till Riksantikvarieämbetet.

Det var med högt ställda förväntningar som vi, Sten Tesch, Lena HolmquistOlausson och undertecknad anträdde resan i juli förra året. Första målet var Leningrad. Där besökte vi vetenskapsakademin, Eremitaget och universitetet. Redan nu förstod vi att den mångomtalade ryska gästfriheten fortfarande var en realitet.

Under tio dagar fick vi besöka magasin och utställningar, något som t ex Sten Tesch hade stort utbyte av. Han kunde även här konstatera att det fanns gemensamma drag mellan fynden i Novgorod och hans Sigtuna, där han lett den stora utgrävning, som snart är avslutad.

Själv kunde jag konstatera att även Trondheim och Novgorod har fynd som påminner om varann. Jag deltog nämligen i egenskap av fältledare i den nu avslutade medeltidsgrävningen i Trondheim på den så kallade Folkebibliotekstomten 1985-86.

Vi kom också till Staraja Ladoga, eller Aldeigjuborg som våra föregångare, vikingarna eller varjagema, sade.

Platsen ligger i Stora Svitjod. I Ynglingasagan står det: "Men norrut mot Svarta havet sträcker sig det stora och kalla Svitjod". Vår kanske störste rysslandsforskare, Ture J. Arne, använde också på sin tid i seklets början uttrycket...

Freud var fascinerad av klassisk arkeologi
förf: Hetty Roth

Sigmund Freud bodde i London som landsflyktig de sista två åren av sitt liv 1937-1939. Idag är huset ett museum där Freuds ande lever inte minst genom de tusentals arkeologiska föremål som han omgav sig med.

Freudmuseet i London har blivit något av en vallfartsort för psykoanalys- och arkeologiintresserade. Ett utskuret stycke historia, en spegel av en kort period i Freuds liv, då han tvingats bort från sitt hem i Wien. Men också en kuliss, en iscensättning, gjord av hans barn för att han skulle känna sig hemma.

Det vilar en sällsam stämning över huset som ligger med en liten trädgård vid en fridfull gata i Londons norra förorter. En spänning, en atmosfär, som är så tät att man väntar sig att höra Freuds röst från läderfåtöljen, att dottern Anna ska komma nedför trappan med handen på räcket. Till och med museivakterna verkar ha något brinnande i blicken.

Här är det gamla inte glömt. Andra världskriget har just börjat och huset är en tillflyktsort där tiden har stannat tillfälligt. Lugnet är tillkämpat. Europa lider och nazisternas stöveltramp hörs på avstånd.

Tvingad fly från Wien

När Freud, 82 år gammal, drevs i landsflykt undan nazismen lyckades han ta med sig nästan...

Notiser
förf:

Birka central ort ännu en gång

När fanns Birka? Hur många bodde där? Bodde man i Birka också på vintern? Hur såg bebyggelsen ut? Vilka handelsplatser hade Birka nära kontakt med?

Det hoppas Statens Historiska Museum få svar på nu då man fått fem miljoner kronor i sponsringspengar till att gräva i den svarta jord som bildats av Birkabornas sopor.

Björkö är som bekant ett av Sveriges mest kända och största fomminnesområden. Här finns ett nästan två meter tjockt kulturlager, som länge legat orört. Pengarna man nu fått räcker bara till att gräva ut en procent av det 13 hektar stora svarta jords-området, men det kommer att hålla arkeologerna sysselsatta fem sommarsäsonger.

På historiska museet pågår en utställning om Birka, vad man funnit tidigare och vad man nu hoppas finna. Där finns ex en mängd benkammar, som Hjalmar Stolpe grävde fram i slutet av förra århundradet ur 1100 av de cirka 2-3000 gravar i det sk Hemlandet strax utanför svarta jords-området.

- Det stora antalet kammar hänger ihop med att de döda friserades innan de gravlades och fick kammen med sig i kistan, så att ingen annan skulle kunna använda den, berättar grävningsledaren Björn Ambrosiani, som verkar att se...

Recension: Allehanda om Jämtlands läns forntida betydelse
förf: Kjell Lundholm

När Jämtlands och Härjedalens historia kom ut för trettio år sedan uttalade redaktörerna sin tillfredställelse över att skildringen vunnit i kvalitet i och med dröjsmålet med utgivningen. Under mellantiden hade nämligen utbyggandet av vattenkraften gett ett tidigare oanat rikt arkeologiskt material.

Något liknande skulle vi kunna säga idag. Under 70- och 80-talen har länsmuseet i Östersund låtit utföra ett stort antal arkeologiska inventeringar och utgrävningar. Vissa av dessa presenteras i ett tvåbandsverk "Arkeologi i fjäll, skog och bygd". Det är en fascinerande rik bild som där målas upp.

Vi får t ex veta att det finns drygt 1500 lägerplatser med strandläge från stenåldem, inemot 10 000 fångstgropar, ungefär 700 järnframställningsplatser och drygt 200 ödesbölen, dvs medeltida ödegårdar.

Detta och mycket annat sättes i boken in i ett kulturhistoriskt sammanhang.

Vi fängslas av att man söker sammanföra gravhögar, ödegårdar och fångstgropssystem till bosättningsenheter från vikingatid och medeltid i Ljusnans källområde i Härjedalen. Det åberopas liknande slutsatser från Norge. Detta antyder ett samband över fjällen.

Ett annat exempel: Kyrklägdan i Ås socken nära Östersund har en tusenårig gårdshistoria. Där talas om landnamsperiod med ett treskeppigt folkvandringstida hus. Sedan är det ett avbrott tills vi möter ett vikingatida flätverkshus och medeltida timmerhus...

Replik: Nej, sveakungarna har inte härskat i England!
förf: Lars Gahrn

Ett genmäle till Mac Keys insändare om sigtunamyntningen i PA nr 4-1989.

Mycket skulle förtjäna att bemötas i Mac Keys artikel, men jag måste begränsa mig till det viktigaste. Först av allt övervärderar Mac Key sigtunamyntningens betydelse för historieskrivningen. Enligt honom skulle denna myntning vara det enda exemplet på att någon av de äldre sveakungarna skulle ha haft anknytning till Mälardalen. I själva verket är kungarnas anknytning till Mälardalen mycket stark och mycket väl dokumenterad.

(Se: Lars Gahrn, Sveariket i källor och historieskrivning Gbg 1988, s 105-137).


Inga Sveakungar i England

När det gäller att avgöra var mynten har präglats, är givetvis deras inskrifter av stor betydelse. På sina mynt kallas konungen för "Olof, konung i Sigtuna", "Olof, sveamas konung" eller "Olof, rex ancol". Även myntmästarnas namn är utsatta och mycket ofta framgår det att myntmästaren hörde hemma "i Sigtuna". (Lars 0. Lagerqvist, Svenska mynt under vikingatid och medeltid samt gotländska mynt, Sthlm 1970 s 19-32).

Uttrycket "rex ancol" har förklarats på skilda sätt och är av osäker betydelse. (Gahrn 1988 s 186). De andra inskrifterna är dock mycket upplysande. Mynten har präglats i Sigtuna åt svearnas konung Olof, som även kunde kallas konung i Sigtuna. Någon sveakonung, som har...

Inlandsbor och kustbor hade olika skifferredskap på stenåldern
förf: Ulla Hagberg

I en C-uppsats från Umeå universitet jämför två studerande, Laila Eliasson och Jeanette Joelsson, föremål av skiffer från Västerbottens kust och inland. Av femtiofyra undersökta skifferknivar har fyrtio stycken hittats i kustregionen. Detta pekar enligt författarna på knivens stora betydelseför dem som bodde vid kusten. Av de knivtyper som i huvudsak finns i kustregionen märks framför allt dubbeleggade dolkar med tånge, böjda, dubbeleggade (bananformade) knivar med inhak, dubbeleggade böjda knivar med utskott, böjda, eneggade knivar med breda skaft samt bladformiga knivar (spetsar).

Djurhuvuddolkar, dubbeleggade do!kar med utskott och figurknivar verkar däremot förekomma lika ofta i inlandet som vid kusten.

Av tidigare forskning kan man dra slutsatsen att böjda knivar passar till att flå och bearbeta skinn från framför allt havsdäggdjur med tjockt späcklager. Skifferdolkarna och de bananformade knivarna har i experiment visat sig duga bra att rensa fisk och att göra hål på djurhudar med.

Detta stämmer väl med att undersökta kustboplatser visat sig innehålla mängder av sälben. Dock har kustborna troligen givit sig in en bit från kusten någon gång under året för att jaga älg efter som älgben hittats på kustboplatserna i skelIefteåområdet. Samtliga bananformade knivar verkar ha legat i närheten av fångstgropssystem i kustregionen.

Att...

6000- åriga fotspår i Nicaragua
förf:

Strömmar av vulkanaska, vulkanisk lera och slam vällde ner mot sjön. Utbrottet överraskade bebyggarna längs stränderna och gripna av panik flydde de åt alla håll. Därvid lämnade de spår i den mjuka leran, spår av män, kvinnor och barn i snabb rörelse.

Mot denna katastrofteori som stött sig på äldre studier kring Acahualinca står nicaraguanska arkeologers teori med Rigoberto Navarro i spetsen, som menar att de som lämnade spåren inte alls befann sig på flykt undan ett vulkanutbrott. Om man noga observerar de mänskliga spåren, ser man att de går åt vänster, medan somliga djurspår går i andra riktningar, till och med åt motsatt håll.

Tack vare ett samtidigt inträffande vulkanutbrott föll ett askregn över den plats där spåren nyligen avsatts i den mjuka leran. Askan fyllide spåren och förstenades för all framtid".

Så berättar Alfonso Madrid, arkeolog från Chile, nu bosatt i Sverige och som vidareutbildat sig här i osteologi och museivetenskap.

Den amerikanska kontinentens första inbyggare, paleoindianerna, beräknas ha anlänt för ca 50 000 år sedan. Hur länge de funnits i Nicaragua är omtvistat, men säkert har de bott där längre än våra förfäder funnits här i Norden.

Det sk Nicaragua-projektet, som är ett samarbete mellan Historiska...