Käre läsare
förf: Ulla Hagberg

Min största upplevelse sen sist är en 280 mils resa till hällristningarna vid Vita Havet och Onega. Det var närmast en hisnande känsla att veta sig vara en av de första svenskar som haft möjlighet att besöka dessa karelska trakter på sjuttiofem år. - Gustav Hallström var kanske den siste dessförinnan. Han grävde vid Belomorsk strax före första världskriget.

Det är verkligen glädjande att det nu i princip går att besöka arkeologiskt intressanta platser var som helst i detta väldiga land.

Redan bussresan genom Ryssland var fantastisk. Narva med sina svenskminnen och jättelika befästningar. De oändlig skogarna. De välskötta, olikfärgade träpanerade timmerhusen med sin strama snickarglädje runt Leningrad. De fruktansvärda tvåvånings vita hyreskasernerna med flagande rappning i byn vid Vita Havet. De urgamla grå byarna öster om Onega, där de överallt förekommande omålade brädskjulen lutade sig ömt mot vackra knuttimrade stugor.

Och resans mål, hällristningarna, skämdes inte för sig. Se sidan 4-7 i denna tidning. Fler rapporter kommer under vintern.

Nu några ord om vad som är att vänta i kommande nummer. Decembernumret ägnas helt åt Estland. De estländska arkeologerna har varit mycket intresserade av att berätta om sitt arbete i denna, vad jag vet, första lite bredare presentationen av detta...

Bilderna vid Zalavruga väl värda en långresa
förf: Ulla Hagberg

Att som första svensk på kanske 75 år få färdas genom Karelen upptill Vita Havet med dess berömda hällristningar blev rena drömsemestern för denna tidnings redaktör.

Strax intill floden Vygs utlopp vid Belomorsk på Vita Havets södra strand finns den största av Karelens kända hällristningsplatser, Zalavruga.

På av inlandsisen blankslipade granithällar-området är 2000 m2 stort -berättar forntidens människor förunderligt levande om skidåkare på jakt efter älg och ren och om fångstfärder till havs med älghuvuden i fören av båten.

Man kan inte annat än beundra dessa jägares förmåga att på kornet återge scener ur sitt dagliga liv. Här är tre män ute på skidor i den lösa snön. Längre bort harpuneras en val från en liten båt.

En fågel i en trätopp har träffats av en pil som skjutits av en jägare strax intill. En man med erigerad penis närmar sig bakifrån en kvinna som inbjudande putar ut med stjärten.

Närmaste motsvarighet är jägarbilderna vid Nämforsen i Ã…ngermanland och Älta i Nordnorge, men dessa ryska är om möjligt ännu mer fantastiska.

Denna plats hade jag glädjen att få besöka nu i sommar i samband med ett seminarium anordnat av The Estonian Society of Prehistoric Art i samarbete med ryska...

Forntidens insekter arkeologins tjänst
förf: Magnus Hellqvist

Rester av forntida insekter finns i fuktiga miljöer som sjö- och flodavlagringar, torv mm. De kan ge arkeologerna upplysningar om forntida klimat och växtlighet och om hur människor hade det förr I världen.

Insekterna har inte förändrats särskilt mycket under de senaste 300 000 åren. Detta gör att man kan använda sig av dem när man vill studera forntidens klimat och miljö.

Vanliga i kvartärgeologisk och arkeologisk forskning är halvvingar (t ex bärfisar), nattsländor, tvåvingar (t ex flugor och myggor), steklar (t ex myror) och skalbaggar.

Speciellt skalbaggarna med sitt kraftiga yttre skelett är användbara för forskarna. Det finns också mycket kunskap samlad om dem, de olika arterna, deras levnadssätt och deras krav på miljö och klimat.

De som studerar de forntida insekterna, paleoentomologerna, försöker återskapa en "ekologisk mosaik" dvs rekonstruera faunan och därigenom få information om miljön. Därför är det lämpligt att kombinera den paleoentomologiska undersökningen med studier av t ex pollen, frön och frukter, sediment, arkeologiska fynd mm.

Vissa insektsarter har mycket bestämda krav på klimatet, speciellt när det gäller temperaturens växlingar och luftens fuktighet. Om dessa ändras reagerar insekterna snabbt och flyttar till en lämpligare plats. Och tomrummet efter dem intas av andra arter, som trivs bättre...

Så här arbetar forskaren
förf:

Det är bäst om den, som ska utföra analysen, själv samlar in proverna. Redskapen måste vara rena och man måste hela tiden vara medveten om att det finns insekter i luften, som kan hamna i det material som ska undersökas.

Jordproverna bör förvaras i tättslutande påsar och fr inte torka ut eller angripas av mögel. Det är bäst att tillsätta några droppar formalm och förvara det hela i kylmm.

Materialet siktas under rinnande vatten med cii maskvidd på 0,20,5 mm. Insektiestema plockas sedan ut under tcicomikroskop. De kan antingen torrprepareras, klistras på kartong eller konservera i spritlösning. Det sistnämnda är bäst när man vill bevara fossilen under längre tid.

Sedan jämför man sina fynd med exemplar i entomologiska samlingar samt bestämningslitteraturen och kan i facklitteraturen läsa sig till vilka speciella krav på miljö och klimat som just de arter man funnit har. Identifieringen kan vara svår och kräva mycket arbete...

Keltiska gudar på våra hällristningar
förf: Marianne Görman

Fruktbarhetsguden Cernunnos, himmelsguden Taranis och solguden Lugh eller deras nordiska motsvarigheter måste ha dyrkats här uppe i Norden, anser Marianne Görman.

Religionen hjälpte våra förfäder att förstå och påverka en ofta skrämmande omvärld. Vikingarna dyrkade gudar som Frej, Tor, och Oden. Deras bedrifter skildras livfullt och målande i den isländska litteraturen. Men vad trodde människorna på före vikingatiden? Vilka gudar dyrkade de och hur tillbad de dem? Eftersom det inte finns några skriftliga källor har detta varit svårt att ta reda på.

Jag har genom min egen forskning kunnat ge en inblick i religiösa föreställningar i Sydskandinavien under yngre bronsålder och tidig järnålder, dvs under årtusendet före Kristi födelse. Detta har varit möjligt genom jämförelser med material från Mellaneuropa och genom de nya tekniker för datering av arkeologiskt material, som utvecklats under de senaste årtiondena.

Vad har då forntidens människor lämnat efter sig, som kan ge upplysningar om deras religion?

Min viktigaste källa är det arkeologiska materialet, framför allt hallristningarna och sådant som människor offrat i marken, i sjöar och mossar.

I denna artikel diskuterar jag de sydskandinaviska hällristningarna framför allt från den senare delen av bronsåldern (1000-500 f Kr), och i en kommande artikel kommer jag att behandla offerfynden...

Vart har alla barnen tagit vägen?
förf: Thomas Linderoth

Förvånansvärt få barn har hittats i forntidens gravar. Beror detta på att de mjuka benen upplöst, barnen inte begravdes bland de vuxna eller helt enkelt på att forskarna inte tittat efter dem?


Under hela förhistorien var medellivslängden låg. I Danmark blev människor under neolitikum och järnåldern i genomsnitt 28 respektive 33 år. I Västsverige var genomsnittsåldern under förromersk järnålder bara 19 år. Det har forskarna tagit reda på genom att analysera ben från forntida gravar.

Man får dock tänka på att den höga barnadödligheten drar ned medellivslängden kraftigt och att de, som överlevde de första åren, ofta blev ganska gamla. Många blev 40-50 år. Några blev ända upp till 60-70 år.

Att ta reda på hur många barn det fanns i forntiden är mycket svårt. Forskarna anser att en kvinna i genomsnitt födde 45 barn och att minst hälften av dessa dog innan de blev vuxna, dvs före 16 års ålder, samt att de flesta barnen dog redan under sina första månader.

Folkökningen gick alltså sakta även om det fanns perioder med snabbare ökning. En sådan inföll under yngre stenålder när människorna började odla jorden. Det kan bero på att antalet barnamord och aborter minskade, att behovet av barnarbetskraft växte...

Har det legat ett kloster på Björnö?
förf: Carl Olof Cederlund

Danskera gick me sine galejer te Korshamn å slo ihäl tjuren ä begynde på te bryte ner klostret. De va på 1400-talet. Sen brände de. Murera bröts ner... Ruinen pa Björnö tycks bekräfta vad sägnen berättar.

Björnö är en liten vacker by i skärgården ca 15 km utanför Mönsterås. Här ligger fyra av de fem gårdarna väl samlade på en låg åsrygg med höga lövträd ovanför fiskebodarna och båtarna i viken som vetter ut mot Kalmarsund.

Byn skiljer sig på en viktig punkt från andra småländska skärgårdsbyar. I dess mitt reser sig ruinen efter en stor stenbyggnad. Denna har flera namn. I folkmun har den kallats Klostret eller Björnö-ruinen. En sentida påklistrad benamning är Bjömöhus.

På 1950-talet gjordes en arkeologisk friläggning av ruinen. Dess resultat bekräftade vad som redan var känt, nämligen att den utgör resterna av ett stort hus byggt 1601-1610 av Svante Bielke, herre till godset Kråkerum vid Mönsteråsvikens inre del. Huset brändes troligen av danskarna under Kalmarkriget 16101612. Det kallas i de räkenskaper som bevarats från bygget för Nya Kråkerum. Man anser att det avsågs bli en ny huvudbyggnad till det stora godset Kråkerum, men att det aldrig hann nyttjas som en sådan innan...

Vendeltida glasmästare på handelsplatsen i Ã…hus
förf: Johan Callmer

Vad är det som glänser i den svarta jorden? Vad är det som lyser så skarpt blått i solen? Så tänkte båtbyggaren Gösta Svensson en dag när han för nästan fyrtio år sedan harvade i en fruktodling i Ahus.

Kunde det vara bitar av en sönderslagen keratinflaska? Keratin var ett populärt hårvatten, som såldes hos de flesta lanthandlare i en flaska av skarpt blått glas.

Men när Gösta Svensson tittade närmare såg han att detta inte rörde sig om några flisor ur en keratinflaska. Det låg gott om små blå glasflisor runt ikring i den nyharvade jorden men också bitar av glaspärlor och flerfärgade små stavar av glas. Några av pärlorna var mycket vackra med inläggningar i rött och vitt.

Gösta Svensson hade gjort en fantastisk upptäckt. Det var bara väldigt tråkigt, att ingen då insåg vad fynden betydde. Han lämnade in dem till det kommunala museet i Kristianstad. Den lilla samlingen glasföremål fick ett inventarienummer men inget mera hände.

Några företagsamma amatörer genomförde - med de antikvariska myndigheternas goda minne, egendomligt nog - en grävning på platsen men fann inte mycket. För dem var pyttesmå glasbitar inte så spännande.

Först tjugofem år senare kunde en undersökning göras som skulle ge rättvisa...

Två starka familjer härskade i Kävlinge?
förf: Birgitta Hårdh

De skånska gänggrifterna är oerhört rika på fynd, särskilt keramik. Kärlens dekor och form kan ge upplysningar om såväl samhällets organisation som om bygdens utveckling.

Sverige är ett randområde när det gäller megalitgravar, (dösar och gånggrifter från 3000-3500 f Kr.) Det finns inte särskilt många här, om man jämför med t ex Danmark. De ligger i södra delen av landet, framför allt i Skåne, Halland, Bohuslän och på Öland. En enda grav är känd från Östergötland.

Ett hundratal gravar är, högt räknat, kända från Skåne. De ligger främst längs kusterna, och samlar sig i grupper kring några av de större åarna, t. ex. Kävlingeån och Rå-ån.

Såväl utom som inom Skandinavien har man kunnat konstatera att gravarna ligger i anslutning till moränleror. Megalitgravarna i Kävlingeområdet visar nära samband med lättbrukade och bördiga sådana jordar.

Eftersom man kan förmoda att boplatserna inte legat alltför långt från gravarna, tycks jordens kvalitet varit av avgörande betydelse för var folk slog sig ned och människorna bör följaktligen ha varit bönder.

Denna artikel grundar sig på undersökningar som författaren gjort kring en grupp megalitgravar i Kävlingeområdet i västra Skåne.

Det har visat sig att gravarna, både i Kävlingeområdet och annars ofta ligger på små...

30 stolphus på rad på sandig höjd
förf: Lennart Carlie

Det moderna jordbruket förstör våra fornlämningar allt mer och mer. Ett undantag är Brogärd, öster om Halmstad, där arkeologerna funnit ett trettiotal väl bevarade långhus från bronsoch järnåldern.

Halmstads kommun vill uppföra ett nytt villaområde vid Brogård i stans östra utkant. Då det finns flera bronsåldershögar i trakten gjorde vi 1988 en provundersökning och 1989 en undersökning, vars resultat överträffat alla förväntningar.

Fastigheten Brogård utgörs av en flack, sandig platå som i söder och väster begränsas av två kraftiga åraviner. I norr och öster planar området ut och ansluter till Skedala hed. Over platån sträcker sig en upp till 1 m hög och 15-25 m bred höjdrygg i öst-västlig riktning. Tidigt kunde vi konstatera att det var utmed denna höjdrygg som huvuddelen av de förhistoriska fynden låg.

Genom ett flertal sökschakt kunde vi fastslå att större delen av boplatserna var koncentrerade till ett 35 000 kvadratmeter stort område.

Denna yta totalundersöktes 1989 och närmare 5 000 anläggningar registerades. Förutom härdar, kokgropar, stolphål mm framkom 30 långhus, 5 grophus och 24 gravar.

Det visade sig att platsen varit bebodd under större delen av brons- och järnåldem (1500 fKr- 1000 eKr).

Tre grupper av hus

De flesta husen ligger i två...

De blåste i pipan och de vilda djuren lystrade
förf: Cajsa Lund

Ejderns ben ger mörkast ljud och svarar mot utterhanens läte. Vildandens ben svarar mot utterhonaris och alkthgelns mot ungens... Det är mycket svart att göra perfekta utterpipor. Vi tar väl vara på dem som visar sig fungera bra."( ft Sevåg)


Den 7000-åriga boplatsen Skateholm vid Skånes sydkust, som började undersökas 1980, har visat sig vara en av de mest intressanta hittills vad beträffar vår kunskap om liv och död under senare delen av jagarstenåldern. Rester av hus och härdar, gravar, föremål av flinta, sten, ben och horn, keramik, avfallsprodukter från flinthantverket, förkolnade växtdelar, måltidsrester etc ger en ovanligt detaljrik bild av det dåtida sydskandinaviska samhället.

Detta kan kompletteras med akustiska miljöbilder, dvs vi kan pröva på att "ljudsätta" detta jägarsamhälle med naturens ljud och med ljud från människornas aktiviteter.

Klimatforskarna ger nycklar till hur elementen kan ha betett sig och ljudit i form av regn, blåst, åska mm.

Med hjälp av botaniker, zoologer, osteologer och geologer kan arkeologerna skaffa sig en bild av växt- och djurbeståndet. Även det viktiga ingredienser i ett ljudlandskap.

De arkeologiska föremålsfynden ger vinkar om människornas oavsiktliga ljud, det vill säga sådana som åtföljde deras aktiviteter. Givetvis har det låtit från skinnskrapors raspande mot djurhudar...

Recension
förf: Lars Garhn

På senare år har diskussionens vågor gått höga vad det gäller Västergötlands fornhistoria. Det har haft en god biverkning, nämligen att intresset för landskapets fomminnen har ökat.

Den, som vill ha en trevlig och tillförlitlig vägledning bland Skaraborgs fornminnen, har nu fått Gerhard Flinks bok"Arkeologi i Skaraborg".

Största delen av utrymmet ägnas åt särskilt intressanta fornlämningsområden. Varje område har en egen en kartskiss. Boken är vidare rikt illustrerad med fotografier och teckningar. Flink skriver sakligt och lättfattligt. Boken är därför tillgänglig även för en bredare allmänhet.

Flink har arbetat med fornminnesinventering inom länet, vilket märks. Vi får veta vilka lägen som är typiska för boplatser, åkrar och gravar, och vi får veta varför det är så.

Boken är riktad i första hand till arkeologiskt intresserade, men även andra har åtskilligt att hämta. Ortnamn på platsen antecknas och dryftas ibland. Inte så sällan redogörs för folkliga föreställningar kring fornminnena. Följaktligen har också ortnamns- och folklivsforskaren ett och annat att notera. Och den som är intresserad av medeltiden kan läsa om ex Hanger, Husaby och Axvall.

Funk vet att uppskatta de äldre fornforskarna med deras beskrivningar av fornlämningar, som numera sedan länge är borta.

Risken med att läsa gamla fornforskares redogörelser...

Nu våras det för skärslev och fyllhacka
förf: Kerstin Östmark

När arkeologerna är ute i fält och gräver får de stå ut med obekväma arbetsställningar, dåliga redskap, regn och rusk. Nu har en grupp unga industridesigners föreslagit förbättringar.

Tidigare bedrevs riksantikvarieämbetets (RAÄ) arkeologiska undersökningar till största delen med studenter som endast grävde några år under sin utbildning. Nu har arbetet ändrat karaktär och fältarkeologen har blivit en specialist som vill ägna större delen av sitt yrkesverksamma liv åt arbete i fält. Hur arkeologerna ska klara detta utan att fara illa har sysselsatt RAÄ en längre tid.

Här ska jag berätta om hur man, tack vare ett okonventionellt samarbetsprojekt, kommit en bit på vägen mot en bättre arbetsmiljö.

För några år sedan gjorde RAÄs undersökningsverksamhet (UV) några enkäter bland sina fältarbetande arkeologer, där de ombads beskriva sina skador och fysiska besvär.

Nära hälften (20 personer) hade besvär med ben, höfter eller knän. Därnäst kom besvär i ryggen, armar, händer och leder. Enstaka hade värk i nacke och axlar. Problemen var lika stora för kvinnor och män.

1982 konstaterade en sjukgymnast från Statshälsan symptom på förslitningar hos arkeologerna, skador som uppträdde 10-20 år tidigare än normalt. Till sin förvåning noterade hon t ex förekomsten av skurgumsknän", något som hon trodde hade dött...

Tack, jag har klarat mej bra hittills !
förf: Ulla Hagberg

Jag försöker hålla igång på vintern ,bland annat med att simma. Det tror jag är viktigt, säger arkeolog Thomas Eriksson.

Det är klart att man kan vara lite trött i ryggen i början av säsongen, säger Thomas Eriksson, vice grävningsledare i Apalle. Men det är inget allvarligt. Om man sitter inne halva året är det inte konstigt att det blir en chock för kroppen när grävningssäsongen börjar.

Men Thomas som varit med ett par år i branchen känner till kolleger som fått problem med kroppen. Det finns de som känner av reumatismen redan i 30-årsåldem.

Han har blåbyxor som specialsytts för målare, snickare, golvläggare och andra som måste krypa på golvet i sitt arbete.
- De är bra att ha när det är kallt i marken säger han och berättar att det finns år då han varit tvungen gräva utan vinteruppehåll och då gäller det att vara rätt klädd.

Thomas har vanliga trädgårdshandskar av tyg med läderskoningar på fingrarnas insidor. Dem trivs han med även om det vore bättre om de vore sydda utan sömmar som skaver. Händerna far ganska illa även med handskar. Han visar på en valk på pekfingret.
- Och man blir mycket torr om händerna. Man får...

Apropå svedjebruk
förf: Gösta Regnell och Gundela Lindman

Gundela Lindman, Jag har just läst Din svedjebruksartikel i Populär Arkeologi 1:90. Mycket intressant och väl också unikt att så många svedningstillfällen kunna konstateras ovanpå varandra. Trots detta undrar jag om det är din åsikt att det Du hittat också speglar alla bränningar på lokalen. Det bör ju egentligen inte ha tagit så lång tid "mellan varven" förrän näringskapitalet i marken åter kunde motivera ny bränning.

Jag funderade också över markförhållandena:

1. Du betecknar Munkerödslokalen som en sandplatå i en bred dalgång nära kusten. Hur förklarar man att svackorna fyllts med dessa lager av sotiga jord- och torv (!) lager?

2. På slutet ber du läsaren fundera över de plana leråkrarna som inte ansetts utnyttjade före 17-1800-talet. Din formulering antyder att Du nu betecknar Din lokal som en plan leråker. Är det ändå inte så att lokalen varit sandig och naturligt väldränerad? Det tycker man också bäst skulle förklara att såpass mycket material kommit på drift ner i svackorna mellan kollagren.


Hälsningar
Gösta Regnell,
växtekolog med intresse för markhistoria.


Svar:

En av frågorna rör mitt påstående om att man tidigare ansåg att de plana leråkrarna inte utnyttjats förrän under 17- och 1800talen för odling. Självklart är dettta förvirrande eftersom jag...

Nya uppsatser
förf:

Stockholms universitet:

Andersson Stefan: Storgravfält och bebyggelse. En studie av gravfältet Lilla Bjers i Stenkyrka sn, Gotland

Beier Anja-Christina: Pålar och spärrar - en jämförande studie med utgångspunkt från Slätbakenanläggningarna

Carlsson Michel: En studie av undersökta treuddar i Mälardalen och Östergötland

Creutz Kristina: Svenska guld- och silverföremål i estländska skattfynd från perioden 800-1200 e Kr En studie av främmande influenser, främst svenska i sju skattfynd från Estland.

Ekberg Göran: Vikingahamnar vid Bråviken - ett lokaliseringsförsök

Engdahi Kerstin: Människooffer i gravar från Skandinavien under yngre järnålder

Jansson Ulf: Järnåldersbebyggelse i södra Närkes slättbygd

Kjellén Ulf: Likairs hamn - en vikingatida stormanshamn i Stenkyrka sn, Gotland

Lindström Johathan: Arkeoastronomi i Sverige. En källkritisk granskning

Peterson Christina Norrvidige härad under stenålder. En lösfyndsstudie

Rodenborg Erik: Neolitiska kvinnostatyetter: Gudinneavbildningar eller barnleksaker?

Röjder Ingvar: Gravar från romersk järnålder i Södermanland och Uppland

Sander Birgitta: Helgö gravfält 116 kronologi, korologi

Stappe Helena: Vikingatida gravgåvor I Mälardalen. En fyndfrekvensstudie i gravar från Uppland, Södermanland och Västmanland

Wigg Ann-Sofie: Kulthus från bronsålder. En sammanställning och funktionsanalys av kulthus i Sverige och Danmark


Umeå universitet:

Jerkemark Michael: Gillbergadalens fornlämningar och Problemet kring rösena vid sjön Glafsfjorden. C-uppsats

Heinerud Jens: Dendrogramanalys: Ett studium av en kronologisk metod.

Egebäck Per-Erik...