Många små land i det stora Småland
förf: Eva Åhman

Peter Rudebeck, godsägare på Huseby och brorson till Atlanticans författare Olof Rudbeck, satt på 1600-talet på sitt gods och fantiserade om Smålands svunna storhet... Namnet Småland, menade Rudebeck, kom från krigarkungen Smalener, som under sina härfärder i öst lät anlägga staden "Smålänsk" (Smolensk) vid Dnejpr.

Idag vet vi att förklaringen är mer prosaisk; de små landen mellan Östergötland och Skåne-Blekinge buntades under tidig medeltid samman under beteckningen Småland utan att för den skull ha någon större samhörighet.

Det fanns minst elva små folkland, med fantasieggande namn som Handbörd, Njudung, Värend, Tjust och Sevede, Finnveden, Tveta, Vista, Aspeland, Möre och Vedbo. Invånarna kallade sig långt in i historisk tid för tex njudingar, virdar eller finnvidingar.

Man hade stark lokal sammanhållning och styrde och ställde i rätt hög grad som man ville i förhållande till centralmakten. Vi känner ju väl till vilket besvär Gustav Vasa hade med Nils Dacke och de uppstudsiga smålänningarna, som både före och efter dackefejden såg till att det gick åt en del kungliga fogdar, när man inte accepterade de skattepålagor som kungen anbefallt.

Baklänges i tiden
Låt oss vandra bakåt i tiden och se om man kan urskilja hur och när de små landen kom...

Smålands äldsta (?) boplats funnen långt inne i landet
förf: Monica Pagoldh

Den 8500 år gamla boplatsen Tingby vid Kalmarsund väckte uppseende för några år sedan - äldst i Småland och dessutom med husgrund. Idag tycks äldsta kända boplatsen ligga på stranden av en å vid Anderstorp.

En tidig vårdag påsken 1989 var SvenBertil Svensson med familj ute och promenerade inom flygsandområdet söder om Anderstorp. Vid kanten av en stor täktgrop (sandtag) blänkte något plötsligt till. Ett flintavslag. Ännu ett och några sandiga klumpar, som då de torkats av visar sig vara fem trindyxor. En stenåldersboplats hade upptäckts, den första i socknen. Fyndet väckte stort intresse och den lokala hembygdsföreningen arbetade idogt för att få en arkeologisk utgrävning till stånd. Det brådskade eftersom sandtagets kanter var utsatta för kraftig vind- och vattenerosion. Det fanns t o m risk för att boplatsresterna skulle kunna spolas bort av den närbelägna ån vid nästa vårflod.

Ortens konstnärer skänkte alster till ett lotteri och överskottet från detta överläts till länsmuseet i Jönköping som därmed kunde sätta igång en mindre undersökning. Senare har även RAÄ bidragit med en summa till samma ändamål.

Öppet för intresserade
Fältarbetet utfördes under sju regniga dagar i juli 1990 av en arkeolog samt 19 frivilliga deltagare. Trots ogynnsam väderlek och problem med nästan...

Så gick det till när Hultsfred blev 2000 år äldre
förf: Hans Gurstad-Nilsson

För fem år sedan var ingen enda stenåldersboplats känd inom Hultsfreds kommun. Nu känner man till 40 stycken tack vare en inventering som nyligen avslutats. Man skulle kunna säga att bygden i och med det blivit flera tusen år äldre.

Genom inventeringen som bedrivits av Kalmar läns museum i samarbete med kommunens hembygdsrörelse, har bilden av en förhållandevis rik stenåldersbygd växt fram. 40 boplatser, ett drygt hundratal tidigare okända fyndplatser, liksom en stridsyxegrav och en hällkista, har mer en väl infriat förväntningarna.

Glädjande är att traktens äldstahistoria med bosättningar från senare delen av jägarstenåldem ca 6000-4000 f Kr nu börjar bli känd.

Kännetecknande för boplatserna i Hultsfredstrakten är att kvarts, hälleflinta och porfyr använts som råmaterial för småredskapen. Flinta, som inte finns naturligt i trakten, saknas ofta helt på jägarstenålderns boplatser. Däremot finns det en del flinta på de neolitiska bosättningarna.

De mesolitiska boplatserna ligger dels vid grunda sjöar i låglandet dels utefter åarna. Mikrospån av kvarts vittnar om jakt. Boplatsernas lägen invid sjöstränderna talar emellertid för att fisket måste haft långt större betydelse än vad fynden låter ana.

Här fanns gott om fisk
Förutsättningarna för fiske har med all säkerhet varit mycket goda i låglandets vattendrag. Emån är...

Järnåldersbonden vände tillbaka till förfädernas åkrar
förf: Ulla Hagberg

Ett helt nät av oregelbundna åkerlappar fann arkeologerna vid ett vägbygge nära Jönköping. Det är spåren av ett halvnomadiskt jordbruk från tiden kring Kristi födelse.

På senare år har gamla nedlagda åkermarker, av arkeologerna benämt "fossil åker", uppmärksammats allt mer. I Jönköpings län hör övervägande delen av fornlämningarna till denna kategori.

På gamla kartor kan man se man att det på 17-1800-talet fanns sk röjningsrösen (stenrösen) i åkrarna. Idag är de borta. De avlägsnades i samband med laga skiftet i slutet av 1800-talet och genom 1900-talets högmekaniserade jordbruk.

Men i det som var skog och äng under förra seklet kan man än idag hitta mängder av forntida odlingar.

Arkeologerna fann t ex stora områden med fossil åkermark i samband med omläggningen av riksväg 31 mellan Öggestorp - Nässjö, en sträcka på ca 2 mil. Omfattande undersökningar gjordes där 1989-1991 under ledning av Kristina Jansson och Aadel Vestbö.

En av de intressantaste fornminnesplatserna utefter den tilltänkta vägsträckan fanns i Axlarp ca 3 mil öster om Jönköping. Här undersöktes ett c:a 12 hektar stort område med röjningsrösen, som låg intill gravar från bronsålder och äldre järnålder.

Rösena låg emellan ("inramade") oregelbundna, stenröjda ytor, 10 x 30 m20...

Vad nytt under solen?
förf: Lennart Klang

De småländska röjningsrösena har länge intresserat forskarna. Speciellt har man funderat över deras ålder. Redan på medeltiden fanns det folk som ansåg dem vara mycket gamla.

På 1700-talet konstaterade bla häradsfogden i Tunaläns härad, östra Småland, Magnus Gabriel Craelius, att "hopsamlad sten till stora rösen" är karaktäristiska drag i det småländska skogslandskapet.

Craelius menade att dessa tusentals rösen bevisade att platserna varit uppodlade av "våra äldsta förfäder" och att områdenas stora omfattnin g tyder på att folkmängden i forntiden var större än under 1700-talet.

Liknanade iakttagelser gjorde bla Carl von Linné. Före honom hade Olaus Magnus på 1500-talet och den medeltida historieskrivaren Saxo Grammaticus lagt märke till röjningsrösen i Västergötlands respektive Danmarks skogar. Även Saxo tolkade dem som bevis för att dessa trakter haft en större folkmängd i forntiden än senare.

Bland landets fornforskare under senare delen av 1800-talet fördes en livlig debatt om rösenas ålder.

En del, bla Hyltén-Cavallius, menade att de är spår efter vår allra äldsta odlingsfas, medan andra ansåg att de är yngre, att de lagts upp av frigivna trälar på marker, som upphört att odlas i samband med digerdöden vid mitten av 1300-talet.

En av de småländska debattörerna, J...

Nyttig läsning om Småland
förf: Ulla Hagberg

Småland kan för den utomstående tyckas vara ett enda stort röjningsröseområde. Moränjorden som den stora inlandsisen lämnade efter sig är som bekant full av stenar, som bönder under tidernas lopp lagt upp i rösen.

Men arkeologerna tycks själva med termen röjningsröseområde mena spåren efterjust den sena bronsålderns och äldre järnålderns halvnomadiska Jordbrukslandskap.

Det framgår av RAÄs nyligen utgivna lilla handbok Fossil åkermark, där mycket annan nyttig kunskap också kan inhämtas. T ex att : Åkrarnas olika form avslöjar hur de bearbetats.

Om grävkäpp eller hacka har använts blir åkerlappen (parcellen) oval eller oregelbunden till formen, eftersom bonden då bearbetat markytor runt omkring sig (brons-äjärnålder).

Med årder bearbetas marken korsvis, som ett rutnät, och åkern blir rektangulär eller kvadratisk (y brons-ä järnålder).

En lätt plog med dragare fungerar bäst på en kort bandformig yta.

En tung plog med flera dragare är mer användbar på långa bandformiga ytor...

Här kan man studera jordbruk från järnåldern
förf: Lennart Klang

Bandformiga tegar från järnåldern kan man studera vid Sävsjö i Lenhovda socken. De ingår i ett mycket intressant kulturlandskap där människors liv genom tiderna lämnat allehanda spår efter sig i form av byggnader, gravfält, åkrar, fägator,vägar mm.

Det småländska jordbrukslandskapet närmast före laga skiftet på 1800-talet bestod dels av ensamgårdar med oregelbundet formade åkrar, dels av byar med ett regelbundet mönster av tegar. I bägge fall fanns det rikligt med odlingsrösen i åkrarna.

Det kanske bäst bevarade exemplet i landet på övergiven åkermark indelad i regelbundna tegar finns vid Sävsjö i Lenhovda socken, Kronobergs län. Där finns också bytomt, gravfält, gamla övergivna färdvägar mm, dvs ett närmast komplett fossilt kulturlandskap.

Karteringar och undersökningar gjordes på 1970-talet vid Sävsjö. Även andra fossila åkermarker med tegar undersöktes bl a vid Granhults kyrka, inte långt från Sävsjö.

Tegar från äldre järnåldern
Mycket överraskande visade det sig att marken indelats i tegar redan under äldre järnålder, medan däremot den mest intensiva stenröjningen tycktes vara av senare datum.

Undersökningarna visade också att dessa marker hade nyttjats av människor även under sten- och bronsåldern. Men hur marken såg ut då, innan den delats in i tegar, vet vi inte.

Sävsjö med sina tegar...

Nu vet man var några av Tanums hällristare bodde!
förf: Ulla Hagberg

På 3 km blivande E 6:a kan vi ta oss igenom så gott som hela Bohusläns förhistoria, säger arkeolog AnnaLena Gerdin, projektledare för en utgrävning norr om Tanumshede.

Det är framför allt boplatser det handlar om i denna den första grävningen på 50-60 år i den hällristningsrika Tanumbygden. Undersökningen startade förra året och resulterade bland annat i en nyhet i världsklass: ett förråd av säd från hällristningstiden 1000 år f Kr. 10 liter förkolnade sädeskorn av skalkorn, skallöst korn (dvs olika sädessorter), brödvete och havre (ev vildhavre). Säden var mycket väl tröskad men ändå fanns det med lite ogräsfrön, ovanliga sorter som grön kavelhirs, men även vanligare som svinmålla, snärjmåra och åker-pilört.

- Här stod vi alltså med det synliga resultatet av det jordbruk som ristarna framställt i stiliserade bilder på berghällarna i närheten.

Inom utgrävningsområdet finns också tvåhällristningar. Den ena, som är mycket stor och mest består av skålgropar, är känd sedan tidigare. Den andra, som föreställer två skepp och några skålgropar, fann man i år strax intill en bronsåldersboplats.

Avslöjande keramik
Man kan alltså nu anta att man funnit några av hällristamas boplatser i Tanum, som innan grävningen startade var okända för forskningen. Att det verkligen...

Magnus Ladulås' skepp lade till här
förf: Ulla Hagberg

En präktig hamn inramad av en stenpir är främsta fyndet vid årets undersökningar ute på Adelsö i Mälaren, mitt emot Birka. Den är medeltida eller äldre.

Pirens båda armar, som sträcker sig parallellt med stranden, är 65 respektive 110 meter långa och inramar en avlång, ca 100 meter bred hamnlagun. Öppningen mellan dess armar, där båtarna ska passera, är ca 10 meter. Armama är ca 10 meter breda och idag ca 2 meter höga.

Tidigare har anläggningen uppfattats som en rad öar, synliga på 1700-talskartor, idag ihopvuxna med stranden och övervuxna med höga träd.

Den storslagna hamnen hör till kungsgården, men dess ålder är oviss än så länge. Den kan vara jämn gammal med palatset som bröderna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås byggde, men kan även vara äldre. Den passar utmärkt för större fartyg, liksom den 25 meter långa båtlänning, som hittades förra året norr om Alsnöhus.

Denna båtuppläggningsplats skulle kunna vara måttbeställd för det rekonstruerade 1300-talsskeppet Helga Holm, vars förebild hittats under Riksdagshuset vid Helgeandsholmen.

Den nyfunna hamnbassängen, som vetter rätt ut mot Birka på andra sidan mälarfjärden, bör ha varit den officiella hamnanläggningen medan båtlänningen har mer privat karaktär. Kanske vinterförvarade gårdsfogden sin båt där under...

Gallingaj och tutanego - lyxvaror på havets botten
förf: Ulla Hagberg

Fynden från Ostindiefararen Götheborg är en riktig guldgruva för arkeologerna. Där finns ostindiskt porslin, exotiska kryddor, siden, pärlemor och andra lyxartiklar, som 1700-talets överklass omgav sig med. Nu har sju års utgrävningar av fartyget, som förliste vid Hunnebådan i Göteborgs inlopp 1745, slutförts.

Det första svenska Ostindiska kompaniet startade sin verksamhet 1731 och slutade 1813. Då hade man gjort 132 farofyllda expeditioner till Kanton i Kina och Surate i Indien. Kompaniet spelade en viktig roll för Sveriges omdaning till en för sin tid modem och framgångsrik stat från ett fattigt jordbrukarland.

Åtta fartyg gick förlorade under denna period. Ett av dem var Götheborg, som var lastad med ca 100 ton porslin, 370 ton te samt kryddor, rotting och pärlemor, allt från Kanton. Besättningen hade legat sex månader i Kanton. Det var ett tidsödande jobb att lasta alla varor ombord på båten.

Båten hade haft en mycket svår resa både dit och hem, men klarade sig igenom alla prövningar, bara för att haverera några hundra meter från land. Hon hade 140 man ombord som alla räddades vid haveriet. Men allt godset hamnadepåhavsens botten vid denna olycka, som förbryllat folk alltsedan dess.

Sjömärket Hunnebådan har funnits utmärkt på sjökort ända sedan...

Redan i forntiden var Småland ett järnbärarland
förf: Mats Blohmé och Mikael Nilsson

Spår efter järnhantering under äldre järnålder hittades nyligen invid samhället Trekanten nära Kalmar. Slagg från smältugnar och smedjor vittnar om att tillverkningen inte enbart var knuten till skogstrakterna.

Inför omläggningen av riksväg 25 runt samhället Trekanten fick Kalmar läns museum tillfälle att undersöka två tidiga jämframställningsplatser. Vid den inledande specialinventeringen upptäcktes åtta nya fornlämningar genom fynd i plöjd åkermark. Det rörde sig både om boplatser och slaggförekomster.

Två av de senare berördes direkt av vägbygget och kom därför att undersökas av oss arkeologer. Båda platserna ligger i brytningen mellan kustlandets åkerbruksbygd och inlandets skogsmarker, nära Ljungbyåns vattensystem. Åarna anses bl a ha använts för järntransport under medeltiden.

I Gräsmo undersöktes ett långsmalt öst-västligt område på ca 9000 m'. Sju härdar och två avfallsgropar påträffades. I den ena avfallsgropen fanns, förutom kol och skörbränd sten, ett halvt i o slagg

Flera av slaggstyckena hade vidhängande delvis sintrad lerklining. Det är alltså slagg från en blästerugn, och leran är rester av ugnsfodringen. Likadan slagg hittades löst liggande i matjorden.

Slutsatsen måste bli att en ugn har legat i närheten. Möjligen har vi också funnit spår av en sådan, en liten härdliknande anläggning, ca en halv meter i diameter och drygt tio...

"Skyttevärnen" var medeltida kolningsgropar
förf: Ann-Marie Nordman

Under 1970-talet kartlade Tabergs Bergslags Hembygdsförening 220 märkliga gropar sydväst om Jönköping. Groparna, som var runda eller fyrkantiga, 3 - 6 m i diameter och ca 1 m djupa, hade enligt lokal tradition uppstått, när den danska hären vistades i Jönköpingstrakten under 1500-talet. De antogs ha utgjort skyttevärn vid slagen mellan danska och svenska trupper. Många har dock tvivlat på detta, inte minst därför att gropama ibland ligger långt ifrån varandra och inte bildar några iakttagbara försvarslinjer. Området med groparna är ca 100 ha stort.

Provhål grävdes i en av groparna och då påträffades ett tjockt lager träkol. Groparna hade med andra ord använts för tillverkning av träkol. Ungefär samtidigt som karteringen av kolningsgroparna pågick upptäcktes den första varpen (högen) av järnslagg i området. Detta ledde först till en kartering av slaggförekomster, och sedan till dö första utgrävningarna av järnframställningsplatser 1975-76 i samarbete mellan hembygdsföreningen i Taberg och Lena Thålin-Bergman från Statens Historiska Museum.

Forntida slaggvarpar var en helt okänd företeelse i Jönköpings län fram till 1970-talet. Vid RAÄs första inventering under 1950-talet tolkades kolningsgroparna som fångstgropar och slaggvarparna noterades i regel inte alls.

Vid den nya inventeringen på 1980-talet registrerades närmare 300 slaggvarpar...

Nu har forskarna funnit "Junaköpungs eriksgata
förf: Eivind Claesson

På en tomt där folk bott redan på stenåldern har arkeologerna nu funnit en hel rad källare från 1500-talet och den långa kullerstensgata på vilken medeltidens kungar drog fram genom staden. Vanligen anser man att Jönköpings historia går tillbaks till andra halvan av 1200-talet. Det viktigaste belägget för detta är stadens privilegiebrev från 1284, som för övrigt är landets äldsta bevarade.

Staden omnämns första gången 1278 i samband med att Magnus Ladulås vistas "in castro Junaköpung". Något senare, 1283, anläggs ett franciskankloster. Det medeltida Jönköping låg vid södra vätterstranden. Efter 16 12 års brand flyttades staden ett litet stycke österut. Här låg staden fram till mitten av 1800-talet, då den började expandera och det medeltida stadsområdet återigen bebyggdes.

Nyväckt intresse
Stadsarkeologin är en relativt ny företeelse för Jönköpings del. Först mot slutet av 1950-talet började man mer systematiskt göra arkeologiska undersökningar inom det medeltida stadsområdet. Tidigare hade man mest intresserat sig för kyrkorna och slottet.

Det är dock först på 1980-talet som verksamheten fått en större omfattning. Detta beror bl a på den erfarenhet och kunskap om medeltida kulturlager i städer, som under denna tid växt fram i det riksomfattande projektet Medeltidsstaden.

För Jönköpings del...

Åtta stenåldersboplatser begravdes under golfbana
förf: Stefan Gustafsson

Arbetet med Söderåkra golfbana måste ses som ett pilotprojekt där en nyarbetsmetodik har tagits i bruk. Därför måste vi noga utvärdera resultaten av vår undersökning och därmed skapa debatt om riskerna med denna typ av arbete.

De senaste åren har Sverige drabbats av en golfboom av sällan skådat slag. Ett konstgjort landskap med frisörklippta gräsmattor, buskar och träd har blivit ett nytt inslag i det gamla kulturlandskapet med dess små slingrande grusvägar, odlingsrösen, fornläniningar och stenmurar. Kontrasten mellan dessa två landskapstyper blir särskilt påtaglig i det småkuperade och steniga Småland.

Under sommaren och hösten 1990 undersökte jag för Kalmar läns museums räkning ett område som planerades för en golfbana i en naturskön trakt strax utanför Söderåkra.

Gammal odlingsbygd
Landskapet är en mjukt kuperad åkerbruksbygd med inslag av lövskog, odlingsrösen, stenmurar, gamla småvägar. Genom hela området slingrar sig Bruatorpsån fram. Området ger intryck av mycket gammal odlingsbygd och säkerligen har jordbruk bedrivits här kontinuerligt ända sedan järnåldern.

Vid Söderåkra finner vi en hel del fornlämningar, såsom gravfält, ensamliggande gravar, boplatser, fossila odlingar samt medeltida lämningar och fyndplatser. Det vanligaste är runda stensättningar och rösen. Tillsammans med de lösfynd som gjorts visar dessa fornlämningar att människor bott här ända från äldre stenålder...

Stora mängder järnslagg från kalmars äldsta tid
förf: Christina Larsson

l maj 1990 hittades för första gången stora mängder slagg efter järnsmide i Kalmars äldsta stadsområde. Från utgrävningar som gjordes på slottsområdet på 1920-30-talet finns uppgifteromattsmidesslagg hittades i medeltida lager. Dessa slagger har förmodats vara lämningar efter en produktion som i huvudsak skulle förse slottet med byggnadsdetaljer, vapen, m.m.

Utgrävningen i kvarteret Björken aktualiserade däremot den gamla diskussionen kring det sk kalmarjärnet. Vad var kalmarjärn? Och vilken roll hade jämet i stadens tillkomst?

Att järnet varit av stor betydelse för stadens omland har länge varit ett faktum. Det visar de ca 500 järnframställningsplatser, som hittats i sydöstra Småland, av vilka de flesta är från medeltiden.

Enligt Åke Hyenstrand och Gert Magnusson måste produktionen av järn ha varit större än vad som behövts på de gårdar, där den ägde rum. Man har antagit att överskottet transporterades till staden.

Första gången som Kalmar nämns i järnsammanhang är vid mitten av 1200-talet då munken Bartholomeus Anglicus beskriver staden som en av de viktigaste utskeppningshamnarna för järn.

I en flenskburgsk tullrulla från år 1284 dyker uttrycket kalmarjärn upp för första gången. Under 1300-talets andra hälft nämns kalmarjärn igen men nu i tullmaterial från Lübeck.

Kvarteret där smideslämningarna hittades heter Björken...

Här trippade folk och fä torrskodda
förf: Mats Persson

Den ort som idag kallas Gamleby och som ligger i det inre av en havsvik i Tjust i norra Småland, var under 12-1300-talet traktens centralort.

Första gången, Gan-deby, dvs gamlaVästervik, nämns i de historiska källorna är 1275 då den kallas "villa forensis" dvs köping. Det äldsta kända privilegiet för gamla Västervik daterar sig till 1421 och utfärdades av Erik av Pommem.

Mellan 1429-1544 flyttades staden fram och tillbaka ett par gånger mellan sitt ursprungliga och nuvarande läge. Men 1547 erhöll den nya staden rätten att ha två marknader årligen. Gamla Västervik fortsatte dock hela tiden att fungera som tingsplats.

Att en stad flyttats fram och tillbaka på det här sättet är ovanligt bland Östersjöstäderna.

Den enda bevarade medeltida byggnaden i gamla Västervik är kyrkan. Ursprungligen var det en gråstenskyrka från 1200-1280 ungefär. När den stod färdig - vilket bör ha varit före 1433 - var den treskeppig men saknade tom.

Idag återstår endast en del av östra korgaveln. Vid tidigare undersökningar har både trä- och stenläggningar samt grundmurar påträffats.

Vid undersökningen i gamla Västervik 1991 öppnades ett tiotal provschakt - som grävdes lagervis ner till steril mark. Vi fann två skikt med lämningar av hus och två med...

Böcker
förf:

Dietrich Evers:
Felsbilder - Botschaften der Vorzelt.
Urania Verlag, Leipzig.
ISBN- 3-332-00482-4


Kunnig entusiast får det beröm han förtjänar

Få människor har sett så många hällristningar och besökt så många ristningsområden som Dietrich Evers. Tillsammans med sin fru har han i mer än trettio år färdats över hela Europa, från Alta i norr till Val Cainonica i söder, och dokumenterat hällristningar.

Evers har också varit verksam inom området experimentell arkeologi och bl a arbetat med rekonstruktioner av renjägarnas båtar.

Han har ett flertal böcker bakom sig, både om sina olika experiment och om hällristningar. Eftersom han i sina rekonstruktionsförsök alltid utgår från något hällristningsmotiv handlar alla hans böcker i praktiken om hällristningar.

I sitt senaste arbete, Felsbilder - Botschaften der Vorzeit, sammanfattar Evers sina intryck. Boken behandlar såväl de nordliga sk "veide Gakt)-ristningarna" som de sydliga sk "jordbruksristningarna" och spänner över hela Europa.

Boken är en utmärkt introduktion för den som snabbt och i en volym vill bekanta sig med särdragen i de olika ristningsområdena i Europa. Boken omfattar 200 sidor varav ca hälften behandlar Skandinavien. De tolkningar Evers framför är mestadels av det traditionella slaget, med talrika hänvisningar till forntida myter och religioner.

Evers styrka är hans...

Sedan sist
förf:

EN MUNKKÄLLA

har hittats i norra Dalsland vid pilgrimsleden mellan Rom och Nidaros. Enligt en sägen skulle den ha sprungit fram där de blodiga kläderna efter den mördade sockenprästen Nicolaus påträffades på 1200-talet.

Det var en inflyttad stockholmare, knuten till Säffleoperan, som sökte i medeltida urkunder och kartor, kontaktade en slagruteman, grävde lite och fick napp. Arkeologisk expertis tillkallades. Vid de fortsatta utgrävningarna fann man stensättning, stenkista och trappa i källan. Denna var först torr, men när stenarna lyftes bort, började vatten sippra fram och idag är den halvfylld med dricksvatten.

Svenska Dagbladet 29-06-92

 

PÅ EKETORPS BORG

ställs nu ut två små bronstjurar som hittats i Solberga några kilometer bort. Det första fyndet, en stilig tjur med stora horn, hittades redan på 50-talet. Den andra, som har någon slags krona på sin hjässa, hittades förra året.

Tjurarna har fört arkeologernas tankar till Kimbrer och teutoner som brukade ha tjurar på sina standar. I Solberga har man också grävt fram husgrunder och en brunn.

UH

 

ETT AV DE LÄNGSTA JÄRNÅLDERSHUSEN

i Västsverige någonsin har hittats på Hallerna, Stenungsund. Det är 50 meter långt. Spår finns också av eldstäder, avskrädeshögar och mindre hus strax intill. Läget är torrt...